Det är gott att läsa…

…vad kloka människor skriver. Tänker jag denna lördagsmorgon då jag läst ett par artiklar/blogginlägg jag verkligen sympatiserar med.
Jag har morgonrutiner jag sällan rubbar på – äter grötfrukost som följs av en  någon (några) timmars runda på internet där jag girigt söker ny kunskap. Sällan eller aldrig – underhållning. Sådan som de flesta (vågar jag nog påstå) uppfattar det ordet.
Får jag så ge några exempel på vad jag menar med ”kloka personer”

Alice Teodorescu
Patrik Engellau
Johan Hakelius

Fler orkar du nog inte med, men jag har en fem-sex till jag inte kan avstå från att (genast) läsa så fort jag vet att de kommit med något nytt…

Vilket jag nu har hunnit med – och frågar mig själv varför jag nu finner det så viktigt att berätta det. Men hur det blir med mitt skrivande vet jag aldrig riktigt när jag sätter igång – men anledningen till dessa (dagens första) rader var egentligen att jag sent i natt satt och funderade på några ord som ständigt gnagt inom mig under denna märkliga valrörelse. En synnerligen framgångsrik ägare av ett ”skönhetsmedelsimperium” lär ha sagt:
I våra laboratorier blandar vi kemikalier – i våra affärer säljer vi drömmar.

Och de nattliga tankarna hamnade i kommunpolitiken och jag förundrades över det märkliga att inget av våra lokala politiska partier agerade efter en sådan formulering. Jag tror inte ens att de känner till den. Och skulle någon eventuellt göra det så vet de inte hur de ska omformulera sin visioner till något som ”Svensson” (lätt) tyder som en skön dröm.
Kan du se framför dig ett gäng politiker som sitter där på sina styrelsemöten och så?
Nä, det kan inte jag heller.

Jag har, märker jag här, märkligt lite kunskap om hur tankarna går hos Vingåkersborna (ännu mindre hos politikerna i Vingåker antar jag) men jag vill gärna tro att de är som ”folk är mest” och (nu är jag ute på hal is) har lite svårt att tro att ett endaste av de avgivna lokala vallöftena har kunnat åstadkomma den minsta lilla dröm hos någon av väljarna.
Jag lämnar jag ordet mardröm utanför det resonemanget…

Lutar mig därefter sakta tillbaka i stolen och tillåter mig njuta av att vara pensionär – med all tid i världen att kunna få ta del av (syssla med) vad som är mina intressen…

Jag – en kulturnolla

Det är ju de tiderna nu, att den tämligen tidiga morgonen kan vara grådaskig. Men som det kan bli – det grådaskiga kan förvandlas till en allt ljusare morgon och som nu – i skrivande stund – bjuder en klar och ljusblå himmel.
Funderar en kort sekund om den förvandlingen har påverkats av att det är fredag och att en Fokus fanns att hämta i brevlådan. Det får vara hur det vill med det – men Fokus förgyller alla fredagsmorgnar…

Men dagens tidning har också annat för sig – den klargör med övertygande sakskäl att jag är en kulturnolla. För i innehållet presenteras.
”Kulturårets 75 mäktigaste”.
Som jag just inte har en aning om vilka de är.
De presenteras i nummerordning – bakifrån. Först på plats 48 finns ett namn jag känner till – Mari-Louise Ekman. Hustru till bortgångne Gösta Ekman. Det är allt jag vet om henne – ingenting om varför hon finns med bland 75. Hon är väl antagligen känd för mig för att jag sett hennes namn i ett antal artiklar.

Då vet jag mer om nr 31, författaren Kerstin Ekman, vars böcker jag läst. Med synnerligen stort välbehag.

På plats 35 ser jag namnet Pewdiepie – också en person jag känner till genom att ha läst om honom – någonstans.

Varför Mikael Persbrandt finns med på plats 23 har jag ingen aning om men även hans namn är mig bekant på något sätt.
Antagligen genom skvallerartiklar i Expressen…

Då vet jag mer om plats 21 – Jan Guillou – i alla fall genom att ha läst hans böcker om Hamilton. I övrigt mera som allmän kändis…

Så börjar jag fundera – ska jag börja skämmas nu? – vi har ju hamnat i 20-i-topp – och bland dem har jag bara tveksam kunskap/kännedom – nr 15 Ulf Lundell, nr 10 Lars Norén, nr 7 Jonas Gardell och nr 3 Felix Herngren.
Om nr 2, Sara Danius och ”segraren” Anna Odell vet jag lika lite som jag vet om ”Vad fan är det som får människor att rösta på MP eller V?”

