Storting

…låter väl som ett intressant ord på sitt sätt, tänkte jag när jag hos kkuriren.se kunde läsa en artikel om saken.
Alltså, den 28 augusti bjuder Vingåkers kommun in sina medborgare till kommunens stolthet – Tennisparken – för ett stortingsmöte där de deltagande kan lämna förslag över hur de tycker att kommunen kan utvecklas.

– Vi hoppas att så många som möjligt kommer och talar om vad de tycker, säger Regina Westas som är samhällsstrateg i Vingåkers kommun.
En bra förhoppning som jag gärna delar och kommer att gå dit för att se om det finns några Vingåkersbor som kan ge några förnuftiga förslag.

Vad tror du om att jag själv igen kommer med mitt tidigare förslag om att ha en (flyttbar) ”Sommar-Oas” i en avskild hörna av Tennisparken – en oas av det slag jag så många gånger besökt i staden Rüdesheim i Rhendalen – där ”vi gamlingar” kan munhuggas med varandra allt medan vi njuter av ett glas vitt Vin?
Åtminstone borde väl närodlat framtaget maskrosvin (svanenmärkt givetvis) kunna slinka igenom hos KF och de inblandade som bestämmer över hur alkoholen ska skötas i kommunen?
Gärna med ständig pensionärsrabatt då.
Något ska väl vi också få för de dyra pengar som parken kostat.
Suck!

Men hur man kan framföra sina förslag har jag inte riktigt fått kläm om – men:

– Man kan lämna synpunkter, och gärna konkreta förslag, på flera sätt. Vi kommer bland annat ha ett klotterplan att skriva på, säger Westas.
Jaha, tänker jag, och kommer att gå till Tennisparken starkt nyfiken – även på de pannkakor som kommer att serveras. Gratis förmodar jag…

Vem lovade att 1,6 miljoner uppehållstillstånd skulle beviljas?

Det händer emellanåt att jag försöker göra mig en smula märkvärdig och påstår då att grunden till vad nattgöken.se  skriver om kan beskrivas som: ”Från Vingåker om Vingåker”.

Nå, det var i alla fall tanken bakom när jag en gång i forntiden fick för mig att börja skriva om livet i Vingåker. I dag vet jag bättre, och du med om du följt mig ett tag – det handlar inte så ofta om vad som händer – eller inte händer – i kommunen.
För – vad finns där att skriva om? Inte ens Katrineholms-Kuriren med sina redaktionella resurser förmår att hitta något vettigt att skriva om varje dag. Du såg ordet vettigt där va?
För all del – i mitt fall kan det mycket väl vara så att du tycker att jag är en usel kommunbevakare med ringa/obefintligt lust att delta med lokalt skvaller.
I så fall har du rätt.

Det är därför du kan se rubriken här ovan – jag hamnar ofta på ställen långt bort från Vingåker – i en överdriven (förstår jag) förhoppning om att sprida (som jag tycker) viktig information som de flesta Vingåkersbor inte annars får för sig att ta del av. Som att hos Samtiden läsa de här raderna:

”Vad hade hänt om ledande politiker i början på 2000-talet gått till val på att de vill ge 1,6 miljoner personer, varav många från avlägsna kulturer, uppehållstillstånd i Sverige de kommande 15 åren?

Då hade partierna som sedan genomförde denna politik i praktiken, dvs regeringspartierna S, MP, M, C, KD och L, öppet och ärligt deklarerat vilken politik man föredrar. Väljarna hade då kunnat kräva svara på frågor var alla dessa människor skulle finna någonstans att bo, hur skolorna skulle klara tillströmingen. Partierna hade tvingats förklara hur välfärden skulle prioriteras om när över 1,6 miljoner personer skulle komma till landet.

Då hade vi fått en normal, demokratisk diskussion om en föreslagen politisk linje som skulle få genomgripande förändringar inom alla samhällssektorer.” 

