Kommuner med problem…

Läser en text som gör mig rejält orolig inför framtiden. Givetvis min egen men i det här fallet ännu mer för Vingåker som kommun.
Saken är den att vår kommun är medlem i något som heter Kommuninvest – och vad Hans Jenseviks text visar är det är en sak som  (skulle/borde) skrämma ”skiten ur alla i Vingåker”.

Jenseviks text är tämligen lång – men synnerligen läsvärd.
Och själv vill jag dessutom lägga till:
”Läs för en gångs skull en text från en som vet vad har talar om”.

För övrigt så har jag sänt ett mejl till kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson (som är kommunens ombud hos Kommuninvest)  där jag länkade till Jenseviks text och bad om en kommentar som beskrev vår kommuns läge i jämförelse med vad Jensevik antyder i frågan om kommande svårigheter för de svenska kommunerna.

En annan som också är fundersam är min vän Åke – som skriver:

”Jag saknar redan majoren Björklund!

Såg nämligen ett kort debattprogram mellan liberalernas nya kvinnliga partiledare och SD:s Åkesson. Det handlade mest då om invandrar och integrationen av dessa.

Björklund framförde alltid sina kloka argument med lugn röst och var tydlig i sitt budskap. (Synd art så få lyssnade på honom). Jag undrar just om L kommer att få så många fler röster om partiets budskap förs fram i  hetsigt tempo och med ”högt” tonläge. Åkesson, som nu varit längst i tjänst, kan med fog säga ”vad var det jag sade” och lägga skulden på övriga partier.  

I UG, uppdrag granskning, gavs exempel på hur kommunerna nu sitter med sina  invandrare och fått i uppgift att integrera dem. Kommunansvariga pekade på det
meningslösa i att lägga sina knappa resurser på att utbilda medelålders analfabeter i 5 – 10  år för att sen gå i pension.
(Vad anser man om den saken i Vingåker? -undrar BW)
Staten borde ta större ansvar för den stora grupp som aldrig kommer att bli
lönsam för samhället. Till de invandrare som redan finns i landet väntar dessutom i kulisserna under ett antal år framåt ca 70000 anhöriga som redan sitter på packade koffertar. En återvändande student chockades svårt när han kom till morföräldrarnas gamla stora hus i Filipstad och såg att det gamla biblioteksrummet blivit en moske´.
Sveriges befolkning håller på att förändras i grunden.”
/Åke

En ny dag

…kommer alltid, brukar jag säga till mig själv, när jag funderat över tidigare saker och kommit på ”nya tankar”.
Vilket jag gjorde i den sköna gårdagskvällen på verandan allt medan kvällen blev mörkare – liksom mina tankar.
Jag vidhåller gårdagens rubrik – men kanske jag i alla fall ska förklara att jag snabbt, väldigt snabbt, kan bli uttråkad.
Vilket är en perfekt beskrivning över vad jag som hände mig vid gårdagens besök på kommunens Storting i Tennisparken.

Känslan slog till redan när den inhyrde ”moderatorn” Bengt Gustavsson ”introducerade vad kvällen innehåll bestod av. Dödande trist, med inslag av lustigheter från 1940 och en tillrättalagd sång med socialistiskt textinnehåll.
Vad kan man annat vänta sig från en begivenhet arrangerad av en kommun som styrs av det nuvarande ”gänget”.
Tänkte jag och skruvade otåligt på mig.
Där en snällare (?) tanke faktiskt passerade ”Det kan f-n i mig inte vara lätt att försöka vara underhållande när man ser vilken publik man har framför sig…”

Stortingets tema beskrivs i en folder som ”Hur vill du utveckla Vingåker?”
med undertexten:
Vingåkers kommun arrangerar tillsammans med företag och lokala samverkansgrupper en kväll i Tennisparken med mat och underhållning.
Under kvällen finns möjlighet att påverka och framföra dina idéer för att utveckla och förbättra servicen i Vingåkersbygden.”

Rader som väckte en förväntan inom mig att kommunchefens ”tal till folket” skulle vara lite åt ”Winston Churchill-hållet” dvs en ”glödande hängiven beskrivning av ett kommande paradisiskt Vingåker.”
Någonting samlande som fick oss att sträcka på ryggen om mumla till oss själva ”Ja- nu jävlar”.
Det var det inte – men vi fick i alla fall veta att Vingåker tilldelats en vinnande placering i en – förra årets ”kommunranking”.

