Märkligheter…

…tänkte jag flera gånger vid fikat efter lunchen. Och undrade lite över hur de klimatengagerade i Vingåker reagerar över en sak jag fick vetskap om under kaffestunden.

Bärsäsongen är här och i år har över 6 000 bärplockare ansökt om arbetstillstånd hos Migrationsverket, de allra flesta från Thailand
.

Man kan på goda grunder tro att dessa bärplockare får arbetstillstånd – men inte kommer att cykla hit, eller åka tåg, utan kommer till Sverige med flyg. På nätet läser jag många kommentarer kring detta (inga från Vingåker vad jag kan se) – som:

”Här finns 100 000 tals arbetsföra bidragstagare som vi kan skicka ut i bärskogarna och tjäna till sitt uppehälle utan att ligga skattebetalarna till last, men att ställa krav på dem är ju rasistiskt eller hur ?”

Att flyga 6000 Thailändare på tur och retur-resa frestar på miljön – kan man ju få för sig att de klimatängsliga anser.
Vilket får mina funderingar att hamna i att jag därför förväntar mig att de mest ivriga av dem i Vingåker nu kommer att skriva syrliga insändare i Kuriren där de kräver ”åtgärder från regeringen för att stoppa detta oansvariga klimatpåverkande agerande” och snart också kräver att få gå med i Pridetåget i Vingåker den 3 augusti med plakat som kräver ”bort med de utländska bärplockarna” – eller något liknande.
Där ordföranden i vårt lokala Miljöpart givetvis går i spetsen kanske hand i hand med – inbjudna – vår världsberömda Greta.
(Det vore väl ett smart sätt att sätta Vingåker på kartan)

Jag kollar lite på rubriken till förra inlägget och bestämmer mig för att i väntan på att den – lokala ”smartexplosionen” ska hinna genomföras och nå alla i kommunen – fortsätta förklara att ”Jag givetvis ironiserar över sakernas tillstånd” när jag skriver som jag gör här ovan.
Vissa saker är smått omöjliga att genomföra – trots alla välmenande (?) protester…

Jag fortsätter mitt raljerande, märker jag, när jag övergår till nästa ”lilla märklighet”. Och nu vet jag TMF (TaMigFan) inte vem jag vänder mig till – men i dagens Expressen läser jag – denna verkligen skrämmande uppgift:

Ormbett skördar årligen ett stort antal dödsoffer världen över.
Var fjärde minut dör en människa till följd av ett ormbett.

Du har förstås inte den minsta aning om hur många minuter det går på ett år – därför ska du få veta det här. Hur ska du annars kunna värdera – få en uppfattning om – vad siffran var fjärde minut betyder i det verkliga livet…

Ett år innehåller 365 dagar. 1 dag innehåller 24 timmar. 1 timme innehåller 60 minuter. Således är det 525,600 minuter på ett år.  
Dela så de minuterna med fyra och du får antalet människor som – årligen – dör av ormbett.         

Och så konstaterar du (givetvis) att ”Sorgligt – men det kan vi inte göra ett skit åt i Sverige”.   
I alla fall inte mer än vi kan påverka antalet årliga dödsfall på grund av hur Sverige påverkar det globala klimatet…

Dags för påtår…

Ett ord…

Sitter en lång stund och funderar över om jag ska använda ordet – idioter…
Anledningen är att jag i en annons i Expressens nättidning läser texten:

”De flesta är överens om att vi måste göra något för att stoppa uppvärmningen av jordklotet och minska utsläppen, för att kunna leva kvar på jorden. En viktig del är den energi som vi använder och ett stort arbete pågår med att byta ut fossila bränslen som kol och gas mot fossilfria och förnybara energislag som sol och vind.
I Sverige har vi redan kommit långt och 99 procent av vår energi är fossilfri, men eftersom klimatet är globalt och vi har en global energimarknad är det viktigt för klimatet att vi inte nöjer oss.”