Men vi fick aldrig någon diskussion i förväg om 1,6 miljoner uppehållstillstånd. Partierna gick inte till val 2002, 2006 eller 2010 på kraftigt ökad invandring. Reinfeldt sa några veckor före valet 2014 att folket borde ”öppna sina hjärtan” – sedan förlorade han valet och avgick.
Löfven som inte sa samma sak tillträdde, men ökade takten på uppehållstillstånd än mer. 

Är det någon i kommunen som hört ett pip om den saken – i Kuriren – eller påtalats (omnämnts) av våra lokala politiker?

För all del – det finns ju viktigare information att förmedla till medborgarna i kommunen som:

Kommunen köper parkering vid Vialabadet.
(Kuriren)
Under sommaren har det stundtals varit problem med nedskräpning och brist på parkeringsplatser vid Vialabadet. Nu ska kommunen ta över markbiten mellan riksvägen och järnvägen för att förbättra parkeringsmöjligheterna.

Två bilar krockade i Viala (Kuriren)
Larmet kom klockan 15.20. Två bilar var inbladade i olyckan som inträffade vid utfarten från badplatsen i Viala. Ambulans, räddningstjänst och polis kallades till platsen. Olyckan visade sig dock vara av mindre karaktär.

– Det är en mindre kollision och det är inga personskador, säger Martin Eriksson, operatör på Räddningstjänsten Östra Götaland.
Olyckan orsakade inte stopp i trafiken.

Sådana nyheter kan man givetvis inte vara utan…

Och en Mångfaldsfestival – kan förstås vara en viktig kommunal angelägenhet…

Skolmåndag

Rubriken skrev jag mest för att jag fick för mig att denna måndag är den dag då höstens skolarbete startar så att säga ”på riktigt”.
Som kändes som en positiv tanke.
Men som lite trist snart följdes av tanken ”det kommer väl att rulla på på samma nivå som förra läsåret”.
Och det dämpade lite mitt ofta förekommande goda måndagshumör…

Om du har läst vad jag skriver under ”Högst personligt” den 17 augusti vet du att Patrik Engellau redovisat en syn på hur man kan förändra den svenska skolan. En tanke jag blev mycket entusiastisk över.
För er som inte läst – Engellau vill att skolplikten ska avskaffas och:
Om jag vore utbildningsminister skulle jag inför ett häpet folk deklarera att från och med idag är skolan inte längre en plikt utan en förmån som skattebetalarna beviljar dem som själva önskar anstränga för att skaffa sig en hygglig framtid.
De övriga kan syssla med något annat.”


Denna måndag kan jag läsa Engellaus uppföljning på sin skoltanke – som du kan ta del av här.

Där du bl a kan läsa följande:

Min idé är att varje ung person i någon sorts skolålder ska ha rätt till en skolpeng som utgör ett stipendium för ett års studier i taget. Skolpengen utbetalas precis som idag från staten till den skola där eleven studerar.
Men om det inte finns någon skolplikt utan utbildningen betraktas som en förmån för de förtjänta, det vill säga som ett stipendium, så är det inte eleven som bestämmer, utan de olika skolor till vilka eleven kan vända sig.

Eleven, som bär pengen med sig, ansöker om plats vid en skola, men har ingen garanti att bli beviljad inträde. Om den ena skolan inte beviljar inträde så finns den andra skolan, men för riktigt jobbiga och omotiverade barn i skolåldern (som kanske inte ens besvärar sig med att ansöka till någon skola och som kanske har rykte om sig att ställa till bråk i klassrummet) kan det tänkas att ingen skola tycker det är värt skolpengen att erbjuda plats.

Det kan verka som en grym ordning. Att värstingar som stör undervisningen inte ska ha några stipendier går kanske att acceptera, men att lågpresterande barn med bokstavshandikapp inte skulle beredas möjligheter att ta studenten kan uppröra en del människor. Just där ligger nog den ömma punkten i samhällsdebatten.

