Det småaktiga Vingåker–

…betyder (nog) inte alls vad du först kan tro – vilket du förmodligen bättre förstår när du läser vad jag nu skriver. Vill jag tro i alla fall…
Nåväl jag kom just att tänka på den lilla staden Llangollen i Wales som jag och Madame alldeles snart kommer att passera på vår väg till upplevelser i Snodownia National Park…

För egen del har jag besökt Llangollen ett otal gånger – inte minst då för att få uppleva:

Eisteddfod Gerddorol Ryngwladol  – en årligen återkommande internationell körfestival, som arrangerades första gången 1946. Den pågår under en dryg vecka i juli varje år, och körer från många länder uppträder och tävlar i olika klasser. Tidigare hette festivalen Eisteddfod Gydwladol Gerddorol, vilket är att märka. Både ’cydwladol’ och ’rwyngwladol’ kan översättas med ’internationell’, men har lite olika bibetydelse: ’Cydwladol’ betyder ’för alla länder’, medan ’rwyngwladol’ snarare betyder ’mellan länderna’.

För inkvartering av de gästande körerna engageras även befolkningen i närliggande orter men även längre bort än t ex Wrexham. Utländska körer som fått förmånen att bli antagna, har fritt uppehälle från det de anländer till London.

Nå, körfestival kanske inte – så där direkt – lockar så många i Vingåker – men – om du klickar på den grönfärgade länken här ovan och sedan när du kommer till festivalens hemsida klickar på filmklippet med de tre unga damerna på så får du ta del av ett innehåll som – betydligt – skiljer sig från ett ”Pridetåg” eller en Vingåkersmarknad – här på hemmaplan…

Du – Langollen har 4500 invånare – och bland dessa tydligen – kommunanställda som har intressen som går långt långt utanför den egna kommunen.
Långt bortom Rejmyre om jag nu ska ta till en liknelse från vår egen kommun.

Och jag skulle gärna ha en pratstund med kommunens upplevelsechef och få veta varför (han/vi) i Vingåker är så ängsligt småaktiga i vårt tänkande.

OCH – kan du tänka dig att vi i Vingåker skulle kunna åstadkomma en liknande hemsida för att locka långväga besökare till ett egenproducerat program?
Nej, svarar jag mig själv, och lägger till ”det beror ju för fan på att där inte finns någonting att marknadsföra”. 

Vilket du kan se att det finns i Llangollen i år – som du bl a kan se att bildspelet överst på deras hemsida visar och allt övrigt du kan klicka dig in till..
Eller hur – upplevelsechefen…

Till Llangollen (214 mil bort med bilen) åker jag gärna tillbaka – men Tennisparken (en promenad på 1200 meter) och vad som erbjuds där – förmår inte att få mig till att öppna ytterdörren…

Lunchfunderingar…

Jag har den – anar jag – lite udda egenskapen att jag vill äta min lunch i tystnad och i sakta tempo. Jag ogillar starkt att behöva slänga i mig maten – eller bli störd av oviktigt pladder medans jag njuter av måltiden. Eller ännu värre – behöva lyssna på musik.

Och, eftersom jag numera inte äter ”lunch på jobbet” ser jag förstås till att få det som jag själv vill ha det vid mina luncher….
Klart du har rätt – jag är emellanåt en besvärlig jävel.

Men det bjuder jag på och förresten så drabbar det ingen utomstående vid mina hemmaluncher.

Då har vi rett ut det – och jag kan övergå till att berätta att vid dagens spartanska lunch (köttfärspaj) hamnade givetvis mina funderingar i gårdagens EU-val. Och inte minst då i mitt konstaterande att när jag bläddrar mig fram genom Sveriges kommuners valresultat kan konstatera att SD har ökat i samtliga kommuner.
Även i landets allra som mest röda kommuner i Norrbotten. Och även där med överraskande många nya väljarröster.

Kan bli spännande vid nästa riksdagsval, tänkte jag innan tankarna gick vidare till att minnas att miljöfrågorna sägs ha hamnat högst upp som det viktigaste hos väljarna. Vilket fick det märkliga med sig att Miljöpartiet ser ut att förlora två av sina EU-platser.
Ingenting jag personligen gråter över, tänkte jag, och blev varse om den fundering som passerade sinne när jag tog bilen ner till Ica för att inhandla nödvändiga varor.