OK – man kan läsa texter på olika sätt men min första reaktion var att annonsören (för solceller) anser att den ynka lilla kvarvarande procenten som – i Sverige inte ännu är fossilfri – nu ska åtgärdas. Elimineras alltså – kosta vad det vill – eftersom hur vi i Sverige agerar anses ha så stor påverkan på den globala energimarknaden.

Oftast betyder inte ”en procent” att det påverkar mitt liv så mycket. Speciellt inte när jag dricker mina goda viner – men den här anförda påstådda procentens stora påverkan av hela Sverige och den globala energimarknaden – får mig till slut att bestämma mig för att använda ordet – idioter.

Några timmar senare…
Idiot kan av många anses som ett starkt ord, rent av kränkande.
Som jag ser det – det får väl var och än tycka som den vill om. För egen del har jag blivit kallad idiot så många gånger att (hos mig) ordet totalt förlorat sin mening, liksom orden fascist, och alla de övriga tillmälen jag får höra när man/jag anser att invandringen inte är helt problemfri eller framhåller att jag har en smått avvikande åsikt om det här med – klimathotet..
Om någon nu för tiden kallar mig för idiot, bryr jag mig inte, anser numera att det mer betyder – i alla fall klart antyder – att ”jag har rätt”.

Kränkt? Skulle aldrig fundera över att bli kränkt. Ingenting kan få mig att bli kränkt. Kraftigt irriterad? Jodå, ibland rent av förbannad. Men alla dessa personer som säger sig bli kränkta för minsta skitsak får mer av mitt milda förakt än medlidande…

Håhåjaja – jag antar att jag nu kommer att  skriva – om inte  kränka – så i alla fall irritera t ex alla de Vingåkersbor som meddelar omvärlden om sin – klimatångest.
Eller de som tycker att flygskam är ett vackert ord…
Läs den här texten – som handlar om – det fullständiga missförståndet – byggt av känslor – som finns bakom motståndet mot Preems önskan att få bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil.
Läs och du får bl a läsa de här raderna:

”En annan sak som förvånar mig är hur lite som kommer fram i debatten om de fördelar och miljövinster som Preems utbyggnad innebär. Hela ärendet är kopplat till en av världens genom tiderna mest omfattande och efterfrågade miljöåtgärder: sänkningen globalt av svavelhalten i fartygsbränsle efter beslut av FN´s maritima miljöorgan IMO för några år sedan. En åtgärd som kan rädda 10 000-tals liv och stoppa naturförstörelse i en tidigare ej skådad omfattning.

Över en natt” – från den 1 januari 2020 – kommer ett utsläpp av svavel som motsvarar i storleksordningen 5-6 gånger EU´s totala landbaserade utsläpp av svavel till luft att elimineras. Även utsläppen av cancerogena partiklar med mera kommer att minska kraftigt.

Det Preem vill göra är en av de viktigaste åtgärderna i sammanhanget: rena ”vid källan”, det vill säga ”plocka ur” svavlet ur den så kallade restoljan som används som fartygsbränsle – eller Bunker C som den populärt kallas – och göra om den till lågsvavlig lågaromatisk bensin och diesel, varav en del kan bli fartygsbränsle.”

Bonnläppar…

Finns det folk som kallar oss som bor i Vingåker – en del på skämt andra med större allvar. Kom jag denna dag att tänka på – denna dag – efter en mycket skön Midsommarafton i en betydligt lantligare miljö än Vingåker.
Fyra personer – inga barn – som över en synnerligen god middag förde resonerande samtal. När livet är som bäst!

Att jag kom att tänka på det beror på att jag läste följande rader av Johan Hakelius i hans krönika i Expressen:

”I vår egen tid finns ett helt gäng turnerande tänkare som reser från världsstad till världsstad och drar städernas bästa argument för alla som kommer i vägen. Kjell A Nordström heter en. Det var han som häromåret kallade landsbygden ”skräpyta” och sammanfattade dess framtid så här:

– Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”

Jaha, tänkte jag med en vag känsla av att jag höll med om detta. Du – en liten stund bara – innan jag sa till mig själv att ”jag är ju inte det minsta intresserad av universitet, shoppning eller underhållning och jag gillar ju skogar med alla dess träd. Och jag gillar ju både barn och ( i alla fall vissa) knäppgökar”

Men kunde ändå inte riktigt få bort den första känslan. Som jag tror till viss del bygger på att det finns vissa – mycket få – dagar då jag (i Vingåker) känner mig som vad troligen en manlig balettdansör skulle känna när han plötsligt upptäcker att han är omgiven av tanterna i ortens PRO-Linedancegrupp.

