Vanmakt…

…drabbar mig ett par gånger om året. Och jag märker att det är fler i Vingåker som (jag) får en släng av samma åkomma.
Först en lite omväg – jag känner stor tillfredsställelse över att två personer – för ungefär en månad sedan – startat en ”grupp” på Facebook vid namn – Vingåkers nyheter.
Gruppen har i dag runt 650 medlemmar och när jag tittar in där ser jag att den här bloggen – nattgöken – lever ett liv i ett fel forum. De som tittar in hos Vingåkers nyheter är mer benägna att kommentera vad som skrivs i inläggen där än hos denna min blogg. Något enstaka bara under 4 års tid…

För att trösta mig själv säger jag till mig själv att det ”beror på att det är så mycket lättare att ge kommentarer på Facebook”.

I en kommentar (till en S-märkt video visar Viking Jonsson upp att vårt kommunala bostadsföretag har för avsikt att bygga ”bostäder” på den plats när slottet som tidigare varit handelsträdgård) står att läsa:

1 – Vem har i Vingåker råd att bo i nyproducerade lägenheter som kanske kostar 7-8 tusen ? Jag personligen tycker att dom skall bygga ungdomslägenheter med billig hyra så att vi kan behålla dom yngre i kommunen och att dom blir skattebetalare i kommunen och inte behöver flytta. 

2 – Varför skall det alltid bygga i centralorten? I Baggetorp finns det över 50 byggklara tomter, nada intresse från kommunen. Jag vet att i alla yttertätorter finns det byggklara tomter, varför satsas det inte på dessa orter ? 

3 – Finns barnfamiljer som står i kö att få flytta ut på ”landet”, men då stänger man ner det mesta så att barnfamiljer väljer andra kommuner istället.      

Jag anser att HELA kommunen ska leva, inte bara centrum.

Enligt mitt sätt att se på tillvaron lyser det fram i texten en liten gnutta – vanmakt – över sakernas tillstånd. Nästan lika stor som min egen över kommunens skolor…
Man har en någorlunda klar åsikt över vad man vill ska hända men – men man anar att det är så gott som ogenomförbart – då uppkommer den känslan.

OK, texten får mig att börja fundera (det är jag som numrerat) kring nr ett.
Vem som kan tänkas ha råd att bo i dyra lägenheter har jag ingen aning om men är nog ganska medveten om att det inte – i dagens Sverige – går att bygga lägenheter med billig hyra.
Och blir en stund fundersam vilken hyresnivå som anses vara billig…

Övergår så till nr 2. Svaret på första frågan är väl förstås att de som letar bostad föredrar att bo i centralorten med den möjlighet att få bättre service. Vad gäller de byggklara tomterna så kan ju undra lite över att ingen vill bygga sig ett hus där.
Jag tyder det som att det här handlar om villatomter.

Och – eftersom jag har för grunda kunskaper – vore jag nyfiken på att få veta vad kommunen skulle kunna åstadkomma för att få till en förbättring.
För min personliga del tror jag att det finns annat som också påverkar. Vore jag i den åldern att jag hade ”fru och barn” vore inte Baggetorp ett alternativ före en bostad i centrala Vingåker.
Av (mest) bekvämlighetsskäl.
Ingen Ica/Coop butik, inget systembolag (att åka till när frun kl.17.35 plötsligt får för sig att hon vill ha vin till kvällsmaten). Gångavstånd till tågstationen.
Eller att snabbt kunna ta bilen till Woodys och andra butiker för att handla material…
Jag tror att du bäste läsare förstår vad jag menar. 
Jag har klart för mig att Baggetorp och de andra ytterområdena förstås har sina fördelar – för dem som gillar att bo så.
Jag själv bodde (ensamboende) i Läppe (Stenvred) åren 2008/2009 och trivdes förträffligt där – men i dag skulle det kännas en aning besvärande att inte ha den nära tillgången till centralortens service.
15 minuter i bilen för att kunna handla på Ica lockar inte längre…

Nr 3 då? Kommunen stänger tydligen ner ”det mesta” – som jag inte vet vad det består av – men antar att det hos kommunen anses att det finns ”skäl för detta”.
Förmodligen mest ekonomiska…

Visst  – även jag vill att hela kommunen ska leva.

Du – välkommen in hos Vingåkers nyheter på Facebook – och ge dina kommentarer…

Vingåker – en turistort?