Funderingen då var att jag har alltid varit glad och nöjd över att kommunen så fint sköter om våra kommunala gräsmattor och att tankarna for vidare till alla dem som sitter där med sin klimatångest.
Kommunens gräsmattor klipps med gräsklippare som drivs av – bensin – vill jag tro när jag skriver detta. Nå, i alla fall inte av elmotorer vill jag minnas…

Vad jag kom att fundera över är ”Hur tänker alla dessa människor som säger sig värna så starkt om miljön – om jag antyder att vi kan inte använda sådana gräsklippare ´för den nära miljöns skull` utan i stället låta gräset växa oklippt hela sommaren”.

Jag menar – att ett av de främsta argumenten MP använder är ju att ”vi medborgare får/måste allt offra vissa saker för att rädda planeten”.
Du har säkert hört flera av dem – inte äta kött, inte åka bil osv…

Ingen människa får väl några kroppsliga åkommor av oklippt gräs men för egen del skulle jag nog drabbas av någon slags ”mentala åkomma” – av allt det – fula.
Och så blir jag sittandes med mina funderingar kring – vad tycker du i Vingåker om den saken – du som gav sin röst till  vårt lokala MP?

Är argumentet – fult – gångbart på någon nivå?

David Eberhard

…händer det ibland att jag vill säga att jag tycker – om saker jag tar del av.
Och när jag denna morgon klev ur sängen var det ungefär så jag kände det inför tanken att gå och rösta. Att hitta ett parti vars ”floskler” kunde frammana en positiv känsla för vad det erbjuder – fick mig att förstå den olust en vegan skulle kunna känna – inför att (behöva) stå och välja något smakligt vid köttdisken…

Jag har en del underliga sidor i mitt sinnelag, som jag trots eget motstånd, inte förmår att motstå. Som emellanåt kan yttra sig i form av en slags gammaldags moral som alltid vinner över mina försök att försöka ”slippa”.

Så – vi 10-tiden klev Madame och jag in genom dörrarna till Åbrogården för att avge vår – EU-röst.
Dessutom blev vi övertalade av en trevlig kvinna från SVT att vara med i en val-lokal-undersökning inför kvällens valvaka i tv.
Förvånansvärt många andra tackade nej till att offra 10 minuter för att ge sina svar i ett kryssformulär. Fegisar tänkte jag…

Och den slutklämmen satt kvar en stund efter att vid hemkomsten startat datorn och (med en suck av välbehag) började besöka de ”alternativa media” som dagligen förgyller min tillvaro.
Madame åkte till sin sommarstuga bortom Regna.

Nåväl – jag läser vad David Eberhard skriver i ett långt inlägg – där jag bl a ser de här raderna:

”I ett samhälle där man inte förmodas ta ansvar för sina handlingar och ständigt utmålar sig själv som offer för omständigheter man inte rår över, blir inte bara oron över livets realiteter oöverkomliga. Allting blir någon annans fel.
Motgångar upplevs som större än de är. Till och med avvikande uppfattningar blir förolämpningar.
Och allting tycks enligt dagens logik dessutom smitta. Om man pratar med någon som inte tycker något som man själv tycker så kanske man faktiskt skaffar sig de förbjudna tankarna till sig själv bara genom att ha diskuterat med fel person.

Men problematiken är faktiskt än svårare än så. Det finns en hel del personer i dagens Sverige som har investerat mycket av sin identitet i att vara goda människor. De ser sig själva som grindvakter mot ondskan.
Dessa drivs av en ideologisk övertygelse om att världen håller på att krackelera eftersom det finns personer som har felaktiga övertygelser.
Det är en klassisk grogrund för fanatiska åtgärder. Synsättet att vi alla befinner oss under attack, ger utrymme till extraordinära insatser.

Om man företräder den yttersta godheten och vidsyntheten kan man helt enkelt göra ett och annat övertramp för att det är nödvändigt. Ungefär som veganerna som tar sig friheten att trakassera bönder som håller sig med djur. Eller abortmotståndare som mordhotar gynekologer som utför aborter.
Eller för den delen islamister som anser att allt som västvärlden står för är fel och alltså utför terrorattacker på civila.
De är alla övertygade om sitt eget moraliska överläge gentemot omvärlden.”

