Mannen utan egenskaper…

Hola, sa Clemens, som just återkommit efter ett kortare besök i Spanien, när han klev in genom dörröppningen och antydde att han gärna lät sig undfägnades med ”lite fika och en av M:s hembakta lussekatter”.

Efter att utbytt artig information om våra Julupplevelser – som en pursvensk socialdemokrat högst sannolikt skulle beskriva som ”urtråkiga” – hamnade vi en stund senare i den pursvenska (?) politiken på riksnivå.

– Har du läst Robert Musils bok ”Mannen utan egenskaper”, frågade Clemens (en fråga som jag förstod uppkom eftersom vi pratade om den nuvarande regeringsbildningen) som jag i alla fall svarade nekande på.
– Hur så? lät min motfråga.
– Jo, jag läste den svenska upplagan, ett par år efter att den utkom på 1960-talet. Nu har jag stiftat bekantskap med den första delen igen, därför att jag fick en diffus känsla av att jag mindes Ulrich (man får bara veta huvudpersonens förnamn) som en person som passar utmärkt in som en beskrivning av dagens  medagerande i regeringsförhandlingarna.
– Att han inte har några egenskaper betyder att han inte har några inre övertygelser, inte någon moralisk kompass och inte heller några bestämda värderingar. 

– Jaha, svarade jag först lite avvaktande men som ganska snart förvandlades till en medhållande åsikt ungefär då som: ”Du menar att de som nu försöker få till en regering bara uppför ett skådespel för en tid, men som de egentligen bara vill ska sluta i en för vinnarna välbetald maktposition?”

Jo, ungefär så tänker jag, svarade Clemens, där jag kom att tänka på att i revyn Gröna Hund säger Hasse Alfredsson ”Rösta på pastor Jansson, han har inga bestämda åsikter om någonting”.
– Eller som dagens regeringsbildare mest tycks göra – de byter åsikter allt efter vad de tror kommer att slutligen ger dem vinnartiteln…

Mmm, hummade jag lite stilla för jag hamnade i mina egna funderingar kring om jag själv just har några ”egenskaper”.

Men det nämnde jag inte för Clemens, som dessbättre var i färd med att byta samtalsämne.

Mediasnack…

Jag antar att du har hört talas om vår ”världsberömda 15-åring” Greta Thunberg, som enligt media ”höll tal inför världsledarna” under klimatmötet i polska Katowice.

Vi, som läser annat än Kuriren och övriga PK-tidningar, får veta annat än vad dessa publikationer förmedlar.
Tydligen kan jag lägga SVT till den lista – för jag ser en rubrik som säger:

Klimat-Gretas tal ”inför världsledarna” förefaller vara fejk

”Inför Thunbergs medverkan på klimatmötet i Katowice rapporterade flera medier att 15-åringen skulle tala inför världsledare. ”Greta Thunberg kommer också att tala till världens ledare på klimatmötet i Katowice”, rapporterade exempelvis Aftonbladet på nyhetsplats. Och under fredagens SVT Morgon upprepas påståendet om tal inför just världsledare.

Debattören Henrik Alexandersson som tittat på SVTs inslag från Thunbergs tal ”inför världsledare” noterar att talet förefaller ske helt utan publik. I tv-bilderna syns ett halvfullt presidie och i lokalen, där publiken väntas sitta, är det praktiskt taget helt folktomt.

Ej heller syns någon världsledare till i de tv-bilderna som SVT visar.

– Är detta något som har arrangerats av Sveriges Television, för att framställa Klimat-Gretas tal till farbröderna som något mer och annat än det verkligen var? frågar han retoriskt.”
(ur Nyheter idag)

Ja, vem kan man lita på i dessa dagar? Frågar jag mig och där menar jag då – bland svenska ”gammelmedia”. För egen del finns det inga av dem jag litar helt på. Deras (av mig) förväntade objektivitet vad gäller nyhetsrapporteringen har övergått till ”agenda-journalistik”.
Får jag ge ett nära exempel på det? Tack.