Rubriken finns där för att jag på Kurirens digitala tidning kunde läsa rubriken: 
”Mycket krävs innan Vingåker blir turistort” – med tillägget ”Vi tog en runda i Vingåker och det var en dyster syn”.
Då jag inte är prenumerant på Kuriren så vet jag inte vad argumenten för dessa dystra rader består av.

Vingåker som turistort? En tanke som aldrig passerat mig – eftersom en sådan tanke (för mig då) är lika osannolik som att tro att Anneli Bengtsson skulle gå över från S till SD…

Tänkte jag just och skakade på huvudet en aning. Men sviktade en stund över detta mitt tankesätt genom att en fundering dök upp ”Men va fan  – kan man locka folk som åhörare till vad som bjuds som underhållning i Tennisparken” – så blir ju tanken att Vingåker skulle vara en turistort inte helt orimlig…

Turistort? Jag har kanske helt fel i vad jag lägger in i det ordet. Jag själv menar att det huvudsakligen betyder att där finns sevärdheter att hög kvalitet att besöka. Och det har vi väl inte att erbjuda från Vingåker.
Slottet? Tja, det beror väl på vad man själv lägger gränsen för orden ”hög kvalitet”.

Det flesta andra ser nog antagligen ordet turistort i form av sol & bad, shopping osv,  vilket väl kan ge Vingåker högre betyg tack vare Vingåkers Outlet.

Eftersom jag (förmodligen) kan beskrivas som en egoistisk person är jag personligen glad över att Vingåker är som det är.
Jag skulle säkerligen vantrivas i vardagen jag ständigt skulle behöva trängas bland skaror av turister.
Vingåkers Outlet har jag besökt en så där fem gånger sedan 2014.
Slottet tre gånger…

Jag tar det igen – jag trivs personligen alldeles förträfflig med Vingåker som det är idag.

PS – En vänlig läsare vid namn Roger Karlsson tipsade  mig om att det ”det går att läsa Kuriren på Biblioteket” fick mig att göra ett snabbt besök där för att läsa vad som står i den missmodiga artikeltexten jag hänvisar till här ovanför..

Hm – den dystra synen hos vandrarna berodde på ”alla dess tomma butikslokaler” och – givetvis med tillägget – ”det beror på kommunens ointresse för ett ökat näringsliv”.

Håller jag inte alls med om. För all del – någon kan ju ha den åsikten att kommunen ska börja idka affärsverksamheter i de tomma lokalerna. Men det hoppas i alla fall inte jag att kommunen börjar med.

Det hade varit intressant att få ta del av vilken slags verksamheter de ”missmodiga” hade sett i de tomma lokalerna.
Sådana följdfrågor ställer aldrig Kuriren.
För egen del har jag svårt att se att någon/några ortsbor (inte jag heller) skulle våga sig på att starta upp någon slags verksamhet som bygger på att vi som bor i Vingåker är det kundunderlag som skulle bära affärsidén. Ytterligare en pizzeria eller damfrisering känns inte som någonting man blir förmögen på…

Det finns väl en och annan sak man kan ifrågasätta kommunen för – men inte detta. Tycker jag då.

Salladstant…

…var ordet som fick mig att starta uppdatorn. Det finns personer som säger att ”en bild säger mer än tusen ord”. På sätt och vis kan jag väl förstå den tanken med undantaget att jag hamnar där genom en slags omväg. Jag förklarar:
Ordet salladstant skapar (inom mig) på en ögonblink en bild av vad ordet står för – och den bilden skapar sedan hos mig – tusen ord. Minst…

OK – ordet salladstant fann jag i en intervju med (tv-kändisen) Karin Laserov som på frågan: ”Vilken lyx unnar du dig till hemmet?” svarar:
– Att äta god mat, men jag är ingen salladstant. För mig är mysstunderna lyx.

I intervjun fann jag även annat som skapa bilder inom mig – som:

Vad är viktigast för dig med ditt hem?
– I hemmet ska man trivas som bäst. Där ska det finnas plats för avslappning, glädje och kreativitet. Hemmet ska fylla alla sinnen. Det ska vara måltider, härliga konversationer, musik och doft av mat. Där ska det kännas gott att leva. När folk kommer hem till oss ska de känna att här bor Karin och Kaj.

Det kommer något av ett tankehopp av detta – för jag kom just att fråga mig själv vad är det som gör att jag trivs i Vingåker? Det har jag förstås funderat över tidigare – men det ärliga svaret är nog ”Att här får jag vara ifred och att jag varje fredag kan läsa tidningen Fokus”.
Båda sakerna finner jag vara ovärderliga för min mentala hälsa. 
Antagligen tisdagarnas bowling också, kom jag på en stund senare…

Jag tar om det igen – men en enda liten ändring;
– I Vingåker ska man trivas som bäst. Där ska det finnas plats för avslappning, glädje och kreativitet. Vingåker ska fylla alla sinnen. Det ska vara måltider, härliga konversationer, musik och doft av mat. Där ska det kännas gott att leva.  