Någonstans där ändrade jag ordet fegisar till galningar om vissa människor…


Jag funderar fortfarande om jag själv tillhör den gruppen – fast av andra skäl då…

MEN DU – läs vad Eberhard skriver – för det är garanterat det bästa du kommer att ha läst i år. Och dessutom jävligt nödvändigt för att du ska förstå – det usla läget –  i Sverige

Jag håller med…

”Ingen människa kommer kunna leva helt utan bekymmer. Livet kommer alltid ifatt oss: oro, sjukdomar, olyckor, ovisshet om syfte och mening. Men det är en fullständigt sund och hedervärd attityd att vilja göra livet enkelt och hålla komplikationer borta. Man ska hjälpa andra människor, man ska ge dem sitt stöd när det behövs, i den mån man förmår och orkar. Men ingen kan hantera hur mycket som helst. Alla behöver balans mellan ansträngning och vila.
Vi har rätt att vila.

Till viss del handlar allt detta om manligt och kvinnligt. Jag generaliserar naturligtvis och kanske idealiserar jag goda manliga värderingar också. Men jag har en föreställning om att män äger en större förmåga att hålla problem ifrån sig. En man gör gärna saker och ting så enkelt som möjligt.
Han stoltserar inte bara med att ha saker under kontroll utan också över att han inte ens tänker oroa sig. Han ser ned på rädsla och ängslan. Han ser ned på kontrollbehov och hysteri. ”Det är lugnt! Det ordnar sig!” (Min kursivering)

Sverige behöver ta det lugnt. Vi behöver vila. Vi behöver återhämta oss. Vi behöver inte fler utmaningar. Vi behöver ta hand om oss själva. Vi kan inte lösa världens alla problem och vi behöver hålla dem ifrån oss. Vi har gjort tillräckligt.”

Den som skriver ovanstående rader är Richard Sörman i ett inlägg hos DGS där rubriken säger ”Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem”.

Som min rubrik säger – jag håller med…

Kommentar:
Apropå problem…
vi människor är verkligen olika funtade.
Det finns de om suger åt sig andra människors problem och gör dem till sina.
Av överlevnadsskäl är det inte helt fel att undvika möjliga problem och sen överlåta åt slumpen att styra tillvaron.
Man kan också se på regnandet  på olika sätt.
En nyfriserad dam kan lätt få panik för lite regn medans bonden tackar gud för samma nederbörd.
/Åke

Medborgarförslag…

Du, sa Clemens, jag såg att du till Leif G V Persson under ”sagt” syntes vara en smula positivt om att vi i Vingåker håller oss med Medborgarförslag

För all del, svarade jag, och menade att jag emellanåt vill föra ut positiva saker om vår kommun och inte bara vara kritisk.

Fint tänkt, sa Clemens, och fortsatte med ”Nu är det ju inte så många medborgarförslag som inkommit men ett av dem som jag tagit del av väckte upp mina fördomar om en del av Vingåkersbornas kompetens.”

Låt höra, sa jag.

– Du minns säkert att det förra året var en sex-sju-åtta stycken i Högsjö som en gemensam kampanj lobbade för att det skulle byggas cykelbanor mellan Högsjö och Vingåkers centralort.

Jodå, det mindes jag bra och jag framförde också att jag då undrat lite över cykelbaneförespråkarnas tankar bakom förslaget. Och om någon av dem hade haft funderingar kring kostnaderna för en sådan cykelbana.

Precis, svarade Clemens, det var just den tanken som fick mig att få en del tvivel över om det – egentligen – är så lyckat med medborgarförslag.
I alla fall de gånger där man som Högsjöborna slänger ur sig en sådan begäran utan att, själva, lag ner tid och tankar på ”Hur skulle då det här kunna gå till och vad skulle det kunna kosta. Är det ett realistiskt förslag vi kommer med?”

