Kategorier
Nattgöken

Om Kanada och invandring

Tänk så olika det kan vara, mumlar jag suckande för mig själv, när jag läser vad Ann Heberlein skriver om skillnaden i synen på hur man ser på det här med flyktingar och arbetskraftsinvandring…
Om du, trots att ett fredagsmys förmodligen väntar, vill få information om hur väl Kanada agerar i ämnet så läs vad Heberlein skriver.
Du kommer att baxna över skillnaden – dvs hur usla vi är i Sverige jämfört med Kanada.

Här får du ett smakprov ur Heberleins text:

”Jag menar att vi bör snegla på Kanada.
Kanada tar emot 200 000 invandrare, bestående av flyktingar och arbetskraftsinvandring, varje år. Det kan låta mycket – men Kanada är ett mycket stort land med 35 miljoner invånare.

Deras migrationspolitik är mycket strikt: de har ett tak för hur många som tas emot av humanitära skäl och välkomnar inte ensamma unga män på flykt.
Istället prioriteras kvinnliga flyktingar, hela familjer på flykt och barn i målsmans sällskap.

Det ställs mycket hårda försörjningskrav på anhöriginvandring, alltså en inställning som är ljusår ifrån den slappa hållning till anhöriginvandring som Sverige haft och nu åter inför.
I Kanada måste du kunna garantera att du – inte staten – kan försörja den eller de anhöriga du tar till landet.
Den som är dömd för grov brottslighet kan inte få asyl i Kanada.
Rimligt – och ganska självklart. I Kanada alltså, inte i Sverige som står utan möjlighet att avvisa terrorister och våldsverkare.”

Hm, kan det vara så att det i Sverige finns alldeles för många ”tycka-synd-om-tanter” och (deras) mesiga karlar?
Som inte delar Heberleins slutkläm:

Låt Kanada visa vägen! Inte minst bör svenska politiker ta intryck av Kanadas grundläggande inställning att alla beslut i första hand ska främja kanadensarnas hälsa, trygghet och välmående.
Ett land har störst ansvar för sina medborgare.
Det bör vara en grundläggande princip i varje ansvarsfullt statsskick.

En åsikt jag helt delar!