Jag utgår att du förstår vad jag menar – eftersom du är en av de kloka i Vingåker som läser nattgöken. 
Men för egen del kan jag inte hålla med om att kommunen förmår att ge mig den känslan. Och efter en stund känns det som att kommuninvånarna inte kan beskyllas för den saken – utan att känslan kommer från – ytterligare ett viktigt ord för mig – tonen – som de styrande förmedlar.

Det är tonen – som jag kanske ska beskriva som t ex ”en redaktion förmedlar i sin tidning som gör att jag vill läsa den”. Om innehållet i artiklarna är skrivna på ett sådant sätt att  – ja vad f-n då – jag kan inte få ur mig de rätta orden. Men tonen i det som sägs eller skrivs är av stor betydelse för mig.

För att gå rakt på sak – tonen bland de styrande i kommunen – är för opersonlig, för PK-mästrande – för lite inbjudande – totalt humorlös – för mycket av hurra vad vi är bra – erbjuder ingen intellektuell stimulans. 
Jag avbryter uppräkningen där för jag har väl snart passerat tusen ord…

Läser i Fokus:
Hon som leder gymmets crosstraining på måndagskvällarna tolererar bara hänsynslös hängivelse. Genom lokalens tjocka luft av svett skär hennes röst strimlor av allt vankelmod
”Den som tänkt ta det lugnt kan gå hem till soffan och tv:n och kolla på The Biggest Loser.”

Det finns för många salladstanter i kommunledningen…

HM – jag kan inte hålla mig – kände jag när jag läser vad Patrik Engellau skriver:
”Nyligen fick jag besök av en vänlig person som sa att han gillade mina texter och ville prata. Närmare bestämt frågade han hur man gör för att tänka ”utanför lådan”, vilket han menade att jag ibland gör.

Det fick mig att småle eftersom att tänka ”utanför lådan” anses vara positivt medan jag alltid fått höra att jag är ”kontroversiell” vilket inte alls är positivt men i verkligheten ofta samma sak som att tänka ”utanför lådan”. Det är därför folk väljer att låta bli att tänka ”utanför lådan”. Den som gör det riskerar nämligen mothugg och klander och anklagelser för provokativt och kontroversiellt tänkande.

Så hur gör man för att tänka ”utanför lådan”? Jag har två svar. 
För det första måste man vara barnslig, för det andra bör man göra sig dum.”

Faktiskt – en beskrivning som passar bra vad gäller min egen person.
Tycker jag själv alltså – för:
Jag är väldigt barnslig och jag har lätt att ”göra mig dum”…

Tänker vi utanför lådan i Vingåker?
Har vi ens en låda?

Sverigebilden…

…sade jag till mig själv när jag återsåg den här bilden. Som jag för många år sedan fotograferade någonstans i Tyskland – kanske i Essen.

I ett ögonblick av ”vad ska jag göra nu då?” beslöt jag mig för att börja rensa i datorns många olika bildmappar men fastnade i letandet när jag såg bilden och tänkte ”Den perfekta bilden av den svenska självbilden”.

I alla fall den svenska regeringens syn på den saken lade jag till en stund senare.
Mannen utstrålar hur regeringen (och förstås även andra) ser på bilden av Sverige – hunden motsvarar nog vår verkliga betydelse.
I omvärlden. Anser jag då…

Det finns andra, och klokare personer, som också har åsikter. Som Patrik Engellau hos DGS. Jag citerar några rader hur hans inlägg idag och tänkte att det kanske kunde få dig intresserad av att läsa hela hans betraktelse:
(läs gärna kommentarerna)

”Om rätt svar är att politikerna ska sluta gulla med klimatalarmisterna och i stället visa dem en kallare hand gäller motsatsen för makthavarnas attityd till invandringskritikerna.
Dessa varnar för att mer sannolik, hotfull och näraliggande samhällsfara än klimataktivisterna – dessutom en samhällsfara som har mer lättidentifierade och snabbt mobiliserbara lösningar än koldioxidutsläppen. Koldioxidutsläppen tar inte slut bara för att vi bestämmer oss ty tekniken saknas ännu.
Men för att komma till rätta med invandringsproblemen behövs ingen ny teknik, bara beslutsamhet.