Och det trodde varken Clemens eller jag att de hade gjort.
Mellan Högsjö och Vingåkers centralort är det en så där 12 kilometer. Och så försökte Clemens och jag föreställa oss vad en cykelbana skulle kunna kosta att bygga.
Det första vi – snabbt – kom fram till var ”Det beror väl på det” dvs vilken standard det skulle vara på bygget.
En en stunds funderande trodde vi oss att svaret på den frågan kunde vara en 2 meter bred asfalterad bana. Och var nog överens om att det kanske var i smalaste laget.
Men någonstans ska man ju börja sina funderingar.
OK, nästa del blev ”På vilken(s) mark ska då cykelbanan byggas?”
Vi öppnade ”Google Maps” och kollade hur terrängen såg ut på sträckan. Såg inte helt lätt ut att föreställa sig hur banan skulle byggas. Vad vi tyckte oss se att i så fall skulle en hel del privat mark behöva användas. Åkrar och annat…

OK, vi gav upp den delen av projektet efter att ha konstaterat det i alla fall skulle komma att kosta ”en god slant”. Liksom att bygga grunden för asfalteringen.
Clemens och jag gjorde det lätt för oss – vi ställde frågan till herr Google: ”Vad kostar det att bygga cykelbanor”.
Fick ett tips från tidningen Ny Teknik. (2011)

En del andra förslag var något billigare – som sagt ”Det beror på vad man vill ha för kvalitet”. Dessutom kan man ju undra hur cykelbanan ska underhållas. Ska den plogas och sandas om vintrarna?
Där gav Clemens och jag gav upp våra spaningar liksom att försöka sätta något slags värdebetyg på förslagsställarna…

En aning grådaskigt…

…tänkte jag, när jag lyckats samla tankarna kring annat än morgonens frukost. Och menade först vädret utanför fönstren innan känslan övergick till att gälla hela vårt land. För att slutligen hamna i ”slutsatsen” och grådaskigast av alla är våra svenska politiker som gemensamt har åstadkommit detta – ett allt mer grådaskigt Sverige.

Därmed torde väl jag har uppnått årets kvot av det ordet.
Vi får väl se, garderade jag mig med en stund senare – eftersom jag fick för mig att logga in hos kkuriren.se – och kan läsa en stort uppslagen (bra) artikel om den kommande Slottsskolan 7-9.

Ser ut att bli en fin skola, tänkte jag, tills jag läste vad rektor Magnus Karlsson säger i artikeln:
– Vi är en liten skola med höga ambitioner. Här ska vi sikta högt, både på kvalitet och i utbildningen, sa han.

Inget negativt att säga om det, mumlade jag till mig själv, då en liten viskande röst bröt in och väste ”Jodå, det är bara det att det räcker inte med att ha höga ambitioner och att sikta högt – man måste också ha resurserna för att kunna uppnå sina visioner – och det saknar man i Vingåker.”

Jo, svarar jag lite undvikande för jag fick funderingen att det räcker inte med att ha en skolbyggnad i klass med ”restaurangen i Grand Hotel i Stockholm och bara kunna erbjuda rätter som (typ) Kalops till de hungrande.”
Av den anledningen att man inte har den rätta kompetensen hos – kökspersonalen.
Eller hos hovmästaren…

Även om de (gästerna) får äta sin mat tillsammans med andra – skofria – gäster.
(– Det blir också Sveriges första skofria restaurang, berättar skolkocken Sara Svensson i Kuriren)

Den som lever får se hur det blir med den saken, tänker jag, och menar då förstås hur det kommer att bli i framtiden för våra skolor i Vingåker.

Och tänkte samma igen – efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.
Krönikan börjar så här:

”Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen”.

Upphovet till detta berömda citat lär vara Theodor Adorno, och vad som gör det så genialt är att alla som gått ut grundskolan förstår vad han menar.

Den som är kompetent och gör bra ifrån sig står under bevakning, och hämnden från de mindre kompetenta kanske inte tar sig omedelbara uttryck, men lurar under ytan. Ett ringa felsteg kan vara tillräckligt för att utlösa en kedjereaktion av hån, eller till och med hat.

