Den tändande gnistan…

…är en bok i min bokhylla, som jag kom att tänka på när ”strömmen gick” vid lunchtid. Datorn slocknade utan att ge ett ljud från sig. Inte jag heller, faktiskt, trots jag var i full färd med skriva ner några begåvade funderingar. Som jag helt glömt, just nu…

Nå, tänkte jag, det tar säkert bara kort tid så kommer elen tillbaka, vilket du kan se då jag ju nu sitter ock skriver.
Men innan elen kom tillbaka hann mina funderingar hamna i Vingåker skolor – där vad jag förstår – är glad över att själv inte har hamnat – men började fundera över hur det skulle vara möjligt att få till en nystart för hela skoleländet.

DÅ – poppade den här boken upp. Kanske för att jag tidigare läst ett flertal goda berättelser om skolor som gått från bottenskiktet till att bli – föredömen.
Tack vare, som jag minns det, en enda person – rektorn. Som till exempel Hamid Zafar – som blev Årets Svensk enligt Fokus:

»Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation. Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten. Årets svensk är rektorn för Sjumilaskolans högstadium i Göteborg, Hamid Zafar«, lyder motiveringen.

Åter till mina egna funderingar som hamnade i orden:
”Det spelar ingen som helst roll vad Kommunfullmäktige beslutar om i skolfrågorna. Det spelar ingen som helst roll vad styrelsen i Barn- och utbildningsnämnden beslutar som har/får minsta påverkan på elevernas skolresultat.
Det finns bara en som har påverkan på resultatet (stora, klara, förbättringar) och det är skolornas rektor.”

Jag tipsar, för tredje-fjärde gången om den här berättelsen om en skola i London som gick vägen från bottenträsket till ett föredöme  – eller som det beskrivs i den långa, synnerligen medryckande, artikeln:

I början av sommaren kom dessutom den första externa granskningen av Michaela. Det var Ofsted, den brittiska motsvarigheten till svenska Skolinspektionen, som hade låtit granska skolan. Resultatet? Som en av få skolor lyckades de få högsta betyg, ”outstanding” i samtliga kategorier.

Skolan bedömdes ha en effektiv ledning, hög kvalitet på undervisning, god ordning och en trygg studiemiljö samt höga kunskapsresultat för samtliga elever.

Hm, sitter och vrider mig lite i en känsla av olust, i en typisk svensk ovana att vara rakt på sak (någon kan ju ta illa vid sig) – men vad är det för kvalitet på Vingåkers rektorer?

Varför är det så fullständigt otänkbart att en svensk rektor slår näven i bordet och säger:
”Nu skiter jag i vad ni anser och bestämmer – nu gör jag det på mitt sätt!”

Artikeln jag länkar till börjar så här:

För de allra flesta var det en helt vanlig tisdag i oktober. Året var 2010.
Men för läraren Katharine Birbalsingh var det allt annat än en vanlig dag. Hon skulle hålla ett anförande inför flera hundra politiker som hade samlats på Tories nationella partistämma. Talet hade förberetts rigoröst. Katherine hade bestämt sig för att detta var hennes chans att avslöja de obekväma sanningarna om det brittiska skolsystemet.

Hon skulle förklara hur kaoset och den bristande disciplinen i kombination med progressiva undervisningsmetoder missgynnade de allra svagaste eleverna. Katherine menade att vad som behövs är en mer traditionell skola där alla elever hålls ansvariga för sitt eget uppförande.

Hon kunde knappast ana på förhand att hennes anförande skulle förändra hennes liv. Budskapet möttes visserligen av stående ovationer från de samlade politikerna, men det direktsändes även i BBC.
Över en natt blev Katherine Birbalsingh den mest kända läraren i Storbritannien.”

Och mina tankar hamnar igen i boken där uppe – suckar djupt och funderar ”Vem har den tändande gnistan?”

Klart du har rätt – det finns ingen…

– Ingen har rätt att utsätta elever för en skola som inte ger tillräckliga kunskaper, säger Anna Kinberg Batra på en pressträff. (SvD 21/5-16)

En likasinnad…

…eller hur jag nu ska presentera honom som driver den Sörmländska bloggen ”petterssonsblogg.se”. En plats jag ofta besöker.