Den utlovade ”maten” visade sig vara att man efter ett köande kunde få sig en – pannkaka.
Det ordet är precis en beskrivning av vad jag kände efter Ralf Hedins korta tal.
Då ringde jag Madame och sa ”Kom till Joan´s så bjuder jag på ett glas vitt”.
Och snart satt vi där på uteserveringen och njöt av folklivet på Bondegatan. Och jag hade inte minsta aning om vad som sedan hände på Stortinget.

Andra ville ha pannkaka…

Jag en tråkmåns…

…känner jag starkt vissa gånger. Som denna sena eftermiddag då jag besökte Vingåkersbygdens Storting – i Tennisparken. Där sprudlande glada och entusiastiska kommunmedarbetare, i sina fina gröna tröjor, gjorde sitt yttersta för att ”pigga upp” mig och övriga besökare.

Vad gäller mig lyckades de inget vidare – och det var verkligen inte deras fel – trots kommunens alla fina ord om att involvera oss kommunbor i kommunens framtid – vill jag påstå att jag inte riktigt kan känna mig tillhöra rätt målgrupp.

Som Vingåkersbo gör jag förstås det – varför jag kanske ska förklara den känslan med att jag är en tämligen ”ointresserad ortsbo” – vad det gäller vad kommunen mer skulle kunna åstadkomma för att ytterligare förgylla mitt liv.

Vilket i sig bygger på att jag – som 80-åring – inte känner någon vidare lust att delta i de ”upplevelser” kommunen arrangerar – vilka – som jag ser det mest vänder sig till betydligt yngre människor än mig själv. Som har helt andra intressen än jag vad det gäller sådant som lockar deras lust att delta.
Deras smak av underhållning och min – skiljer sig betydligt åt.

Men livet består ju inte bara av underhållning utan även om de vardagliga vardagarna. Och de innehåller ju åtminstone två synpunkter – hur de upplevs och gynnar mig personligen – och vad jag å andra sidan tycker  (har för åsikter) om annat som så att säga rör sådant som gäller kommunens dagliga angelägenheter. Skolan- äldreomsorgen-tryggheten-snöröjningen osv.

Hm – hur ska jag komma ur det här tjatet nu? Kanske jag ska förklara genom att berätta att jag i dag deltagit i en undersökning av SCB (statistikmyndigheten) där jag fick svara på ett otal frågor om min syn på Vingåker som kommun. Alla frågor kunde svaras genom att pricka för en siffra mellan noll och tio. Där tio var bäst…

En del av mina svar hamnade på fem – de flesta högre. Bara en fråga fick lägre betyg än fem – kommunens grundskolor. Där jag nogsamt kunde redovisa att omdömet huvudsakligen byggde på vad vänner och bekanta sagt mig. Och med tillägget hos mig själv – de placeringar våra skolor fått i en del rankningar.

Några frågor fick nio – bara en fick en tia – den där jag kunde svara på hur jag personligen upplevde Vingåker som kommun.

Om jag då skulle avsluta med en siffra för detta Storting – då blir det 3.
Vilket då mest bygger på att jag inte tillhörde målgruppen för sammankomsten.

Jag har annat för mig…

Om riskminimering…

…vet jag just ingenting. Konstaterar jag när jag läser vad David Eberhard skriver om rökning och snusande. Däremot vet jag mer om tanken bakom det som han beskriver så här:
Snus är inte hälsokost, men skadorna är så marginella i förhållande till rökning och andra onyttigheter att begränsningar som syftar till att minimera användningen troligen snarast handlar om ren moralism. 
Det rör sig om en ”Bror Duktigmentalitet” och ”Prussiluskahållning” som inte leder till minskad sjukdom, utan som bara handlar om att ”goda” människor som själva inte har med saken att göra, försöker lägga sig i andra människors dåliga vanor. 

Jag har svårt att se att myndigheter eller ideella föreningar med statsanslag skulle kunna få gehör för att verka för att minska maratonlöpning eller extremsportande. 
Verksamheter som har ihjäl långt fler människor varje år än de som dör av snuset. Och tack och lov för det. 
Folk bör få ägna sig åt de destruktiva saker som de själva önskar. 
Om de vill sluta snusa eller springa maraton bör de däremot få hjälp. 
Om de inte vill det bör ingen organisation lägga sig i vad de gör på sin fritid. 

