Att vilja påverka…

…är väl vad varje lokalpolitiker lever för? Finns det stunder att jag tror.
Då, som så många andra gånger, jag överför min egen syn på livet – på andra.
För en av de många anledningarna till att nattgöken finns är att jag vill försöka påverka – er läsare att läsa vad jag läser i en förhoppning att de ska ge er tillgång till ”andras tankar”…
Och då kan du få veta att – vad jag gör nu är bara en ljummen sommarvind av vad jag försökte göra när jag ägde mina tidningar.

Att ämnet hamnade i min lunchfunderingar beror på att jag i tidningen Fokus läste en alldeles fantastiskt överdådigt bra artikel över åtta sidor – som handlar om dagens ”papperstidningar” och deras stilla gång mot graven.
Enär de inte längre förmår ge läsarna ett innehåll de vill betala för.

F-n också – när jag läser om någonting som är dåligt hamnar (automatiskt) mina tankar i Vingåker vilket jag jag en kort stund senare får klart för mig är helt orättvist.
Jag kanske en gång i månaden (minst)  ska klargöra att jag personligen trivs alldeles förträffligt bra med att vara Vingåkersbo.
Har till och med börjat gilla Anneli Bengtsson som en person som inte viker för att ”säga som det är” – som när jag nyss läste att hon i en angelägenhet sa ”Vi har inte råd!” Jag är en stor beundrare av raka fakta.

Ibland blir jag så förtretad på min oförmåga att komma fram direkt till det som fick mig att börja skriva – tankarna drar iväg som de vill.
Och de hamnar i fingrarna.
Märkligt, och ordet Alzheimer passerar…

Nåväl, att vilja påverka, var saken. Och minns ett tidigare prat med Clemens där vi uttalade vår förvåning över den totala frånvaron av den saken och de politiker som inte hamnade bland de partierna som ingår i majoriteten i kommunfullmäktige.
Och vår fundering där var att vi inte kunde förstå att minoritetspartierna in fattat att man kan påverka hur kommunen styrs även om man är i minoritet.
Genom att, ofta-ständigt-idogt-envist osv, vända sig direkt till Vingåkersborna med sina argument och angelägna frågor.
Under hela den här valperioden.

Och förväntar mig att du nu ställer frågan ”Och hur f-n gör man nu det?
Då säger jag som advokaten ”frågan är fri men svaret kostar”.
I alla fall om det är tänkt att jag är den som skulle ordna den saken.
Du, det skriver jag i ett försök att visa en gnutta humor – för sannolikheten för att det skulle hända ligger i samma härad som ”reporäntan” – minus 0,25 procent.

Vilket är samma omdöme jag ger våra lokala minoritets-politiker och deras förmåga att själva driva den saken. Förutom att de inte har just några ”starka egna saker” att driva (som förmår intressera de många ortsborna) så har de inte vare sig viljan, krafterna/orken eller kunskaperna.
Är vad jag, och Clemens tyckte oss förstå vid vårt tidigare samtal.
Därför har jag inte tagit upp det här tidigare.
Men en fredag i februari tyckte jag plötsligt att det passade bra…

Vad kostar det?

En mycket vanlig fråga i Sverige, vill jag påstå, nå i alla fall i den omgivning jag tillbringar mina levnadsdagar – ”Hur mycket fick du betala för det/den?”
Har till min lilla förvåning märkt att den frågan kommer före frågan om produkten eller tjänstens fördelar. Om en sådan nu ens kommer…

Kom jag att fundera kring när jag för någon dag sedan hörde frågan ”Vad fick du ge för den då?” där frågan ställdes över en struntsak för några hundralappar.
Tidigare i dag fick jag anledning att återkomma till det här med folks nyfikenhet om kostnader (på småsaker men inte när det gäller betydligt större kostnader) då jag i ett blogginlägg – om invandringen och dess ofantliga kostnader – kunde läsa:

”Varför är det viktigt att känna till dessa kostnader? Det handlar om demokrati och om Sveriges nationella suveränitet. Om svenska väljare inte får veta hur mycket skattepengar som spenderas på invandring blir det omöjligt att fatta upplysta beslut på valdagen. Demokratin försätts ur spel.
Det väljarna får veta är på sin höjd vilka partier som vill öka invandringen (Mp, C och V) vilka som vill begränsa den (S och M) samt vilket parti som vill ta ner den till ett minimum (SD).
Men om väljarna ska kunna ta ställning borde det vara en demokratisk självklarhet att partierna redovisar åtminstone i grova drag hur många invandrare de planerar för och hur mycket det kommer att kosta.