Vår lokala storhet Katrineholms-Kuriren, som så ofta slår sig för bröstet med sina egna påståenden om att vara en ovärderlig röst för den lokala politiken, skriar t ex högljutt pekfingerpekande så fort de får veta att en (typ) ”SD-politiker roffat åt sig en kanelbulle mer än de andra på ett KF-möte” finner ingen anledning att berätta för läsarna – detta:

Skräcksiffror i förtroendemätningar ser ut att avsluta året för centerledaren Annie Lööf. ”Sedan oktober har andelen som har stort eller mycket stort förtroende för centerledaren halverats till 19 procent.
Det är ett ras som saknar motstycke under de mer än 20 år som Aftonbladet mätt förtroendet för partiledarna”, skriver Aftonbladets Lena Mellin.
(ur Nyheter idag)

Varför omvandlar i Kuriren detta till lokalpolitik och frågar t ex centerpolitiker i Vingåker (som nu ingår i majoriteten i KF) om : ”Hur kommenterar du detta?”

Varför gör inte Kuriren något liknande med  frågor till de lokala MP-politikerna i tidningens bevakningsområdet när de i Aftonbladet kan läsa:

Fyra av regeringens fem sämsta ministrar tillhör Miljöpartiet.
Fridolin, Lövin, Eriksson och Skog har inte skött jobbet bra, enligt väljarna i Aftonbladet/Inizio.

Inte då – de driver ju agenda-journalistik.
Och då väljer man noga vad man vill undvika att berätta för läsarna.

Varför tror du det är så?

Är du en aning intresserad av media och dess framtid så kan jag tipsa dig om en av de blivande vinnarna – Henrik Jönsson – som på Youtube har publicerat en video (en nyårskrönika) med rubriken:

Media äger inte längre den huvudsakliga samhällsberättelsen

Clemens och fru Kila…

Clemens tittade in under hans sedvanliga kvällsrunda. Jag beundrar verkligen människor som har tågan att ge sig ut på motionsrundor – året om…
Nåväl – Clemens berättade att han tidigare i dag – på Coop i Vingåker – hörde att det ryktades om att Apple, efter iMac. Ipad och iPhone nu tänker bredda sin verksamhet till nya områden.

Enligt vad fru Vidare antydde till tanterna i vid kön vid bröddisken – kommer Apple nu att erbjuda marknaden små vinterbonade hus som de tänker kalla – iGloo.

– Och kan du tänka dig, tidigare passerade jag Konditoriet och fick jag för mig att gå in och bjuda mig själv på en liten avkopplande fikastund.”
När jag kom in så såg jag att där satt Fru Vidare och en stadig samling tanter. Och som du vet är jag en nyfiken fan – så jag gick fram och frågade ”Mina damer, vad gör ni för kul här då denna sköna eftermiddag?”

– Vi har Fy-junta, sa fru Vidare, som verkade vara den som ledde sammankomsten.

– Vi snackar skit om om folk vi inte gillar.


Jag måste erkänna att jag blev en smula överraskad av svaret, sa Clemens, men berättade att han fann sig snabbt och frågade henne om ryktet om Apples iGloo.
– Jo det stämmer, och min man, Inge Vidare, har på regerings uppdrag varit på Grönland för att se om det går att sälja arméns överskott på 400-tusen par långkalsonger av modell 1944 till Inuiterna. Och då hörde han ryktet om det.
Och fru Vidare fortsatte med:
– S, MP och V har nämligen lagt fram en gemensam motion om att vi bara ska kriga på somrarna – av kostnads- och miljöskäl. Och med krav från LO om absolut vinstförbud.
– Dessutom sägs Margot Wallström ha träffat Putin och kommit överens om detta i ett avtal fram till 2027.
Och Stefan Löfven är förstås för…”



Berättade Clemens om mötet med damerna…

2018 – det infantila året…

För en kort stund funderade jag över om jag skulle försöka sammanställa några slags tankar om vad jag har för syn på året – som i morgon har sin sista dag.
Glömde – det skulle i så fall handla om året 2018 i Vingåker.