PS – lite försöker jag mildra min redovisade okunskap (och ditt förakt) om ”Kulturmänniskor” genom att påpeka att jag inte har innehaft tv sedan december 2009

Ett litet avbrott…

…kan vålla stort förtret. I alla fall hos mig. Då menar jag att vi i Vingåker varit bortkopplade från internet genom ett fel på fibernätet. Vad jag hört av andra har det även åsamkat bortfall av en del tv-kanaler – vilket jag lättare kan leva med.  😉

Jämrans irriterande var det det hände just i dag då Vingåkersbladet kom ut – innehållande min annons som puffade för den här bloggen.
En annons jag tidigare försökte få med i kommuntidningen men som då, just före tryckningen av den tidningen, nobbades av kommunledningen…

Nåväl, vid 22-tiden i kväll spelade min dator en glad liten melodi för att underrätta mig om att den hade kontakt med omvärlden.
Nu är jag förstås nyfiken på om jag till den omvärlden kan räkna med Vingåkersborna.
I alla fall en nyfiken gång…

Denna kväll blir en lugn sådan för mig men vill i alla fall kittla din läslust med att länka till en (som jag tycker) synnerligen bra artikel som har rubriken: Demokratins konsekvenser.

Tittar du in där kan du bl a läsa:
Den politiskt ”demokratiska” styrningen av landet står på tre ben: politiker, myndigheter och media. Alla övervakar alla. Det gäller att uppträda korrekt och följa värdegrunden i alla sammanhang. Katalysatorn till detta finns i form av de så kallade ”demokratiska” organisationer, som trycker på i olika frågor.
Den folkstyrda demokratin är förlorad.

Är man lite intresserad av politik finns det saker att läsa där som säkerligen kan få dig att fundera: ”Hm det var som f-n”

Det kommer du också att göra om du läser det här blogginlägget från Rebecca Weidom Uvell. Det handlar om det hiskeliga Vänsterfolket……

Ljugande media och SCB

Får jag skriva dig en sak på näsan? OK, jag vet ju inte vad du svarar på den frågan så jag bestämmer mig för att göra det ändå – Tro inte på media. Där menar jag då i första hand – svenska media.

Man kan ju få för sig att tidningar som Dagens Industri eller DN är seriösa och objektiva tidningar.
Du, det är mycket man kan få för sig. Inte minst om man bor i Vingåker.
Och läser Kuriren…

För all del, jag skummar varje dag vad de stora tidningarna (och Kuriren) skriver i sina nätutgåvor. Om det är gratis.
Men ska jag få veta ”annat” (sant, information, kunskaper, underhållande, tänkvärt) så läser jag  de framgångsrika bloggare som finns i Sverige.
Som DGS (Det Goda Samhället) som drivs av Patrik Engellau.

Läs här hans tänkvärda text om ”hånskrattet”.

SCB
Nu vet jag inte hur det är med SCB och deras sanningar men från vännen Åke kom just följande:

Hej Bjarne,
Idag kom publicerades statistik från SCB om Grundskolans slutbetyg.

Den visar bl.a andel elever som uppnått kunskapskraven i alla ämnen och genomsnittligt meritvärde.

Som synes är det tveksamt om de hittills genomförda åtgärderna i Vingåker förtjänar några stående ovationer. Även om de ansvariga skulle säga sig arbeta långsiktigt vore det angenämt att kunna se någon lite förbättring i jämförelse med länets övriga kommuner.
Flickorna klarade sig lite bättre än pojkarna (39,6% mot 38,5%)

Rankingen av Sveriges skolkommuner för 2018 publiceras av Lärarförbundet först den 8 nov. 2018.
/Åke

Hav förtröstan – den nytillträdande majoriteten i KF (S & C) säger sig ha samma starka samsyn på att ”skolan är nr ett” i den kommande verksamheten.
Som tidigare alltså…
BW

PSJag har via kommunens FB-sida idag frågat om det går att få en kommentar till de (allt) sämre siffrorna för Vingåker.
I stället för att ringa och få en del antagligen (ogenomtänkt) svammel i öronen:
Nu hinner de läsa och begrunda – innan de (eventuellt) kommer med svar…

 

 

 

Om parkbänkar

Dagen är en söndag vilket i mitt fall gärna blir sådan att jag då blir sittandes i funderingar. Denna gång – varför är allt det kommunen gör så jämrans tråkigt och humorlöst utfört?
Nå, ta det vad det står för – men den åsikten poppade upp när jag tittade på ett par bilder av – sittbänkar. Varför, frågade jag mig, Hur i hela fridens namn kan det vara så att det inom kommunens anställda (i chefsställning) inte finns en enda person med ett lekfullt sinnelag?

