Lördagsgodis…

Är det inte sådant som den största andelen av svenska folket förväntar sig – en gång i veckan?
Ja ja, som det emellanåt kan vara när jag anför saker, jag vet inte helt säkert men kan väl då förklara – att vad gäller denna min fråga – det är vad livet runt mig pekar på…
Nå, eftersom du är nyfiken på vad jag själv har för svar på min egen fråga – jag är totalt ointresserade av lördagsgodis. Speciellt då sådant som finns i vår lokala Icabutiks överdådiga godisapparater. Men jag är lika ointresserad av att ordna mitt liv sådant att jag siktar in det på vare sig fredags- eller lördagsgodisstyrt.

Visst är jag ett föredöme till urtypen för en ”den perfekte medborgaren”?
Jaså, du tycker inte det.
Men om jag (då) brer på med att jag inte ens – den minsta minut i veckan – tittar på tv och därmed i stället kan lägga min tid på att läsa intressanta böcker och förbättra mina kunskaper om – tja – det mesta som kan göra mig till en bättre informerad medborgare.
Jaså, det hjälper inte alls att höja min status.
Va?
Jaså snarare tvärtom…

Jo då – så kan det förstås vara – då lämnar vi mig och jag övergår till annat (och nästan lika intressant) och jag börjar i en artikel i Kuriren. Den från Katrineholm, där Carina Wising skriver en intressant artikel om att det är så många äldre som inte är ”datoriserade” – inte finns uppkopplade på internet.
Wising skriver:
Det svenska samhället har förpassat 1,1 miljoner invånare in i ett digitalt utanförskap. Nästan 600000 av dem är över 76 år, visar Internetstiftelsens senaste statistik. Det behöver inte handla om att de inte kan eller inte får hjälp med att använda dator. De kanske helt enkelt inte vill.
Några av de äldre pensionärerna som intervjuas tycks ha gett upp nätet och förklarar att de känner sig för gamla eller saknar intresse.
(min fetmarkering)

Och så för vi ta del av en 70-årig kvinnas liv:
En 70-årig kvinna berättar att hon, som har jobbat på biografer ett helt yrkesliv, inte längre kan gå och se en film. Hon vet inte hur hon ska köpa biljetter. Hon kan inte heller åka tåg eller buss för hon äger inget bankkort. Hon lägger skulden på sig själv för att hennes värld har blivit begränsad.

En bra och tänkvärd artikel av Carina Wising som – på flera sätt – öppnade mina ögon.
Och släppte fram en och annan – elak fundering.

Den senare poppade upp i ett minne av tidigare prat med vännen Clemens där vi gemensamt försökte (i några snabba funderingar) finna anledningen till att så många i Vingåker röstar på Socialdemokraterna.
Men också i samtal med Madame och hennes stora tvekan när jag tidigare försökte väcka liv det lokala PRO med råd om att – bli moderna och ge sina medlemmar ”rykande aktuell” information via sin hem- eller Facebooksida.
”Det är så få av gamlingarna som har dator” – sa hon när jag var som mest inspirerad för denna min egen lysande idé…

Nåväl, över då till de 2145 väljare i Vingåker som i senaste kommunvalet gav sin röst till S.
Och släpper så fram min smått elaka fundering – om jag nu inte minns helt fel – bygger på att det finns över 2000 pensionärer i Vingåker. Kan det vara de – som inte är datoriserade – som huvudsakligen finns bland de S-röstande?
I en förlängning menar jag här att du  – som jag – ska fundera kring ”tanken” att är man en person som får sitt vetande från huvudsakligen Kuriren och tv är man klart handikappad i sina kunskaper om livet i Sverige – och omvärlden.
Och då är det lätt att man ”gör som man alltid har gjort” – ger sin röst till Socialdemokraterna.
Känns väl tryggt på något sätt – antar jag…

Och faller in någon slags (svag men ändå tydlig) inre melankoli kring min fundering ”Undrar hur de skulle har röstat om de (innan) sett den här videon?”

