Om medias framtid

Blev inspirerad att komma med ett inlägg när jag återläste vad vännen Åke skrev i förra inlägget på den här sidan. Då menar jag tanken att tidningar som Kuriren har begränsad livslängd. Att de inte går under snabbt beror – enligt mig då – på en kombination av ”gammal vana” och nyfikenhet på lokalt skvaller.

Två argument som – i alla fall det första – gör att läsekretsen sakta dör bort. Nyfikenhet på skvaller tror jag också minskar efterhand som Kurirens (gamlingar) läsekrets förändras över till den nya generationen som bara umgås digitalt med sådant – genom t ex smarta mobiler. Där de inte behöver vänta till nästa dags utgivning av Kuriren (eller sen uppdatering på kkuriren.se) när de själva skvallrar till (mellan) sig själva inte bara med ett minut-aktuellt sms utan kan dessutom lägga till bilder. Många bilder…
Jag antar att de flesta av er läsare begriper vad jag menar med den beskrivningen.

Det är inte bara ungdomen som förändrar sina medievanor – även ”modernt fungerande gamlingar som jag själv”  😉 – har slutat ta del av nyheter på papper.

Men även hur jag kommer att vilja få uppleva mitt framtida nyhetsflöde.

Nu tar jag mig ut på gungfly – för jag tänker hänvisa till mig själv.
Jag prenumererar på kkuriren.se – Kurirens digitala utgåva.
Kostar mig 99 kronor i månaden.
Att jag har en prenumeration är till 100 procent för att jag vill få kunna ta del av ”viktig information” om det som händer i Vingåker. Är inte det minsta intresserad av material om Katrineholm, eller ta del av tidningens annonser, eller ”sport & skvallermaterial” om Vingåker.

Låt mig konstatera att över 95 procent av det jag prenumererar på är helt ointressant.
Lik förbannat måste jag betala för det – då jag (ännu) inte bara kan betala för det artiklar jag finner ”prisvärda”.
I Kurirens nuvarande läge skulle det väl bli en två-tre artiklar i månaden.
Och det kan ingen tidning överleva på – om läsarna blir sådana.

Jag vill kunna prenumerera (bara) på sådant material jag vill ta del av.
Ett exempel – låt mig säga att jag är intresserad av ledarsidor.
Inte bara den i Kuriren då utan från många olika tidningar – för att få många olika intryck.
Kuriren skriver:

Du som är prenumerant på Katrineholms-Kuriren kan läsa lokala nyheter från Skellefteå i norr till Markaryd i söder på fler än 40 sajter och appar – helt utan extra kostnad. Allt du behöver göra är att skapa ett konto på respektive tidningskoncerns sajter och appar som ingår i samarbetet.

Totalt ointressant – för mig – som inte har minsta lust att klicka mig in på varje tidning och där leta upp deras ledartext.
Varför erbjuder inte Kuriren mig möjligheten att bara få prenumerera på dessa tidningars ledarsidor – i ett lätthanterat paket. Vi lever ju en digital miljö där sådant inte kan vara någon teknisk svårighet.
Då skulle Kuriren få behålla mig som prenumerant efter septembervalet.

Nu kommer jag att sticka ut min uppkäftiga näsa ytterligare ett stycke.
För – här – har jag länkat till en företeelse som sprider sig sakta men säkert.
En (av flera liknande) saker jag prenumererar på.
Kompetenta personer som kallas ”Youtuber” dvs de har en egen kanal på You Tube där de underhåller oss med vad de erbjuder. Underhållande – medryckande…

Det smått trista (tycker jag alltså) med just det här exemplet jag länkar till att det:
– ställer krav på tålamod då inslaget tar runt 60 minuter.
– kräver att den som tittar på det är intresserad av (engagerad i) ämnet
– Är åtminstone normalbegåvad

Vilket gör att jag inte tror att så många klickar sig in – när jag berättar att ”Henrik Jönsson & Rebecca Uvell pratar om media och dess framtid”.

Om du som jag – är intresserad av ämnet – vill jag säga – Det är förbannat bra!

PS  – Rekommenderas speciellt för redaktionen på Kuriren och Vingåkers politiker…

Varför ingen info?

Frågar jag mig – OK lite förstrött så där till en början – men efter en stund lite mer frågande. Jag av för avsikt att skriva några rader om det här att det just nu är så många skogsbränder på gång och i de stora media (tv antar jag också) får vi veta att resurserna inte räcker till för att klara av så många bränder.

