Vad är det för fel på tiggeri?

Den som ställer frågan är Patrik Engellau som i dag skriver ett inlägg som även det skulle ha platsat under gårdagens rubrik. Engellau börjar så här:

Igår skrev jag en text om att vi i Sverige bara tänker på folks rättigheter (ofta på andras bekostnad) och inte alls på deras skyldigheter (gentemot andra människor). Det betyder i praktiken att folk inte har några skyldigheter. 
Eftersom folk inte har några skyldigheter så kan det inte ställas krav på dem. 
Den politik vi skulle behöva i Sverige, sa jag, vore en som lyfte upp folks medborgerliga skyldigheter till samma nivå som deras rättigheter. 
En sådan förändring skulle medföra en total omvandling inte bara av politikens grundackord utan också av hela samhällsdebattens anda.

Låt mig exemplifiera med tiggeriet. De flesta svenskar ogillar tiggeriet, jag också. I själva verket beror nog avståndstagandet till avsevärd del på att vi känner avsmak inför det faktum att det sitter smutsiga trashankar varav många befinner sig olagligt i Sverige och pockar på att vi ska lägga pengar i deras pappmuggar.”

För några år sedan, tre kanske, kände jag ett slags obehag över att se tiggare sitta utanför Ica eller Coop. Enstaka gånger stoppade jag lite småpengar i pappersmuggen. Det har jag slutat med.

Jag är än i dag inte helt säker på varför det var så, men obehagskänslan har gått över. Vilket jag inte tänker fördjupa mig mer om just här.

Men efter att ha läst vad Engellau skriver så har nog min tidigare (möjliga) ”tycka-synd-om-känsla” nog begravts djupare än tidigare.

Vissa rättigheter och vissa skyldigheter…

Att kunna vakna om morgonen och ha ynnesten att få sätta sig vid datorn och läsa vad kloka personer skriver är – anser jag – en av de många fördelar som följer med att ha uppnått pensionsåldern.
Tänker jag mest varje dag där knappast några som helst humörnedsättande ”krav” fördystrar min tillvaro.
Dock – vad jag läser försätter mig ofta, väldigt ofta, i funderingsläge.
Något jag gillar starkt och njuter av och som mest har sin bästa stund sent om kvällarna.

Som du märkt – en del av det jag läser finner jag vara så intressant att jag gärna omgående vill dela med mig av de ””klokskaper” jag just läst.
Som vad Patrik Engellau denna morgon förnöjer mig med.
Ett smakprov ur hans text:

”För att ett samhälle, åtminstone ett samhälle där de flesta av oss skulle vilja leva, ska fungera väl så måste dess medlemmar ha vissa rättigheter och vissa skyldigheter. Jag tror att vår tid, vilket betyder en historisk period som började för femtio år sedan, med ökande frenesi har koncentrerat sig på att utveckla och värna om människors rättigheter och samtidigt sopat medborgarnas skyldigheter under mattan.

Låt mig ta ett exempel. Varför ska barn gå i skolan? Jag har frågat några barn och när de övervunnit chocken över den ovanliga frågan så brukar de komma fram till något vagt om att syftet är att de ska kunna försörja sig på något bättre sätt än att leva på bidrag resten av livet. Men de verkar inte ha någon känsla av de har några andra skyldigheter att anstränga sig än de ambitioner som eventuellt växer ur deras eget bröst.
Utbildning är en rättighet som bara finns där och om de har svårt att tillgodogöra sig utbildningen så är det utbildningsanordnarens fel. Världen är inrättad för deras skull. De anser sig ha en rättighet att förverkliga sig själva, om det behövs så på andras bekostnad.

Men när skolplikten infördes i Sverige år 1842 så var det inte för att tillgodose varje barns rätt att förverkliga sig själv. Skolplikt innebär att skattebetalarna finansierar skolor och tvingar barn och ungdomar att utnyttja denna gratistjänst efter förmåga. Det gjorde skattebetalarna inte framför allt av välvilja mot barnen (som de ju inte kände personligen), utan för att de ville få något tillbaka.
När skattebetalarna bjöd på utbildningen så fick barnen en skyldighet att förvalta gåvan genom att ställa sig i gemenskapens tjänst. En ung människa utbildades inte till kirurg eller konsertpianist för att själv ha glädje av sin kompetens utan för att gemenskapen skulle dra nytta av färdigheterna”.

Men också:

För femtio år sedan inskärptes fortfarande barnens skuld till gemenskapen. Det ställdes krav på dem att göra läxorna, att komma i tid till lektionerna och uppmärksamt lyssna på lärarna för att förkovra sig efter förmåga.
Varför ska skattebetalarna finansiera en skola där en stor del av tiden går åt till att ungarna odisciplinerat ska bråka med varandra och med läraren?