Beslutsamhet – sa Bill,
Finns inte hos regeringen – sa Bull.

Ny värdegrund?

Nix, det är inte jag som funderar över den saken utan förmodligen de styrande inom Vingåker. Vill jag tro efter att ha läst i senaste KF-protokollet:
”Kommunikationschefen redogör för kommunens arbete kring att uppdatera den befintliga värdegrunden, Våga, ansvar, respekt, stolt, under år 2020.”

Då jag inte var besökare vid det KF-mötet vet jag inte hur tongångarna går.

Att jag började fundera i de banorna beror givetvis på att jag beter mig som vilken normal (manlig) Vingåkersbo som helst skulle göra när frun ligger i sängen med feber och hosta (och vill vara ifred) – vi alla börjar givetvis då fundera över kommunens värdegrund.

Till skillnad från dig – högt värderade läsare –  har jag inte minsta ”kom-i-håg” av vad jag någon gång (antagligen) har läst om den nuvarande kommunala värdegrunden och tittade därför in hos kommunens hemsida – och läser:

Kommunens värdegrund fungerar som en kompass för hur arbetet ska utföras. Den är gemensam för alla verksamheter och bidrar till att stärka Vingåkers kommun. Värdegrunden är den naturliga utgångspunkten för de tjänster och den service vi erbjuder medborgarna.
Värdegrunden består av följande ord: 
Våga Ansvar Respekt STOLT

Minsann, tänker jag, och tittar girigt efter förklaringen till dessa fyra vackra och värdefulla ord.
Och, jodå, de finns under rubriken: ”Vision för Vingåkers kommun 2020”.
Du får dem här:
1 – Tillsammans tar vi, medborgare, näringsliv och kommun, ansvar för vår hälsa och gemensamma livsmiljö.
2 – Vi är stolta över att varje plats i kommunen bidrar med sin egen karaktär och historia. Vi uppmuntrar nytänkare och berömmer framgång.
3 – Vi vågar bry oss.
4 – Medborgare, näringsliv och kommun är på samma våglängd.

Under alla dessa vackra (men intetsägande) formuleringar klämmer – vem det nu är som skrivit raderna – in ”Därför lyckas vi” (Med vad då undrar jag där)

OK – första stycket kan jag känna viss samhörighet med – men hamnar i oroliga funderingar runt de övriga. Kan bero på att jag är en tämligen nyinflyttad stockholmare (2011) men undrar faktiskt över om de ansvariga i kommunen är stolta över ”den där märkliga bloggaren på Marknadsvägen 5 och hans (egna) karaktär?” 
Liksom att jag inte fått minsta beröm/uppmuntran för mitt nytänkande, trots att jag kan stå som förebild till nr 3 ”Jag vågar bry mig”

Det händer att jag och kommunen är på samma våglängd. Hur det är med den saken och övriga Vingåkersbor har jag just ingen erfarenhet av alls…

Precis så…

…tycker jag också – kände jag att jag också anser – när jag nyss läste vad en kvinna vid namn Eva Danielsson skriver i en kommentar hos DGS: 

Människor växer av att ta sig igenom en hel del svårigheter på egen hand liksom av att göra de vardagliga sysslorna under normala livskriser, vare sig det är lyckliga eller tragiska omständigheter.
Förståelse och respekt får inte resultera i daltande eller onödigt medicinerande. En mindre ”förstående” omgivning är kanske bästa behandlingen många gånger. En pedagogiskt medveten hållning, att finnas med utan att ingripa eller leva ut egna behov av att få hjälpa till eller visa sin egen duktighet.
Något alla föräldrar och lärare behöver kunna.
All onödig hjälp hindrar utveckling
.

Det finns mer jag håller med om – som vad Lennart Bengtsson skriver idag i ett tänkvärt inlägg hos DGS. (Om du är det minsta intresserad av ”klimatet” vet du vem Lennart Bengtsson är)

OK – för dig som inte vill klicka dig in till vad Bengtsson skriver (plus de läsvärda kommentarerna) kan jag då ge de sista raderna i hans text:

”Nu visar klimatforskare att havet kan stiga med drygt 5m. Det är förvisso inget som händer inom 10 år utan år 2300 och med 5 % sannolikhet. Detta under antagandet att koldioxidutsläppen bara fortsätter att stiga i 281 år till. Självklart finns det ingen ansvarsfull forskare som kan ställa sig bakom en dylik meningslös beräkning som inte har med seriös vetenskap att göra.