Och får för mig att det inte skulle ha påverkat dem det minsta.
Inte minst för att de – många av dem – har uppfattningen det ”handlar ju inte om Vingåker”.
Och det kan man ju tycka om man inte är så bred i sin informationshämtning…

Och därmed över till några rader/frågor som Patrik Engellau för ut i sitt – dagens blogginlägg.

Välfärdsstaten som vi känner den började byggas för kanske sjuttiofem år sedan. Det är dags för en seriös utvärdering. Vi, även jag, vill gärna tro att vi genom detta bygge fört världen framåt. Men har vi det? Är den andel av befolkningen som bor i slumliknande områden mindre idag än för sjuttiofem år sedan?
Är kriminaliteten lägre? Är den genomsnittliga bildningsnivån högre?
Känner sig folk tryggare?
Har människor växt själsligen och blivit mer förmögna att stå på egna ben?

Ja – vad säger ni (sju) i Vingåker som har förmågan att fundera i sådana banor.

Äntligen

”Vad är det för hemska ”värderingar” min partiledare gång på gång hänvisar till vad gäller SD?”

Äntligen – ropar jag högt inom mig själv – när jag läser vad Ann Heberlein (medlem i M) ställer denna fråga i ett inlägg i Expressen.
Äntligen någon som ställer den fråga jag så länge velat få svar på.
Där jag/du också i Heberleins text kan läsa följande rader:

”Ännu en gång hänvisar min partiledare, Ulf Kristersson, till ”värderingar” som svar på frågan varför Moderaterna inte kan samarbeta med Sverigedemokraterna. Denna gång var det i söndagens ”Agenda” – men jag har hört honom hänvisa till dessa sverigedemokratiska värderingar vid ett otal tillfällen, på Moderaternas Sverigemöte i Göteborg, på Skånemötet, på vår valupptakt i Malmö samt i oräkneliga intervjuer.
Dessvärre har inte Ulf Kristersson vid ett enda av alla dessa tillfällen lagt sig vinn om att precisera exakt vilka värderingar han avser.

Därför ställer jag nu en fråga direkt till Ulf Kristersson: Vilka sverigedemokratiska värderingar är det du hänvisar till?

Var finner vi dessa värderingar? Handlar det om värderingar som uttrycks i Sverigedemokraternas partiprogram? Är det värderingar som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gett uttryck för?
Handlar det om klandervärda handlingar som går att härleda ur en specifik Sverigedemokratisk värdering?

Så vänder jag mig direkt till Anneli Bengtsson, kommunstyrelsens ordförande, som efter valet (då den tidigare majoriteten förlorat den tidigare sammansatta majoriteten) tydligt klargjorde att hon och (S) (för att få behålla makten) skulle – genom samtal med ”alla partier utom SD som inte ansågs ha rätt värdegrund” – försöka samla en ny majoritet.
Vilket hon också lyckades genom att få C att byta sida…

Nå – Anneli Bengtsson vad är det hos vårt lokala SD som är så graverande att de mobbas på detta sätt:

Var finner vi dessa värderingar?
Handlar det om värderingar som uttrycks i Sverigedemokraternas partiprogram?
Är det värderingar som Sverigedemokraternas ordförande i Vingåker, Lars-Göran Karlsson, gett uttryck för?
Handlar det om klandervärda handlingar som går att härleda ur en specifik Sverigedemokratisk värdering?

Jag – Bjarne Wilmarsgård – inte bara vill – utan kräver att få veta…

PS – För övrigt tycker jag Anneli Bengtsson, hela KF och det märkliga folket i Vingåker som inte har sagt ett pip om Bengtssons mobbning av vårt lokala SD – ska läsa det här.
Rubriken till den texten är kort – Rädslan.