Om jag själv bättre kommer på varför det är så – kanske jag återkommer i ämnet…

I otakt…

Den korta rubriken kommer ur en annonstext du läsa i förra inlägget. I mitt fall vill jag lägga betydelsen att jag inte särskilt ofta går i ”takt med alla andra”. 
Jag tycker mest olika/annat – än andra. Är min egen uppfattning.

Formade sig till en slags fundering där jag satt i favoritfåtöljen (FF) och sorterade tankarna kring dagens upplevelser. Mest blöta sådana, ville jag tycka, trots att jag höll mig inomhus under de kraftiga regnskurarna.
Madame och jag for på förmiddagen till Ingvaldstorp och inhandlade blommor för att piffa upp trädgården en del. För all del, även huset, som nu har pelargoner i lådor vid fönstren.

Åter till stunden i FF där jag plötsligt noterade en skillnad mellan mig och de kvinnor jag är bekant med – de är alla ”åskrädda” medan jag personligen njutningsfullt tar del av blixtar och åskmuller.
Ingen stor sak alls, tänkte jag och glömde bort den tanken. För plötsligt kom jag att tänka på rubrikens ord och därmed också vad jag läste i kommuntidningen om att Vingåker säger sig ha ”vunnit pris i Miljöfordonsdiagnos 2019”
Och mindes tydligt hur irriterad jag blev när jag läste de här raderna:
”Men en av Vingåkers kommuns ledord är – våga – och för att ta sig an klimatkrisen måste vi våga satsa. 
Vingåker tar sitt ansvar genom att vara en smart landsbygd som vågar göra förändringar i stor skala.”

Jag vågar klart anföra att Vingåkers kommun upplever inte den minsta klimatkris.
Här är luften klar och ren och här finns inga tunga industrier som smutsar ner…
Så vad är det då som Vingåkers kommun känner att de måste ta sig an att göra?
Vad är det då för någonting som Vingåkers kommun då ”tar sitt ansvar för?
Jag vågar nog påstå att det finns ingen näraliggande – lokal klimatkris – att oroa sig för.

Eftersom det (mest) bara är begåvade läsare som tittar in här hos nattgöken vill jag tro att ni förstår att jag – raljerar – spelar mer dum än vad jag är…

Jag begriper förstås att skribenten till de orden menar att Vingåkers kommun ”tar ansvar för hela planeten” – kanske av den anledningen att man har bibringats uppfattningen att en sådan klimatkris finns någonstans just bortom Flen.

Där går jag i klar otakt med kommunens ansvariga. För jag har den bestämda uppfattningen att våra ansvariga inom kommunen ska lägga 100 procent av sin arbetstid på att se till att livet i Vingåker blir allt bättre och ge fan i att rädda planeter och annat trams de håller på med – och har fått igenom i KF tidigare.

En slags förtydligande från förra inlägget:
Om du ser journalistiken som en möjlighet att främja ståndpunkter du »brinner för« är det här inte ett jobb för dig.
Engagemang av den typen hör hemma på fritiden.

Bästa ansvariga i kommunen – byt ut ordet ”journalistiken” till lokalpolitiken och du ser en perfekt beskrivning av vad jag anser om saken.

Frågor på det?