I dag skriver han så här:

”Petterssons blogg är ansluten till ett program som heter MediaCreeper, där kan man se när och vilka av de så kallade etablerade medierna besöker oss. Det är en förbluffande och imponerande besöksstatistik.
Här sitter det en mogen man i en stuga ute i Sörmlandsskogen och administrerar en egen blogg som frekvent drar till sig besökare från Sveriges och Nordens public serviceföretag samt hela den övriga flocken som ingår i medieetablissemanget.

Det skulle vara väldigt roligt att veta varför alla dessa i Sverige och Norden dominerande media är så enormt intresserade av Petterssons blogg!

Det komiska är ju att det är just dessa stora medieaktörer som i absurdum kritiserar ideella medieplattformar som ”Petterssons”, samtidigt som deras besöksfrekvens på min blogg och andra alternativmedia är häpnadsväckande.

Klicka på den blå länken ovan och du kan se vilka medier som besöker Pettersson…
Vill du läsa hela hans text så klicka här.

Som berör dig…

…är tre ord som Kurirens nye chefredaktör skrev i ett mejl till mig. Du kan läsa mejlet i förra inlägget. Jag har ingen som helst förväntan att Kuriren ska beröra mig och jag tror inte heller att redaktionen har det som mål heller.
Kan inte heller tro att det är något som Kuriren ska hålla på med.

Men känner en liten lust att få bjuda på en fundering – skillnaden mellan en gråtrist lokaltidning och ”alternativa media”.

Det är tydligen så att det är en stor nyhet i Sverige att skådespelaren Luke Perry har dött. Eftersom jag inte har tv har hans storhet gått mig förbi.
Nåväl – Kuriren vill inte vara sämre än de stora drakarna och uppmärksammar förstås också den – stora nyheten.

Ur Kurirens text kopierar jag:

”Nu är Luke Perry borta, blott 52 år gammal, efter en stroke. Han har förstås gjort annat efter ”Beverly Hills”, men det är som olyckan Dylan han blir ihågkommen. ”Beverly Hills” hade allt för intrig- och romantiktörstande tonåringar: bitchiga Kelly som blev snäll efterhand, menlösa Donna (spelad av Tori Spelling, dotter till producenten och inte direkt gudabenådad skådis), nördige David Silver, duktiga flickan Andrea Zuckerman, och så bad boy-Dylan och Brenda, Brandons tvillingsyster som blev Dylans käresta.”

Jaha, mumlar jag och kväver oberörd en gäspning.

Vilket jag inte gör när jag på alternativa media, läser en text om samme Luke Perryen rykande het text som verkligen berör mig. Som får mig att förstå bakgrunden till hans storhet.  Sådant som om kvällen får mig att längta till att få vakna nästa morgon – nyfiken på vad de kommer att bjuda mig för läsupplevelser – denna nya dag…

Kurirens text om Perry får mina tankar att hamna hos Coop och deras ”Konsums blåvita varor” – en produktserie för konsumenter som (förmodligen) anser att fiskpinnar är höjden av kulinarisk upplevelse…

Vi har väl inget att prata om…

…i alla fall ingenting som intresserar mig – kan jag tro. Är en tanke som poppar upp när jag förstrött tittar mig igenom vad kkuriren.se erbjuder mig efter att ha läst artiklar på alternativa media.
Jag har ju skrivit det tidigare – jag har fördomar – om en jämrans massa saker. Bland annat mina medmänniskor – i alla fall många av dem. Alla de som formar sitt liv efter vad Kuriren, kvällstidningarna skriver och en del tv-tittande. Kanske jag menar där – vad dessa människor bygger sitt känslor på – eftersom de inte har annat som grund för sina uppfattningar än sina känslor – inte av fakta.

Du ska få ett exempel. Läste för kort tid sedan att:
Nästan varannan svensk oroas över klimatet, visar en ny opinionsundersökning. Mest klimatångest har unga tjejer – medan äldre män oroar sig minst.
– Det kan vara så att yngre har ett större engagemang eftersom de ska ärva planeten, säger beteendestrategen Ida Lemoine.   
   