Som jag håller med…

Jag själv har aldrig rökt, eller snusat – men har emellanåt små drag av Bror Duktigmentalitet. Som du ju märker här.
Men den kan du mycket lättare undvika än passiv rökning – du bara slutar titta in hos www.wilmarsgard.se

Varm korv har sedan tidig barndom haft en synnerligen stark påverkan på mig. Sannolikt som vad snus och tobak har på andra människor. Hoppas den sköna abstinensen får vara kvar många år till…

Storting

…låter väl som ett intressant ord på sitt sätt, tänkte jag när jag hos kkuriren.se kunde läsa en artikel om saken.
Alltså, den 28 augusti bjuder Vingåkers kommun in sina medborgare till kommunens stolthet – Tennisparken – för ett stortingsmöte där de deltagande kan lämna förslag över hur de tycker att kommunen kan utvecklas.

– Vi hoppas att så många som möjligt kommer och talar om vad de tycker, säger Regina Westas som är samhällsstrateg i Vingåkers kommun.
En bra förhoppning som jag gärna delar och kommer att gå dit för att se om det finns några Vingåkersbor som kan ge några förnuftiga förslag.

Vad tror du om att jag själv igen kommer med mitt tidigare förslag om att ha en (flyttbar) ”Sommar-Oas” i en avskild hörna av Tennisparken – en oas av det slag jag så många gånger besökt i staden Rüdesheim i Rhendalen – där ”vi gamlingar” kan munhuggas med varandra allt medan vi njuter av ett glas vitt Vin?
Åtminstone borde väl närodlat framtaget maskrosvin (svanenmärkt givetvis) kunna slinka igenom hos KF och de inblandade som bestämmer över hur alkoholen ska skötas i kommunen?
Gärna med ständig pensionärsrabatt då.
Något ska väl vi också få för de dyra pengar som parken kostat.
Suck!

Men hur man kan framföra sina förslag har jag inte riktigt fått kläm om – men:

– Man kan lämna synpunkter, och gärna konkreta förslag, på flera sätt. Vi kommer bland annat ha ett klotterplan att skriva på, säger Westas.
Jaha, tänker jag, och kommer att gå till Tennisparken starkt nyfiken – även på de pannkakor som kommer att serveras. Gratis förmodar jag…

Vem lovade att 1,6 miljoner uppehållstillstånd skulle beviljas?

Det händer emellanåt att jag försöker göra mig en smula märkvärdig och påstår då att grunden till vad nattgöken.se  skriver om kan beskrivas som: ”Från Vingåker om Vingåker”.

Nå, det var i alla fall tanken bakom när jag en gång i forntiden fick för mig att börja skriva om livet i Vingåker. I dag vet jag bättre, och du med om du följt mig ett tag – det handlar inte så ofta om vad som händer – eller inte händer – i kommunen.
För – vad finns där att skriva om? Inte ens Katrineholms-Kuriren med sina redaktionella resurser förmår att hitta något vettigt att skriva om varje dag. Du såg ordet vettigt där va?
För all del – i mitt fall kan det mycket väl vara så att du tycker att jag är en usel kommunbevakare med ringa/obefintligt lust att delta med lokalt skvaller.
I så fall har du rätt.

Det är därför du kan se rubriken här ovan – jag hamnar ofta på ställen långt bort från Vingåker – i en överdriven (förstår jag) förhoppning om att sprida (som jag tycker) viktig information som de flesta Vingåkersbor inte annars får för sig att ta del av. Som att hos Samtiden läsa de här raderna:

”Vad hade hänt om ledande politiker i början på 2000-talet gått till val på att de vill ge 1,6 miljoner personer, varav många från avlägsna kulturer, uppehållstillstånd i Sverige de kommande 15 åren?

Då hade partierna som sedan genomförde denna politik i praktiken, dvs regeringspartierna S, MP, M, C, KD och L, öppet och ärligt deklarerat vilken politik man föredrar. Väljarna hade då kunnat kräva svara på frågor var alla dessa människor skulle finna någonstans att bo, hur skolorna skulle klara tillströmingen. Partierna hade tvingats förklara hur välfärden skulle prioriteras om när över 1,6 miljoner personer skulle komma till landet.

Då hade vi fått en normal, demokratisk diskussion om en föreslagen politisk linje som skulle få genomgripande förändringar inom alla samhällssektorer.” 

Men vi fick aldrig någon diskussion i förväg om 1,6 miljoner uppehållstillstånd. Partierna gick inte till val 2002, 2006 eller 2010 på kraftigt ökad invandring. Reinfeldt sa några veckor före valet 2014 att folket borde ”öppna sina hjärtan” – sedan förlorade han valet och avgick.
Löfven som inte sa samma sak tillträdde, men ökade takten på uppehållstillstånd än mer. 