En sådan där märkligt sällsynt person som ”ger fan i vad humorlöst kommunalt  folk tycker” och gör som han (skriver jag för att det skulle var en kvinna tror jag mindre på) gör som han finner vara lite kul och till fördel för kommunens image. Den första bilden är väl inte så ”spännande”…

Om unga kvinnor

I efterdyningarna av det erbarmliga valet har emellanåt känt en liten ”lusta” att få skriva en smula elakt. Eller i alla fall lite mer ”direkt vad jag menar” eller hur jag nu ska uttrycka det.
Jodå, jag har en del på lagerhyllan som väl kommer i skrift så småningom – men denna blåsiga torsdag låter jag – en mig överlägsen skribent – få sätta tonen.
Patrik Engellau skriver så här:

Enligt SIFO-undersökningen i Svenska Dagbladet  skulle Sveriges 18- till 29-åriga kvinnor, om de fick bestämma, kunna tillsätta en majoritetsregering bestående av Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Dessa tre partier skulle få 49,5 procent av de unga kvinnornas röster vilket skulle bli mer än hälften om man räknar bort de 3,6 procent som de unga kvinnorna slösar bort på Feministiskt initiativ.
Som tidningsartikelns rubrik så träffande formulerar det skulle vi få ett helt annat Sverige om unga kvinnor fick styra.

Det är skillnad på kvinnor under 30 och män över exempelvis 40 år. ”Konservativa män” skiljer ut sig, men inte för att de skulle vara extra osympatiska utan för att de är extra eftertänksamma och klarsynta.
Den stora skillnaden är att de unga kvinnorna alldeles nyligen var små flickor som kanske ville gulla med isbjörnar medan 40-plussarna har årtiondens erfarenheter av livets skola och fått uppleva dess hårda törnar, motigheter, mänsklig falskhet och svikna löften.
40-plussarna har blivit luttrade och därmed bättre skickade att bedöma tillvarons oklarheter och utvärdera de olika bottnar som finns exempelvis i klimatfrågan.

Men de unga kvinnorna?
De har för det mesta bara de grundaste sakkunskaper och de har inga personliga fördelar av sitt engagemang. De har bara en brinnande tro.
Det var motsvarande sorts unga kommunister som Lenin kallade nyttiga idioter.

Jag – som klar 40-plussaretycker som Engellau – fast han formulerar det ju på ett sätt som jag inte kan – eller kanske rent av – inte vågar…
(fast jag tror att vi dela synen att – visst är unga kvinnor lite gulliga att titta på)

De 59 procenten

Om de 59 procenten…                             (23 sept 2018)

Söndagseftermiddag – ett trevligt ord – eftersom det då snart är måndag…
Men en sådan stund i Veckan brukar innebära att Madam har återvänt till sin lägenhet på Apoteksgatan och att lugnet har lägrat sig på Marknadsvägen 5.
Det tar inte lång stund förrän en svag känsla av ”tråkighet” kommer smygande.
Och då väcker jag upp in min gode vän – Herr Mac Dator – som emellanåt kan vara näst intill lika underhållande som M.

Men som också kan få mig fundersam – som när jag i dagens Kuriren läser vad tidningens chefredaktör påstår :
59 procent av befolkningen i Katrineholm och Vingåker tar del av våra nyheter varje dag, i print eller digitalt. Det visar undersökningsföretaget Sifos siffror.

Rent ljug, mumlar jag först till mig själv, men blir snabbt lite tveksam över den plötsliga tanken. Och funderar en stund över hur en av tidningens vanliga läsare uppfattar den siffran. Kanske som 59 procent av 43-tusen dvs (ca) 25500 personer.

Kollar – Katrineholm och Vingåker har tillsammans lite över 43-tusem invånare.
Att då 59 procent av dem – dvs ca 25 500 – skulle läsa tidningen verkar en smula osannolikt. Vilket det inte alls behöver vara – om man har lite tidnings-utgivar-kunskap. Som jag då. Men:

Kuriren hade år 2017 en redovisad (prenumererad) upplaga av 9200 – var 500 av dem var på den digitala tidningen – visar där att varje exemplar (eller) den digitala kkuriren.se  i så fall läses av cirka 2,7 personer.

Nu tror jag inte den siffran stämmer enär av de två kommunernas befolkning är många barn under 15 år – som jag antar i väldigt begränsad uppfattning kan tolkas som ”läsare av Kuriren”.
OK, det är en smula däst söndagseftermiddag, och jag är en lat person, så jag har inte bemödat mig om att ta reda på hur stor del av de två kommunernas invånare som är under 15 år.
Jag drar till med en gissning – 20 procent. Vilket enligt min opålitliga huvudräkning då antyder att runt 34-tusen har åldern inne för att betecknas som troliga läsare.
59 procent av den summan blir att Kuriren har ca 14750 läsare dvs runt 1,6 person per tidning.