Och just där finns den fråga om hur vi betraktar skolan som jag beskrev i mitt förra inlägg i ärendet. Betraktar vi utbildning som den enskilde elevens rättighet och statens (eller kommunens) skyldighet?
Eller betraktar vi utbildning som en förmån som skattebetalarna beviljar de unga människor som förväntas vara kapabla och villiga att återbetala till kollektivet det som investerats i dem av kollektivet?”

Jo du – bäste läsare – där fick du väl (?) något att fundera över.
Och kanske lite till om du läser Engellaus hela text.
Antar jag då…

OK – eftersom du undrar – jag själv är en stark entusiast till den sista meningen i den kursiva texten…

Smålurad…

…kan man ju känna sig ibland kom jag att fundera över för en stund sedan. Jag har flugit en del med Norwegian och får flera gånger i månaden ”erbjudanden” om resmål där bolaget erbjuder extra låga priser och denna förmiddag kom ett frestande förslag där jag erbjöds att välja bland prisvärda resor till de flesta av bolagets destinationer.

Och minsann – väcktes inte en liten reslusta? Jo då, och inget konstigt med det jag vaknar nog de flesta dagar med en väldigt lättväckt reslust.
Alltså så klickade jag mig in till Norwegians erbjudanden och fastnade för – Amsterdam. En sympatisk stad jag besökt många gånger men nu inte på ett antal år.
Priset för en resa i september angavs till 499 kronor och hemresan för 589 kronor vilket jag fann intressant. Kunde tänka mig en utresa den 8/9 och hemresa den11/9 – en liten snabbis alltså…
Och klickade mig vidare för att få mer information om restiderna.

Hm – utresans pris gällde bara en avgång kl 08.00. Om vi då tänker oss att Madame vill åka med så vill vi ju sitta tillsammans.
Det får vi om vi är villiga att betala 679 kr per person.
Men det där med att vara på plats på Arlanda för att kunna ta denna tidiga flight ger oss två alternativ – att ta oss till hotell vid Arlanda för natten innan avresan eller att gå upp så tidigt avresedagen att vi hinner ta oss till flygplatsen i så god tid att vi hinner parkera bilen och checka in i så god tid att vi även klarar av den (sedvanliga) tröga säkerhetskontrollen.
Det vill säga avresa vid 02-tiden om natten.

Jaha, hur är det då med hemresan? En aning mer human kan man väl anse – med en avgångstid från Amsterdam 21.20 med beräknad landning på Arlanda 23.20. Och där priset blir 769 kr per person om vi vill sitta tillsammans.
Och där vi sedan nog får föreställa oss en hemkomst till Vingåker strax efter 03.00.

Nej, jag har egentligen ingen anledning att känna mig ”smålurad” men förnimmer i alla fall en svag känsla av det. Den morgontidiga flighten tar bort en del av den första känslan av reslust. En hotellnatt vid Arlanda fördyrar resan, (avresa från Vingåker vid 02-tiden lockar inte alls) liksom de 360 kr per person i prishöjning för att få sitta tillsammans tär också på reslusten.
Småaktigt – kommer jag på mig att tänka.
Helt fel känsla – säger jag till mig själv en stund senare.
Hemresan känns – tankemässigt – mindre besvärlig. 

Men – reslusten förflyttades från Amsterdam med flyg till en bilresa till den vackra tyska staden Dresden. Inget pristillägg för att få sitta tillsammans…

Vidskepelse muttrade jag…

…när jag stängt ytterdörren. Det hände sig denna söndagsförmiddag att, två lite äldre mycket välklädda herrar, passerade utanför fönstret till rummet där jag har mina datorer. De gick i maklig takt mot min ytterdörr och mycket riktigt så ringde dörrklockan efter en kort stund.

Jag har många fördomar, några kanske rent av felaktiga, men den som inom en halv nanosekund sa mig ”Nu handlar det om religion” visade sig vara helt korrekt. Deras utstrålning av religion var så bedövande stark på mig så jag kunde bara inte ta fel.