Vad som kan hända om 281 år är som de flesta säkert inser inte lätt att veta. Det är jämförbart med att förflytta sig tillbaka lika långt i tiden till år 1739 eller 50 år före den franska revolutionen, och vid denna tid uttala sig om vad som skulle kunna hända år 2020. För de som kan lite historia vet att även en hel del annat har hänt de senaste 281 åren. Att se in i framtiden med sådan säkerhet är knappast något som ens IPCC:s skarpaste hjärnor eller profetiska barn kan gå i land med.

Efter att ha sett fredagens klimatparader och lyssnat på våra egna knäppiga kändisar från kulturjournalister till ärkebiskopen under bokmässan i Göteborg kan man verkligen fråga sig om det finns något hopp kvar. Okunnighet, fördomar och allsköns stolligheter har föst förnuft och sund vetenskap åt sidan och utelämnat mänskligheten åt samma villfarelser som plågat människorna under tidigare perioder i historien.

Om inte vuxet, förnuftigt folk sätter stopp för galenskaperna är jag rädd att loppet är kört.” 

OK – detta om detta – men det finns mer intressant att läsa (för er som har intellektuell kapacitet och ork att läsa långa texter) som vad Karl-Olov Arnstberg skriver under rubriken ”Imperiers uppgång och fall”.
Hans text slutar så här:
I vår tid finns det inte särskilt gott om barbarer som vill invadera västerlandet på det sätt som skett med tidigare imperier. Men vi har en annan form av invasion, massinvandring. Denna moderna variant av nomadism har även den kapaciteten att få ett imperium att falla samman.
På sätt och viss attackerar också dessa migranter underifrån, eftersom de söker sig till länder som erbjuder större trygghet och högre välfärd. Väger man samman massinvandring och att västerländska kvinnor inte föder tillräckligt många barn, avtecknar sig ett folkbyte. Det är ett möte vi känner igen från historien.
Vi vet också hur det vanligtvis går.  
 

Missbedömning…

Jag löser ofta korsord – säkert en sju-åtta varje vecka. Sägs vara en bra aktivitet för att hålla Alzheimer borta.
En lösningsfråga i ett 2-sidigt korsord i Året Runt kunde jag inte komma på lösningen till. Det var just ordet ”missbedömning” som jag mycket väl vet vad det betyder men alla mina svar passade inte i det långa svaret som skulle innehålla 15 bokstäver och dessutom börja på bokstaven K. Så småningom kom jag så långt att kunde se att slutet på svaret stavades  –ställning.

Du – det tog mig två dagar att begripa att svaret var – Kattutställning.

Att jag kom att tänka på det denna söndagskväll att jag tidigare i dag fick uppleva att jag under ett par dagar ägnat mig åt en rejäl – en smått skrämmande – missbedömning.
Jag fick för ett par dagar sedan veta av Madame att en av hennes döttrar skulle sjunga i Västra Vingåkers kyrka klockan elva denna söndag och fick frågan om jag inte ville följa med och lyssna på hennes och hennes tre medsjungande damer.

Jag hade för en tid sedan lyssnat på de vackert sjungande fyra i Högsjö kyrka och föreställde mig att upplevelse skulle bli av samma slag denna gång:
Dessutom fann jag det en smula intressant att – för första gången – få ”titta in” i kyrkan

Jag beskriver ofta mig själv som en ”gedigen ateist” och blev en aning förvånad när jag kommen innanför dörrarna förstod att nu ”väntade mig en rejäl dos söndagsgudstjänst” – med små avbrott av de sjungande damerna.

XXX” väste jag mycket tyst till mig själv. De tre exen står för samma ord som prästen använde som (nedre) slutstation för oss olyckliga syndare som inte kommer till himlen.

OK, du klarar det, sa jag till mig själv styrkt av vetskapen att jag har klarat av att genomlida ett tal av vår statsminister, utan att förlora förståndet – så klarar man (dvs jag) nog av att höra en del ”Gudsord”.

Jag kan inte minnas när jag senast övervarade en Gudstjänst i en svensk kyrka. Det är i alla fall så länge sedan att mitt personliga ”mannaminne” helt har glömt bort det.

