Värdegrund…

…är ett av de ord jag ogillar mest – eftersom det kan – och har – missbrukats å det grövsta. Dessutom oftast – ett feltänk.
Tänkte jag nyss när jag läste en betraktelse om hur det – just – har missbrukats.
Så fick jag någonstans i bakhuvudet för mig att vår kommun – Vingåker – också stoltserar med att hålla sig med någon slags värdegrund.
Ska senare idag se om jag kan finna några upplysningar om det.
Dock – om nu så är fallet – ger jag fullständigt f-n i det.

Men så kom jag på den udda tanken att jag själv – minsann – också har agerat efter någon slags egen värdegrund. Även om det var så länge sedan att ordet då ännu inte kommit i allmänt bruk.

Jag lämnade år 1984 två organisationer för – som jag klart förstår det nu – att de då inte delade min värdegrund:
Svenska Journalistförbundet
Svenska Kyrkan

I dag är jag jämrans nöjd med mig själv för den tidiga klokheten – med tanke på hur utvecklingen inom de båda har blivit.

Kanske jag senare återkommer om detta…

Om andras ”bruna rötter”

00.02 – Ovärdigt – satte jag i går som rubrik på ingångssidan där det då handlar om att så många av våra pensionärer inte kan hantera en dator – och undrar en lång stund om jag inte kan använda det ordet även här.
Du får välja själv men de här gången av annorlunda skäl.

Under mycket lång tid har de övriga partierna anklagat Sverigedemokraterna för att ha ”rasistiska rötter”.
Hos en mycket framstående bloggare ”blev det, 2017, en gång för mycket”.

Och hon tog sig för att kolla de andra partierna och deras nazistiska och rasistiska för flutna. Vilket, visar det sig, inte är till deras fördel.
Vad hon – Julia Caesar – fick fram kan du läsa här.
Och här…

09.55 – Blev nu på morgonsidan lite fundersam till varför jag i natt beslöt mig för lägga ut de här två länkningarna om en del partiers ”bruna förflutna”.
Andra än SD då.
Måhända jag drabbats av vad Julia Caesar kände ”Det blev en gång för mycket” – påhopp på SD då – och deras ”rötter”. I Kuriren.
Förmodligen så.

Vid morgonkaffet kom en annan fundering ”Undrar om det finns någon/några i (fler än jag) Vingåker som har läst de här två inläggen jag länkar till”.
Eller, som jag, följer vad Julia Caesars blogg.
Nej, det har jag svårt att tro.

Vad jag har för åsikt om det – får du inte veta…

Nostalgi…

Den som följt nattgöken en tid kanske minns att jag ett flertal gånger berättat att jag älskar nostalgi – gärna att den förmedlar en ton av vemod.
För bara en kort stund sedan fick jag en – överdos – kanske jag kan beskriva det som. När jag tog del av vad Julia Caesar skriver på sin blogg den 3 maj 2018.

Jag blev starkt berörd och sitter här smått förstummad – av minnen…

Ta reda på – varför

Hm, sitter ett tag och velar kring under vilken sida jag ska ta med det här – skolan?
Nja, tänker att det nog inte är just många som bryr sig om det ämnet – under ett sommarlov.
Nåväl det hamnade här – läser dessa rader hos DGS:

Om du gått igenom en typisk svensk religionsundervisning så kan du kanske svara på hur många böcker som finns i bibeln, vilken roll Jesus har i kristendomen och Muhammed i Islam, och hur många sakrament som finns i katolicismen.
Det du INTE kommer kunna svara på är VARFÖR miljarder kristna tror att Jesus uppstod från döden, eller VARFÖR miljarder muslimer tror att Muhammed fick genuina uppenbarelser, eller ens VARFÖR vissa människor tror på Gud.

Och börjar med att lägga till en rent personlig sak (som ateist) att den frågan har jag själv bråkat med så länge tillbaka jag kan minnas. Även om jag kanske mer frågat mig ”Varför vissa människor har behovet att tro på någon Gud av något slag”. Jag har det inte.

