Tennisparken avslut…

I april 2016  anslogs 8 miljoner till  projektet ”Tennisparken” där målet var att  
”forma en levande/befolkad park som tillför nya värden i kommunen inom antagen  budget”.

När nu parken är färdig har det sammanlagt investerats 15.763 tkr vilket föranlett kommunen att be revisionsföretaget EY att granska projektet i alla dess delar för att se vad som gått snett.

När man läser den rapport EY lämnat blir man förvånad över projektets genomförande. Det upplevdes som relativt okomplicerat och fordrade inte någon politisk styrning. Det skulle bara byggas en lekplats med utegym och en kramruta

När det enda anbudet kom var beloppet nästan 9 miljoner som antogs utan att man meddelade den politiska styrgruppen. Redan här föreligger ett allvarligt fel. Det måste föreligga allvarliga räknefel när dokumentet ”Gemensamt framtagen strategi inför upphandlingen” anger en  budget på 12 miljoner mot anslagna 8 miljoner (som kanske skulle betraktas som riktvärde).
Hur beloppen beräknats är oklart och framför allt har de inte kommunicerats och föranlett  någon omvärdering av projektet.

Under ett projekt är det vanligt att det tillkommer omständigheter som gör att man måste göra ändringar/tillägg. Det kan handla om feltänk, ändrad ambition eller funktion. Ett överdrag på 10% är inget man normalt höjer ögonbrynen för.
Men blir det mer krävs återkoppling.

En viktig del i parken var uppförandet av allmän toalett. Det blev en standardhöjande kiosk med kök och uteservering. Hur detta gick till är enligt rapporten oklart men har varit klart kostnadsdrivande. Trist nog blir det svårt att få någon villig entreprenör att driva kiosken då köket inte är ett tillagningskök.

Även om man inom kommunen ansåg att projektet såg enkelt ut är det förvånande att det bland kommunens ledande befattningshavare inte fanns tillräcklig kompetens att se till att projektet fick den styrning regelboken rekommenderar hurprojekt skall bedrivas avseende bemanning, beslutsfattande och återrapportering. Visst har man svängt sig med en del nödvändiga termer men rapporten visar tydligt att det saknats både kompetens, tydlighet och kommunikation.

Formella beslut har inte tagits av rätt instans. Projektledarens mandat var oklar och hade antagligen ingen alls. Beslut har fattats av olika personer och inte dokumenterats enligt någon skriftlig instruktion. 

Det är inte ovanligt att man i brist på egen projektkompetens hyr in denna, men man måste själv ha hand om projektkontrollen genom någon ekonom som kan pricka av utfört arbete mot det som politikerna förväntar sig bli utfört. Det duger inte att hänvisa till personalbrist eller byte av ekonomisystem. Rapporten avslutas med ett välvilligt utvecklingsförslag till kommunen. 

Nåväl, Tennisparken blev till sist färdig trots bristerna i projekt-budgetering och -styrning.
Parken kanske till och med fick en mer ambitiös utformning än ursprungstanken till båtnad för kommuninvånarna.
/Åke

Jo, Tennisparken blev till sist färdig, förhoppningsvis till glädje då för de många i kommunen. Och som jag antytt tidigare ”ingen kommer att ställas till ansvar för genomförandet av parken”.
Slutet på Tennisparkenfadäsen blev som jag förväntade mig:
Det var ju lite förargligt det där med de oväntade merkostnaderna (100%), men nu har vi ändrat i våra rutiner så att det inte ska kunna ske ingen.
Då vi svenskar så ogärna vill peka ut personer, rent av personliga sådana, när fadäser så småningom ska slutredovisas.
Vem som helst kan ju göra fel och att påpeka detta då det sker skapar ju bara otrivsel.
Och – f-n i mig – jag tror jag håller med om detta…

Anar ett ljus…

Hur ska jag nu förklara min rubrik? Kanske jag ska börja med att lufta en och annan fördom jag dras med. Vissa njuter jag av…
Som den som viskar till mig ”Svenskar i allmänhet är några jämrans dumbomar”.
Förmodligen har jag fel. Återstår bara att överbevisa mig om den saken.