Vingåker vinner pris…

…kan jag läsa i senaste kommuntidningen. Och att vinna priser är ju alltid kul. Även för en kommun då – och dess ansvariga – vill jag tyda det som efter vad jag läser…
Och minns med visst välbehag att jag tre gånger blivit klubbmästare i den bowlingklubb jag tillhör men också att jag 2918 & 1982 var Stockholmsmästare i badminton.
Ha, jag överdriver i det senare – för det första var det ”vinnare i min åldersgrupp” och dessutom var tävlingsarrangörerna ”Badmintonhallarna i Stockholm”.

Alltså – framgångar som bygger på just ingenting (statusmässigt då) vad gäller för mig att känna mig märkvärdig över.

Just så tänkte jag när jag läste att ”priset” som vår kommun så stolt berättar om utdelas av ”någonting” jag aldrig tidigare har hört talas om – en förening som du kan läsa lite om – här.

Känner så hur en liten lust att provocera växer fram – jag antar att du är lika intresserad av att få ta del av mina ”idrottspriser” som du är (?) av att få veta ”Fakta om kommuner och landstings fordonsflottor”.

Har jag fel del säger jag bara – då har nog du och jag inte så mycket gemensamt att prata om…
Ser så i artikeltexten att Vingåker har 23 bilar i sin fordonsflotta ”vilket innebär att hälften av bilarna är fossilfria”, skriver kommunen.
OK – jag missunnar verkligen ingen ansvarig inom kommunen att känna glädje över detta pris. Trots att det inte har varit helt problemfritt med de här elbilarna:
”Det har inte gått helt felfritt med omställningen – elproblem med laddstationer, svårigheter med laddkablar har gjort att medarbetare blivit strandade längs landsvägen när bilen inte har laddat som den ska.”

Ja, jo – inte helt ovanligt när det gäller saker och ting som kommunen försöker sig på – mumlar jag till mig själv.

Men nog fan blir jag provocerad när jag i artikelns slutrader läser:
”Men en av Vingåkers kommuns ledord är – våga – och för att ta sig an klimatkrisen måste vi våga satsa.
Vingåker tar sitt ansvar genom att vara en smart landsbygd som vågar göra förändringar i stor skala.”

Herrejävlar, viskar jag till mig själv – inte visste jag att kommunen drabbats av klimatkris under de 10 dagar jag var i Wales – och får några snabbt passerande dystra tankar om min Skoda Octavia med dieselmotor som står i garaget.

Tja, tänker jag vidare, jag är fullt medveten om att de ansvariga i kommunen och jag inte delar särskilt många uppfattningar – men hur jag än anstränger mig för att vara förstående uppnår jag aldrig känslan att hålla med om att införande av 22 elbilar i kommunens bilflotta är att beteckna som en ”förändring i stor skala”.

Och undrar lite smått över om jag – verkligen – är så intresserad av ämnet att jag vill ta kontakt med kommunen för att få veta hur dessa 22 elbilar förbättrar livskvaliteten i kommunen. Hur mycket mindre koldioxid släpper nu kommunens bilar ut jämfört med – låt mig säga – år 2018?

Skulle jag nyfiket vilja få veta – men det får jag inte eftersom jag inte tänker fråga kommunen om den saken – och att ingen därifrån självmant kommer att ta kontakt med mig och berätta om den saken.
Det vore som att Löfven – självmant – skulle ta kontakt med Åkesson.
Jo, jag vet att de (nå – i alla fall några ansvariga) läser vad nattgöken skriver…

Man kan läsa…

…texter på många olika sätt. Vågar jag påstå att jag vet efter att ha varit redaktör för olika tidningar sedan 1967. Ett oerhört roligt jobb – att försöka informera och underhålla läsarna så att de skulle vilja fortsätta prenumerera på ”mina tidningar”.
Och att ännu fler skulle vilja bli prenumeranter.
En kittlande utmaning för mig var att – lyckades jag med det var det lättare att få annonsörerna intresserade. Vilket gärna kan tydas – betyder lönsamma tidningar.
Nu får du stå ut med att jag skryter över mig själv – mina tidningar var alltid lönsamma. Och dessutom vill jag få till protokollet att jag har räddat två organisationer från konkurs – Svenska Busstrafikförbundet (1983) och Svenska Kennelklubben (1976) – genom att förändra deras tidigare ”till döden trista medlemstidningar” till en lysande ekonomisk framgång som gjorde organisationerna ekonomiskt stabila.