Kiosken i parken…

Du, sa Clemens, vad tror du då om kiosken vid Tennisparken? Tror du att någon fristående entreprenör kan få den lönsam?
Clemens och jag hade pratat lite kring det jag skrev i går om Tennisparken på ”högst personligt” och då hamnade hans tankar i parkens kiosk. ”Bland alla de andra märkligheterna i parken”, som han uttryckte det.

Högst tveksamt att det går att få den lönsam, svarade jag, lite avvaktade så där, då jag egentligen hade velat svara ”Absolut inte”.
Jag har visserligen varit småföretagare under en stor del av mitt liv – men inte i kioskbranschen – och har av tidigare egna misstag lärt mig att jag bör minska ner mina bestämda åsikter om sådant jag inte har goda kunskaper om.

Men vare sig Clemens eller jag kunde riktigt klart framför oss se vilka som skulle kunna vara kunder till kiosken. Och frågade oss också ”under hur lång tid på dygnet (året?) kan man tänka sig att hålla kiosken öppen?”
Med antagligen – få kunder till en kiosk med sannolikt begränsat öppethållande – manade inte fram bilden hos oss av något vi ville beskriva som en lysande affär för en hugad entreprenör – med hyres- och personalkostnader.

Men kommunen säger i Kurirens att de ”haft många intresserade” när de tidigare i år annonserade efter någon som kunde tänka sig driva kiosken.
”Skulle inte förvåna mig det minsta”, sa Clemens, och lade till ”Den sista idioten är inte född än”.
Nå, sa jag, det kan ju vara så att där finns någonting i det hela vi inte begriper

I Kuriren kan man läsa:

Den lilla serveringen i Tennisparken ägs av kommunen. Tanken har hela tiden varit att den ska drivas av en extern entreprenör. I april gick kommunen ut med en efterlysning. Men det var för sent för att hinna få till ett avtal.

– I våras hade vi en inbjudan där man fick anmäla intresse. Vi hade diskussion med några intressenter men vi gick inte i mål med några av olika skäl. Då beslutade vi att vi provisoriskt skulle erbjuda service, säger Camilla Jansson, projektsamordnare på Vingåkers kommun.

För att ändå kunna ha kiosken öppen drevs den av kommunens enhet Mat och måltider.

Clemens tog sig om hakan och mumlade lite för sig själv ”Undrar hur lönsamt det var för kommunen?”
Lönsamt, sa jag lite ironiskt plirande så där, allting kommunen gör innebär en kostnad för densamma.
Särskilt Tennisparken,
sa vi samtidigt, och log självbelåtet åt vår gemensamma kvicktänkta humor…

Värdegrunden?

Politik & politik – jag känner att jag för stunden (hoppas jag det är) har fått nog av sådant. Fed up – som man säger på nysvenska. Och när jag någon gång hamnar i det läget drar jag mig oftast undan till ”böckernas värld”.
Jag har ofta böcker på ”väg in” – är storkund hos Adlibris och Bokus – de digitala boklådorna med sina överdådiga bokutbud.

Då nästa beställda bok inte lär ankomma förrän om en två-tre dagar tog jag mig för att fortsätta omläsningen av boken ”Dumhetsparadoxen”. Jag hade ungefär en tredjedel kvar av boken att läsa – vilket jag roat mig med under eftermiddagen.
Dumhetsparadoxen beskriver det smått ”märkliga” som kan uppstå – att ”dumhet inom t ex ett företag i vissa fall kan vara av godo”.
För företaget då…

Men det var inte det som fick mig att starta datorn utan att jag läser:
”Organisationskultur är en kompass som visar vägen, men den är också som ett fängelse som begränsar friheten”.
”Kultur vägleder och integrerar samtidigt som den förblindar och undertrycker tankeverksamheten”.

När jag läste de meningarna suckade jag smått belåtet för jag tyckte mig av de raderna förstå varför jag är näst intill noll intresserad av att bli medlem i vare sig föreningar eller organisationer.
Det begränsar tänkandet – och de har svårt för nya idéer osv.