Även väljare som tycker att Sverige bör betala för invandringen – avsikten är ju att hjälpa flyktingar, inte att tjäna på dem, eller hur? – behöver veta vilka summor det handlar om. Annars väljer man ju helt i blindo.
Rimligen har man en gräns för hur mycket man vill att hjälpen ska få kosta.
Hur många tycker att 1 518 000 000 000 kronor (150 miljarder) är lagom?”

Inte jag i alla fall…
(läs gärna kommentarerna till den länkade artikeln)

Om kritik…

Att jag tar upp ämnet här beror nog mest på vad jag har skrivit på ingångssidan – Tankar om skolan – som vill jag anse är ännu en kritisk text om den svenska skolan. Jag läste just i Expressen dessa rader:

”Att få kritik ingår i jobbet. Den bröliga sorten kan visserligen nöta ner en över tid. Kritik i sakfrågan är däremot både intressant och besvärlig, eftersom den kräver ett genomtänkt svar. Det ger en möjlighet att vässa sig.”

Försöker komma på om jag kan minnas några kritiska text som jag vill anse som ”den bröliga sorten” – men kommer inte på några – men däremot flera som kan sägas vara den sorten att de är – sakliga…

Blir så sittandes i stilla funderingar över varför de ansvariga för skolorna i Vingåker – inte minst rektorerna och lärarna – inte ger sig in i skoldebatten. Skriver jag med tillägget att det i så fall sker på platser jag inte känner till.

Och känner hur hornen börjar växa – kan det bero på att man DÅ måste åstadkomma ”ett genomtänkt vässat svar?”
Och det förmår man kanske inte?

Vad vet jag – annat än att jag är förvånad över ointresset hos lärarkåren att mer offentligt ge sig in i debatten om förfallet inom den svenska skolan och det svaga resultat som redovisas i Vingåker.
Går de – rektorerna och lärarna – stolta till sina skolor varje dag?
Det kan de mycket väl göra – men då av skäl jag inte känner till…

Om mänskliga och medborgerliga rättigheter

Läser i Kuriren att ”Katrineholms samkristna råd” har sänt ett brev till till kommunstyrelsen att kommunen inte ska införa tiggeriförbud.
Det är väl en uppfattning man inte kan förhindra att de har.
Det som får mig att här kommentera saken är att de ”I brevet ifrågasätter de också var solidariteten och människors lika värde tagit vägen.”

Så får jag för mig att till de kristna i Katrineholm (och andra som delar deras uppfattningar) att ta del av vad Ann Heberlein skriver:

”En text på Sydsvenskans ledarsida den 12/2, signerad Sofia Nerbrand, fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Nerbrand upprörs över att Ungern prioriterar ungerska medborgare framför människor som inte är medborgare i Ungern. Hon kröner resonemanget med följande slutsats: ”Retorik och politik som premierar det egna folket och stänger ute andra ska inte ha en plats i dagens Europa”.

Nerbrand avslöjar en generande okunnighet om skillnaden mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter. Den okunskapen är hon dessvärre inte ensam om.

Jag har noterat en bekymmersam brist på kunskap angående de rättigheter som kan knytas till människans värde, respektive till medborgarskapet i ett land.” (min fetmarkering)

Och, så beskriver Heberlein skillnaden – här.

Orkar du, eller vill inte, ta del av hennes text kan jag i alla fall delge dig att texten slutar så här:

”Den som inte är medborgare bör inte ha samma rättigheter. Han eller hon har rättigheter i egenskap av att vara människa – men de mänskliga rättigheterna är mindre omfattande än de medborgerliga.
När medborgares och icke-medborgares intressen står i konflikt med varandra bör medborgarnas intressen ges företräde. Ja, det är en obekväm hållning – men vuxna människor måste klara av att göra människor både arga och besvikna.
Vi behöver vuxna beslut och en vuxen politik som prioriterar svenska medborgare. Det är inte illvilja att välja svenska medborgares behov framför icke-medborgares. Det är att ta ansvar.”