Dagens upplevelse blev en smula skrämmande på så sätt att – det agerande som en del av de (ungefär 75) kyrkobesökarna visade fram – väckte upp obehagliga känslor inom mig. Jag uppfattade hos dem en slags ”fanatism” (Hängivenhet för saken) som fick mina tankar hamna i en jämförelse med nazismen förr – och Islam nu.
All slags fanatism skrämmer mig…

Vid morgonfikat…

…blir jag alltid sittandes i funderingar. Antagligen för att jag då sitter still vid köksbordet och tittar med lite oskarp blick ut över åkrarna förbi Hacksta Ö – och då är det lätt att tankarna går lite som de vill…

En av funderingarna kom denna morgon att hamna i ämnet – lokaltidningar. Den som läst mig länge vet att ”tidningar” är ett ämne som intresserar mig. Jag har varit i tidningsbranschen sedan 1967 och tidningsägare åren 1985 till 2013 då jag sålde min sista branschtidning.

En liten utvikning för att få berätta att jag läste att ägarna till Alingsås Tidning har begärt företaget i konkurs. En tidning som funnits i 150 år.
Ytterligare en, suckade jag där, men tror mig förstå att det blir flera lokaltidningar som följer efter.
Den vanligaste förklaringen till en tidnings nedläggning är att ”annonsintäkterna minskat”. Och så är det nog. MEN, det finns en (hos mig) annan lika stor anledning – tidningarna förmår inte att engagera läsarna längre.
Konkurrensen från ”nätet” blir allt mer svår att stå emot.
För min personliga del hämtar jag numera ”viktig och pålitlig information” huvudsakligen från ”alternativa media” och bloggare jag har stort förtroende för.
DN skriver här om tidningsdöden…

Det finns några uttalanden i den artikel i GT om nedläggningen jag läser som jag på något sätt opponerar mig över.

”– En lokaltidning är en viktig del av demokratin och det här är en institution som försvinner.”
– Det är väldigt tråkigt eftersom lokaltidningar är väldigt viktiga för den lokala demokratin.
– Det hela är mycket ledsamt. Alingsås Tidning har i över 150 år spelat en mycket betydelsefull roll i lokalsamhället.

Många tårar över att där försvinner en ”viktig del av demokratin”.
Och blir sittandes en stund och försöker komma på vad det är som gör att jag inte håller med om detta.
Kan det bero på ”vår” lokaltidning” – Katrineholms-Kuriren? Som just inte alls förmår att locka mig med sitt innehåll. Kanske huvudsakligen för att tidningens ”Vingåkersmaterial” är lika engagerande (uppiggande) som att få en överkokt Sibyllakorv vid någon ensligt placerad korvmoj längs någon lokalväg i Sörmland.
Och – varför skulle jag bry mig om vad tidningen skriver om Katrineholm?
Eller sin taffliga ”omvärldsbevakning”?

Å andra sidan kan jag nog erkänna att ”som inflyttad till Vingåker” är mitt intresse för att läsa om Vingåker som kommun tämligen svalt. 
Egentligen bryr jag mig personligen t ex inte ett dugg om:
– att skolorna inte tillhör landets toppskikt
eftersom det inte drabbar mig personligen på något sätt.
Att jag trots det kommer på mig att skriva gnälliga saker om den saken beror säkert på en – hos mig mental åkomma av något slag – som yttrar sig så att ”jag har så jämrans svårt för klåpare”.

För att återgå till Kuriren – jag kan inte minnas att tidningen på något sätt fått mig att ”känna” att den (för mig) är viktig för den lokala demokratin.
Och det – tänker jag i en svindlande tanke – kan ju betyda att jag därmed finner att kommunen i stort sköts på ett bra sätt. 

Så är det nog, tänker jag innan jag störs i mina funderingar om den saken av att där plingar till i datorn vilket nyfiket får mig att öppna mailboxen för att läsa vad Clemens skriver – från sin semesterplats i San Francisco:
”Är du nu på gång om skolan igen. Du kan inte föreställa dig att de ansvariga för skolresultaten dvs nämnden, rektorerna, lärarna – vill ha det så här? 
De har ju tillåtit att det blivit så här – och fortfarande är så här illa!”

Coop contra Ica…

…poppade upp som en fråga när jag efter morgongröten satte mig i favoritfåtöljen för att njuta av dagens första kaffemugg. Som kan ta en rundlig tid eftersom jag ofta faller i samtal med mig själv.
Grundfunderingen till rubriken bygger på den – från just ingenstans – komna personliga funderingen. ”Varför är det hos mig en lika onaturlig tanke – att hos Coop handla behövligt godis till veckans fredagsmys – som att ha bearnaisesås till falukorven?

Vad är det som inte stämmer hos Coop, frågade jag mig själv, och hamnade i långvariga tankeutbyten med mig själv. För sådana djupa och viktiga frågor kan man inte bara slarva bort, sa den ena av mig som hamnat i liknelser till hur jag väljer parti när jag röstar.