(min fetmarkering)

En fråga jag gärna skulle vilja få svar på från de ansvariga för Vingåkers skolor.
Och vissa föräldrar…

Mångfaldsfestival…

…har alltså ägt rum i Vingåker – kan jag läsa i Kuriren. Och hoppar i sinnesläget mellan likgiltighet och ett annat ord jag inte vill skriva… 

Hur-som- haver – läser då i artikeltexten följande rader:

”Vingåkers kommun anordnade sin första pridefestival 2016, och Robert Skoglund var initiativtagare.
– Det behövdes i Vingåker, det jag såg var att man inte pratade om några hbtq-frågor överlag. Jag kände att jag var tvungen att göra något åt det, säger Skoglund.”

 Jag kan gott erkänna att det var de sista raderna där som fick mig att (i sinnesläget) hamna i ordet jag inte vill skriva ut. Men jag har i alla fall pratat med bekanta om vad Skoglund säger. Och vi är – visar det sig – både nyfikna och frågande inför vad han säger.

Får jag lämna en kort sammanfattning – som ett slags gemensamt uttalande (kanske jag skulle skriva ställningstagande) så blir det ungefär:
”Skoglund varför i h-te skulle någon (genomsnittlig medborgare) i Vingåker bry sig om att prata om hbtq-frågor?”

Och några kände som jag ”Vi bryr oss ingenting om sådana människor de får ha sitt liv som de själva vill – MEN – av någon orsak blir vi jämrans irriterade när ”sådant folk” börjar tjata om det. Vi är totalt ointresserade av ämnet och vad vi förstår så förekommer ingen ”förföljelse” av något slag (i Vingåker) av människor med den läggningen.

Så Robert Skoglund – vad var det som gjorde att du blev så upprörd över att ingen (då) ville prata om de frågorna? Vad var det för någonting vi Vingåkersbor behövde få upplysning om? Vad var det du kände var fel – och på vilket sätt blev några (få antar jag) upprörda över att vi övriga inte var intresserade…

Jag erbjuder fritt utrymme för svar. 
Som jag då gärna ser enbart handlar om – Vingåker.

Läser också i Kuriren:
Mikael Eriksson, 24, var en av många som gick paraden.
– Pride är viktigt för att visa allas lika värde, oavsett din sexuella läggning och så vidare. Jag går också för att det är så roligt, säger han.

Jag blir faktiskt nyfiken på om de Vingåkersbor som anser sig tillhöra gruppen hbtq-personligheterna av oss andra pådyvlas åsikten att de inte är lika mycket värda som oss?
Har jag mycket svårt att föreställa mig. Nå – enstaka undantag finns alltid.

För att runda av – jag tillhör dem som inte alls bekänner mig till ”allas lika värde” men det beror inte på någons sexuella läggning utan av helt andra värderingar…

Folkomröstningar…

…har man betydligt fler av i Schweiz –  än i Sverige – vet jag nu sedan jag läst att landet har haft flest folkomröstningar i världen. Att jag kom att ta reda på det beror på att jag (på nätet) läste de här raderna om hur det kan gå till i vårt land:

Folkinitiativet innebär i dag att om 10 procent av de röstberättigade i en kommun eller region skriver under en namninsamling för att en viss fråga ska behandlas, så hålls en rådgivande folkomröstning om frågan – såvida inte två tredjedelar av kommunfullmäktige motsätter sig det. 

Så spännande, tänkte jag först, för jag kunde framför mig se ”nya möjligheter” – tills jag också läste att:  Hälften av folkinitiativen röstas ned av fullmäktigen i dag. 

Hm,OK, och blev nyfiken på hur många röstberättigade det var i Vingåker vid senaste valet. Den som söker han letar, vilket jag gjorde på google och får veta att det då var 7027 som kunde avge sin röst.
Av dem var det 5964 som gjorde det…

Där blev jag sittandes i överläggningar med mig själv över hur jag såg på möjligheten att (minst) 10 procent av 7027 Vingåkersborna (703 personer) skulle kunna enas om en fråga som kunde engagera dem tillräckligt mycket för att de tillsammans ville åstadkomma en namninsamling.

Min tilltro om det är svag. Då tror jag det är lättare för två tredjedelar (dvs 21 ledamöter av de 31) ledamöterna i KF – att de enklare skulle kunna enas om ett – avslag.

I alla fall om ”den rådgivande folkomröstningens förslag” handlade om  t ex kommunens skolor. 

”Men hallå”, mumlade jag till mig själv då tanken på att ”majoriteten i dagens KF bara har 17 ledamöter”, vilket betyder att de på egna ”meriter” inte kan avslå ett ”folkförslag”. I alla fall, fortsatte jag mina funderingar med och såg för mitt inre hur detta skulle kunna ställa till med viss oreda i KF.

Men det tog inte lång stund förrän de här helt omöjliga funderingarna tonade bort och i stället tonade inom mig fram en tänkt bild från en kommande Skottlandsresa med Madame.
Som i dag har hundra procents anslutning i en liten lokal namninsamling…