Nu är det inte så många i min nära omgivning som är troende – men när jag frågat de få (alla kvinnor) varför de tror, så är det gemensamma svaret (ungefär då) Det ger en trygghet.
Men jag har aldrig fått förklarat för mig i vad denna trygghet består – annat än att det verkar vara en skön känsla. Ingen har kunnat förklara i vad denna trygghet då skulle kunna åstadkomma när den skulle behövas. Jag får den uppfattningen att de ser sin tro som någon slags snäll mamma/pappa som ser till att inget ont kan hända dem.
Vilket jag då antyder är en smula – barnsligt – för så är inte livet.

När jag för fram den tanken vill de inte ”prata religion” med mig längre…

Det blev en lång inledning det till – just ingenting – men för en tid sedan hade jag en pratstund (också kvinnor) där jag ifrågasatte deras ”Lägg inte nycklarna på bordet, det betyder otur”, eller att de spottar om en svart katt går över vägen framför dem, eller det där med att ”Gå inte under stegen” – och andra liknande tramserier.

De kunde inte ge några förklaringar till sitt beteende.
Inte jag heller…

Kommentar:

Bjarne,
Att tro är fundamentalt mänskligt och ett djupliggande behov som är grunden för vårt människovärde.
Frågan är bara vad vi tror på.
Det är positivt att vara medveten och övertygad om vad man tror på och brottas med än att tro på något man aldrig tagit ställning till. Man kan lätt bli ett offer för andras tillfälliga eller ogrundade åsikter och få svårt att sätta egna livsmål utifrån egna medvetna val.
Verkliga ateister är lätt räknade och det finns många som säger sig vara det för att de inte vill eller vågar ta ställning. Alla brottas någon gång med existensiella frågor som då sätts i relation till den personliga referensram man har.

/Åke

OJ. nu har jag ju inte läst alla böcker om ”mänskliga djupliggande behov” – men den kunskapen har därför gått mig förbi. Dessutom – jag delar den inte eftersom jag inte kan se att den (att tro på någonting) påverkar mitt människovärde.
Jag har läst böcker, jag har diskuterat med präster och inte minst – långa samtal med min svåger – psykologen. Jag har tänkt. Ingen/inget har kunnat få mig att förstå behovet av ”att tro” vad gäller religion då.
Till det övriga – svarar jag bara kort – här sitter då sannerligen en verklig ateist och skriver. Eller är jag bara – lite korkad?
BW

Ovärdigt

Läser dessa rader i AB:
En halv miljon svenskar utan dator

”Att betala räkningar, få hjälp av banken och betala saker på nätet ingår i de flestas vardagssysslor. Men för en halv miljon svenskar utan varken dator, mobil eller surfplatta är det krångliga och tidskrävande projekt. De som inte kan surfa utesluts i praktiken från en central del av samhället.

Tre av fyra som inte använder internet är över 66 år, enligt Internetstiftelsen. Att de behöver be om hjälp med så grundläggande saker som att betala telefonräkningen är ovärdigt.”

Kan inte låta bli att undra över hur det är i det här fallet och pensionärerna i Vingåker…

Nästan lurad…

Nja, inte helt sant – men i förrgår blev jag uppringd på mobilen och när jag svarade frågade en (bestämd) kvinnlig stämma ”Är du – och så mitt namn”.
Jo, medgav jag lite överraskad och då frågade hon snabbt – ”Har du tappat ditt kontokort?”

Nej, svarade jag, då hon fortsatte med ”Vi har fått slagningar på att det utomlands någon har använt ditt kort för köp.”

Först då ramlade polletten ner – någon som försöker lura mig.
Och denna min uppfattning sa jag till henne.
Klick – och hon var borta…

Så här efteråt är jag lite överraskad av att jag så lätt föll i fällan. Hon presenterade sig inte ”Jag ringer från…” eller så, utan gick direkt/snabbt på frågan om jag tappat kontokortet och fick mig att genast – och därför – missa den första rimliga tanken att fråga ”Vem är det som frågar?”