Nåväl – efter några vänliga inledande ord undrade de om jag var intresserad av ta del av ett viss stycke i Bibeln.
Nej, svarade jag vänlig, och lade till (fortfarande vänligt) att nu pratar ni med en starkt motiverad ateist. Kanske mest då för att lite snabbt övertyga dem att det var, för dem, bortkastad tid om de närde en förhoppning om – en förändring av den ståndpunkten.

Jag såg att de blev en aning överraskade av mitt (raka?) svar men de fann sig snabbt och frågade (mycket vänligt) hur jag kommit till den uppfattningen.
Ett kort ögonblick funderade jag över om jag skulle släppa in dem för att låta dem få ta del av min syn på religion. Men avstod tanken av menade att tidpunkten inte var den bästa för en sådan sak då en person just var i färd med att färdigställa en ljuvlig frukost.

Då tackade dessa ytterst vänliga herrar för sig och gick lugnt mot grannhuset…

Men i denna stund , när Madame, just återgått till sin bostad, kom jag att tänka på saken igen. Dessa så vänliga och försynta män som så tydligt – där tvekade jag vad jag skulle fortsätta med – men antagligen att de var så uppfyllda av att sprida sitt religiösa budskap.

Långt tillbaka i tiden var jag nog att beskriva som en ”elak ateist” som häcklade inte bara allt som hade med religion att göra utan också -mer – då de människor som var djupt religiösa. Det mesta har gått över och jag nöjer mig numera att ”när det gäller religion” sakta framföra att ”All religion är mänsklighetens gemensamma mentala defekt” – men i övrigt bryr jag mig just inte. Jo det gör jag – kraftigt – om det handlar om Islam.

Hur som haver – det finns i alla fall enstaka stunder då jag försöker förstå vad det är som får/gör att man vill tro så starkt på någonting ”som inte finns”.
Jag har säker för en så där 15 år sedan pratat lite med vin svåger – psykologen – om saken men minns inte allt av hans långa förklaringar.
SÅ – jag klickade mig in på Wikipedia – för att se om där fanns någon så enkel förklaring att även en sådan som jag skulle kunna förstå.

Och läser detta:

Religion är kollektiv tro som grundar sig på trosföreställningar, till exempel om gudar, andar, transcendenta själar (teism) eller andra övernaturliga fenomen. Gudarna ses ofta som skapare och som höjda över det jordiska. 
Religion kan även röra sig om motsvarande föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar. 
Andetro, förfäderstro och övertygelsen om en magisk verklighet är också uttryck för religion. Religioner förutsätter ofta existensen av en själ som lever vidare efter kroppens död.

Symbolik, myter, riter och traditioner hör till religionens kännemärken. Ytterligare en kort definition är att ”religion” är varje specifik tro när det gäller det övernaturliga, något som vanligen omfattar ritualer, en etisk kod, en livsfilosofi och en världsbild.” Religioner kan ses som olika svar på frågor om livets mening och mål och om moraliska krav och plikter mot medmänniskorna.

Känner inte att jag blev just klokare av dessa rader men en fundering passerade i alla fall som ställde frågan ”kan det vara så att mitt ointresse för religion beror på att jag inte särskilt ofta bryr mig om att söka svar på frågor om livets mening och mål?
Inte heller ägnar jag någon tanke kring möjligheten att jag skulle ha en själ som lever vidare efter kroppens död. Det visar sig, säger jag till mig själv, precis som om där finns ett helvete att bry sig om.
Inget påverkar mitt sätt att leva…

Nej – inte skolan igen…

…kan jag mycket väl tänka mig att du mumlar för dig själv när du nu ser att det är just vad jag tänker skriva om – den svenska skolan – som i Vingåker väcks till liv igen den 14 augusti. 