Läser ett inlägg hos ledarsidorna.se vars ingress säger:

I skrivande stund pågår ca 40 aktiva bränder i Sverige. Beroende på vilken källa som tillfrågas varierar det mellan gräs- och skogsbränder, även antalet varierar. Av Sveriges radios direktrapport, som uppdaterades den 17 juli, framgår att det finns 60 pågående bränder medan Aftonbladet den 19 juli rapporterade om 40 pågående bränder.
I ljuset av den utvärdering som genomfördes efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014 finns det goda skäl att anta att ingen i ansvarsställning lyft ett finger för att komma tillrätta med de brister som identifierades redan då.

Men också:
På vissa håll i landet har det rått extrem hetta och torka i flera månader, något som återigen satt brandförsvar, kommunal krishantering, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), och civilsamhället på prov.
I vissa fall har dessa extrema förhållanden också uttömt resurser på gränsen till vad samhället klarar av.

I slutet av inlägget läser jag:

Att berörda personer i ansvarsställning inte tycks ha tagit del av utredningen som gjordes efter 2014 pekar på enbart det på en stor brist i samhällets krishantering. Den politiska mognaden och förmågan till ansvarstagande inom inte bara regeringen utan även inom ansvariga myndigheter och den politiska oppositionen visar tecken på avgrunder av ovilja och okunskap.
(min fetmarkering)

Det var nog där som den lilla gnagande frågan dök upp ”Hur är det då i Vingåker?” (1944 blev det krav på att alla kommuner skulle ha ett brandförsvar)
Tittar in på kommunens hemsida för att se om där finns minsta information om kommunens ”brandskydd”. Hittar ingenting. Inte heller någon hänvisning till kommunens FB-sida. Men där står heller ingenting annat än att det råder eldningsförbud.

Kanske jag ställer orimliga krav – men vore det inte läge för kommunen att på båda ställena skriva ner en text om att ”Läget i kommunen är gott vad gäller vår kompetens och resurser vad gäller skogsbränder. Dessutom så…”

OK – det är väl högst två ortsbor som funderar som jag. Men i alla fall – det vore ju ett elegant tillfälle för kommunen att visa – någonting – vad jag nu ska kalla det – men som i alla fall av oss Vingåkersbor säkerligen skulle få oss att tänka – snälla saker…

Kommentar:
Du Bjarne,
när det brinner i knutarna gör det det oftast på sommaren och vad gör väl då våra politiker som brinner för släckningsarbetet?
Minsann drar de inte iväg till olika brandhärdar där de på intet vis kan bidra med någonting annat än att hindra de som har ansvar för att fixa jobbet med de resurser som står till buds.

Tids nog kommer tillfälle att under ordnade former diskutera varför inte mer gjorts och vad som kan göras för att förbättra beredskapen fortsättningsvis. Väljarna kommer inte att luras av försöket att insamla billiga valpoäng till sanningens dag i september.
/Åke

Varför ingen info? – satte jag som rubrik. Det händer allt oftare att jag funderar:
Varför läser ingen? (i Vingåker)
Till exempel vad  som skrivs på så många kloka och intressanta bloggar – som vad Ulla Sandberg t ex. berättar på ulsansblogg…

Om du får några minuter över kan det (tycker jag) vara intressant att ta del av en artikel som har rubriken: Jakten på godhetsmarkörerna.

Värdegrund…

…är ett av de ord jag ogillar mest – eftersom det kan – och har – missbrukats å det grövsta. Dessutom oftast – ett feltänk.
Tänkte jag nyss när jag läste en betraktelse om hur det – just – har missbrukats.
Så fick jag någonstans i bakhuvudet för mig att vår kommun – Vingåker – också stoltserar med att hålla sig med någon slags värdegrund.
Ska senare idag se om jag kan finna några upplysningar om det.
Dock – om nu så är fallet – ger jag fullständigt f-n i det.

Men så kom jag på den udda tanken att jag själv – minsann – också har agerat efter någon slags egen värdegrund. Även om det var så länge sedan att ordet då ännu inte kommit i allmänt bruk.

Jag lämnade år 1984 två organisationer för – som jag klart förstår det nu – att de då inte delade min värdegrund:
Svenska Journalistförbundet
Svenska Kyrkan

I dag är jag jämrans nöjd med mig själv för den tidiga klokheten – med tanke på hur utvecklingen inom de båda har blivit.