Alltså året 2018 – som kommer att ha haft 365 dagar även i vår kommun – men som inte lämnat några spår i mitt medvetande som jag finner värt att skriva om.
Jag har tydligen glömt det mesta, om där finns något som inte har hamnat i glömskan så är det bara några få. Som Tennisparken, och att kommunens skolor – igen – hamnade i bottenskiktet i rankingarna.
För all del – Vingåker utsågs (av vem det nu var) till Året Kommun. Vilket kommunen firade med att sätta ut flaggor som var felstavade.

Nix – rubriken handlar inte om Vingåker – utan den har jag kopierat från en blogg som drivs av en kvinna som skriver om saker som ”folk bryr sig om”.
Och gör det dessutom på ett alldeles lysande sätt.

Ann Heberlein heter hon och den text hon skrivit under sin rubrik börjar så här:

”2018 blev året då infantiliseringen av det offentliga samtalet fullbordades. Aldrig tidigare har väl så mycket dumheter sagts och publicerats som just detta år. Medan kvällstidningarna fyller sina spalter med grönhåriga vänsteraktivisters kränkthet över rosa flickleksaker och banala krönikor av ängsliga män och kvinnor som ser fascister i varje buske har den malliga morgontidningen fastnat i en svårartad klimatkris och det förment borgerliga alternativet gör vad de kan för att skrämma bort sina läsare genom att på nyhetsplats driva opinion för allmän amnesti för ensamkommande.”

Sådana ord får mina tankar att hamna hos Kuriren – och ännu lite mer när jag  längre ner i texten läser:

”De initierade, nyanserade och komplexa analyserna lyser med sin frånvaro.
I en tid då verkligheten blir allt mer svårgripbar och oöverskådlig förfaller både journalister, opinionsbildare och politiker till banala och infantila resonemang.

Emotionella och irrationella argument fyllde både spalterna och debattprogrammen, vuxna människor klädde ut sig i fittmössor och knytblusar i barnsliga protester, politiker hänvisade till sina barn i frågor som rör regeringsbildningen och barn upphöjdes till profeter.

Samtidigt avfärdades professorer som ”Kalle Anka forskare” och uppmanades av självaste utrikesministern att ”krypa tillbaka under sin sten”.

Till min förvåning får inte Heberleins text mina tankar att genast att hamna i Vingåker. Jodå, mumlar jag till mig själv efter ett tag, visst finns där några små saker som hänt som jag vi ett tillfälle av missmod skulle ha kunnat placera under den här textens rubrik…
Men Du – varför skriva om något som just ingen i Vingåker har brytt sig om?

Dags att avsluta klimatcirkusen

Du kanske känner samma som jag – en stor trötthet över alla dessa klimathot som strilar över oss som ett surt höstregn. Nåväl rubriken är den som Lars Bern skriver över sin tänkvärda krönika som bl a handlar om det senaste ”klimatmötet”  vi kunnat ta del av i media.
Om du inte har lust att ta del av vad Lars Bern skriver vill jag i alla fall ge dig möjligheten att läsa dessa rader:

”Ingenstans adresserar man det enda fungerande sättet att minska koldioxidutsläppen på en fri världsmarknad – nämligen att få producenterna av fossila bränslen att begränsa utvinningen. Så länge den ökar kommer även utsläppen att öka.
(min fetmarkering)

Och de stora producentländerna la in sitt veto mot de grundläggande förutsättningarna för klimatmötet som lagts fram av IPCC.

Det finns ingenstans i detta FN-arbete någon förankring i den faktiskt observerbara utvecklingen, där allt tyder på fortsatt ökande utvinning och globala utsläpp i flera årtionden framöver.
I Asien fortsätter länderna att bygga sina kolkraftverk – närmare bestämt 2.400 st under de kommande 12 åren.
Kina som är den största energiförbrukaren ökar sina utsläpp med 4,7% år 2018!”