Vilket får mig att med viss förtjusning citera boken:
”I en stark kultur tänker alla anställda likadant. Detta befriar dem från de störningsmoment som alternativa idéer utgör och medför att de känner sig trygga och tillfreds”.

Ett sådant liv passar inte mig – och jag tackar försynen att jag har insett det – och därför tackade nej till en förfrågan från ett politiskt part att gå med och få en plats i styrelsen.
Ur boken ingen:
”När vi slutar reflektera över organisationens värderingar kan organisationen förvandlas till ett psykiskt fängelse”.

Vilket kan få det trista med sig att vissa anställda – som faktiskt kommer på nya idéer – inte vill/vågar föra fram dem för att de inte vill komma att därmed anses som ”besvärliga”. Tack vare dumhetsparadoxen rullar då livet på som vanligt utan att oroa cheferna…

Jag själv har en liknande syn på det här med värdegrunden.
Alla måste tycka, uppföra sig – lika. Annars…
För mig känns det som någonstans i trakterna av ”psykiskt fängelse”.
Om du tittar längst upp på ingångssidan så ser du orden:
Nattgöken – med sin egen värdegrund.
Den skiljer sig (nog) från de flesta andras.

Vilket fick mig att minnas att jag någonstans tycker mig  ha läst att Vingåkers kommun – minsann – (också) har en egen formulerad värdegrund.
Letade fram den på kommunens hemsida.
Så här ser den ut:

Vår värdegrund fungerar som en kompass för hur vi ska utföra vårt arbete.
Den är gemensam för alla verksamheter och bidrar till att stärka Vingåkers kommun.
Värdegrunden är den naturliga utgångspunkten för de tjänster och den service som vi erbjuder medborgarna.
Värdegrunden består av följande ord:
Våga
Ansvar
Respekt
STOLT

Tennisparken

Ingen sa något. Så ingen frågade. När nu hela notan för Tennisparken står klar för Vingåkers kommunpolitiker väcker den både förskräckelse och ilska. Projektet som skulle få kosta max åtta miljoner kronor har blivit dubbelt så dyrt.

Henrik Wising på Kuriren har gjort ett gott arbete i sin artikel som börjar så.
Och som så graverande tydligt visar hur ansvarslöst man jobbar inom vår kommun. 

Omställningen av parken till en populär mötesplats för Vingåkersborna skulle totalt få kosta åtta miljoner kronor.
När jag läser vad Kuriren skriver i ämnet – säger jag som Anneli Bengtsson har svarat Henrik Wising när hon fick ta del av att Tennisparkens kostnader nu hamnar på 15,7 miljoner kronor:
”Jag blev förbannad”,
Bengtsson – då är vi minst två om den saken
För all del jag delar även till fullo ekonomichefen Elin Höghielms uttalande:
Jag blev förskräckt…

Det verkar man ha rätt att säga om en hel del i den här soppan. Tänker jag när jag läser i Kurirens artikel att totalentreprenör för parkens ombyggnad har varit Skanska där Charlotte Prennfors säger:
– Men vi vet inte vad som ingick i deras entreprenad.

OK – nu vet jag inte vilka som ingår i det vi som Prennfors uttalar sig om. Kanske hon menar ”vi inom moderaterna” – men vi som bor i kommunen får väl sannerligen hoppas att någon inom kommunen har kunskap om avtalet som skrevs.
Förhoppningsvis då några hos de ansvariga inom kommunen dvs samhällsbyggnadsenheten som utfört projektet, och förvaltningsledningen.

Nog kan jag föreställa mig att det finns en och annan ansvarig inom kommunen som för närvarande har en del sömnsvårigheter. Inte minst då kommunchefen Ralf Hedin som är den är ytterst ansvarig för att alla fakturor till kommunen är godkända.

För egen del känner jag hur jag blir allt mer nyfiken på vilka personer som ingått i den ”styrgrupp” Anneli Bengtsson hänvisar till.