Nja, det är bara till viss del som denna min uppfattning beror på min vänskapskrets – det mesta kommer nog av från vad jag läser i media om hur/vad ”folk säger”.

Bra – då har vi rätt ut det – och jag kan fortsätta med att peka på två saker som denna fredagsmorgon fått mig att uppfatta en svagt (mycket svagt men i alla fall) ljus av framtida förhoppning.
Det första är vad Patrik Engellau skriver i sin fredagskrönika hos DGS under rubriken: Vad är det för märkvärdigt med Jordan B. Peterson?”

Jag när förhoppningen om att du vet vem Jordan B. Peterson är – även om ovan nämnda fördom – luftar ett litet tvivlande frö om den saken.

Hur som haver – läs vad Engellau skriver och du får ta del av en ”berättelse” som i alla fall påverkar min syn på ”en del svenskar” i ledande positioner.
Får jag också rekommendera att du läser kommentarerna till artikeln. I skrivande stund 39 stycken.
Där får du ta del av den goda delen av medborgarna anser om saker och ting.
Exempel:

Hej.
”Hur kan det vara möjligt att unga män över hela världen känner sig andligt pånyttfödda av sådana budskap?”
Han visar och berättar att de inte behöver acceptera att bli behandlade som flickor.

Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare

Ljusglimt nummer två får jag från min favorittidning – Fokus. Som i en artikel verifierar en sak jag ”anat en längre tid” – att bloggar och alternativa media kommer att slå ut dagens mediokra dags- och kvällspress.

Dags för nya fördom – jag är synnerligen tveksam till att så många fler än jag – i Vingåker – prenumererar på Fokus. En synnerligen ”seriös” tidning.
Skäms på er Vingåkersbor – ni missar ju Sveriges bästa tidning…

Hur som haver i morgonens Fokus  tillåts jag njuta av en 8-sidor-lång-intervju med Chang Frick. Som är den som äger och driver nättidningen Nyheter idag som växer så det knakar. Eller hur ska man annars uttrycka det när man har nått en siffra av 800 000 unika besökare i månaden.

Läser med viss njutning vad Emauel Sidea skriver i artikeln:
”Över tid har sajten också åtnjutit allt högre anseende. I en undersökning av Reutersinstitutet, som mätt svenskars förtroende för olika källor, hamnar Sveriges Radio (6,73 poäng) och SVT (6,68 poäng) i topp.
I samma rankning hamnar Nyheter I dag på hela (5,01 poäng).
Strax bakom i samma rankning hittas kvällstidningarna Expressen på (4,99 poäng) och Aftonbladet på (4,89 poäng).
Det säger något om resan som gjorts”

Just det – mumlar jag till mig själv – (och ändrar gärna ordet ”gjorts”” där – till påbörjats) och anar en allt ljusare framtid för bloggar och alternativa medier. För jag kan inte föreställa mig annat än att allt fler kommer ta del av vad de skriver – trötta på PK-medias förljugna skriverier…
Om inte – har jag just upptäckt grunden till en ny personlig fördom…

Vem röstar på C?

Rubriken poppade upp i huvudet efter att ha läst vad Ann Charlotte Altstadt skriver i en krönika hos tidningen Lag & Avtal.

Jag suckar smått av avund när jag läser texter skrivna av begåvade personer som så elegant kan formulera ”vad jag själv tänker” men inte förmår att lika klokt få fram vad jag vill få ut.

Rubriken kommer nog mest av att jag läst de här raderna som handlar om C-ledaren Annie Lööf.

”Politiker behöver aldrig oroas av ifrågasättanden eller de adekvata följdfrågornas besvärande begäran om djup och förtydliganden. För i närkontakt med nyhets- och debattprogrammens journalister slår konsensuskulturens vett och etikett till. Kravet att vara en så kallad god kommunikatör leder till icke-kommunikationens trendiga truismer, signalord och standardrabbel som journalister aldrig petar hål på av rädsla att utmana den mainstream de själva skapat.