Tillsammans med Kantar Sifo har ICA undersökt hur svenskarna tänker kring klimatfrågan, totalt har 1000 personer tillfrågats. Och resultatet visar att många svenskar, närmare bestämt 46 procent, har klimatångest – alltså en oro som kan kopplas till klimatförändringarna.    

Som sagt, jag har fördomar, men inte ens de räcker till för att jag ska tro att 46 procent av svenskarna  är så – nä, jag vågar inte skriva ut ordet jag menar.
I stället tror jag att de är en aning svaga i ”själen” att de inte vågar svara nej på frågan om de är oroliga vad gäller klimatet.
Ungefär, som tidigare, knappt någon vågade ange att de sympatiserade med SD.

OK, jag får väl beteckna mig själv som ”äldre man” och det kan möjligen påverka min syn på det här med klimatångest. Som jag absolut inte låter mig påverkas av.
Men jag blir synnerligen påverkad av vad Lennart Bengtsson skriver i en krönika hos DGS.

Om du nu inte känner lust att läsa vad Bengtsson skriver så tänker jag i alla fall pracka på dig de här raderna ur hans text:

”Det är nämligen frånvaron av kvantitativa begrepp och därmed dess närmast totala brist på vetenskaplig substans som är problemet med den svenska debatten. Samtidigt, och detta är det verkligt bekymmersamma, gör denna debatt anspråk. Jag har god anledning att tro att ingen av landets kulturdebattörer har en aning om vare sig Stefan-Boltzmanns lag eller Clausius-Clapeyrons relation.
Därtill är de arroganta nog i sin okunskap att anse att detta inte ens är nödvändigt att känna till.

Jag blev nyligen intervjuad av en journalist där jag försökte förklara hur klimatsystemet fungerar men resultatet när artikeln kom i tryck handlade enbart om vad olika personer tycker om mig och mina uppfattningar och inte om uppfattningarna själva.

Många är säkert mer intresserade av Einsteins kvinnoaffärer än den allmänna relativitetsteorin. Man tycker ändå att det skulle vara intressant åtminstone för några att förstå hur GPS fungerar även om det skulle kräva litet mer mentala ansträngningar än att sätta sig in i Einsteins sängkammarprestationer.

Det är faktiskt viktigt att veta hur jordens klimatsystem fungerar så att man inte i sina känslostyrda uppfattningar gör allt galet och slösar bort medel på helt onödiga saker. Som att insistera på att flyget skall drivas med biobränsle och ännu hellre att flyget i Sverige helt bör läggas ned och ersättas med diverse snabbtåg som går i skytteltrafik mellan Treriksröset och Smygehuk.”

(Stefan-Boltzmanns lag)    (Clausius-Clapeyrons relation)
Enkla grejer som du kan se…

Det finns stunder då jag tror att inte jag och så många i Vingåker har så mycket gemensamt att prata om – inte om skolan heller – får jag för  mig…  😉

Får ett mejl:

Hej Bjarne!
Den 9 april får du ta del av nya Katrineholms-Kuriren! Det kommer du att märka på flera olika sätt. Morgontidningen, våra sajter och appar kommer att få ett nytt utseende och format.
Vi  fortsätter som vanligt att fylla alla våra nyhetskanaler med lokaljournalistik och skriver om det som berör dig. 
Du kommer att få tjockare tidning, tillgång till en mer innehållsrik kundklubb, korsord varje dag i tidningen, digitala korsord och mycket mer.

Berör mig – kan jag aldrig föreställa mig…

PS – men viner kan beröra mig.  Läser på nätet:

 – Man brukar prata om cocacola-viner. Man vet vad man får. Det smakar bra men har ingen specifik karaktär. Det kan komma från Piemonte i Italien eller Kalifornien i USA. Det är svårt att hitta någon karaktär på druva eller region i vinet.
Karaktär på vinet är något som vana vindrickare som utvecklat sin smak för vin vill känna.
   