I skrivande stund känner jag att det är två saker jag är ”dödligt trött på” – klimattjatet och den svenska skolan. Att det senare kom upp igen beror på att jag läste ett inlägg av Patrik Engellau som egentligen handlade om Tjernobyl och hur dess taffliga handhavande i Sovjet påminner allt mer om – Sverige.

Det är väl en sak det men det som jag fann särdeles intressant i hans text är:

”Ändå har jag en obehaglig förnimmelse av att Sverige på betydelsefulla områden styrs av en kultur av den typ som i Tjernobyls fall knappast kunde sluta på annat sätt än i en härdsmälta. Det är bara det att de potentiella svenska härdsmältorna inte hotar de drabbade till livet och hälsan.

Den svenska skolan är, att döma av de nödrop som tränger ut från de berörda anstalterna, en klar potentiell härdsmälta. En del skulle säga att olyckan redan inträffat. Vi vet rätt bra vad problemen beror på. 
Sverige har sedan femtio år tillbaka tillämpat en egen hemmagjord pedagogik som inte fungerar. Men det är inte detta misstag för femtio år sedan som kan skapa en härdsmälta utan Sveriges oförmåga att genom decennierna dra slutsatser av den svenska pedagogikens brister och vidta korrigerande åtgärder. 

Vi är oförmögna att utvärdera våra experiment och rätta till saker som inte fungerar vilket beror på att de ansvariga fortfarande sitter vid makten och inte kan vidgå att de haft fel. 
Bättre driva misslyckandena vidare och hoppas att problemen går över. Denna oförmåga till självbättring var också inbyggd i det sovjetiska systemet.”

Från denna text sista mening säger jag till mig själv att denna ”oförmåga till självbättring” är en sjuka som spritt sig brett i samhället. 
Vad gäller Vingåker syns den tydligt hos våra skolor vilket, vill jag anse, kanske mest det beror på att politiker och pedagoger lagt sig i den tidigare så goda skolverksamheten. Men också för att rektorer och lärare inte verkar bry sig om den saken…

Vad är det för fel på tiggeri?

Den som ställer frågan är Patrik Engellau som i dag skriver ett inlägg som även det skulle ha platsat under gårdagens rubrik. Engellau börjar så här:

Igår skrev jag en text om att vi i Sverige bara tänker på folks rättigheter (ofta på andras bekostnad) och inte alls på deras skyldigheter (gentemot andra människor). Det betyder i praktiken att folk inte har några skyldigheter. 
Eftersom folk inte har några skyldigheter så kan det inte ställas krav på dem. 
Den politik vi skulle behöva i Sverige, sa jag, vore en som lyfte upp folks medborgerliga skyldigheter till samma nivå som deras rättigheter. 
En sådan förändring skulle medföra en total omvandling inte bara av politikens grundackord utan också av hela samhällsdebattens anda.

Låt mig exemplifiera med tiggeriet. De flesta svenskar ogillar tiggeriet, jag också. I själva verket beror nog avståndstagandet till avsevärd del på att vi känner avsmak inför det faktum att det sitter smutsiga trashankar varav många befinner sig olagligt i Sverige och pockar på att vi ska lägga pengar i deras pappmuggar.”

För några år sedan, tre kanske, kände jag ett slags obehag över att se tiggare sitta utanför Ica eller Coop. Enstaka gånger stoppade jag lite småpengar i pappersmuggen. Det har jag slutat med.

Jag är än i dag inte helt säker på varför det var så, men obehagskänslan har gått över. Vilket jag inte tänker fördjupa mig mer om just här.

Men efter att ha läst vad Engellau skriver så har nog min tidigare (möjliga) ”tycka-synd-om-känsla” nog begravts djupare än tidigare.

Vissa rättigheter och vissa skyldigheter…

Att kunna vakna om morgonen och ha ynnesten att få sätta sig vid datorn och läsa vad kloka personer skriver är – anser jag – en av de många fördelar som följer med att ha uppnått pensionsåldern.
Tänker jag mest varje dag där knappast några som helst humörnedsättande ”krav” fördystrar min tillvaro.
Dock – vad jag läser försätter mig ofta, väldigt ofta, i funderingsläge.
Något jag gillar starkt och njuter av och som mest har sin bästa stund sent om kvällarna.