– Dyker det upp oväntade kostnader, och det gör det ofta i sådana här sammanhang, kommer man i min värld till politiken och äskar mer pengar. Men det har ingen signalerat om vid återrapporteringarna, säger Anneli Bengtsson, i Kuriren.

Lite på sidan om – men nyfiket undrar jag – hur hade man inom kommunen (styrgruppen) agerat om de plötsligt fått besked om att ”Nu har vi gjort av med alla de beslutade åtta miljonerna men vi har mycket kvar att göra innan parken blir färdig”?

Får jag så bli ännu lite mer ”högst personlig” och framföra att jag personligen finner Tennisparken lika inbjudande som väntrummet hos min tandläkare i Västerås. Vilket – vill jag framföra till min tandläkares fördel – är synnerligen otadligt. Men kan trots det inte locka fram någon slags mysig stämning.

Och Clemens och jag har mumlat lite om att ”den merit som avgjorde att de som fick jobbet att planera parkens utformning måste ha varit att de var ”genuscertifierade och medlemmar i facket” – för någon vida kunskap om hur man skulle åstadkomma omdaningen av parken till en populär mötesplats för Vingåkersborna (som verkar ha varit grundtanken hos beställaren) verkar de inte ha.

Nå – det är jag det – som vad jag förstår – inte kommer att bli någon flitig besökare i Tennisparken.

Och ser nu med spänning fram emot ett kommande ”Distriktsmästerskap i konsten att skylla på någon annan”.
Nå, en sak vet vi – du och jag – det blir vi som får betala Tennisparkens merkostnader.

Som en liten personlig avrundning – en fundering som pockade på uppmärksamhet – Robert Skoglund (S) sägs vara ansvarig för tanken bakom att kommunen drabbats av en årlig Mångfaldsfestival.
Skulle man inte kunna tänka sig att den tidigare oppositionen nu visade lite ”stake” och  – i Tennisparken – arrangerade en Enfaldsfestival – där de inbjöd tidigare KF-majoriteten – plus de väljare som valt dem – för att lyssna på ironiska tal från  – välj själv du…

PS – vi har ju ett skolbygge på gång – skrämmande tankar passerar…

Varierat känsloläge?

Du, sa Clemens, jag undrar hur man känner sig inom våra lokala politiska partier idag. Och menade att känsloläget troligen varierade mellan partierna.

Man behöver ju inte tala om migrationskrisen och Sveriges pågående partipolitiska förvirring eller ens skolan hela tiden, man kan ju också tala om helt andra saker, till exempel Vingåker. Och om man talar om Vingåker så behöver man ju inte tala om skolorna här hela tiden, utan man kan också tala om funderingar man har om kommunen.

Och det var vad Clemens och jag gjorde under en morgonfika. Och hamnade så småningom i kommunfullmäktige som avser att hålla sitt nästa möte den 29 oktober.
Det gick ju lite sämre för en del partier, på så sätt att de fick färre röster i år än vid valet 2014, vilket har påverkat hur många delegater de fått i KF den nuvarande valperioden.

Du, sa Clemens igen, du som så ofta säger att ”den som förstår sig på människor vinner valet” vad tror du om att Liberalerna inte fick ett enda mandat i år, att VTL minskade till ett (från 4 år 2010) liksom Miljöpartiet. Även Socialdemokraterna tappade ett mandat.

– Det blir för mycket att berätta om, svarade jag,  och överförde hans fråga till en egen ”Hur tror du att de väljare tänkte när de gav sin röst till exempel till det lokala SD?”
Och fortsatte lite med att visst kan fundera över det när man vet att SD under den förra valperioden inte uträttat just någonting. Men som ändå nu fick fler röster än 2014.