Fan vad skönt det var att få skriva de raderna…

Som kom till synnerligen spontant när jag (egentligen) bara ville skriva om ”att jag är nog ensam i Vingåker att läsa texter som jag gör”. Vi får väl se vad du säger om den saken efter vad jag nu ämnar skriva.
Jag läste i går tidningen Fokus och såg att tidningen söker nya medarbetare.
Så här ser annonstexterna ut:

Är du en erfaren redaktör som vågar gå i otakt?

Vi söker dig, som uppskattar uppriktighet och nyfikenhet i läsarnas tjänst.
Du som vet att det går att hantera det svenska språket på ett sätt som ger stilistik i världsklass och som kan redigera en text dit.
Du är mer intresserad att beskriva världen som den är, än att tala om hur den borde vara. Du är inte rädd för fakta, möten eller meningsskiljaktigheter.
Du förstår att hemmablindhet och grupptänkande är journalistikens dödsfiender.
Ditt jobb på Fokus blir att, tillsammans med våra reportrar och skribenter, vässa tidningens tilltal. Därför är det viktigt att du förstår Fokus egenart.
En stor del av din tid går åt till att utveckla och stimulera andra skribenter, men du skriver också själv och då med hög profil. Du arbetar i nära samarbete med chefredaktör och redaktionschef.
Du ska ha förmåga att se de vinklar som andra missar och finna de historier ingen annan kan eller vill berätta.
Du måste ha en bred ämneskunskap. Fokus behandlar politik, ekonomi, kultur och vetenskap med samma initierade och intelligenta tilltal. Vi förutsätter att du har särskild kompetens i något av dessa områden.
Om du ser journalistiken som en möjlighet att främja ståndpunkter du »brinner för« är det här inte ett jobb för dig.  (min rödmarkering)
Engagemang av den typen hör hemma på fritiden.
Men om du lockas av att ifrågasätta både dina egna och andras övertygelser är Fokus kanske rätt ställe för dig.
Du har antagligen en bakgrund inom journalistiken, kanske inom public service eller på större dagstidningar, men har tröttnat på långsamhet och likriktning.
Eller så har du en annan bakgrund, men med erfarenheter som gör att just detta jobb är som klippt och skuret för dig.
Allt du behöver göra är att övertyga oss.
Välkommen! 

Är du en reporter som inte räds din nyfikenhet?

Vi söker dig som, liksom vi, tycker att rädslan och ängsligheten fått breda ut sig för mycket. Som besväras av att en värld stadd i förändring på många redaktioner inte verkar föda nyfikenhet, utan oro och en vilja att lägga saker tillrätta.
Ditt jobb på Fokus blir att, tillsammans med redaktionen, finna de berättelser som gör att våra läsare förstår världen och sig själva bättre.
Ämnesmässigt kan det handla om politik, ekonomi, kultur eller vetenskap. Eller något annat. Eller en blandning av flera ämnen.
Det viktiga är att du förmår att se varför en historia är värd att berätta och att du har förmågan formulera den på ett sätt som möter höga krav på stilistik.
Fokus är en liten redaktion som bygger på att alla deltar i öppna samtal om ämnen, vinklingar, problem och fakta.
Du förväntas bidra till den löpande diskussionen med välgrundade synpunkter.
Du förväntas välkomna personer med andra åsikter och erfarenheter än dina egna. Det är en stor fördel om du är särskilt kunnig i något speciellt ämne, oavsett vad det ämnet är.
Om du ser journalistiken som en möjlighet att främja ståndpunkter du »brinner för« är det här inte ett jobb för dig. (min rödmarkering)
Engagemang av den typen hör hemma på fritiden.
Men om du lockas av att ifrågasätta både dina egna och andras övertygelser är Fokus kanske rätt ställe för dig.
Du har antagligen en bakgrund inom journalistiken, kanske inom public service eller på större dagstidningar, men har tröttnat på långsamhet och likriktning. Eller så har du en annan bakgrund, men med erfarenheter som gör att just detta jobb är som klippt och skuret för dig.
Allt du behöver göra är att övertyga oss.
Välkommen!