Så tycker jag också!
BW

Omprövning av skolpolitiken?

Du Bjarne,
många har ju länge längtat efter en omprövning av skolpolitiken.
Tillfälle till förändring finns nu med en ny gymnasieminister med ett starkt mandat till att påverka skolpolitiken med inriktning på studiero, ämneskunskaper och en lärarroll som kunskapsförmedlare.

I Januariavtalet finns skrivningar om att Sverige skall återupprättas som en kunskapsnation med förbättrade skolresultat, stärkt  studiero i klassrummen och likvärdighet i skolsystemet.

Högt ställda mål som Magnus Henreksson och Isak Skogstad i DN Debatt finner lovvärt och kommenterar med sammanfattande synpunkter.

”I överenskommelsen står att läro- och  kursplaner skall revideras från att vara fokuserade på förmågor till att bli mer kunskaps- och fakta-inriktade. Den förändringen bör inte utföras av Skolverket  utan av fristående experter som  utländska forskare från t ex England och USA.

Strävan att stärka studieron i skolan måste stödjas av ett förenklat förfarande för att kunna stänga av  elever som hotat eller utsatt andra för våld. I en enkät har dock 9 av 10 rektorer framhållit att de föredrar samtal, stöd och förebyggande åtgärder. Kravet på att elever skall få vara med och utforma ordningsregler bör slopas.

Lärarutbildningen bör kompletteras med nya lärarutbildningar. Det gäller då personer som redan besitter ämneskunskaper och som under ett par terminer  får lära sig praktisk metodik och grundläggande kunskap om bedömning och betygssättning. De vanliga pedagogiska institutionerna bör inte vara inblandade.

Trots att det gått mer än ett kvartssekel sedan friskolereformen infördes har utlovade kvalitetsförbättringar eller kostnadseffektiviseringar inte infriats.
Idag kan arbetsgivarna ålägga lärarna i princip hur många lektioner som helst. Ovanpå detta läggs sedan det krävande mentoruppdraget, i vilket ingår i många fall omfattande kommunikation med föräldrar och hantering av elevernas sociala problem.

Denna överbelastning av tjänsteinnehållet hämmar både undervisningens kvalitet och skapar ohälsa bland lärarkåren.”

Även om rikspolitikerna försöker kompromissa sig fram till allmänna riktlinjer
är det ändå i den lokala skolan som uppstyrningen måste ske för att det skall bli en bra skola. Det gäller då inte bara på lektionerna utan även på rasterna, i korridorerna och i matsalen.
/Åke

Lantisar är dummare…

I alla fall kan jag läsa om det i en artikel i Expressen – som bl a säger:

”Forskare på Linköpings universitet har studerat de 1,29 miljoner män som mönstrade mellan 1990 och 2012. Forskarna analyserade de unga männens IQ-test, tog reda på hur länge de studerade och följde deras fotspår.

Nu har deras öden blivit en artikel i den ansedda tidskriften Science Advances, i vilken de östgötska forskarna fastslår följande: begåvade människor väljer generellt bort landsbygden.

De som hade flyttat till större städer hade i genomsnitt nästan två års längre utbildning och deras intelligenskvot var högre.”

Jaha, suckar jag lite smått, och undrar hur jag ska värdera mig själv då – jag som bott hela mitt vuxna liv i Stockholm innan jag flyttade till Vingåker.

Har inte hunnit fundera så mycket över  min fråga till mig själv – här ovan – men har i alla fall haft en snabb ”tanke” kring en artikel i Kuriren där jag får veta att en ”Körpedagog” har rekryterats till kommunen Vingåker.
Om just det har jag ingen åsikt (just nu) men blev till lunchfikat lite fundersam kring alla dessa pedagoger – i de mest märkliga områden – som vimlar omkring i vårt land.kommentar-pedagog Wilmarsgård ställer sig till förfogande! 
Vi kan säkert komma överens om arvodet……


Om skolorna i Vingåker…

Läser med stigande intresse vad Patrik Engellau i dag skriver på DGS:

”Nyligen åt jag lunch med en liten grupp herrar som bekymrade sig över det som alla bekymrar sig över dessa dagar, nämligen vad norrmännen kallar ”det svenska tillståndet”, till exempel skolans sönderfall.
Då suckar en av herrarna och håller en kort monolog som kunde ha varit inspirerad av Luis Buñuel.
Det är inte klokt, säger han uppgivet, hur svårt kan det vara? Alla vet ju hur man gör för att få ordning och disciplin i en skola. Den som inte vet kan fråga Barbara Bergström på Internationella Engelska Skolan.
Sverige har haft många hundra års erfarenhet av god utbildning varav hundra år av god utbildning för alla. Det här är inte raketkunskap.
Alla vet att lösningen inte är att inleda elevbussning mellan skolorna eller nya lärarmiljarder som politikerna låtsas.
Alla vet att det handlar om att lärarna får sätta sig i respekt och att skolorna får rätten att rensa ut det PK-istiska tramset från läroplanerna.”

Du, bäste läsare – visst kan man undra – varför vet de ansvariga för kommunens skolor inte det?

Vänner på väg – bort…

Kom jag att fundera kring när jag i en krönika i Fokus läser:
”Norman Mailer (den amerikanske författaren) sa en gång att det inte är något fel på hög ålder men att man ska ha förstånd att dö i tid.
Han menade alltså att man ska förstånd att dö innan alla de gamla vännerna är borta.”

”Är borta”, funderade jag lite kring och kom på att jag själv inte menade att de just måste ha dött. Jag har vänner som jag vill kalla är borta även av andra anledningar.
Där jag tycker är ett av det mest trista är när de försvinner bort av mentala skäl – blir allt mer dementa och blir att svårare att hålla kontakt med.
Så småningom blir det så att jag ger upp att försöka…

Samma sak känner jag att det blir med gamla vänner som (nu skriver jag snällt) stannat upp i livet, inte längre är nyfikna och hamnar i ett liv som jag vill beskriva som ”läsa Kuriren och glo på menlösa program på teve”.
För att slå ihjäl tiden på något sätt. Gamla (jämnåriga) vänner som tidigare vaknade till liv, visade pigga ögon, när jag föreslog ”ska ni åka med på en bilresa till  – och ofta då ett resmål utomlands. Numera helt ointresserade och verkar tycka allt bortom Vinön är för äventyrligt.

Vi har absolut ingenting att prata om, resonera kring, för de tar inte del av vare sig samtiden eller ”framtiden” genom att t ex läsa vad begåvade människor skriver snart sagt i vilka ämnen jag nu kan komma på.

Det känns så sorgligt att jag bestämmer mig för att sluta skriva där…

…men återfår senare lusten när jag i Kuriren läser om något annat – sorgligt – skolorna i Vingåker. Kuriren skriver:

”Barn- och utbildningsnämnden kommer även att ta upp resultatmålen för kommunens skolelever. I ett tjänsteutlåtande framkommer det att 48,1 procent av eleverna hade gymnasiebehörighet i slutet av förra året.
Alla elever får heller inte godkänt i alla ämnen. 83,6 procent i årskurs sex och 73,9 procent i årskurs nio hade minst E i alla ämnen.
Kommunens mål är 100 procent.”

Såg du sänkningen där från  83,6 procent till 73,9 procent vad gäller årskurs 9.

Man kan – om man är engagerad Vingåkersbo – bli galen för mindre.
Ett sådant uselt resultat.

Här får du mer att fundera över. Kuriren igen:

”Målet att fler elever ska få A i jämförelse med föregående år uppnåddes bara av en skola, Slottskolans högstadium, där 1,2 procent av eleverna hade fått högsta betyg i något ämne.
Hos skolans sexor hade 0,8 procent av eleverna fått A, en oförändrad siffra jämfört med 2017.
Flest elever med betyget A hade Sävstaskolan med 1,5 procent, trots det uppnådde skolan inte målet med en ökning.
Varken Högsjö eller Marmorbyns skolor delade ut högsta betyg till sina elever.”

Nu måste jag gardera mig – eftersom jag gick min skolgång i Västerås – att den i slutet av 40-talet – måhända var ännu sämre än dagens skolor i Vingåker.
Men om vi tänker oss att en skolklass i Vingåker har 30 elever så ger 1,2 procent att inte ens en av dem (0,36) har fått A i något av ämnena.