Kanske jag senare återkommer om detta…

Om andras ”bruna rötter”

00.02 – Ovärdigt – satte jag i går som rubrik på ingångssidan där det då handlar om att så många av våra pensionärer inte kan hantera en dator – och undrar en lång stund om jag inte kan använda det ordet även här.
Du får välja själv men de här gången av annorlunda skäl.

Under mycket lång tid har de övriga partierna anklagat Sverigedemokraterna för att ha ”rasistiska rötter”.
Hos en mycket framstående bloggare ”blev det, 2017, en gång för mycket”.

Och hon tog sig för att kolla de andra partierna och deras nazistiska och rasistiska för flutna. Vilket, visar det sig, inte är till deras fördel.
Vad hon – Julia Caesar – fick fram kan du läsa här.
Och här…

09.55 – Blev nu på morgonsidan lite fundersam till varför jag i natt beslöt mig för lägga ut de här två länkningarna om en del partiers ”bruna förflutna”.
Andra än SD då.
Måhända jag drabbats av vad Julia Caesar kände ”Det blev en gång för mycket” – påhopp på SD då – och deras ”rötter”. I Kuriren.
Förmodligen så.

Vid morgonkaffet kom en annan fundering ”Undrar om det finns någon/några i (fler än jag) Vingåker som har läst de här två inläggen jag länkar till”.
Eller, som jag, följer vad Julia Caesars blogg.
Nej, det har jag svårt att tro.

Vad jag har för åsikt om det – får du inte veta…

Nostalgi…

Den som följt nattgöken en tid kanske minns att jag ett flertal gånger berättat att jag älskar nostalgi – gärna att den förmedlar en ton av vemod.
För bara en kort stund sedan fick jag en – överdos – kanske jag kan beskriva det som. När jag tog del av vad Julia Caesar skriver på sin blogg den 3 maj 2018.

Jag blev starkt berörd och sitter här smått förstummad – av minnen…

Ta reda på – varför

Hm, sitter ett tag och velar kring under vilken sida jag ska ta med det här – skolan?
Nja, tänker att det nog inte är just många som bryr sig om det ämnet – under ett sommarlov.
Nåväl det hamnade här – läser dessa rader hos DGS:

Om du gått igenom en typisk svensk religionsundervisning så kan du kanske svara på hur många böcker som finns i bibeln, vilken roll Jesus har i kristendomen och Muhammed i Islam, och hur många sakrament som finns i katolicismen.
Det du INTE kommer kunna svara på är VARFÖR miljarder kristna tror att Jesus uppstod från döden, eller VARFÖR miljarder muslimer tror att Muhammed fick genuina uppenbarelser, eller ens VARFÖR vissa människor tror på Gud.

Och börjar med att lägga till en rent personlig sak (som ateist) att den frågan har jag själv bråkat med så länge tillbaka jag kan minnas. Även om jag kanske mer frågat mig ”Varför vissa människor har behovet att tro på någon Gud av något slag”. Jag har det inte.

Nu är det inte så många i min nära omgivning som är troende – men när jag frågat de få (alla kvinnor) varför de tror, så är det gemensamma svaret (ungefär då) Det ger en trygghet.
Men jag har aldrig fått förklarat för mig i vad denna trygghet består – annat än att det verkar vara en skön känsla. Ingen har kunnat förklara i vad denna trygghet då skulle kunna åstadkomma när den skulle behövas. Jag får den uppfattningen att de ser sin tro som någon slags snäll mamma/pappa som ser till att inget ont kan hända dem.
Vilket jag då antyder är en smula – barnsligt – för så är inte livet.

När jag för fram den tanken vill de inte ”prata religion” med mig längre…

Det blev en lång inledning det till – just ingenting – men för en tid sedan hade jag en pratstund (också kvinnor) där jag ifrågasatte deras ”Lägg inte nycklarna på bordet, det betyder otur”, eller att de spottar om en svart katt går över vägen framför dem, eller det där med att ”Gå inte under stegen” – och andra liknande tramserier.

De kunde inte ge några förklaringar till sitt beteende.
Inte jag heller…

Kommentar:

Bjarne,
Att tro är fundamentalt mänskligt och ett djupliggande behov som är grunden för vårt människovärde.
Frågan är bara vad vi tror på.
Det är positivt att vara medveten och övertygad om vad man tror på och brottas med än att tro på något man aldrig tagit ställning till. Man kan lätt bli ett offer för andras tillfälliga eller ogrundade åsikter och få svårt att sätta egna livsmål utifrån egna medvetna val.
Verkliga ateister är lätt räknade och det finns många som säger sig vara det för att de inte vill eller vågar ta ställning. Alla brottas någon gång med existensiella frågor som då sätts i relation till den personliga referensram man har.