Jo, ungefär så känner jag även när det gäller lokalpolitiken – föredrar den som visar karaktär. Lite egensinnig så där, utan att snegla på vad som är inne för tillfället……

Om att bli kränkt…

Du Bjarne.
har du tänkt på att allt fler anser sig kränkta när de tillrättavisas eller
kritiseras och det är inte bara i skolans värld. Nu senast kunde man läsa 
hur skidåkare i Seefeld kände sig utsatta.

Isak Skogstad skriver i DN Debatt hur den kultur som råder i svenska
skolan urholkar lärarens auktoritet och lägger grunden för ordningsproblem.
Med några exempel illustrerar Skogstad  hur vardagen kan se ut för lärare
som vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa ordningen.

”En stökig elev lyftes ut från klassrummet i en skola i Malmö. Föräldrarna
anmälde läraren för kränkande och förnedrande behandling inför kompisarna.
Malmö stad fick betala 25000 kr

En elev i Linköping vägrade flytta sig från en soffa som blockerade
vägen i skolkafeterian. Eleven lyftes handgripligen ur soffan och anmälde
därefter händelsen, som rubricerades som ”oproportionerligt våldsinslag”.
Det kostade skolans huvudman 10000 kr.

I en skola fick en lärare en kastad stol i huvudet av en elev som tillrättavisats.
Efter lektionens slut fick den kvinnliga läraren ta emot knytnävsslag. En anställd
ingrep och höll fast eleven på golvet. Personalen kritiserades av Skolinspektionen
som menade att man ”borde ha agerat på ett mindre ingripande sätt”.

I lagen står att lärare inte får utsätta elever för kränkande behandling om det
i ”kränkande” innebär en medveten handling som syftar till att förolämpa eller 
vanära en elev i ord eller handling. 

Det är här som Skogstad anser att skolmyndigheten krattar i manegen för att 
lärare skall bli rädda och undvika att gripa in vid ordningsproblem.

Enligt en expert på Skolverket anses en elev vara kränkt ”när eleven själv
uppfattar att han eller hon är det”. Skogstad menar vidare att:
”Om man över huvud taget ska tala om en kränkning i ordningsstörande situationer är det märkligt att det nästan aldrig tycks vara den störande eleven som anses vara den som utför själva kränkningen.

När enskilda elever aktivt väljer att förstöra möjligheten för resten av klassen
att fokusera på undervisningen sätts majoritetens rätt till en lugn och trygg
studiemiljö åt sidan.

Vid bedömningen av hur en lärare har agerat borde Skolmyndigheten vara
tydligare i sina direktiv och i högre utsträckning utgå från elevernas rätt till
en trygg och säker skolmiljö.”

Ovanstående är ytterligare ett exempel på den förskjutning av tolkningsföreträde
som skett inom skolan där  föräldrar och elever tillskansat sig en allt större makt
på lärarnas bekostnad. Förutom undervisning har skolan numera också pådyvlats
viss uppgift att fostra ungdomarna till fungerande medborgare.

På vår tid, Bjarne, uppfostrades vi av föräldrarna, skolan utbildade oss och i lumpen fick vi lära oss veta hut och gå i takt, eller hur?
/Åke

Åkedet är den perfekta beskrivningen över vad som fick oss att bli de goda samhällsmedborgare vi blivit…

Om semlor och lite till…

…tror jag att det blir så här innan jag börjar skriva. Att semlorna kom upp som ämne beror på att jag på den digitala utgåvan av Expressen läser en artikel som berättar att: 

”På fettisdagen väntas svenskarna äta mer än sex miljoner semlor totalt.
Den gräddiga delikatessen påverkar dock miljön på ett negativt sätt.
För att göra mandelmassan till en enda semla går det åt minst 68 liter vatten.”
Allt enligt Icakuriren berättar artikeln.

Jaha, funderar jag och försöker i huvudet få ihop hur många liter vatten dessa 6 miljoner semlor kräver. Oj, det blir 408-miljoner liter vatten det.
Va? Klart jag kollade med räkneapparaten…
Ännu mera oj – det blir 408.000 kubikmeter det.
Fortfarande vad räkneapparaten påstår…

Det gör att Expressen kallar semlorna för en – vattenbov. Och då har tidningen ändå inte räknat med vad övriga ingredienser kräver i vattenförbrukning.