På onsdag har har barn- och utbildningsnämnden sammanträdeoch i en första känsla kom tanken fram att jag skulle gå och lyssna på vad de har att anföra för kloka saker om framtiden för kommunens skolverksamhet.
Men så kom jag på bättre tankar – som du får tyda hur du vill…

De som gör livet lättare…

En av de (många) stunder då jag har lätt att falla i funderingar är när jag kör bil. Kan jag redovisa på så sätt att när jag i morse for till återvinningscentralen med de senaste veckornas ”skräp” – på hemvägen hamnade i ”tänk så många människor det finns som jobbar för mig och som jag aldrig tänker på.”
Återvinningscentralen i Vik, såg, när jag ankom vid halvtiotiden såg ju lika städad ut som jag har hemmavid. Fungerar oklanderligt och jag kände verkligen förnöjsamhet när jag for hemåt över att där finns en sådan möjlighet att bli av med sina ”sopor”.

Där sista ordet där gjorde att jag i tankarna hamnade hos alla de övriga som gör mitt liv lättare att leva – som ”sopgubbarna”, de som sköter och underhåller vatten och avlopp, de hos kommunen som ser till att jag har el i huset och rycker ut så fort där uppstår ”problem” oavsett tid på dygnet.
Där finns massor av kunniga människor som sköter ”sitt” vilket betyder att de finns där bakom mitt behagliga liv.

Lika mycket som jag uppskattar ”han” som kör traktorn som plogar bort snön på gatorna gillar jag hen som ser till att kommunens gräsmattor är så fina om sommaren.

Jag behöver väl inte räkna upp alla dem som förljuvar mitt liv, utan att jag just dagligen tänker på dem, du kan säkert komma på dem alla du också.
Jag har ju sagt det många gånger förr – jag gillar måndagar…

En bra skola…

En aning förnöjd konstaterar att vare sig jag eller vännen Åke (ännu) har slutat bry oss om den viktiga saken – de svenska skolorna.
Och jag vågar tro att vi kommer att fortsätta publicera (personliga) texter med åsikter och funderingar.
Den svenska skolan är just inte i det läget att den förtjänar stående ovationer.
Inte ens den i Vingåker…

Nåväl – vännen Åker skriver:

”I Skolinspektionens nya kvalitetsgranskning ger man Visättraskolan
i Huddinge högsta betyg och skolans rektor överöstes med beröm.

År 2012 noterade Skolinspektionen efter en granskning att
den kommunala F-6 skolan Visättraskolan hade brister i ledning,
studiero, undervisning och särskilt stöd. Läsåret därefter fanns 225
elever varav hälften inte klarade godkänt i alla ämnen. Endast 69%
av lärarna var behöriga.

Då klev Semira Vikström  in och började styra upp skolan ur ett
helhetsperspektiv. Inte bara lektionerna utan även rasterna, korridorerna
och matsalen. Allt måste fungera för att det skall bli en bra skola.

Utredaren Kjell Gyllenswärd från Skolinspektionen var nyligen på
skolan i två dagar och deltog i lektioner, iakttog aktiviteter och
intervjuade lärare, elever och skolledning.

Intrycket blev att det var en av de bästa skolor han varit på under de
9 år han varit på Skolinspektionen och kollat över 250 skolor.

Imponerande var särskilt rasterna där man framgångsrikt haft organiserade
och aktiverande raster där man alltid haft något att göra. Till det kom
rektor Semira Vikströms ledarskap med en utmärkt kommunikationsförmåga.
Alla lärarnas energi har tagits till vara och möjliggjort för lärarna att vara bra.
Eleverna öste beröm över sin rektor och skola och det verkar handla om
kommunikation  med eleverna och att både lärare och elever har känslan
av att någon bryr sig om dem.

Skolans goda resultat lyftes fram på Skolinspektionens hemsida som ett
gott exempel på hur god kommunikation kan ge positiv förändring.

Kan det vara svårare än så här att få en framgångsrik skola med bra resultat?
Behöver man verkligen gå årslånga kurser för att hitta en bra metod till förändring?
/Åke

Inte alls – och jag vet inte vad jag (ärligt) ska våga skriva om  vad jag funderar i ämnet. Där de ansvariga inte själva förmår vända utvecklingen…
BW