Det funderade vi lite över liksom att de övriga partierna utanför S och M inte heller gett ifrån sig så många pip i KF.Eller genom insändare i Kuriren, men ändå lyckats få röster.
– Utom möjligen VTL då
, insköt Clemens. som i alla fall har bråkat lite genom att vara kritiska till den dåvarande majoriteten.
Otacksamt, svarade jag, men förståeligt eftersom människor inte bryr sig så mycket om vad partierna anser vara viktiga frågor.
– Ta till exempel MP, som förlorade så många röster den här gången trots att de – och många andra – oändliga gånger trumpetat ut faran med miljöproblemen.
Hemskt viktigt, sa väljarna, och kilade vidare till sin bilförsäljare.

Det är svårt att begripa sig på människor. antydde jag lite försiktigt, väl medveten om att jag i tidigare samtal med Clemens varit så kritisk till att ”Svensson” är ointresserad av att ta till sig – viss information.

– Inte tänker dom heller, sa Clemens, kan du få för dig att Vingåkersborna skänker minsta tanke om att t ex kommunens vattenledningar är urgamla och bör bytas omgående? Vet de ens om att det är så?

– Nja, svarade jag, det tror jag inte. Och om de tidigare har läst något om det så har de snart glömt bort det. Det finns ju för dem viktigare – det vill säga roligare (?) – saker att bry sig om som Mångfaldsfestivaler…
Dessutom – enades vi om, så är frågan om vattenledningsnätet, för en privatperson ingenting att bry sig om utan anses nog hos gemene man som en ”kommunal angelägenhet”. Och sådant behöver man därmed inte bry sig om.

Där fick Clemens telefon och fick viktigare saker att ordna än att sitta hemma hos mig och fundera kring lokalpolitiken i Vingåker.

Men jag själv blev sittandes i funderingar över hur någon svensk på riksplanet kunde får för sig att rösta på S & MP – eller stödpartiet V.
Tyckte de verkligen att den dåvarande regeringen har utfört ett så bra jobb att de var värda att få fortsätta styra Sverige.

Det tycker inte jag – och ännu mindre efter att ha läst – detta
Du – läs kommentarerna till artikeln.

Spännande läsning

Alexander Bard, är ett namn jag känner till och det tror jag du också gör. Jan Söderqvist, känner jag också till eftersom han tillsammans med Bard har skrivit böcker jag tidigare köpt och läst.

Har just köpt den senaste boken de publicerat.
Lockades av den här beskrivningen av innehållet:
”Vi ser oss om kring. Och vi vantrivs. Tillväxten slår nya rekord, fattigdom och analfabetism minskar, teknologiska innovationer skapar fantastiska möjligheter. Samtidigt känner vi alla innerst inne att det är någonting som är fundamentalt fel. Demokratierna har gått i baklås och producerar auktoritära översittare, en växande underklass bedövas med snabba kolhydrater och fördummande underhållning. Samhället infantiliseras, det politiska samtalet förfaller.”

Jag får också veta att: ”Digitalt Libido är en djuplodande och brutalt ärlig analys av människans alltmer akuta vilsenhet i det framväxande nätverkssamhället.”

Mums, tänkte jag när jag fick ta del av de raderna och nu har jag en bok på över 400 sidor som jag ska ta mig an under två nattliga färjeresor mellan Karlshamn och Klaipeda i Litauen och hem igen.
Utfärd på onsdag kväll tillsammans med en grupp på så där 25 bussresearrangörer.

Vingåker?

Varför skriver jag så mycket om ”omvärlden” och så lite om Vingåker?
Funderade jag nyss där jag satt i favoritfåtöljen och njöt av morgonens Fokus.
Mycket av tidningens innehåll lockar mig till att skriva om dessa ”märkligheter – som förekommer längre bort än Flen”.

Och funderar lite stilla över hur intressant Vingåkersborna tycker det är att läsa om. Och försöker föreställa mig hur många här i Vingåker som prenumererar på Fokus. ”Högst 2 procent av dem som prenumererar på Kuriren”, viskar en röst bakom högra örat.

Där blir jag lite irriterad över att jag inte (lätt) kan få veta hur många det är i Vingåker som prenumererar på Kuriren – men önskar att förhållande (siffrorna) mellan prenumerationerna vore det motsatta.