Med duktigheten följer ett moraliskt ansvar, som av någon anledning inte gäller för de mindre duktiga.”
Som vår nuvarande regering, var en tanke som stilla passerade…

Vårstädning på gång…

Sträckte njutningsfullt på kroppen och kände lite ömhet i muskler jag glömt bort att jag hade. Gårdagens myckna trädgårdsarbete gjorde sig lite påmind. Faktiskt en aning behagligt ändå, kände jag smått belåtet…

Den känslan avtog väl lite när jag började ta del av morgonens texter i Kuriren och på de alternativa media jag så lystet tar del av varje dag. Inte minst då jag i Kuriren kunde läsa rubriken ”Skolorna tvingas vårstäda” och läser att våra skolor nu (omedelbart) måste minska (banta) sin kostnader med 7.9 miljoner kronor

– Läget är kärvt, säger ordförande Ing-Marie Frössevi (C) om nämndens kostnader för skola och barnomsorg.
Vilket man troligen kan säga om Vingåkers kommun som helhet.

Nåväl, när jag läser i Kurirens artikel:
En starkt bidragande orsak till kostnadsökningen är att elevtappet till andra kommuner är högre än budgeterat. Det handlar till exempel om cirka 150 Vingåkersbarn som går på Kunskapsskolan i Katrineholm.
Och att Frössevi säger:
– Fick vi tillbaka de totalt 200 elever som valt att inte gå i skolan hos oss, skulle vi inte ha några problem med ekonomin, hävdar Frössevi.
blir jag förstås en aning nyfiken över min tanke ”Hur kan det komma sig att så många elever valt att göra så?”

Synd att inte Kuriren ställde den frågan, mumlar jag till mig själv, och mina funderingar hamnar – igen – kring det märkliga att inte kommunen ”berättar om sånt i sin (min tänkta då) veckovisa information till oss ortsbor.”
(Nu, bästa Vingåkersbor vill vi berätta för er att på grund av besparingskrav för våra skolor – måste skolornas kostnader i år bantas med 7,9 miljoner kronor.
Trist – men vi ska givetvis försöka mildra konsekvenserna av det på bästa möjliga sätt. Men det betyder i alla fall att vi måste  – osv)

Har du läst mig tidigare så vet du vad jag menar med den saken…

Gör där ett funderingsuppehåll där jag låter ögonen slöläsa lite i förra inlägget medan jag försöker formulera några nya funderingar. Läser där – en bit ner:
Och tänkte samma igen – efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.

Har man – som jag – ett sinnelag där sjuka (nå i alla fall – märkliga – vill jag försvara mig med) tankar ofta passerar – är det inte så konstigt  att tanken då passerar:
”Eftersom aldrig någon med ansvar för för våra skolor (offentligt) verkar få skulden för läget i våra skolorska man då tyda det så att där inte finns några duktiga att lägga någon skuld hos?”
Eller har du läst minsta kritik som klart pekar ut att de ansvariga – barn- och utbildningsnämndens styrelse, rektorerna eller lärarna- som ansvariga för läget i Vingåkers skolor?
Är det inte i stället mera så att tongångarna alltid hamnar i läget att ”Vi har så förträffliga och medarbetare – som så hängivet – osv…
Om det nu är så – vem ska vi då lägga skulden på?
Va?
Jo, det är nog som du, så svenskt, tänker:
”Här ska fan i mig ingen pekas ut – hur skulle det se ut? Det skapar ju bara en otrevlig stämning i kommunen, Någon kan ju rent av känna sig – kränkt!”

Så vänder man sig då (skolans ansvariga) i sin oförmåga att ordna upp den egna tillvaron – till Skolverket för att få hjälp.
Du,
säger Clemens, det är väl ungefär som att vända sig till Svenska Veganers Riksförbund och låta någon därifrån komma till Vingåker och lära oss hur vi ska tillreda den perfekta – biffen.”

Och medan du eventuellt också funderar kring den frågan lämnar jag mina vida funderingar om livet i Vingåker för att koncentrera mig på den nu kommande bowlingen – i Katrineholm…

Politiksnack…

Efter våra tisdagsbowlingar brukar vi alla avsluta dagen med en gemensam fikastund som alltid innehåller skratt och synnerligen gemytlig samvaro.
Så även idag MEN med den skillnaden att det under en stund även började det pratas – politik. Där det yttrades en rejäl negativ kritik mot EU.
Vilket smått överraskade mig. För så öppet kritiska har jag inte tidigare hört mina bowlingvänner vara i något annat ämne.