Nu kom vi inte så långt i samtalet att hon hann börja försöka få mig att lämna ut kontaktuppgifter till banken – men jag kan förstå att man som privatperson med ringa erfarenhet av hur banker agerar – lätt kan dras med i lurendrejeriet i en plötslig oro över att ens kontokort sägs vara utsatt för bedrägeri.

Jag, som är storkonsument av media, har förstås läst alla dessa många artiklar som berättar om hur – mest äldre – har blivit av med sina pengar på det här sättet.
Men läser man endast Kuriren blir man inte lika uppdaterad om sådant…

Som ordentlig medborgare skrev jag genast ett mejl till min bank och berättade om händelsen och bifogade mobilnumret från den som ringt – 072 – 923 56 97

Blev i går uppringd av banken och fick ett tack…

Från 1956

14.50 – I ett sinnesläge av att ”inte vilja göra just något nyttigt alls” satte jag vid datorn för att unna mig en stunds surfande.
En avkoppling jag unnar mig lite då och då…
Fann de här raderna:

”Svenska folket var obildat och hade förfärlig smak. Istället för att använda fritiden till att göra livet rikare förspillde de sin tid med att läsa ”den kolorerade veckopressens torftiga noveller och Sigge Starks romaner”. De ”hängde Hötorgskonst på väggarna, stod i kö till Åsa-Nissefilmerna”, föredrog ”tingeltangelmusiken” i radio och åstadkom en insändarstorm om några minuter ägnades åt ”mer djupsyftande musik”.
Inredningssmaken var inte heller bra: folk föredrog ”snirklade och krusidullförsedda möbler framför de enkla och stilrena”.
(Ur ett föredrag av Stellan Arvidson och Britta Stenholm hos ABF i Stockholm i mars 1956).

Ja, vad ska man säga om dagsläget då, frågade jag mig själv – och undrar hur Arvidson och Stenholm hade kommenterat dagens tv-program?
Och vad som skrivs i dagens alla bloggar…

Vad jag tror får du inte veta.

Om skolans kris

Jag sitter här denna varma måndag och mina känslor hoppar mellan att vara urförbannad och till döds uppgiven. Emellanåt ilsken som ett bi för dagens läge och uppgiven för att jag tycker mig förstå att ”läget” högst sannolikt inte kommer att förändras på många många är.

Det handlar om den svenska skolan.

Som, tror jag, inte många svenskar, sommartid, skänker en enda tanke.
Normalt, inte jag heller – tills jag får läsa artiklar som upprör mig.
Vill lägga till – vilket jag just inte begriper hos mig själv – eftersom jag inte har det minsta med den svenska skolan att göra. Blir smått skrämd av min egna förflugna tanke ”Kan jag ha drabbats av den måttligt spridda (?) mentala defekten – att jag bryr mig om Sveriges framtid?”

Hur som helst – när jag läser vad professor Kjell-Åke Forsgren skriver under rubriken ”Likhetsdoktrinen är orsaken till skolans kris” blir jag kraftigt upprörd.

Här är några meningar ur den (långa) artikeln som bl a åstadkommer denna min upprördhet:

Likhetsdoktrinen gällde alls inte på samma sätt när enhetsskolan infördes. Den stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Människor är inte mer lika inuti än utanpå.
Om vi drar en parallell med idrottens värld, vem skulle väl vilja tvinga en tyngdlyftare eller en sumobrottare att delta i ett maratonlopp och av dem kräva jämförbara prestationer med maratonlöparna? Och omvänt, vem skulle vilja se maratonlöparen tävla mot tyngdlyftare eller sumobrottare?
Med ytterligare ett exempel från musikens värld: vem skulle väl vilja tvinga den tondöve att lära sig att framföra en operaaria?
Och ändå är var och en av idrottsmännen framstående inom sin egen gren och den omusikaliske kan mycket väl vara en duktig matematiker.
Men i skolans värld förväntas alla kunna tävla mot alla i alla ämnen och nå ungefär samma mål på samma tid.