Nå. även i Fokus finner jag vissa meningar som väcker min skrivklåda – plus – ett slags sinnestillstånd som försöker påstå att det är – ironiskt. Jag vill då – ofta – t ex överföra märkligheter från rikspolitiken till Vingåkerspolitik.

Får jag ge några exempel? Tack…

Johan Hakelius, Fokus politiske chefredaktör, är den som skriver:
”Den journalistik som bygger ett slags förståendets och kunskapens arkitektur, där en artikel kan vila på en annan och resonemangen har historia, framtid och ett landskap att vistas i, är ovanlig.”

Ovanlig? Bah – saknas helt i Kuriren. Men förekommer ofta i Fokus. Därför vet jag – som prenumererat på Fokus sedan dess tredje nummer – mer än den som bara läser Kuriren och kompletterar med TV.
Jag menar då – annat – som tilldrager sig utanför kommungränserna.

Ja ja – det finns annat i Fokus som får mig att hamna i Vingåker – och inte helt ovanligt då – i Kommunfullmäktige. Som när jag läser:
Den kritik mot kvartalskapitalism som man kan läsa. höra och se i medierna är med andra ord i stor utsträckning ett syskonbråk mellan två samhällssektorer – finans och media – så båda lider av uppmärksamhets-underskotts-hyperaktivitetsstörning.” (min fetmarkering)

Det finns stunder då jag får funderingar kring KF i Vingåker. Och, jodå, det finns saker jag har synpunkter på. Som att jag där – hos delegaterna – saknar det som Hakelius i sin text ser som något negativt (får jag för mig) – vilket ska tydas så att jag önskar att de inom KF visade en betydligt större lusta att visa en större del uppmärksamhets- och hyperaktivitetslusta – än den som jag hittills sett på KF-mötena. Eller i det dagliga livet…

Det var ett tag sedan jag besökte ett KF-möte. Min kropp tål en hel del utmaningar – men inga större doser av tråkighet. Hur nyttig den än påstås vara.
Därför köper jag aldrig (sällan i alla fall) sådant som sägs vara ”ekologiskt odlat”. Det är inte bara det att jag ogillar (politisk) tråkighet – jag ogillar ännu mer att bli skriven på näsan hur jag ska leva mitt liv.

Men nu handlade det ju om KF – och känner hur jag, medan jag skriver, att jag blir allt mer förundrad över hur lite väsen som KF åstadkommer kring sig och vad de har för sig.
Och, någon som helst uppmärksamhets- och hyperaktivitetslusta att tala om kunde jag inte ta del av inför kommunvalet nyss. Små pip här och var – och i brevlådan kom valpropaganda vars innehåll var lika angelägna som att stå på Ica och undra om jag skulle byta märke /leverantör på mina toapapper.

För egen del skulle jag gärna se betydligt mer ”drag under galoscherna” än hittills…

Hur f-n nu det skulle kunna gå till – i Vingåker?

Kommentar:

Hm, jag ser Bjarne att du undrar över varför det är så lite skrammel i KF över vad de har får sig. En undring som tarvar en tanke kring hur arbetet i kommunen är tänkt att fungera. Man kan på goda grunder anta att politikerna är valda för att peka ut färdriktningen och att kommunens tjänstemän sen har att verkställa det praktiska. 

Trist nog är de flesta politikerna i kommunernas KF fritidspolitiker med varierande bakgrund och har därmed tveksam kompetens. Inte undra på att så många under en mandatperiod kastar in handduken för att ägna sig åt mer underhållande/givande sysselsättningar. Vem vill i längden tillhöra ett knapptryckarkompani.

Samarbetet mellan ledande politiker och tjänstemän fungerar ibland bra och ibland mindre bra.
Det första dilemmat är rolldilemmat som pekar på förutsättningen på samarbetet mellan politikerna och tjänstemännen. Dessutom finns relationsdilemmat som handlar om relationen mellan människorna.