Visst kan man bli sittandes i funderingar kring detta fullkomligt självklara sätt att minska koldioxidutsläppen. Kan inte påminna mig att jag någonsin läst krav eller hört på sådant…

Jag har faktiskt efter dessa ord lite svårt att få mig att ställa mig i kören som hyllar Vingåkers kommun för att de de bytt ut sina (fossildrivna) leasade bilar till eldrivna sådana. Personligen avskyr jag sådana ”manifestationer” som orsakar visst ståhej men som i verkligheten betyder just – ingenting.
För miljön då – men antagligen en hel del för vissa personers välbefinnande – byggt på (huvudsakligen) okunniga människors beundran…

Oraklet i Delfi sa, ungefär, att Sokrates var den visaste mannen i Grekland eftersom han visste att han inte visste någonting. Jag tänker på det och frågar mig om jag själv vet något.
Med att ”veta” menar jag inte kunskap om fakta, till exempel Karl XII:s dödsår, utan om hur fakta lämpligen bör sättas ihop till begripliga tolkningar av världen.

Åter i verkligheten

Så här avslutade jag förra inlägget:
Livet är emellanåt alldeles förträffligt härligt…
Och de orden vill jag verkligen understryka till att gälla de sex senaste dygnen.
Där jag – och Madame – befunnit oss i en ensligt belägen stuga.
Utan tillgång till dator eller tv och med nedkopplade mobiler.
Med timslånga promenader i gedigen skogsmiljö där stigarna vi gick på var överfulla av spårstämplar från djur.

Två ensamma personer, som gillar varandra, och som tycker om att fundera, eller resonera, inte minst då när vi bekände för oss hur lyckliga vi kände oss i den totala bristen på Julstress. Ingen av våra vänner och bekanta visste var vi höll till. Inte heller våra släktingar hade en aning om var vi befann oss.

Att kunna sitta där – i den totala tystnaden och se hur rådjur stilla trippar förbi på tomten i sällskap med harar – där vi satt i mörkret – väckte upp dolda känslor som fyllde oss med – livsglädje…

Sex sådana dygn hinner radera bort massor av skräp som fastnat i hjärnan och de friska skogspromenader väckte upp delar av min tidigare (mestadels) halvslappa kropp där framför datorn.

149 mejl fanns i e-posten varav mer än hälften kunde raderas utan att läsas. Ganska många av de övriga var länkningar till bloggar jag prenumerera på och som jag snabbläste för att få en överblick av deras innehåll.

Dumt nog så gjorde jag även en snabbtitt och hos Aftonbladet, Expressen och Katrineholms-Kuriren. Ingen av tidningarna kunde frambringa minsta förmåga att öka på min tidigare – livsglädje.
Snarare tvärtom…

Efterbliven?

För all del, det skulle ju kunna handla om mig, kan ju någon tycka, men det gör inte det här inlägget. Tycker jag alltså…
Men, jag är redan trött på Julen. På något sätt. Allt det här med Julen tar för lång tid och mitt sinnelag är sådant att allt som håller på för länge gör att – det jag först är så entusiastisk över – efter ett tag hamnar i ett slags likgiltigt ointresse.

Men något som, faktiskt förvånar mig själv, är att jag aldrig verkar tröttna på att läsa vad Patrik Engellau skriver hos DGS (Det Goda Samhället).
Märker jag när jag läser vad han i dag skriver under rubriken:
”Vår hyllning till efterblivenheten”
Texten börjar så här:
”Att säga efterbliven om en människa är ungefär lika politiskt inkorrekt som att kalla ett land för underutvecklat. Det utmanar den värdegrund som förklarar att allting är lika mycket värt och att det är oartigt att peka på skillnader.”