Det kan exempelvis förklara det lyteskomiska haveri som uppstod hos Skavlan härom fredagen, när Sveriges statsministerkandidat Annie Lööf mötte professor Jordan Peterson. Alla samhällsintresserade känner till honom, hans ståndpunkter och forskningen han åberopar, så varför hade det undgått Lööf och hennes rådgivare? (min kursivering)

Eller rättare sagt; hur kunde ett okunnigt bräkande får, med gott självförtroende gå upp mot en välverserad välargumenterande uppenbart intelligent varg, i tron att rätt värdegrund skulle kompensera för skillnaden?”

Jag tror f-n-i-mig – att detta måste firas med ett glas vin tillsammans med lunchens falukorv…

Efter lunch.
Nå, det blev i alla fall ett halv glas Grillo (rött) men det kanske var tillräckligt för att locka fram små funderingar kring det här med Tennisparken:
– Kommer vi inte nu att få uppleva ”DM i konsten att skylla på någon annan?”
Förmodligen – men inte så att det så tydligt, kommer att synas offentligt.
– Kan vi våga tro att hela ”Tennisparkenaffären” i nästkommande nummer av kommuntidningen ”Vingåker för dig” kommer att få läsa en utförlig artikel under rubriken ”Så här gick det till”?
Jo, samma dag som Åkesson (SD) blir statsminister…
– Kommer där att ställas krav på ”någons avgång”?
Du, som du ser – även jag kan ställa löjliga frågor…

Skolan och lite till


Så har då Lärarförbundets årliga Ranking över Bästa skolkommun kommit.

Vad vill Lärarförbundet uppnå med den?

Rankingen sätter fokus på kommunernas viktiga roll som huvudmän för skolan. 
utser Sveriges bästa skolkommuner för att uppmuntra kommuner som ger sina elever, lärare och skolledare goda förutsättningar. Förhoppningen är att Bästa skolkommun ska inspirera kommuner att satsa på dem som skapar den goda skolan – elever, lärare och skolledare. 

Som kan ses i tabellen nedan har Vingåker under några år tagit myrsteg uppåt i rankingen men är ändå rätt stabilt förankrad på den nedre delen i rankingen.
Gnesta, Flen och Katrineholm renderar ett än sämre omdöme av Lärarförbundet.

Resurstilldelningen och sjukfrånvaron tillhör kommunens styrkor relativt sett, medan lärarnas utbildningsnivå och andelen elever som uppnår högskolebehörighet drar ner kommunens ranking. 

Rankingen på sjukfrånvaron och elevernas meritvärde i åk9 har förbättrats mot föregående medan kommunen i förhållande till andra gått  bakåt på andelen elever som fullföljer gymnasiet inom tre år och andelen godkända elever.
Varför inte göra en utflykt till Oxelösund och kolla vad de har gjort för att lyckas?
/Åke

PS – Ett tips – läs vad Patrik Engellau i dag skriver om ”skolan”.
Då får du bl a ta del av:

Problemet är att kommunen inte klarar detta svåra jobb eftersom det är just ett svårt jobb som inte kan hanteras som ett vanligt lönearbete mellan nio och fem. Kommunens tjänstemän – i det här fallet lärare – tycker det är jobbigt att lära ungarna tänka, vilket de naturligtvis har rätt i.
Uppfostran och utbildning är ingen dans på rosor, varken för lärarna eller eleverna. I vårt land har det så småningom lett till att eleverna inte tvingats – ja, det måste tvingas på eleverna eftersom det inte är kul – inhämta kunskap att fylla kunskapsskafferiet längst bak i hjärnan.
Ej heller har barnen tränats i att hacka och blanda och undersöka kunskapsingredienserna på det köksbord som arbetsminnet utgör, vilket således kallas att tänka, och därför aldrig tvingats att uppöva tänkandets kompetens lika lite som de tvingats lära sig att koka ägg.