Är det någon i kommunen som hört ett pip om den saken – i Kuriren – eller påtalats (omnämnts) av våra lokala politiker?

För all del – det finns ju viktigare information att förmedla till medborgarna i kommunen som:

Kommunen köper parkering vid Vialabadet.
(Kuriren)
Under sommaren har det stundtals varit problem med nedskräpning och brist på parkeringsplatser vid Vialabadet. Nu ska kommunen ta över markbiten mellan riksvägen och järnvägen för att förbättra parkeringsmöjligheterna.

Två bilar krockade i Viala (Kuriren)
Larmet kom klockan 15.20. Två bilar var inbladade i olyckan som inträffade vid utfarten från badplatsen i Viala. Ambulans, räddningstjänst och polis kallades till platsen. Olyckan visade sig dock vara av mindre karaktär.

– Det är en mindre kollision och det är inga personskador, säger Martin Eriksson, operatör på Räddningstjänsten Östra Götaland.
Olyckan orsakade inte stopp i trafiken.

Sådana nyheter kan man givetvis inte vara utan…

Och en Mångfaldsfestival – kan förstås vara en viktig kommunal angelägenhet…

Skolmåndag

Rubriken skrev jag mest för att jag fick för mig att denna måndag är den dag då höstens skolarbete startar så att säga ”på riktigt”.
Som kändes som en positiv tanke.
Men som lite trist snart följdes av tanken ”det kommer väl att rulla på på samma nivå som förra läsåret”.
Och det dämpade lite mitt ofta förekommande goda måndagshumör…

Om du har läst vad jag skriver under ”Högst personligt” den 17 augusti vet du att Patrik Engellau redovisat en syn på hur man kan förändra den svenska skolan. En tanke jag blev mycket entusiastisk över.
För er som inte läst – Engellau vill att skolplikten ska avskaffas och:
Om jag vore utbildningsminister skulle jag inför ett häpet folk deklarera att från och med idag är skolan inte längre en plikt utan en förmån som skattebetalarna beviljar dem som själva önskar anstränga för att skaffa sig en hygglig framtid.
De övriga kan syssla med något annat.”


Denna måndag kan jag läsa Engellaus uppföljning på sin skoltanke – som du kan ta del av här.

Där du bl a kan läsa följande:

Min idé är att varje ung person i någon sorts skolålder ska ha rätt till en skolpeng som utgör ett stipendium för ett års studier i taget. Skolpengen utbetalas precis som idag från staten till den skola där eleven studerar.
Men om det inte finns någon skolplikt utan utbildningen betraktas som en förmån för de förtjänta, det vill säga som ett stipendium, så är det inte eleven som bestämmer, utan de olika skolor till vilka eleven kan vända sig.

Eleven, som bär pengen med sig, ansöker om plats vid en skola, men har ingen garanti att bli beviljad inträde. Om den ena skolan inte beviljar inträde så finns den andra skolan, men för riktigt jobbiga och omotiverade barn i skolåldern (som kanske inte ens besvärar sig med att ansöka till någon skola och som kanske har rykte om sig att ställa till bråk i klassrummet) kan det tänkas att ingen skola tycker det är värt skolpengen att erbjuda plats.

Det kan verka som en grym ordning. Att värstingar som stör undervisningen inte ska ha några stipendier går kanske att acceptera, men att lågpresterande barn med bokstavshandikapp inte skulle beredas möjligheter att ta studenten kan uppröra en del människor. Just där ligger nog den ömma punkten i samhällsdebatten.

Och just där finns den fråga om hur vi betraktar skolan som jag beskrev i mitt förra inlägg i ärendet. Betraktar vi utbildning som den enskilde elevens rättighet och statens (eller kommunens) skyldighet?
Eller betraktar vi utbildning som en förmån som skattebetalarna beviljar de unga människor som förväntas vara kapabla och villiga att återbetala till kollektivet det som investerats i dem av kollektivet?”

Jo du – bäste läsare – där fick du väl (?) något att fundera över.
Och kanske lite till om du läser Engellaus hela text.
Antar jag då…

OK – eftersom du undrar – jag själv är en stark entusiast till den sista meningen i den kursiva texten…

Smålurad…

…kan man ju känna sig ibland kom jag att fundera över för en stund sedan. Jag har flugit en del med Norwegian och får flera gånger i månaden ”erbjudanden” om resmål där bolaget erbjuder extra låga priser och denna förmiddag kom ett frestande förslag där jag erbjöds att välja bland prisvärda resor till de flesta av bolagets destinationer.