Blir lite nyfiken på vad jag själv möjligen har för vattenförbrukning här hemma – och kollar hos herr Google. Som berättar att:

Genomsnitt använder varje person i Sverige 140 liter vatten per dygn.

Vi använder vatten till mycket mer än att bara dricka. Det mesta går åt för att sköta den personliga hygienen. De största vattenmängderna i hushållen går åt till:

  • 60 liter för personlig hygien
  • 30 liter för toalettspolning
  • 15 liter för disk
  • 15 liter för tvätt
  • 10 liter för mat och dryck
  • 10 liter för övrig användning.

Nja, stämmer nog inte för mig, som vad jag själv anser, ligger just över 100 liter och dygn. Och funderar plötsligt över om jag inte ska börja göra ännu en insats för miljön genom att dra ner på vattenförbrukningen på den personliga hygienen till hälften, sluta diska och tvätta bara en gång i månaden…
Det får bli kvällens funderingsämne vid den avslutande stunden i favoritfåtöljen…

Blir sittandes i funderingar över varför Ica-kuriren besvärat sig med att ta fram fakta om vattenförbrukningen vid semmeltillverkning – och varför Expressen bygger på med sin artikel.

Kommer inte förbi tanken att vi semmelätare ska skämmas på något sätt.
Frossare där – utan minsta förstånd om hur vi påverkar miljön.
Kan jag få till protokollet att jag bara äter två semlor per år – tack!

(Totalt användes omkring 2,4 miljarder kubikmeter sötvatten i Sverige under 2015, vilket är cirka 10 procent mindre än under 2010. Industrin står för 61 procent av den totala sötvattenanvändningen. Hushållen stod för drygt 23 procent, övrig användning för 13 procent och jordbruket endast för 3 procent.)

Gråmulet…

Och inte bara det – det är måndag och så kommer jag här och försöker få dig att via mina länkningar att läsa  – se där, där kunde jag inte komma på något bra ord – som beskriver innehållet i de texter jag själv tar del av med nyfikenhet men som jag kan ana inte får alla er att resa sig upp och göra vågen.

Skit samma med det, tänker jag, eftersom jag just aldrig bryr mig om vädret eller att det är måndag. I alla fall inte på annat sätt än jag alltid har gillat måndagar. Oavsett väder…

OK – då åker vi.
Första länkningen gör att du hamnar hos Anders Leion där han under rubriken Globaliseringens fångar – för ett resonemang kring våra politiska partier.
Underhållande – tycker jag…

Det tycker jag också att det är att läsa vad Patrik Engellau skriver under rubriken:
Allt du behöver veta om det socialdemokratiska partiet i några enkla punkter

Ännu mer underhållande (och tänkvärt) finner jag det vara att läsa vad Patrik E skriver i ämnet – stil och mode – och vad det kan påstås säga om oss människor.

Som så vanligt – jag spar det bästa till sist.
Vilket i det här fallet gör att du hamnar hos Ann Heberlein som med sin text får mig att hamna i ungefär ”tänk så bra det var förr när…”

Heberleins rubrik till sin text är: Till manlighetens försvar.

Texten börjar så här:

”Den gråtande polisen som jag skrev om tidigare i veckan talade i sin filmsnutt om sakernas tillstånd i Rinkeby om en destruktiv manlighet, om en machokultur och om trasiga män. Hur mår männen? Och är det verkligen ”manlighetens” fel att pojkar tar till vapen för att tillskansa sig kakor? Knappast.

Camille Paglia sparade inte på krutet när hon kritiserade samtidens feminiserade kultur i en intervju i Wall Street Journal 2013. ”What you´re seeing is how a civilization commits suicide”, förkunnade hon frankt. Paglia, lesbisk feminist med en professur i Philadelphia, menar att pojkar kastreras mentalt i mycket späd ålder.
Barnomsorg, skola och kulturen i största allmänhet, premierar kvinnlighet och kvinnliga dygder och förnekar de manliga dito. Det bedrivs, enligt Paglia, ett krig mot män och pojkar.
”Manlighet”, säger hon, ”är något vi numera bara ser på bio”.
Paglia menar att det finns faror i tendensen att förneka biologiska skillnader mellan könen. Många av de samhälleliga problem vi ser idag kan ha sitt upphov i osäkerhet kring manlighet och kvinnlighet – för även kvinnorna, menar Paglia, har problem.
Kvinnor vet inte längre hur de ska vara kvinnor, hävdar hon.”