OK, svarade den andre av mig och redovisade (sin) den där snabba och lättfångade åsikten att ”det känns tråkigt att handla hos Coop”.
Och lade till ”i jämförelse med Cityhallen då”.

Jo, höll jag med om och kände att jag också föredrog det rikligare varuutbud Cityhallen bjuder mig. Och visst, fortsatte jag, upplever jag att det är en helt annan stämning och fart i cityhallen. Både bland kunderna och de anställda.

Vilket fick mig att fundera över vilken sorts människor det är som föredrar Coop framför Cityhallen. Jag har förstås ingen aning – Madame antyder att det ”nog mest är pensionärer”.
De kanske gillar: 
Matkedjan vill vara ”den goda kraften”, säger en anställd.

Personligen känner jag bara två som gör det valet. Båda är män.
Den förste – en i mina ögon – en långsamt tänkande person har sagt mig att han föredrar Coop för att ”där upplever han ingen jäkt, inte så mycket trängsel, utan kan handla i sitt tempo.
Den andra är en uttalad vänsterpartist som klart redovisat att han handlar där av ”solidariska skäl
Båda sakerna får man respektera, anser jag.

Men det verkar inte riktigt vara de kunder som gör Coop till en lysande affärsidé. Inte heller Coops affärsidé verkar var den bästa.
Antar jag när jag på nätet läser:

”Kooperativa Förbundet Under Albin Johanssons ledarskap grundade och förvärvade KF industrier i syfte att bryta monopol och karteller inom flera branscher, allt ifrån mjöl och margarin till glödlampor och kassaregister. De ledande inom KF var starka anhängare av frihandel och fri konkurrens.
Genom att de oftast stod socialdemokratin nära kom KF därför att driva Socialdemokraterna i marknadsvänlig riktning.

Fram till 1966 var KF största blocket i svensk dagligvaruhandel men passerades detta år av Ica. De hade då cirka 35 procent var av dagligvaruhandeln. Idag står Ica för drygt 50 procent och kooperationen för cirka 20 procent.
Vad var det som hände?

En förklaring är den reform som genomfördes inom Ica 1972. Den dåvarande vd:n Nils-Eric Wirsäll lyckades då finna en framgångsformel som skapade den balans mellan central samordning och självständiga handlare som alltjämt gäller inom Ica. Innan dess hade Ica en tämligen splittrad organisation som hade svårt att klara konkurrensen från det centralstyrda KF.

KF har under senare decennier genomfört rader av omorganisationer och chefsbyten, medan det som verkligen är avgörande, nämligen hur det ser ut i butiken, har försummats. KF lyckats sämre än konkurrenterna med att anpassa sitt butiksnät till marknadens förändringar. Ofta har Coop högre priser, sämre produkturval och sämre service än konkurrenterna.

Så är det nog – säger jag till mig själv – och fortsätter mina samtal i ett försök kring hur jag nu ska komma överens med mig själv om att få den förklaringen att gälla de politiska partier jag inte vänder mig till för att få uppleva mitt önskade ”livsmys”.

De som felaktigt försöker pracka på mig sin åsikt om att bearnaisesås passar bäst till min – vardagliga falukorv. Och andra (för mig) osmakliga kombinationer de presenterar mig…

En ny dag…

…som gjord för att ta del av ny information och kanske rent av – få nya kunskaper.

”En genomsnittlig sjuåring som börjar skolan har ett ordförråd på 7 000 ord.
Tio år senare har den som läser eller lyssnar till texter och som har fått många böcker lästa högt för sig ett ordförråd på 50 000-70 000 ord.
Den som däremot inte läser har ett ordförråd på så lite som 15 000-17 000 ord. För att klara av ett vanligt vuxenliv krävs det cirka 50 000 ord”
 
Det här skriver Skolvärlden. 

Om den nuvarande regeringen har jag många åsikter – och fördomar – där den främsta är att jag tycker den är urusel. En uppfattning som späs på när jag läser vad Johan Westerholm skriver på ledarsidorna.se:

”Samtidigt som budgeten presenterades i riksdagen var flera statsråd ute i landet och talade väl för regeringen. Men när medborgare började ställa sina egna frågor framgår en annan bild än den tillrättalagda. Regeringen är paralyserade av skräck och står utan några idéer för att möta situationen ute i landet samtidigt som Sverige nu rör sig ut på mörka vatten.”