Vilket inte alls behöver vara sant bara för att jag skriver det. Inte heller förändrar de olika siffrorna världshistorien på något sätt.
Men jag antar att den Sifo-undersökning som Kuriren låtit göra inte går att få läsa för tidningens vanliga läsare. Eller av mig…
Men allt gav mig i alla fall en möjlighet att få roa mig själv en stund.
Och en liten anledning att påpeka att du bör ta alla tidningars publicerade siffror om sig själva – med en nypa salt…

Tidigare var de anständiga

Rubriken kommer, väldigt lite grand, av rubriken den 19 september om intelligens eller känslor. Jag kom vid morgonfikat att finna tanken hos mig själv att ”Ledarskribenterna i Kuriren inte använder så mycket intelligens när de skriver sin texter men däremot flödar över av känslor när de skriver”.
Nå – den mer viktiga lusten till den rubriken kommer av vad jag läser att Johan Hakelius skriver i morgonens Fokus, och då från frågan han ställer:
”Exakt när blev hundratusentals väljare oanständiga?”
Sverigedemokraterna har ju växt en hel del de tre senaste valen och någonstans har ju de väljarna kommit ifrån.

Och Hakelius kan med fog ställa frågan inte minst då när han skriver:

Säg att sammanlagt lite knappt 400 000 av Sverigedemokraternas väljare i år brukade rösta på Socialdemokraterna och att ungefär lika många tidigare röstade på Moderaterna, i de senaste valen.
Betyder det att en försvarlig del av Socialdemokraternas och Moderaternas stöd tidigare bestod av oanständiga människor?

Jo, mumlar jag för mig själv – så kan man verkligen se på saken…
Och reser mig (i tanken) upp och gör vågen när jag läser:

Det betyder att såväl alliansen som Socialdemokraterna i åratal regerat med stöd av oanständiga politiska krafter. Det är bara det att oanständigheten varit in house, som det heter på modern svenska. Att fortsätta att regera med stöd av det oanständiga, nu i form av Sverigedemokraterna innebär med säkerhet en del praktiska problem men knappast ett moraliskt dilemma.
Det är ju samma väljare som utgör stödet.

Så förundras Hakelius över att de övriga partierna inte verkar ha ”en aning om, eller intresse för, vart det här nya partiet – till stor del är en koalition mellan gamla sossar och moderater – är på väg.”
Och avslutar sin text med:
Får man vara så oskicklig? Det måste väl trots allt finnas någon slags kvalitetskrav, även på politiskt hantverk.

Ja vad svarar ni väljare i Vingåker på den frågan.
Börja gärna i den egna kommunen.

Men när jag läser vad Hakelius skriver så nästan ”dör jag” – av en kombination av överväldigande känslor – lycka och avundsjuka.

Om väljarförakt

Kan du läsa här en – en rykande argsint text av – Stefan Hedlund.
Artikeln börjar så här:
Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare.
Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt.
I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Du – Hedlund blir allt argare längre ner i sin text. Läs – och skäms – alla ni som på riksplanet inte röstade på SD.
Skulle man ju kunna tycka när man har läst texten…
Du – glöm inte att läsa kommentarerna.

Jag själv känner även ett annat förakt – mot dagens media. Där menar jag då dags- kvällspress och tv.
Om du läser vad professor Torsten Sandström skriver så förstår du bättre varför jag känner så.

En liten varning – texten är lång som en rotfyllning. Om du trots det orkar ta dig igen vad Sandström skriver så blir resultatet (jämfört med att läsa Kuriren) – du har blivit klokare – för du har lärt dig saker…

Intelligens eller känslor

06.45 – Vad kan vara skönare än att få starta sin morgon med att få läsa några tänkvärda ord. Som när Jan-Olof Sandgren redovisar sina funderingar kring det här med skillnaden att låta sig styras av sin intelligens eller sina känslor.

Jag själv verkar hoppa mellan de båda…

OK – när du sedan tagit del av ovanstående kan jag som efterrätt gärna bjuda dig några fundersamma ord från Patrik Engellau som skriver under rubriken Ett svenskt särdrag.

Jag vet inte om du – som jag – kan känna ett visst känsloengagemang när du – här – kan läsa om Sjöbo-Olle.

”Han arkebuserades bildligt genom uteslutning ur det parti han med framgång var lokal ledare i.
Han hånades, förlöjligades och begabbades i media.

Han hette Sven Olle Olsson och var från Sjöbo, Sjöbo-Olle, hans brott var att han för exakt 30 år sedan genomförde en folkomröstning i Sjöbo 1988 om flyktingmottagning vilket gjorde Sven-Olle Olsson till rikskändis och måltavla för svenska massmedias samlade vrede. De kallade honom Svin-Olle.”