/Åke

OJ. nu har jag ju inte läst alla böcker om ”mänskliga djupliggande behov” – men den kunskapen har därför gått mig förbi. Dessutom – jag delar den inte eftersom jag inte kan se att den (att tro på någonting) påverkar mitt människovärde.
Jag har läst böcker, jag har diskuterat med präster och inte minst – långa samtal med min svåger – psykologen. Jag har tänkt. Ingen/inget har kunnat få mig att förstå behovet av ”att tro” vad gäller religion då.
Till det övriga – svarar jag bara kort – här sitter då sannerligen en verklig ateist och skriver. Eller är jag bara – lite korkad?
BW

Ovärdigt

Läser dessa rader i AB:
En halv miljon svenskar utan dator

”Att betala räkningar, få hjälp av banken och betala saker på nätet ingår i de flestas vardagssysslor. Men för en halv miljon svenskar utan varken dator, mobil eller surfplatta är det krångliga och tidskrävande projekt. De som inte kan surfa utesluts i praktiken från en central del av samhället.

Tre av fyra som inte använder internet är över 66 år, enligt Internetstiftelsen. Att de behöver be om hjälp med så grundläggande saker som att betala telefonräkningen är ovärdigt.”

Kan inte låta bli att undra över hur det är i det här fallet och pensionärerna i Vingåker…

Nästan lurad…

Nja, inte helt sant – men i förrgår blev jag uppringd på mobilen och när jag svarade frågade en (bestämd) kvinnlig stämma ”Är du – och så mitt namn”.
Jo, medgav jag lite överraskad och då frågade hon snabbt – ”Har du tappat ditt kontokort?”

Nej, svarade jag, då hon fortsatte med ”Vi har fått slagningar på att det utomlands någon har använt ditt kort för köp.”

Först då ramlade polletten ner – någon som försöker lura mig.
Och denna min uppfattning sa jag till henne.
Klick – och hon var borta…

Så här efteråt är jag lite överraskad av att jag så lätt föll i fällan. Hon presenterade sig inte ”Jag ringer från…” eller så, utan gick direkt/snabbt på frågan om jag tappat kontokortet och fick mig att genast – och därför – missa den första rimliga tanken att fråga ”Vem är det som frågar?”

Nu kom vi inte så långt i samtalet att hon hann börja försöka få mig att lämna ut kontaktuppgifter till banken – men jag kan förstå att man som privatperson med ringa erfarenhet av hur banker agerar – lätt kan dras med i lurendrejeriet i en plötslig oro över att ens kontokort sägs vara utsatt för bedrägeri.

Jag, som är storkonsument av media, har förstås läst alla dessa många artiklar som berättar om hur – mest äldre – har blivit av med sina pengar på det här sättet.
Men läser man endast Kuriren blir man inte lika uppdaterad om sådant…

Som ordentlig medborgare skrev jag genast ett mejl till min bank och berättade om händelsen och bifogade mobilnumret från den som ringt – 072 – 923 56 97

Blev i går uppringd av banken och fick ett tack…

Från 1956

14.50 – I ett sinnesläge av att ”inte vilja göra just något nyttigt alls” satte jag vid datorn för att unna mig en stunds surfande.
En avkoppling jag unnar mig lite då och då…
Fann de här raderna:

”Svenska folket var obildat och hade förfärlig smak. Istället för att använda fritiden till att göra livet rikare förspillde de sin tid med att läsa ”den kolorerade veckopressens torftiga noveller och Sigge Starks romaner”. De ”hängde Hötorgskonst på väggarna, stod i kö till Åsa-Nissefilmerna”, föredrog ”tingeltangelmusiken” i radio och åstadkom en insändarstorm om några minuter ägnades åt ”mer djupsyftande musik”.
Inredningssmaken var inte heller bra: folk föredrog ”snirklade och krusidullförsedda möbler framför de enkla och stilrena”.
(Ur ett föredrag av Stellan Arvidson och Britta Stenholm hos ABF i Stockholm i mars 1956).

Ja, vad ska man säga om dagsläget då, frågade jag mig själv – och undrar hur Arvidson och Stenholm hade kommenterat dagens tv-program?
Och vad som skrivs i dagens alla bloggar…

Vad jag tror får du inte veta.