När jag läste de här två texterna sent i går kväll hamnade mina funderingar – bums i något som kan beskrivas som: ”Undrar hur man inom Vingåkers kommun tänker när de vill anställa nytt folk?” Jag menar då – är man lika klar i sin beskrivning över vad man förväntar sig av den som söker jobbet?
Att den som söker jobbet ska ge fullständigt f-n i sin politiska värderingar utan bara se till att göra ett så bra jobb att kommuninvånarna blir starkt nöjda och glada.

Du – den funderingen tror jag aldrig skulle dyka upp hos någon i Vingåker som läser texterna ovan. DÄR – har du hela anledningen till detta långa inlägg.
Försök inte – du läser inte som jag eller vad jag läser – förutom att du inte bryr dig ett uns om den saken…
Båda anledningarna är lika jämrans trista och är största orsaken till varför Vingåker är den kommun den är. Alla går i takt.

För att runda av – jag var alltid en redaktör som gick i otakt!
Därav mina framgångar med tidningarna.
Finns det någon chef i kommunen som vågar gå i otakt?
Som har förmåga att se de möjligheter som andra missat och finna de lösningar ingen annan vågar eller vill berätta.

Mentalt återställd?

Du såg frågetecknet där – Va?
Hur som haver – det sitter där för att jag inte är helt säker på att läget – för mig då – är just så.
Men under de sista dagarna av vår reseperiod – dvs 10 dagar utan att ha tagit del av minsta intryck från Sverige, ingen bärbar dator, inget surfande på platta eller smartphone inföll hos både mig och Madame en skön känsla av – frihet – vill jag själv beskriva det som.

Frihet från vad, frågar jag mig själv när jag skrev den meningen, och kommer inte på någon speciellt begåvad beskrivande mening om friheten annat än att den kommer just från att ha sluppit ta del av – det svenska.
Har liksom rensat bort någonting där inne i huvudet.
Vilket jag inte alls (just nu) tänker förklara mer noga vad jag anser om den saken…
Kanske lite ändå – ungefär då – som en rökare som en morgon vaknar med den förvånande känslan av ”Jag känner mig inte det minsta röksugen”. Och kliver ur sängen – glatt överraskad av denna nya känsla av en nyväckt positiv syn på framtiden…

Det är bara det – att så många rökare får återfall…

Hamnar så i tidningen Fokus i en text där en brittisk engelsk journalist beskriver sina år i Sverige som:
”den odlade laxens liv: omgiven av till synes gränslöst vatten, intryckt i ett stim i en bur vars nät man inte alls kunde se.”

En perfekt beskrivning av det mentala läget i Sverige – om du frågar mig…

Stackars Vingåker…

Fel fel – det kan inte vara synd om en kommun. Men rubrikens ord fanns där (av något jag läste) i alla fall i mina tankar lika snabbt och självklart som Greta skulle dyka upp i sinnet hos en journalist på DN då ordet miljö passerade…

Kan inte komma på orsaken till varför jag plötsligt kan känna en viss ”tycka synd om känsla” för de många i kommunen som lägger ner så mycket strävsam tid för att försöka göra kommunens medborgares liv allt mer behagligt.
Försöker få till någon slags koppling till att jag (ett litet tag i morse) tyckte en aning synd om mig själv eftersom denna tisdag var den första av sommarens alla tisdagar då det inte är något bowlingspel.

Nä, det gick inte att pussla samman – så jag hoppar därför direkt på anledningen till mina ”synd om tankar” som uppkom när jag läste vad vännen Åke mejlar mig.

Naturvårdsverket har kommit ut med sin rapport över Sveriges Fritidskommun 2019. 

