Det är något med Sverige…

…kände jag för att sätta som rubrik med den tanken att peka på förra inlägget och vad jag skriver där. (Det är något visst med Danmark)
Även denna gång är det en bild som inspirerat mig till att starta datorn. Bilden, som finns i en annons i Fokus får mina funderingar att hamna i den svenska politiken och där alldeles speciellt hos Miljöpartiet.

Nja, den här gången finns mina funderingar inte hos MP för dess syn på den ekonomiska politiken – utan för att jag just inte kan få till någon slags begriplig tankegång om – MP och deras tankegångar om klimatet.
(Miljöpartiets eftervalsanalys visar nämligen att så lite som en procent av väljarna anser att MP förstår vanligt folk. Bland de egna väljarna är motsvarande siffra bara tio procent. Ur Nyheter idag 3/5)

Fast, tänker jag sedan, borde inte mina funderingar ha hamnat hos Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ i första hand eftersom vad  Jamil skriver (jag tycker) är en perfekt beskrivning av hur de två partierna ser på hur den ekonomiska verkligheten skulle kunna lösas.
I vulgärare kretsar än dem som nattgökens läsare befolkar, skulle frågan kunna infinna sig: Får man vara hur dum som helst som riksdagspolitiker?
Eller som svensk – vill jag plötsligt lägga till enär det ju finns ett antal personer som röstar på de här ovan nämnda partierna.
Svaret är ja på båda frågorna.
Kanske jag ska förklara att det även gäller bloggare…

F-n också, nu tappade jag helt tråden till MP och vad jag hade för synpunkter om deras miljöengagemang, men jag tror att det handlade ungefär om att ”Det finns ingen övre gräns för hur mycket vi svenskar ska avstå från – för att rädda planeten”.

Sannolikt blev tidigare idag (också) inspirerad att tänka lite åt det hållet när jag läste de här två artiklarna: (läs gärna kommentarerna)
– Klimatfrågan en ickefråga för nästan alla människor.

– Att marknadsföra klimat

 Plus en till som jag just kunde ta del av:
– Ett dyrt parti

1:a maj…

…är väl för mig som vilken annan dag som helst, kunde jag inte låta bli att börja kvällens text med – ett konstaterande som inte är helt sanningsenligt.
På så sätt att, vare sig jag vill eller inte, får jag ta del av denna dags årliga  begivenheter. Men å andra sidan bryr jag mig själv just ingenting om denna på många sätt uppskruvade helgdag…
Där jag på nätet läst att en del ställer sig frågan varför ”en viss grupps dag” har getts betydelse av helgdag.

Nåväl, nog minns jag de (första) första-maj-tågen som fastnat i minnet. Jag var väl en sju-åtta år och minnet påstår att demonstrationerna i Västerås i slutet av 40-talet var kilometerlånga. Och jag fann det (då) hela som mycket underhållande med dess pampiga musikkår i täten…

Tänkte jag litet på när Madame och jag passerade (igenom) Tennisparken vid 11-tiden i förmiddags på väg mot Cityhallen. För just då stannade vi till en stund för att höra och se vad Socialdemokraterna i Vingåker hade att informera om.

Tämligen glest med åhörare på Tennisparken vid 11-tiden den 1 maj.

När jag besöker sådana här begivenheter hoppar mitt sinnesläge mellan vemod (tror jag det är) och en viss beundran (tror jag det är) för den typen av människor som så helhjärtat ställer upp för vad ”de brinner för” (tror jag de gör).

Och försöker förstå hur det kan kännas att vara med och arrangera något de (vågar jag skriva) älskar och uppleva hur omgivningen är tämligen ointresserad av vad man vill föra ut. Även om jag förmodar att det mest var redan beundrare av Socialdemokraterna som fanns i parken gjorde det tämligen glesa antalet att stämningen väl inte kunde sägas vara ”sprudlande entusiastisk”. Även om några försökte när man tillsammans sjöng ”Upp till kamp emot kvalen”.
Nå, det skriver jag utan att veta om där var många fler intresserade under de två timmar mötet pågick – utanför de ungefär 20 minuter – som jag om M stod där och lyssnade på underhållningen och två tal.

Jo, jag tror att jag beundrar de människor som gör sånt här.

Liksom att jag uppskattade att Anneli Bengtsson (kommunstyrelsens ordförande) kom fram till mig och hälsade varefter vi hade ett synnerligen (för mig) givande samtal. Jag har skrivit det förr och gör det gärna igen – jag gillar Anneli Bengtsson och hur hon ”sköter sitt fögderi”. Och jag gillar henne ännu lite mer efter hennes raka formuleringar i vad vi pratade om.

Så här om kvällen är jag dock en smula misslynt över mig själv – som inte vågade smaka på den”Socialdemokratiska-korv” som gratis erbjöds besökarna.
Jag, som verkligen gillar korv…