Eftersom jag just läst vad Forsgren skriver blir jag kvar i mina funderingar:
– Läser de ansvariga för skolorna i Vingåker sådana här artiklar?
Om de nu gör det – varför är det då, fortfarande, i Vingåkers skolor som det är?
– Samma fråga funderar jag på – kring våra KF-ledamöter

Där de – i alla fall på KF-mötena – står upp som en man och bedyrar att deras syn på våra kommunala skolor bekymrar dem ständigt och om du i dagarna hade frågat någon av dem om det hade du kanske fått veta att; de har därför inte fullt ut kunnat njuta av vare sig  fotbolls-VM, eller sin semester – just av det skälet.
Fan tro´t…

Samma kommentar vill jag ge när jag funderar lite över om de ”ansvariga” och KF-ledamöterna kan ha läst vad Sture Eriksson är docent i psykologi vid Uppsala universitet och numera pensionerad forskare i testmetodik och intelligenstestning. Han skriver om mänsklig olikhet och intelligens. Den här gången i tidningen Fria tider under rubriken:
Lågt IQ förklarar varför invandrare inte integreras”
Ingressen säger:
Att invandrare misslyckas i skolan och på arbetsmarknaden behöver inte bero på diskriminering. Istället måste förklaringen sökas i att de största invandrargrupperna har en genomsnittlig IQ-nivå som ligger långt under den hos etniska svenskar.
(hela listan här)

Vilket påverkar den svenska skolan.

I Vingåker gillar inte bara våra politiker att ömma för skolan – det gör man också om miljön. Närodlat, ekologiskt odlat – och dessutom gärna lite Fair Trade i topp – får jag för mig.
Och så får vi ta del av (anser jag) tjusiga floskler om detta – med tämligen obevisade utvikningar om att ovanstående tre inte bara ”räddar vår planet” utan sannerligen också även Vingåker.

Jo, det finns stunder då jag undrar över det.

Nåväl – ekologiskt odlat – läser i AB:

Om normen ska vara ekomat kan vi inte producera tillräckligt för att alla ska bli mätta.

OK, artikeltexten är skriven av en M-politiker (Europarlamentariker) men är trots det värd att läsa…

Denna ljuvliga svalka…

22.30 – Det är varmt, väldigt varmt vill jag själv beteckna det som. Och jag sitter därför och gläder mig över den investering jag gjorde år 2014 när jag köpte huset jag bor i – en rejäl luftvärmepump! Kostade lite över 24-tusen kronor på plats.
Värd varenda spänn då den, förutom att den förmår att ge hela huset värme under de kalla månaderna, också i dagar som dessa – stilla och försynt kan blåsa ut 19-gradig luft som gör livet inomhus synnerligen behagligt.
Inte minst i sovrummet då, där det kommer att kännas underbart att kunna krypa ner i en sval säng – efter en skön dusch…

Ordet dusch ger mig anledning att meddela omvärlden att Madame i går förmodligen drabbades av någon åkomma som jag helt skyller på det varma vädret.
För i går sa hon plötsligt – nu ska vi sanera ditt badrum.
Badrum och badrum, sa jag, i något slags svar för att vinna tid att hinna få fram mer begåvade argument för att – slippa. Visserligen har där funnits ett badkar hela tiden men jag har aldrig använt det någon gång och därför lite då och då mumlat ”Tänk om jag skulle ta slänga ut badkaret, det tar ju bara en massa plats”.

Sådant ska man aldrig säga, inte ens tänka, så en kvinna hör det. De glömmer det aldrig. Vet jag idag. För det var just vad som hände. Med hjälp av M finns nu badkaret i garaget i väntan på transport till – annan plats…

Men det räckte inte med det (vad är det med kvinnor?) men jag tänker inte trötta ut dig med detaljer. När jag nu senare i kväll kliver in i min duschkabin vet jag att den är renare än när den var ny.
Vilket för övrigt kan sägas om hela jävla, nu rymliga, duschrummet!
Madame och jag har mycket gemensamt  men hon säger aldrig som jag:
”Nu får det duga”.

Men ännu är det inte dags för dusch – för först ska jag unna mig den sedvanliga kvälls-stunden på verandan. Där temperaturen är på väg ner mot anständiga grader.
Livet kunde vara värre. Mycket värre…