I Förordet kan man läsa att :
”Det händer mycket inom friluftslivet och nu märks det tydligt i kommunernas arbete. 
Kommunerna har en nyckelroll i att utveckla friluftslivet och många kommuner arbetar aktivt med friluftslivet till nytta och nöje för befolkningens välbefinnande. Detta arbete vill vi stimulera. Därför genomför vi undersökningen av kommunernas friluftslivsarbete  och delar ut priset till Sveriges friluftskommun.”
 

Olofström tog hem priset 2019.

Vingåker lyckades få 6,5 poäng av 32 möjliga och blev sämst i klassen i länet.
Platssiffran 217 av 290 kommuner måste väl anses som (snällt skrivet) halvdåligt.
En försämring på -32% mot snittet för åren 2016-2018 är anmärkningsvärd och borde kunna förklaras av någon ansvarig inom kommunen.
Nog borde Vingåker kunna bättre?
Åke

Om du saknar Flen i listan så beror det på att de inte finns med i redovisningen – av något skäl jag inte orkar ta reda på…

Om du vill få reda på varför Vingåker hamnade så långt ner i redovisningen blir mitt förslag det att du klickar på länkningen och tar reda på det själv. Skulle jag redovisa det här är jag starkt benägen att tro att texten skulle bli ohanterligt lång.
Dessutom är jag själv, just nu, betydligt mer intresserad av mina ”tycka-synd-om-funderingar” än kommunens arbete i ämnet – friluftsliv…
(Jag gjorde dock ett kort besök på kommunens hemsida och började läsa ett sammanträdesprotokoll från Kultur- och Fritidsnämndens möten men föll ganska snart i ett sinnesläge som påminner om ordet dvala)

Det är ju inte helt ovanligt att vår kommun finns på den nedre halvan i resultatlistor. Enstaka gånger på bra placeringar – men (tänker jag där) är det då inte mest i undersökningar/redovisningar som inte direkt är så betydelsefulla för ett bra liv i Vingåker.
Vilket jag menar också gäller det motsatta – ”Vem f i Vingåker bryr sig det minsta om kommunens halvdåliga placering i en lista över Sveriges friluftskommuner?”

Inte jag i alla fall – och när jag kom till den slutsatsen försvann plötsligt det mesta av mina tycka-synd-om-funderingar.
Men lite finns kvar – som hamnade i tanken att jag tycker att de inom kommunen som har (det ibland) omöjliga ansvaret att åstadkomma underverk av just ingenting – hamnar i blåsten – oförtjänt…

Å andra sidan håller jag med Åke när han skriver:
En försämring på -32% mot snittet för åren 2016-2018 är anmärkningsvärd och borde kunna förklaras av någon ansvarig inom kommunen.

Nytt parkeringshus

…i Katrineholm då. Skriver jag förtydligande för att inte så där bara pang på skrämma vettet ur någon av våra lokala medborgare med sin klimatångest.

Katrineholm växer och därmed ökar också antalet bilar – även om kommunen gärna ser att fler Katrineholmare väljer att ta cykeln i stan. Det konstaterade kommunstyrelsens ordförande Göran Dahlström (S) när han på måndagen presenterade planerna på det nya parkeringshuset norr om järnvägen.

Läser jag i vår närmaste lokaltidning. Och blir som så ofta när jag läser den blir sittandes där med obesvarade funderingar. Som jag principiellt ogillar.
Och inte blir det lättare att få ordning på vad/hur jag ska tycka om den saken när jag vet att jag har ännu sämre kunskaper om Katrineholm som kommun än av Vingåker.

Nå, nu vet jag i alla fall att bygget – ett parkeringshus i tre våningar (nära stationen) som kommer att kosta en del över 35 miljoner och att då kommer det att finnas plats för 250 bilar.
När huset är klart nästa vår kommer kommunen att hyra det av KFAB som projekterar och upphandlar  bygget – där sedan kommunen i sin tur tar ut parkeringsavgifter.
Som Göran Dahlström lovar ”ska bli så låga som möjligt”.