Ett folk utan historia är ett dumt folk…
…är en rubrik till en mycket läsvärd artikel i Göteborgs-Posten.
Texten börjar så här:

”Häromsistens var jag på en middag där någon ställde frågan om vem som egentligen blev kung efter Gustav Vasa. En person i sällskapet började rabbla hela kungalängden, inklusive årtal, från Vasasönerna och fram till dagens monark, Carl XVI Gustaf.  

Samtliga middagsdeltagare blev imponerade. ”Har du lärt dig det där i skolan?” frågade någon. Hon började skratta. ”Nej nej, självklart inte, det har jag lärt mig i efterhand”.

Såklart. Vi som är födda på 1980- och 90-talen – den så kallade millenniegenerationen – har inte lärt oss något. Eller, vi har lärt oss massor: att det är viktigt att tänka självständigt och kritiskt, vikten av de mänskliga rättigheterna, att själv bilda sig en uppfattning av saker och ting. En nyckelfras som ofta upprepades på proven var ”skriv med egna ord!”.
Men några faktakunskaper har vi inte.”

Vingåker – en smula avslaget?
Att jag satte ett frågetecken där ska tydas att jag förstår att jag nu är ute på gungfly som man brukas kalla det när man är långt ifrån säker på att (ens någon) håller med om vad man skriver.
Det hela började med en fundering kring vårt lokala PRO – som poppade upp eftersom de den senaste tiden fiskat lite hos mig om att ta över och sköta deras hemsida på internet.
Jag har många åsikter om vårt lokala PRO jag skulle kunna framföra men du får bara en – deras hemsida är – och har varit länge – totalt urusel.
Vilket du själv kan konstatera om du klickar – här.

PRO i Vingåker säger sig ha runt 350 medlemmar och dessa erbjuds på hemsidan – aktiviteter – där bl a ingår ”Resor & utflykter”.
Och det är ju bra för pensionärer har oftast tid över för resor. Hur det är med deras ekonomi för resor vet jag däremot ingenting om.
Jag har ju sett vad de erbjudna resorna innehåller – och det är nu vi närmar oss rubriken – för det som erbjuds är tämligen torftigt. Inte bara som upplevelse utan – ännu mer – hur resorna presenteras för medlemmarna.

Jag själv har bara varit med på en resa – en räkkryssning på Vättern – som utgick från Askersund. Bussresan var helt OK – men själva ”kryssningen” var något av en katastrof. Det värsta var att det var totalt omöjligt att (ens) kunna samtala med dem man delade bord med. En ”trubadur” utnyttjade under hela resan sin högtalarutrustning till (nära) bristningsgränsen.
Jag minns inte vad resan kostade men en så där 700-800 kronor – plus att man fick betala extra för det vin (eller annat) man ville ha till räkorna…

Så kom det sig att jag just tittade in hos SvDs nättidning och fann den här annonsen.
Som lockar med:

”Välkommen till en mångsidig afton på vinparadiset The Winery Hotel i Solna. Tillsammans med SvD:s vinprofil Mikael Mölstad kikar vi in i framtiden i vinets värld med fokus på trender, naturvin och hållbart hantverk.

Innan vi njuter av en specialkomponerad 3-rättersmiddag med utvalt vin, provar vi spännande viner och lyssnar till Mikael när han tar oss med på en resa från dagens vin och in i framtiden. Vad händer med vinet i den tid vi just nu lever i? Hur påverkas vinproduktionen av trender i en värld i ständig förändring?”

Mycket kan man säga om räkkryssningar med PRO – men själva ”matupplevelsen” är synnerligen torftig i en likaledes torftig miljö.
Vilket – vill jag påstå – gäller det mesta som PRO erbjuder i reseupplevelser.
Hur kan medlemmarna nöja sig med sådant?

För all del – vinprovningen här ovan kostar 1490 kr – alltså dubbelt så mycket som en räkkryssning. Men de pengarna ger där en 10-gånger så stor upplevelse.
För en sådan som jag då.
Och om PROs res-ansvariga hade begåvning nog att arrangera & presentera ”upplevelser av liknande slag” – skulle jag förmodligen delta vid alla. 
Och kanske rent av komma mig för att bli medlem – för den sakens skull…

Du, nu är det snart slut. 
Men det är inte bara PRO som erbjuder halvtaskiga upplevelser.
Samma omdöme ger jag allt ”spännande” som arrangeras av kommunen.
Vilket får mina funderingar att hamna i rubriken du just läste…

För övrigt noterar jag att det gick inte många timmar efter det att Sverige hade en ny utrikesminister tills att USA (efter 2,5 år) hade en ny svensk ambassadör utsedd.