Ta gärna del av kommentarerna till hans text…

Kommentarer? – det får aldrig nattgöken.se – men det borde det komma om Vingåkersborna tar del av Kurirens rubrik
Alla länkarna brast i Tennisparkkedjan
Och där ingressen berättar att:
”Nu är granskningen av miljonrullningen bakom ombyggda Tennisparken klar. Rapporten är svidande läsning för alla inom kommunen som haft ett finger med i spelet – eller borde ha haft det.”

Det står inte i Henrik Wisings välskrivna text – ordet inkompetens – men där står i alla fall:

Helt avgörande, enligt revisionsföretaget EY, har varit den totala avsaknaden av kommunikation, i sin tur kopplad till att projektet helt saknat styrmodell. Ansvaret för detta vilar ytterst på de förtroendevalda i kommunstyrelsen, dess ordförande Anneli Bengtsson (S) och kommunchefen Ralf Hedin.

Enligt EY har dessa i sammanhanget brustit i sin lagstadgade plikt att hålla uppsikt över kommunens verksamheter.

Håller med

Florence Nightingale hade inte någon särskild medicinsk eller annan utbildning och troligen ej heller någon vidare kunskap om bakterier och smittvägar och sådant där men hon visste från sin överklassuppfostran hur man ska ordna ett hem så att det blir rent, städat, luftigt, vädrat och snyggt i allmänhet.
   Det var så hon ordnade fältsjukhusen och, för att göra en lång historia kort, fick hon ned dödligheten bland soldaterna från 42 procent till två procent (precis vad det betyder vet jag inte, men det låter imponerande). Florence Nightingale blev en hjältinna och hennes nya, moderna hygienmetoder spreds över hela världen.

Med det vill jag säga att jag tror att god utveckling för det mesta, eller i varje fall till mycket stor del, sker genom att folk gör saker som inte kräver så mycket ny kunskap utan bara driftighet, beslutsamhet, hyggliga värderingar och en hel del djävlaranamma. Kunskaperna ackumuleras under vägen.

Förresten skrev jag redan för tre år sedan en kanske överdrivet hoppfull text på om hur 10 000 svenskar som hamnade i ett flyktingläger ganska snabbt skulle reda upp sin situation just på grund av sin goda mentalitet.
Patrik Engellau  (hos DGS)

Fake news

Man, nej inte jag, har alldeles för lätt att tro att våra dagstidningar bara skriver sådant som är sant. Att de på ett objektivt sätt skildrar saker ”som det är”.
Tidigare kom tidningarna undan med att inte leva upp till den förväntningen.
Idag har de svårare med det – och deras upplagor och deras förtroende minskar.

En stor del av att det har blivit så, är alla de bloggar (bloggare) som – Rebecca Weidmo Uvell – som ständigt visar hur illa tidningarna sköter sin (som de så allvarligt själva påstår) så samhällsnyttiga insats…

Var så god – om du klickar på länkningen kan du läsa om vad Rebecca skriver – efter de inledande raderna i sin text som börjar så här:
Svenska tidningar har återigen gjort bort sig genom att okritiskt gå på en opinionsbildnings-kampanj.
Historien om tältlägret i Solna är rakt igenom fake news.om

PS – om man nu kan vrida sig lite av olust inför vad våra media har för sig så kan jag (nog) lova att ni (fyra ?) – som fortfarande orkar ta del av den märkliga svenska politiken – kommer att vrida er ännu mer av olust när ni läser vad Jenny Piper skriver – rubriken säger: Nu gott folk kommer den riktiga blåsningen.

Jo, tänker jag, det kan vi nog snart vänta oss…

VI?