Hm, jag kanske inte vet allt – men så mycket vet jag att vad Heberlein skriver är ett av de skäl som gör att jag inte är – feminist .Snarare antifeminist…

Varit naiv?

Jag? Aldrig i livet, vill jag klart påstå.
Om jag då någon gång skulle ha varit det så har jag, dels, glömt fort det, dels (i så fall) aldrig i närheten av den naivitet som som Alice Teodorescu (i GP) redovisar vad gäller landets styrande människor.
Där hennes text avslutas så här:

”Den svenska senfärdigheten, naiviteten eller bara kort och gott dumheten, är ett symptom på en strukturell oförmåga att förhålla sig till komplexa problemformuleringar.
Men politik är inte bara att vilja, utan främst att välja.
Den som i sin yrkesutövning värjer för det obekväma av rädsla för hur han eller hon personligen ska uppfattas bör inte befatta sig med ansvarskrävande uppdrag.
Visst är det hisnande att fundera över vilket land Sverige hade kunnat vara om realism i stället för naivitet hade fått dominera?”

Ja, tänk, mumlar jag för mig själv och hoppas att du unnar dig de få minuter det tar att läsa hela hennes text.

Och funderingarna hamnar i Vingåker och funderingen ”Hur är det då med naiviteten bland de styrande i kommunen?” och blir en aning misslynt över mig själv att jag inte har någon vidare kunskap om det. Tennisparken, 11 elbilar i stället för beslutade två passerar förbi men jag får inte riktigt till det att vara naivitet.
Men annat.
Men skolan då? Ja kanske där då…

Teodorescu skriver också:

”Synonymer till ordet naiv är: barnslig, godtrogen, aningslös, omogen, enfaldig, lättlurad, korkad. Motsatsord är: mogen, vuxen, realistisk, skeptisk.
Frågan är varför det sitter en massa, enligt egen utsago, lättlurade och omogna människor på samhällets högsta positioner, från vilka de förväntas fatta välavvägda och långsiktigt kloka beslut, och ursäktar sin senfärdighet med att ”vi” har varit naiva?
Vilka ”vi”?
Och varför har ”naiviteten” inte fått några konsekvenser för deras fortsatta möjlighet att sitta kvar?”

Som man brukar säga – en mycket bra fråga

Hur man kanske fixar skolan på 100 månader

Det finns texter jag läser som får mig att vilja resa mig upp och göra vågen!

Här kan du få ta del av en sådan där rubriken säger:
Hur man kanske kan fixa skolar på 100 månader.
Där texten börjar så här:

Den svenska skolan har ju fått utstå mycket kritik för att utbildningsresultaten har sjunkit i de s.k. PISA undersökningarna. Denna artikel är mitt försök att analysera och diskutera vad, som måste göras, för att rätta till situationen. Jag har ju ingen pedagogisk utbildning, utan mina förslag baserar sig på egen erfarenhet dels som extraknäckande lärare under min studietid, dels som förälder till barn i skola i flera länder i USA, Kina, England och förstås Sverige.

Men först måste vi bestämma vad, det främsta syftet med skolutbildningen är. Är det att utbilda barnen till att i framtiden kunna försörja sig på ett yrke eller är det att ge dem en social utbildning och indoktrinera dem att bli lydiga väljare och när de fyllt arton rösta på ett parti och att sedan tro att alla politiker vill oss väl.

Ja, vad tycker du? Om du läser artikeln får du ta del av vad artikelförfattaren:
Anders Thorén, Shanghai, anser om den saken.

För egen del har jag för avsikt att sända ett mejl till ordföranden i Barn- och utbildningsnämnden, Ing-Mari Frössevi, och be henne läsa inlägget och ge mig (och därmed er läsare) sin syn på vad Anders Thorén skriver.
Och berätta – varför det inte skulle kunna gå att införa i Vingåkers skolor…

Bustidningen hade i februari 1 966 unika besökare