Ett land på dekis…

Rubriken hämtar jag från gårdagens inlägg. Och att jag tar upp det igen beror på att jag just läst en artikel i Göteborgs-Posten där psykiatriker David Eberhard skriver under rubriken: Majoriteten skrämmer till tystnad.

Texten börjar så här:
”I dagens offentliga debatt förefaller emotionella argument vara de allra viktigaste. Hur saker och ting faktiskt förhåller sig tycks däremot sekundärt. Det gäller att få med sig massorna och då är det smart att spela på människors känslor. Under 1900-talet gjordes psykologiska experiment som delvis förklarar hur det går till.”
Och så berättar Eberhard om experimenten som bevisar den saken…

De visar också för mig en tydlig förklaring till varför det ser ut i Sverige som det gör. Och, viskar jag till mig själv, den enda räddningen för landet synes finnas i att byta folk…

Som bygger på Eberhards slutstycke:
”Därför handlar debatten inte om fakta utan om känslor. För vem vågar vara nyanserad och eftertänksam när det gäller viktiga frågor som sjukförsäkring, könskvotering eller integration? Den som försöker vara det blir ju lätt utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak.
Men ett vitalt samhälle är beroende av att vi faktiskt vågar analysera och inte bara följa känslomobben.”

Men vi verkar inte vara så många av det slaget i det här landet…

Ett år av nya förväntningar

Lugnet har återkommit i mitt hus på så sätt att jag, om jag har lust, denna kväll har möjlighet att spendera hela kvällen i sällskap med mina egna funderingar.
Glad över att Jul och Nyår har passerat.
När man som jag kommit en bit upp i åldern har man ju varit med om ett större antal Jul- och Nyårsfiranden. Som sedan 2000-talets början blivit allt mindre betydelsefulla, vilket inte alls betyder att de varit tråkiga.
Bara annorlunda än förr…

Annorlunda, tänker jag, och suckar en aning missmodigt. Inte över mig själv utan mer för att jag i tankarna en kort stund hamnade i den svenska politiken.
Totalt undermåligt, viskar jag till mig själv, och undrar hur f-n dagens mesiga rikspolitiker med sin feministiska politik ska få kunna någon ordning på sitt land – ett Sverige på dekis.

Stämningen kräver kaffe, känner jag, och sätter på bryggaren. Tar kaffemuggen och återgår till datorn och får för mig att titta lite på gamla bilder.
Hittar den här och känner hur en stilla humörförändring växer. En smula framtidshopp kommer smygande.
Sonsonen Mikael ger mig en växande känsla av hopp.

Tittar avundsjukt på hans kraftiga underarmar och tänker ”Det är män av hans kaliber som får mig att känna framtidshopp”.