Och minsann – väcktes inte en liten reslusta? Jo då, och inget konstigt med det jag vaknar nog de flesta dagar med en väldigt lättväckt reslust.
Alltså så klickade jag mig in till Norwegians erbjudanden och fastnade för – Amsterdam. En sympatisk stad jag besökt många gånger men nu inte på ett antal år.
Priset för en resa i september angavs till 499 kronor och hemresan för 589 kronor vilket jag fann intressant. Kunde tänka mig en utresa den 8/9 och hemresa den11/9 – en liten snabbis alltså…
Och klickade mig vidare för att få mer information om restiderna.

Hm – utresans pris gällde bara en avgång kl 08.00. Om vi då tänker oss att Madame vill åka med så vill vi ju sitta tillsammans.
Det får vi om vi är villiga att betala 679 kr per person.
Men det där med att vara på plats på Arlanda för att kunna ta denna tidiga flight ger oss två alternativ – att ta oss till hotell vid Arlanda för natten innan avresan eller att gå upp så tidigt avresedagen att vi hinner ta oss till flygplatsen i så god tid att vi hinner parkera bilen och checka in i så god tid att vi även klarar av den (sedvanliga) tröga säkerhetskontrollen.
Det vill säga avresa vid 02-tiden om natten.

Jaha, hur är det då med hemresan? En aning mer human kan man väl anse – med en avgångstid från Amsterdam 21.20 med beräknad landning på Arlanda 23.20. Och där priset blir 769 kr per person om vi vill sitta tillsammans.
Och där vi sedan nog får föreställa oss en hemkomst till Vingåker strax efter 03.00.

Nej, jag har egentligen ingen anledning att känna mig ”smålurad” men förnimmer i alla fall en svag känsla av det. Den morgontidiga flighten tar bort en del av den första känslan av reslust. En hotellnatt vid Arlanda fördyrar resan, (avresa från Vingåker vid 02-tiden lockar inte alls) liksom de 360 kr per person i prishöjning för att få sitta tillsammans tär också på reslusten.
Småaktigt – kommer jag på mig att tänka.
Helt fel känsla – säger jag till mig själv en stund senare.
Hemresan känns – tankemässigt – mindre besvärlig. 

Men – reslusten förflyttades från Amsterdam med flyg till en bilresa till den vackra tyska staden Dresden. Inget pristillägg för att få sitta tillsammans…

Vidskepelse muttrade jag…

…när jag stängt ytterdörren. Det hände sig denna söndagsförmiddag att, två lite äldre mycket välklädda herrar, passerade utanför fönstret till rummet där jag har mina datorer. De gick i maklig takt mot min ytterdörr och mycket riktigt så ringde dörrklockan efter en kort stund.

Jag har många fördomar, några kanske rent av felaktiga, men den som inom en halv nanosekund sa mig ”Nu handlar det om religion” visade sig vara helt korrekt. Deras utstrålning av religion var så bedövande stark på mig så jag kunde bara inte ta fel.

Nåväl – efter några vänliga inledande ord undrade de om jag var intresserad av ta del av ett viss stycke i Bibeln.
Nej, svarade jag vänlig, och lade till (fortfarande vänligt) att nu pratar ni med en starkt motiverad ateist. Kanske mest då för att lite snabbt övertyga dem att det var, för dem, bortkastad tid om de närde en förhoppning om – en förändring av den ståndpunkten.

Jag såg att de blev en aning överraskade av mitt (raka?) svar men de fann sig snabbt och frågade (mycket vänligt) hur jag kommit till den uppfattningen.
Ett kort ögonblick funderade jag över om jag skulle släppa in dem för att låta dem få ta del av min syn på religion. Men avstod tanken av menade att tidpunkten inte var den bästa för en sådan sak då en person just var i färd med att färdigställa en ljuvlig frukost.

Då tackade dessa ytterst vänliga herrar för sig och gick lugnt mot grannhuset…

Men i denna stund , när Madame, just återgått till sin bostad, kom jag att tänka på saken igen. Dessa så vänliga och försynta män som så tydligt – där tvekade jag vad jag skulle fortsätta med – men antagligen att de var så uppfyllda av att sprida sitt religiösa budskap.