Om du nu i din (?) Julstress kan tänka dig läsa vad Engellau skriver kan du längre ner i texten läsa:

”Men det är inte bara efterblivna människor som vår tid sätter högt, utan även efterblivna kulturer, sådana som tidigare kallades underutvecklade.
Kulturer som åstadkommer så mycket våld och elände åt sina medlemmar att medlemmarna inget hellre vill än fly därifrån jämställs med kulturer som, liksom exempelvis den svenska, ansträngt sig genom seklerna för att skapa drägliga förhållanden för sina folk.
Till sådana efterblivna kulturer ger Sverige statsbidrag när de etablerat sig i Sverige i syfte att de ska kunna behålla och kanske ytterligare fördjupa sin brist på utveckling.”

När jag läser vad jag just tog in passerar en lite viskning genom tankarna ”Är jag inte ungefär lika trött på landet Sverige som på Julen?”
Jo, viskar jag tillbaka, och anar att den just uppkomna känslan mest beror på dagens efterblivna regerings-försöks-bildare.

Vingåker blir jag nog aldrig trött på – känns det som…

Förlustaversion…

Clemens tittade in för att så där lite mer personlig önska mig och Madame en skön Jul eftersom han vet att vi inte är kvar i Vingåker över (allas) Julledighet.
Vi satte oss ner och smuttade på lite varm glögg och knaprade på pepparkakor därtill och småpratade om lite av varje.

Självklart – oundvikligen rent av – hamnade vi så småningom i sakernas tillstånd i försöken att forma en ny regering.
Du, sa Clemens, du och jag som varit företagare vet ju hur svårt det är att förhandla. Hela spelet handlar ju om viljan att undvika förluster respektive inkassera lite vinst. Vilket vi hur tydligt som helst kan se när C och S nu försöker komma till avslut. Och fortsatte:

– Aversionen man känner, när man gör en förlust, gör det svårt att sluta överenskommelser – det vet ju både du och jag – eftersom det skapar en känsla av att den andre då gör en vinst. De eftergifter man gör är den andres vinster.

– För egen del minns jag att de förluster jag gjort varit en större plåga än den njutning jag känt när jag gjort vinst eftersom jag sätter högre pris på förlusten än den jag gjort för vinsten.
– Jo, sa jag, och jag kunde reta mig på att när jag gjort eftergifter så blev jag sur när inte motparten verkade uppskatta det tillräckligt mycket.

– Samma här, sa Clemens, och visst är det besvärligare att förhandla när det är en krympande kaka man förhandlar om.
Jo, enades vi om den saken – och antydde att vi ansåg att  regeringsförhandlingarna nu befann sig ungefär i det läget.

– Som vi lärde oss i biologin, sa Clemens, ”Människor och andra djur kämpar hårdare för att undvika förluster än för att skaffa sig vinster”.

Så log han och sa spelet mellan Annie Lööf och Stefan Löfven handlar ju inte om kroppsstyrka utan mera om mental uthållighet.
– Och jag anar att Annie Lööf där är den starkare personen…

Så försjönk vi båda i små funderingar kring hur det då kunde sluta.
Antagligen hamnade vi i samma tanke ”Pest eller kolera”…

För vi började plötsligt prata om feminismen…

Misslyckande?

”En som bävar inför ett nyval är Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Anders Ygeman. I Agenda sade han att det vore ett misslyckande för det politiska systemet om svenska folket fick rösta igen.”

Läser jag hos Nyheter Idag – och försöker förstå varför ett extraval kan ses som ett misslyckande.
Misslyckande för vem – i det politiska systemet – undrar jag. Och skakar misslynt på huvudet över att media inte ställer följdfrågor, eller att politikerna tydligt förklarar vad de menar med sina tvärsäkra uttalanden.