Vissa dagar har jag lite svårare än annars att uppbåda mitt intresse för något speciellt – vaknar lite mer av plikt som det känns. Är morgonen dessutom en smula grådaskig blir det mest att jag börjar förströ mig – först med att göra det ”nödvändiga” som att bädda sängen, starta tvättmaskinen, plocka undan lite kläder som ligger där de inte ska.
Blir jag inte på ett mer livligt humör efter det så tar jag till den sista utvägen – gör en runda på internet för att se om det kan förändra läget.

Vilket händer – som idag – där jag på kkuriren.se kan ta del av rubriken:

Allvarliga brister på LSS-boende för barn i Vingåker
…där de största bristerna verkar ha varit:
”Lokalerna bryter mot lagstiftningen, brandvarnare saknas och personalen visste inte hur boendet ska utrymmas. Nu riktas Västra Sörmlands räddningstjänst skarp kritik mot Vingåkers kommun.”

Robert Skoglund är – i en separat artikel intervjuad – och jag läser:

Hur kan ett korttidsboende för barn ha så allvarliga brister?

Vi måste vara självkritiska och se över våra egna kontroller. Vi har inte hanterat det här professionellt och det måste vi även från politiskt håll göra. Det är allvarligt att vi inte skött brandskyddsutbildningen, det är a och o i en sådan här verksamhet. Kraven måste vara höga och personalen måste veta exakt vad de ska göra om något händer. (min fetmarkering)

Varje gång jag läser sådana ”Vi-uttalanden” blir jag nyfiken på vilka ”Vi” är.
Utan att jag vet – förmodligen är det någon nämnd i Vingåker som är de som Vi-betecknas av Skoglund.
Kanske socialnämnden, funderar jag, där Skoglund är ordförande.

Nix – jag är inte ute efter att ”sätta dit någon” jag kan bara ibland bli så förundrad över detta ”Vi-ande”.

Dessutom vill jag hellre föra ut att jag smått beundrar våra lokala politiker, och inte minst dem i våra nämnder, våra kommunala tjänstemän osv – som orkar leva med ”alla dessa jävla förordningar och regler” att hålla reda på.

En av de många saker som gör att jag aldrig skulle få för mig att bli politiskt engagerad.

Och tänker så förnöjsamt på att det är bowling idag – med – vad jag vet – bara två tvingande regler:  
– Sikta på käglorna.
– Kasta inte klotet på någon medspelare
Tänk – inte minsta krav på att bära hjälm för att det senare faktiskt skulle kunna hända

PS – vill du läsa något annat – och betydligt mer intressant – så kan jag rekommendera vad Patrik Engellau skriver idag.

Mörkt-supervulkaner och ångest…

Blev det i huset vid halvtio-tiden i går kväll – i alla fall i den närmaste omgivningen kring Marknadsvägen där jag bor. Lite kul faktiskt – tänkte jag i alla fall efteråt – att se hur (bra) jag själv klarade denna mörka överraskning liksom att se hur det snabbt det började lysa av ljuslågor i fönstren i husen runt omkring.

Mörker – är ett ord som kommer fram som en känsla – när jag läser vad Patrik Engellau i dag skriver om – populism.

”Elitpartierna (och deras härolder i media, men jag bortser från dem) brukar anföra att populistpartierna inte har någon riktig politik utan bara orealistiska slagord, ja, det är just de grovt tillyxade förslagen, ”enkla lösningar på svåra problem”, ofta avlossade nonchalant från höften, som anses definiera partier eller politiker som tillhöriga populismen.”

Men också:
Min uppfattning är att elitpartierna har rätt i dessa anklagelser mot populistpartierna. Graden av seriositet varierar förstås mellan enskilda populister men det är svårt att värja sig från intrycket att de strävar mer efter att ha drag under galoscherna än att presentera genomtänkta politiska program.
En detalj som sällan brukar uppmärksammas när populistpartiernas svagheter väl är konstaterade är att elitpartierna inte heller har några särskilt seriösa program”.
(min fetmarkering)

Mmmläs krönikan och du kanske som jag får ordet mörker att framträda.
Jag menar då nog där – på grund av den förda politiken…

Ja – vad vet jag – men så mycket vet jag att om mina vänner (de flesta i alla fall) tydligt skulle (offentligt) visa vad de har för åsikter i sitt politiska tänkande skulle de sannolikt utvisas från kommunen (en tanke bara) enär de inte alls delar dess – värdegrund.