Man får väl se det som troligt att även Katrineholm har fått sin del av svenska folket som stoltserar med sin klimatångest, funderar jag, och försöker få till några trovärdiga egna tankar kring det här med att min kommun,Vingåker, så ofta försöker göra sig lite märkvärdiga med sin elbilssatsning, och att jag inte kan påminna mig om att ha läst någonting om hur Katrineholm ställer sig i den frågan.
Gör en halventusiastisk sökning hos herr Google på ”Katrineholm och elbilar” men får bara veta att där har satts upp några enstaka laddstolpar.
Ingenting om att kommunen har några egna elbilar.

Och hamnar så i undringar om det nu kommer att kunna läsas hoper av ilskna insändare i Kuriren eller märkas andra sorters missnöjesuppvisningar från – du vet vilka jag menar…

Jag tar det igen: Katrineholm växer och därmed ökar också antalet bilar – även om kommunen gärna ser att fler Katrineholmare väljer att ta cykeln i stan.

Av någon anledning, dyker upp inom mig en känsla av tillfredsställelse över att finna en kommun som sannolikt (offentligt) bekänner sig till att ”starkt bry sig om klimathotet, kvinnors jämställdhet och alla högtravande värdegrunder de kan antas känna till” men ändå väljer att ta kommunens bilåkares parti – i form av detta parkeringshus menar jag då. Kräver ett visst mått av mod.
När jag sedan också i Kuriren läser:
– Det här ska gå snabbt, det finns ett stort behov, säger Fredrik Olovsson (S), ordförande i KFAB, om bygget – gör jag inom mig vågen för sådana kommuntjänstemän och lägger där gärna till Katrineholms kommunfullmäktige – som jag vågar tro har sagt ja till att bygga parkeringshuset.
Bara av den enkla anledningen: det finns ett stort behov.

För egen del har jag behov av att få ta del av nya rön – lite särskilt då – när det gäller studier om ”bilars påverkan på miljön”. Om du nu också är det – kan jag tipsa om en text där sägs:
Elbilar släpper ut mer koldioxid än bensin- och dieselbilar,
enligt en ny tysk forskarrapport.  I alla fall om de laddas med el delvis gjord på tysk kolkraft. Enbart batteriet släpper ut 73 till 98 gram CO2 per km enligt forskarna. Deras lösning för att nå EU:s klimatmål är oväntad.

Vad kan man tänkas säga om det – i Vingåker?

Public Service?

Benämningen Public Service kanske kan användas för annat än en beskrivning av våra – av skattemedel drivna – statliga eterkanalerna SR, SvT och UR – i så fall får jag ta upp den saken vid ett annat tillfälle.
Den här gången vill jag gärna formulera några ord om just  de tre ovan nämnda.
Patrik Engellau skriver nämligen en text som sprider viss glädjevärme i magområdet.

Att titta på ”svensk tv” verkar vara en vida spridd mental åkomma i vårt land. Som jag själv lyckligtvis inte har drabbats av. Men, eftersom jag är en godhjärtad person, kan jag emellanåt känna visst deltagande med alla dessa människor.
Jodå, jag raljerar – och då med en liten känsla av elak njutning i kroppen…

Åter till verkligheten.
Om du läser vad Engellau skriver så får du veta vad han anser om att allt fler anser att de tre ovan nämna bolagen bör läggas ner.
Engellau börjar så här:
Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.

Jag raljerar gärna lite till: Jag kan inte tänka mig att (i Vingåker) någon annan än jag och Madame ägnar en tanke åt den saken. Möjligen att någon – någon enstaka gång mumlar fram ett stilla – ”Mest bara skitprogram”.

Patrik Engellaus text slutar så här:
Jag vet inte om det skulle gå att rycka upp svenska statsmedia till värdighet av public service. Jag fruktar att det är omöjligt.
(min fetmarkering)
I så fall anbefaller jag nedläggning.

Starkt bifall till det förslaget från Marknadsvägen 5 i Vingåker…

Du – glöm inte att läsa kommentarerna till PEs text.