Men inte på något sätt lika mycket överraskad som jag blev av den svidande negativa kritik som hördes om vår kommunpolitik. Det hela började med att en av personerna framförde kritik över det att ”skolan förväntas spara över 7 miljoner kronor i år”.
Vilket framkallade många bekymrade huvudskakningar runt bordet – och som därefter övergick till en svidande kritik över hur kommunen över huvud taget sköter sin ekonomi.
Det här med Tennisparken fick många syrliga kommentarer – inte minst då den till parken tillhörande kiosken.

Kan det vara så – undrade jag under bilfärden hem – att svenska folket börjar vakna? Förhoppningsfullt är det så – tänkte jag.
Vad jag menar med det får du försöka fundera ut själv…

En skön dag…

…vill jag tycka att denna måndag har varit, med mestadels arbete ute på tomten som bl a fick sig en första puts av gräsklipparen.
Dock, som jag ser det denna kväll, det verkar ha varit en dag utan minsta kloka tanke. Från mig då – vill jag anse nu när klockan närmar sig 22.00 och jag gör en snabbrunda bland PK-media och mina många vänner bland ”alternativa media”.

Kommer på att jag inte ännu har fått mitt röstkort till det kommande EU-valet och undrar om det kan bero på att PostNord inte har levererat det de borde ha levererat…
Nå, jag har nog inte tänkt att förhandsrösta i alla fall så det finns väl tid ännu för PostNord att utföra vad Valmyndigheten vill att de ska göra.

Läste några rader om EU som kändes intressanta:

”EU kom inte till för att fördela flyktingar. Det kom inte till för att hjälpa ekonomiska migranter att bosätta sig i Europa. EU skapades inte för asylsökande från världens alla hörn. EU skapades för européer. EU kom till för att européer skulle komma varandra närmare. Europa är européernas hem och EU är européernas union.”

Precis så, tänker jag också, och det kommer att styra vilket parti som får min EU-röst…

Om att bli informerad…

Vi har en plan…
Som ”trottoarbonde” i min sommarkommun Håbo är det ett nöje att veckovis få ta del av den lokala informationen.
I veckans nr fastnade jag direkt för rubriken ”Här är kommunens plan för återvändare” Kommunstyrelsens ordförande säger att kommunen skall vara redo för eventuella återvändare och tycker att det är viktigt att informera invånarna  i kommunen om hur man förbereder sig.

Enligt säkerhetspolisen var det ca 300 personer som reste från Sverige för att ansluta sig till IS. Ca 150 st lär ha återkommit .
Tillsammansmed övriga partiledare (M) i länet har man skrivit en debattartikel om hur skall hantera dessa.
Enligt SÄPO är 41 kommuner aktuella för att ta emot återvändare.
”Vi vill att människor skall välja att bo i kommunen och inte bli placerade. Blir man ändå som flykting placerad i kommunen vill vi hjälpa till med att erbjuda hjälp till självhjälp. Socialtjänsten har till uppgift att plocka uppsignaler om behov av stöd och hjälp.”


Har märkt att kommunen alltid är angelägen om att kommunicera med invånarna i olika spörsmål. En dialog med invånarna stärker förtroendet.
Har du sett eller hört om någon plan för ev återvändare till Vingåker? (Nej)

I dagens nummer slår kommunen också ett slag för framtiden i årets mässa och bjuder besökare på kaffe. Man vill fokusera på 3 områden för:
Visionen Vårt Håbo 2030.
– Med ett starkt Näringsliv och arbetsmarknad i fokus.
– Samhällsbyggnad med helhetssyn och livsperspektiv i fokus.
– Mötesplatser för alla (och då inte enbart för pride-folk) och ett engagerat föreningsliv i fokus.
/Åke

HM – Håbo kommun med sina 21 083 (31 dec. 2018) invånare mäktar alltså med att ”veckovis” hålla sina boende med information…
Dubbelt så många invånare som i Vingåker.

Den logik som huserar i mitt hus säger – att då borde (i alla fall) Vingåkers kommun kunna åstadkomma intressant, rent av angelägen, kommuninformation varannan vecka.
(Kanske av kommunens kommunikatörer och då på ett mer fångande sätt än de nuvarande torftiga notiserna på kommunens FB-sida eller de sömnframkallande texterna i den glest utgivna kommuntidningen)