För som en sa: ”Jag struntar fullständigt i om SD drev en bordell för nekrofiler i Biskopsmåla (Blekinge) på 90-talet – vad jag bryr mig om är vad de visat att de  och Åkesson ville med sin politik på tjugohundratalet och framför allt – vad de vill åstadkomma med sin politik den kommande framtiden”.

Jag tror faktiskt att jag delar den synen (sättet) att se på livet…

Däremot är jag mindre intresserad av att bry mig om folk som t ex anser sig lida av klimatångest. Men -vaf – tänker jag – varför då inte ge dem något mer rejält att bita i  – än koldioxidutsläpp.
Supervulkaner

Om kommunen får för sig att starta en sådan grupp kan jag nog tänka mig bli medlem.
I alla fall om det ingår ett antal årliga och trevliga/festliga ”sammankomster”…

Apropå – ångest – jag är inte helt opåverkad av sådan. Kan jag informera er läsare om – som att jag en kort stund efter elavbrottets början fick en släng av sådan (?) när jag funderade över ”Hur blir det nu i morgon bitti då – med morgongröten – om avbrottet då finns kvar?” 
Men kom snabbt ihåg min kloka norskfödda mammas råd – det finns alltid utvägar. Och precis, en nanosekund senare tänkte jag ”I så fall sätter jag mig i bilen och far till Sultan i Katrineholm för en ”fika”.
Och, kom jag sedan på, då kan jag ju  också unna mig en mumsig räkmacka därtill.
Och såg det som en klart positiv förändring till den sedvanliga morgontillvaron…

För säkerhets skull laddade jag genast kaminen med ved.
Men lovade mig också att senare i dag handla ”drivmedel” till mitt Trangiakök (ett slags spritkök) som säkerhet inför eventuella kommande elavbrott.

Upplevelsechef?

Du, sa Clemens, har du någon gång tänkt på att vi i Vingåker har en upplevelsechef?

Nja, svarade jag lite halvintresserat så där – men kanske var det han som arrangerade nattens mörka upplevelse med elavbrottet.
Clemens inte ens drog på mun – men han fortsatte i alla fall lite undrande – ”undrar vad han gör om dagarna?”

Efter lite rundsnack kom vi i alla fall fram till den intressanta frågan – vad är då en upplevelse?
Herr Google svarar med synonymerna:
händelse, erfarenhet, äventyr, evenemang, tilldragelse

Alltså, egentligen vaf.. som helst, kommenterade Clemens.

– Händelse? –
Det absolut mesta som händer i Vingåker sker utan påverkan vår upplevelsechef. Tyckte vi helt eniga.
– Erfarenhet?
Vad har vi för erfarenhet av vår upplevelsechef då, frågade vi oss. Och var där lika eniga i vårt konstaterande – Ingen alls…
– Äventyr?
Vi suckade lite till mans och kunde så småningom hamna i trakten av att de äventyr man kan finna i kommunen finns i samma härad som att gunga häftigt i Tennisparken…
– Evenemang –
Där blev vi en liten aning oense eftersom vi båda vet att det arrangeras ”saker” inom kommunen som förmodligen skulle kunna hamna under rubriken evenemang men där Clemens ansåg att flera av dem var så ointressanta och tråkiga att de inte (egentligen) platsade.
– Tilldragelse?
Visste vi inte hur vi skulle värdera och tog därför hjälp av Herr Google: händelse, företeelse, inträffande, tillfälle, episod, fall, fenomen; lycklig tilldragelse barnafödsel, födsel, födelse, nedkomst.

Alla rätt till kommunen – men upplevelsechefen?