Som du märkt – en del av det jag läser finner jag vara så intressant att jag gärna omgående vill dela med mig av de ””klokskaper” jag just läst.
Som vad Patrik Engellau denna morgon förnöjer mig med.
Ett smakprov ur hans text:

”För att ett samhälle, åtminstone ett samhälle där de flesta av oss skulle vilja leva, ska fungera väl så måste dess medlemmar ha vissa rättigheter och vissa skyldigheter. Jag tror att vår tid, vilket betyder en historisk period som började för femtio år sedan, med ökande frenesi har koncentrerat sig på att utveckla och värna om människors rättigheter och samtidigt sopat medborgarnas skyldigheter under mattan.

Låt mig ta ett exempel. Varför ska barn gå i skolan? Jag har frågat några barn och när de övervunnit chocken över den ovanliga frågan så brukar de komma fram till något vagt om att syftet är att de ska kunna försörja sig på något bättre sätt än att leva på bidrag resten av livet. Men de verkar inte ha någon känsla av de har några andra skyldigheter att anstränga sig än de ambitioner som eventuellt växer ur deras eget bröst.
Utbildning är en rättighet som bara finns där och om de har svårt att tillgodogöra sig utbildningen så är det utbildningsanordnarens fel. Världen är inrättad för deras skull. De anser sig ha en rättighet att förverkliga sig själva, om det behövs så på andras bekostnad.

Men när skolplikten infördes i Sverige år 1842 så var det inte för att tillgodose varje barns rätt att förverkliga sig själv. Skolplikt innebär att skattebetalarna finansierar skolor och tvingar barn och ungdomar att utnyttja denna gratistjänst efter förmåga. Det gjorde skattebetalarna inte framför allt av välvilja mot barnen (som de ju inte kände personligen), utan för att de ville få något tillbaka.
När skattebetalarna bjöd på utbildningen så fick barnen en skyldighet att förvalta gåvan genom att ställa sig i gemenskapens tjänst. En ung människa utbildades inte till kirurg eller konsertpianist för att själv ha glädje av sin kompetens utan för att gemenskapen skulle dra nytta av färdigheterna”.

Men också:

För femtio år sedan inskärptes fortfarande barnens skuld till gemenskapen. Det ställdes krav på dem att göra läxorna, att komma i tid till lektionerna och uppmärksamt lyssna på lärarna för att förkovra sig efter förmåga.
Varför ska skattebetalarna finansiera en skola där en stor del av tiden går åt till att ungarna odisciplinerat ska bråka med varandra och med läraren?

(min fetmarkering)

En fråga jag gärna skulle vilja få svar på från de ansvariga för Vingåkers skolor.
Och vissa föräldrar…

Mångfaldsfestival…

…har alltså ägt rum i Vingåker – kan jag läsa i Kuriren. Och hoppar i sinnesläget mellan likgiltighet och ett annat ord jag inte vill skriva… 

Hur-som- haver – läser då i artikeltexten följande rader:

”Vingåkers kommun anordnade sin första pridefestival 2016, och Robert Skoglund var initiativtagare.
– Det behövdes i Vingåker, det jag såg var att man inte pratade om några hbtq-frågor överlag. Jag kände att jag var tvungen att göra något åt det, säger Skoglund.”

 Jag kan gott erkänna att det var de sista raderna där som fick mig att (i sinnesläget) hamna i ordet jag inte vill skriva ut. Men jag har i alla fall pratat med bekanta om vad Skoglund säger. Och vi är – visar det sig – både nyfikna och frågande inför vad han säger.