För egen del ser jag gärna att ett extraval kommer till stånd – i en förhoppning att valresultatet då blir så pass annorlunda att det lättare går att få till ”vinnare”.
Men anar att jag inte skulle bli så värst mycket mer nöjd av det enär jag antar att vi väljare då (mest) har samma politiker som senast att välja mellan.
Inget som lockar mig…

Blir sedan sittande i små funderingar kring vad jag läser i Kuriren där Helena Edrenius (f d ordförande i barn- och utbildningsnämnden) förklarar att det ”känns jättesurt att ha blivit petad från ordförandeposten”.
Kan jag innerligt förstå.
Däremot får jag andra funderingar kring att hon säger:
”Jag ville absolut vara kvar en mandatperiod till. Det är så många saker som jag och nämnden jobbat fram tillsammans som kommer ge resultat.
Men det kommer ta tid, så det känns jättesurt att inte få vara kvar.”

Där poppar ordet misslyckande upp i funderingarna – med bakgrunden att Edrenius har varit ordförande i nämnden sedan 2015 och att skolorna i Vingåker under den tiden har blivit ”allt sämre” – då menar jag där i första hand de redovisade resultaten i t ex antal 9-klasselever med godkända betyg i samtliga ämnen när de går ut grundskolan.

För egen del är min tilltro till ”de många saker nämnden jobbat fram” synnerligen begränsat – i alla fall vad gäller förväntat resultat.
Den som lever får väl se…

Ett lokalt förbud mot tiggeri får införas i Vellinge kommun, enligt Högsta förvaltningsdomstolen.
Domstolen menar att kommuner själva är bäst lämpade att upprätthålla ordningen i kommunen och definiera vad som är en ordningsstörning.
”De är de som bäst känner till de lokala förhållandena”, skriver domstolen.

Om ett sådant förbud inte införs i Vingåker – ser jag det som ett misslyckande…

Planeringsvillor…

Ordet i rubriken finns i den synnerligen läsvärda boken ”Tänka snabbt och långsamt” och finns i ett kapitel som beskriver hur svårt det är för oss människor att göra ekonomiska prognoser. Eller om du vill – hur lätt vi har att göra fel.
Texten får mig att rysa lite grand – men också få viss förståelse för det ekonomiska utfallet för Tennisparken.

Författaren Daniel Kahneman (som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne) skriver bl a så här:
”Exempel på hur planeringsvillor ställt till det finns det gott om, både för enskilda personer, stater och företag. Den kusliga listan är hur lång som helst”.
Och så får vi ta del av några fall. Som:

”I juli 1997 beräknades den nya skotska parlamentsbyggnaden i Edinburgh kosta 40 miljoner pund. I juni 1999 hade budgeten för byggnaden stigit till 109 miljoner pund. I april 2000 införde lagstiftaren ett ”kostnadstak” på 195 miljoner pund.
I november 2001 begärdes en uppskattning av ”slutkostnaden”, som då sattes till 241 miljoner pund.
Den uppskattade kostnaden steg två gånger under 2002 för att i slutet av året stanna på 294.6 miljoner pund. Under 2003 steg den ytterligare tre gånger och var i juni uppe i 375,8 miljoner pund.
Byggnaden stod färdig 2004 till en sammanlagd kostnad av cirka 431 miljoner pund.”

Kahneman ger fler exempel vilka samtliga pekar på liknande ”tokigheter” – och han skriver:
”Planerarnas och beslutsfattarnas optimism är inte enda orsaken till att kostnaderna skjuter i höjden. Leverantörer av kök och vapensystem erkänner villigt (men inte för sina kunder) att de normalt drar in de största vinsterna på tillägg till den ursprungliga beställningen.
Prognosernas dåliga träffsäkerhet beror i de fallen på kundernas oförmåga att föreställa sig hur mycket deras pretentioner kommer att växa med tiden.
Det slutar med att de betalar mycket mer än de skulle ha gjort om de hade gjort upp en realistisk plan och hållit fast vid den.”

Bäste läsare – nog kan man få tankarna att hamna hos Tennisparken när man läser sådant? Och i alla fall – mina – snubblar vidare och passerar (med en liten rysning) Slottsskolan som är under byggnad.

Och undrar om ”KF har infört ett kostnadstak för bygget och vad KF beslutar när det taket har passerats?”
Och – hur (och av vem) det i så fall ska betalas…