Kanske jag borde intervjua honom om den saken, tänkte jag en kort stund medan jag tog en försiktig klunk av det goda vinet…

Fredag igen…

Först hade jag tänkt att använda gårdagens rubrik igen men när jag skrev dit dagens datum så poppade det upp – på dagen för precis 60 år sedan gifte jag mig med mina barns mor. Då en 19 år ung och på omogen yngling som två och en halv månad senare blev pappa – då  just fyllda tjugo.
En pojke – som snart blev tre – som sedan blev sex barnbarn – som nu också blivit sex barnbarnsbarn…

Ingen dum inledning på en fredagstext, berömmer jag mig själv, och hamnar för en stund i de många nostalgiska glädjestunder livet därefter har bjudit mig på.

Nå, apropå glädjestunder – det var om läsning jag tänkte skriva. Men risk för att du tycker jag är en smula tjatig – sådana (glädjestunder) får jag ta del av varje fredag då tidningen Fokus finns att hämta i brevlåda. Som alltid erbjuder intressant läsning – och som i skrivande stund manar fram en liknelse med en ypperligt god måltid som avslutas med en magnifik efterrätt.
Med vilket jag då menar är tidningens krönikörer.

I dagens nummer fick mig Jennifer Wegerup, efter dagens krönika, att stiga upp ur favoritfåtöljen och vanka fram och tillbaka i huset i någon slags blandad berusning av ”läsglädje & avundsjuka”. Nå mest glädje då…

Vad Wegerup kåserar om under rubriken ”Favorit i repris” som berättar om det där med att läsa om böcker.

Wgerup börjar så här:
”Dina älsklingsrätter. Dina favoritviner.
Resmål du bara måste komma tillbaka till.
Älskare eller älskarinnor med läppar och händer, blickar och kroppar som du aldrig kan få nog av.
Alla saker att njuta av om och om igen.
Varför skulle man inte kunna läsa samma bok flera gånger?”

Ja – varför skulle man inte kunna det?
Frågar jag – som frossar i sådant.
Som, förstås, beror på att jag bara har bra böcker i bokhyllan…   😉

Hur kan man undgå att inte älska en krönikör som avslutar sin text med :
”Det finns bara en typ av böcker jag aldrig läser om – deckare.
De handlar nästan alltid bara om en sak – upplösningen.
De böckerna är som ett engångsligg; snabb tillfredsställelse för stunden.
De andra, de får följa mig till sängs hur ofta de vill genom livet.”

Sådan framkallar ljuvliga rysningar i min kropp.
Aj, aj aj – vad avundsjukan slog till…

Medan du funderar över vad jag skriver här ovan kan jag berätta att jag just beställt den här boken. (189 kr hos Bokus)
Som får den här beskrivningen:
”Vi har tämjt naturen, byggt samhällen och gjort enorma framsteg inom vetenskap och teknologi. Men vet vi verkligen vad vi ska göra av allt detta? Mycket snart måste vi bestämma hur vi ska använda all vår makt – innan ridån går ned för vårt släkte.
I succéboken Sapiens utredde Yuval Noah Harari mänsklighetens förflutna. Uppföljaren Homo deus profeterade om den avlägsna framtiden. I denna bok intresserar han sig för vår samtids 21 mest omedelbara utmaningar, bland dem terrorism, miljö, övervakning, ojämlikhet, globalisering, arbetslöshet, desinformation och krig.

Trots hastiga förändringar och undergångstoner visar Harari vikten av att behålla sans och förnuft, både som kollektiv och som individer. Än kan utbildning och filosofi hjälpa oss. Än finns möjligheter att förstå den värld vi har skapat!

Yuval Noah Harari har doktorerat i historia i Oxford och är i dag knuten till Hebreiska universitetet i Jerusalem.
Han slog igenom internationellt med Sapiens, och skriver och
föreläser därefter för en trollbunden världspublik.”

Det är väl tveksamt om det i boken står någonting om Vingåker – men jag köper den i alla fall – man vet ju aldrig…