Långt tillbaka i tiden var jag nog att beskriva som en ”elak ateist” som häcklade inte bara allt som hade med religion att göra utan också -mer – då de människor som var djupt religiösa. Det mesta har gått över och jag nöjer mig numera att ”när det gäller religion” sakta framföra att ”All religion är mänsklighetens gemensamma mentala defekt” – men i övrigt bryr jag mig just inte. Jo det gör jag – kraftigt – om det handlar om Islam.

Hur som haver – det finns i alla fall enstaka stunder då jag försöker förstå vad det är som får/gör att man vill tro så starkt på någonting ”som inte finns”.
Jag har säker för en så där 15 år sedan pratat lite med vin svåger – psykologen – om saken men minns inte allt av hans långa förklaringar.
SÅ – jag klickade mig in på Wikipedia – för att se om där fanns någon så enkel förklaring att även en sådan som jag skulle kunna förstå.

Och läser detta:

Religion är kollektiv tro som grundar sig på trosföreställningar, till exempel om gudar, andar, transcendenta själar (teism) eller andra övernaturliga fenomen. Gudarna ses ofta som skapare och som höjda över det jordiska. 
Religion kan även röra sig om motsvarande föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar. 
Andetro, förfäderstro och övertygelsen om en magisk verklighet är också uttryck för religion. Religioner förutsätter ofta existensen av en själ som lever vidare efter kroppens död.

Symbolik, myter, riter och traditioner hör till religionens kännemärken. Ytterligare en kort definition är att ”religion” är varje specifik tro när det gäller det övernaturliga, något som vanligen omfattar ritualer, en etisk kod, en livsfilosofi och en världsbild.” Religioner kan ses som olika svar på frågor om livets mening och mål och om moraliska krav och plikter mot medmänniskorna.

Känner inte att jag blev just klokare av dessa rader men en fundering passerade i alla fall som ställde frågan ”kan det vara så att mitt ointresse för religion beror på att jag inte särskilt ofta bryr mig om att söka svar på frågor om livets mening och mål?
Inte heller ägnar jag någon tanke kring möjligheten att jag skulle ha en själ som lever vidare efter kroppens död. Det visar sig, säger jag till mig själv, precis som om där finns ett helvete att bry sig om.
Inget påverkar mitt sätt att leva…

Nej – inte skolan igen…

…kan jag mycket väl tänka mig att du mumlar för dig själv när du nu ser att det är just vad jag tänker skriva om – den svenska skolan – som i Vingåker väcks till liv igen den 14 augusti. 

I skrivande stund känner jag att det är två saker jag är ”dödligt trött på” – klimattjatet och den svenska skolan. Att det senare kom upp igen beror på att jag läste ett inlägg av Patrik Engellau som egentligen handlade om Tjernobyl och hur dess taffliga handhavande i Sovjet påminner allt mer om – Sverige.

Det är väl en sak det men det som jag fann särdeles intressant i hans text är:

”Ändå har jag en obehaglig förnimmelse av att Sverige på betydelsefulla områden styrs av en kultur av den typ som i Tjernobyls fall knappast kunde sluta på annat sätt än i en härdsmälta. Det är bara det att de potentiella svenska härdsmältorna inte hotar de drabbade till livet och hälsan.

Den svenska skolan är, att döma av de nödrop som tränger ut från de berörda anstalterna, en klar potentiell härdsmälta. En del skulle säga att olyckan redan inträffat. Vi vet rätt bra vad problemen beror på. 
Sverige har sedan femtio år tillbaka tillämpat en egen hemmagjord pedagogik som inte fungerar. Men det är inte detta misstag för femtio år sedan som kan skapa en härdsmälta utan Sveriges oförmåga att genom decennierna dra slutsatser av den svenska pedagogikens brister och vidta korrigerande åtgärder. 

Vi är oförmögna att utvärdera våra experiment och rätta till saker som inte fungerar vilket beror på att de ansvariga fortfarande sitter vid makten och inte kan vidgå att de haft fel. 
Bättre driva misslyckandena vidare och hoppas att problemen går över. Denna oförmåga till självbättring var också inbyggd i det sovjetiska systemet.”

Från denna text sista mening säger jag till mig själv att denna ”oförmåga till självbättring” är en sjuka som spritt sig brett i samhället. 
Vad gäller Vingåker syns den tydligt hos våra skolor vilket, vill jag anse, kanske mest det beror på att politiker och pedagoger lagt sig i den tidigare så goda skolverksamheten. Men också för att rektorer och lärare inte verkar bry sig om den saken…