Får jag lämna en kort sammanfattning – som ett slags gemensamt uttalande (kanske jag skulle skriva ställningstagande) så blir det ungefär:
”Skoglund varför i h-te skulle någon (genomsnittlig medborgare) i Vingåker bry sig om att prata om hbtq-frågor?”

Och några kände som jag ”Vi bryr oss ingenting om sådana människor de får ha sitt liv som de själva vill – MEN – av någon orsak blir vi jämrans irriterade när ”sådant folk” börjar tjata om det. Vi är totalt ointresserade av ämnet och vad vi förstår så förekommer ingen ”förföljelse” av något slag (i Vingåker) av människor med den läggningen.

Så Robert Skoglund – vad var det som gjorde att du blev så upprörd över att ingen (då) ville prata om de frågorna? Vad var det för någonting vi Vingåkersbor behövde få upplysning om? Vad var det du kände var fel – och på vilket sätt blev några (få antar jag) upprörda över att vi övriga inte var intresserade…

Jag erbjuder fritt utrymme för svar. 
Som jag då gärna ser enbart handlar om – Vingåker.

Läser också i Kuriren:
Mikael Eriksson, 24, var en av många som gick paraden.
– Pride är viktigt för att visa allas lika värde, oavsett din sexuella läggning och så vidare. Jag går också för att det är så roligt, säger han.

Jag blir faktiskt nyfiken på om de Vingåkersbor som anser sig tillhöra gruppen hbtq-personligheterna av oss andra pådyvlas åsikten att de inte är lika mycket värda som oss?
Har jag mycket svårt att föreställa mig. Nå – enstaka undantag finns alltid.

För att runda av – jag tillhör dem som inte alls bekänner mig till ”allas lika värde” men det beror inte på någons sexuella läggning utan av helt andra värderingar…

Folkomröstningar…

…har man betydligt fler av i Schweiz –  än i Sverige – vet jag nu sedan jag läst att landet har haft flest folkomröstningar i världen. Att jag kom att ta reda på det beror på att jag (på nätet) läste de här raderna om hur det kan gå till i vårt land:

Folkinitiativet innebär i dag att om 10 procent av de röstberättigade i en kommun eller region skriver under en namninsamling för att en viss fråga ska behandlas, så hålls en rådgivande folkomröstning om frågan – såvida inte två tredjedelar av kommunfullmäktige motsätter sig det. 

Så spännande, tänkte jag först, för jag kunde framför mig se ”nya möjligheter” – tills jag också läste att:  Hälften av folkinitiativen röstas ned av fullmäktigen i dag. 

Hm,OK, och blev nyfiken på hur många röstberättigade det var i Vingåker vid senaste valet. Den som söker han letar, vilket jag gjorde på google och får veta att det då var 7027 som kunde avge sin röst.
Av dem var det 5964 som gjorde det…

Där blev jag sittandes i överläggningar med mig själv över hur jag såg på möjligheten att (minst) 10 procent av 7027 Vingåkersborna (703 personer) skulle kunna enas om en fråga som kunde engagera dem tillräckligt mycket för att de tillsammans ville åstadkomma en namninsamling.

Min tilltro om det är svag. Då tror jag det är lättare för två tredjedelar (dvs 21 ledamöter av de 31) ledamöterna i KF – att de enklare skulle kunna enas om ett – avslag.

I alla fall om ”den rådgivande folkomröstningens förslag” handlade om  t ex kommunens skolor. 

”Men hallå”, mumlade jag till mig själv då tanken på att ”majoriteten i dagens KF bara har 17 ledamöter”, vilket betyder att de på egna ”meriter” inte kan avslå ett ”folkförslag”. I alla fall, fortsatte jag mina funderingar med och såg för mitt inre hur detta skulle kunna ställa till med viss oreda i KF.

Men det tog inte lång stund förrän de här helt omöjliga funderingarna tonade bort och i stället tonade inom mig fram en tänkt bild från en kommande Skottlandsresa med Madame.
Som i dag har hundra procents anslutning i en liten lokal namninsamling…