Politikerna bör ägna sig åt vad-frågor, dvs ange mål, riktlinjer och färdriktning. Tjänstemännen tar hand om åt hur-frågor som detaljfrågor, bereder underlag och verkställer fattade beslut. Man kan anta att de flesta fritidspolitiker inte har tillräcklig erfarenhet att agera mot tjänstemännen som kanske inte alltid agerar
som de borde och därmed levererar underlag som inte är tillräckligt objektiva och värderingsfria. Man kanske har agerat på eget bevåg och tar för sig mer än det mandat man fått.

Relationen mellan styrelsen och oppositionen är inte oviktig. Så länge man är överens är jobbet enkelt.
Att styra en kommun med motpoler och politisk rivalitet liksom flytande majoriteter kan ha avgörande inverkan för väljarna.

Kommunernas handlingsfrihet bestäms till stor del av det statliga inflytandet med bidrag och regler.
Om dessutom kommunens ledande politiker är starka och har samma politiska färg som tjänstemännen reduceras KF:s möjligheter till att vara en stark och drivande kraft. 

Tror därför, trist nog, inte att resultatet av det senaste valet ger större förhoppning om ett bättre drag  under galoscherna i kommunen än under den senaste mandatperioden.
/Åke

Bristfällig vård

…förekommer i vår närhet. I alla fall, som det verkar, för oss som bor i Vingåker, noterar jag när jag i Kuriren läser:

Inspektionen för vård och omsorg anser att den medicinska handläggningen på vårdcentralen varit bristfällig. Ivo menar att handläggningen varit alltför passiv och att antibiotikaförskrivningen varit slentrianmässig. Ivo anser också att patienten och hennes anhöriga fick ta ett allt för stort ansvar för patientens vård.

Jo – raderna ovan handlar om Vingåkers Vårdcentral – och utlåtandet får mig att sucka en aning inte bara av personliga skäl utan också för att jag så sent som i går fick en ilsken (lång) beskrivning från en nära vän som livfullt beskrev sina ”eländiga möten” med tre läkare vid vårdcentralen. Men som också uttryckte sin belåtenhet med doktor Jörgen Holm – vilket jag gärna samtycker till.

Ett tecken på att du pratar med en pensionär är att du gärna får stå tyst och lyssna till dennes senaste sjukdomshistoria. Etter värre är det när två, eller flera, gamlingar håller på och försöker bräcka varandra med vad de lider av…

Du, nu läser du vad en pensionär skriver och här kommer nu en livfull beskrivning över min mångåriga upplevelse av vår vårdcentral som gör att jag inte gör vågen när den kommer på tal. Tre skilda läkare missade min ”åkomma” som de skulle ha fixat genom att bara googla på vad det hela handlade om ”Yrsel och kräkanfall”

Om jag skulle ringa till min bilverkstad och säga ”Min bil startar inte” så är jag säker på att deras första självklara fråga skulle vara ”Har du kollat att du har bensin i tanken?”
En lika självklar fråga (till sig själv) hos varje doktor som hört min sjukdoms- beskrivning – borde vara – det här låter som Menieres…

Jag googlade (igen) just orden ”stark yrsel i kombination med kräkningar”.
Herr Google kom inom en sekund med många svar.
På de fyra första svaren kommer det rätta svaret (här nr 4) – Menieres sjukdom

Som jag nu minns det – efter de flera besök jag gjorde under tre år (tror jag det var) så sände två av läkarna hem mig med tabletter mot för sänka magsyrenivån – den tredje påstod bestämt att jag hade ”läcka på övre magmunnen så att syra från magen läckte upp”.

En bekant som är sjuksyster vid Kullbergska sa (snabbt) efter att ha hört mina symptom ”Det där låter som Menieres sjukdom och anmodade mig att ta kontakt med Kullbergska – direkt – med en så kallad skriftlig självanmälan.

Du slipper resten av ”min lidandes historia” – men det är just vad jag under många år har haft besvär med.
Sedan hösten 2016 – inte…