Om tidningar…

Jag kommer på att jag är väldigt lättpåverkad. Nja, kanske inte vad det gäller att försöka påverka mig till ”onödig” konsumtion men desto lättare att jag bli påverkad av saker och ting och att den påverkan lätt hamnar i mina fingrar.

Konstaterar jag med ett litet leende väl medveten om att innan det når mina fingrar har de passerat något ställe i hjärnan som jag inte riktigt kan placera. Men om du nu är intresserad – ett ställe som i alla fall skapar en slags känsla av välbefinnande…

Ett välbefinnande som kan kännas en aning kluvet – i alla fall när det gäller tidningar. Jag har, så långt jag kan minnas tillbaka, ansett att (alla) tidningar är en nyttig del av livet. De har gett mig relevant information från skickliga skribenter, blandat med en smula underhållning och en liten nypa – skvaller.
Den tanken har ändrats en hel del de senaste åren.
En del tidningar är jag fortfarande väldigt förtjust i – andra är mig (numera) tämligen likgiltiga.

Under senaste åren har jag allt oftare fått tecken på att många tidningar ”har det svårt” att få ekonomi på sin utgivning. Och så kommer deras erbjudanden om ”förmånliga prenumerationer” allt oftare – och till allt lägre priser. Ibland medförande (deras) påståenden om hur viktiga de är för den ”seriösa journalistiken”.

Att ämnet kom upp idag beror på att i brevlådan fanns ett erbjudande från Teknikens Värld (biltidning) – en tidning jag prenumererat på under många år men som jag avslutade för ett par år sedan.

Aha – jag sparar 967 kronor om jag tecknar en prenumeration. Men om jag redan nu har en bra klocka, och de verktyg jag behöver så  minskar värdet – för mig – en hel del. För all del jag kan ju få hem varorna och skänka dem till någon ”nysvensk” – men det lockar liksom inte. Det är inte sådana saker som får mig att vilja prenumerera på en tidning

Nå, nu vill jag inte hoppa på den här tidningen för vad de erbjuder mig utan tar med det bara som ett exempel som visar att (även bra) tidningar får allt svårare att överleva. Konkurrensen från internet blir allt mer mördande, inte minst då, annonsörerna numera hellre placerar sina pengar där.

Men andra tidningar – som dags-, kvälls-, och lokalmedia – hjälper till med att gå mot svårare tider – för dem. Vill jag påstå efter att ha sett hur deras innehåll förändrats från ”viktiga nyheter” till mest underhållning och kändisskvaller.
De läsare – som av försynen förärats en uns av begåvning-  har allt fler av dem tröttnat på den förvandlingen.
Ett hälsotecken – om du frågar mig.

Så försöker jag komma överens med mig själv vad jag (då) ska ha för åsikter om Katrineholms-Kuriren som nyligen fått nya ägare. Tillsammans med de övriga tidningarna och verksamheterna i Sörmlands Media AB. Som under flera år fått allt sämre ekonomi och till slut tvingades sälja sig till mediekoncernen MTM i Norrköping.

Nå, för mig som Vingåkersbo har den (så här långt) varit lika kaloririk (nyttig) och smakfull som en enstaka oblat (Katrineholms-materialet har aldrig lockat mig) och hoppas väl på att den nye chefredaktören snart ska förse mig med lite mer och fylligt välsmakande ”mental näring”.

Kanske jag ska berätta att mina åsikter om Kuriren bygger helt på innehåller i den prenumeration jag har på (digitala) kkuriren.se

Tankar om yttrandefrihetern…

…nix, inte mina utan de finns i ett inlägg på bloggen DGS (Det Goda Samhället) och är en artikel jag starkt anser att ”alla människor borde läsa”.
Inte minst då kommentarerna till texten.

Jag vill gärna citera några rader ur Patrik Engellaus text – som när han skriver om sig själv:
I mitt bröst bor en rebell och en fegis.
Rebellen säger att det är en demokratisk princip att även människor med ogenomtänkta uppfattningar måste få yttra sig. Fegisen säger att jag ska akta mig för annars kommer hela världen att hålla detgodasamhallet.com för en rasistsajt.

Får jag i all blygsamhet påstå att denna syn delar jag med Engellau.
(Men jag kämpar på för att försöka väcka lite mer liv i rebellen)

Liksom att jag håller med honom i:

Det finns ohyggligt många väluppfostrade men riktigt korkade medborgare.
Om alla dumskallar ålades yttrandeförbud skulle det bli tyst i Sverige.

Om jag nu, som jag skriver ovan, försöker väcka liv i rebellen kan jag inte begripa hur jag ska bete mig för att kunna väcka liv i en enda Vingåkersbo för att denne ska få för sig (våga) att komma med en kommentar till vad jag publicerar.

Så igen – lättast är om du gör det i ett mejl – och vill du inte att ditt namn ska komma med i en publicerad kommentar – så ange/skriv det i mejlet.
ELLER – varför inte ta upp ett eget ämne, dina egna funderingar?
Min mejladress hittar du här ovan.

Årets svensk – en skolrektor…


»Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation.
Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten.
Årets svensk är rektorn för Sjumilaskolans högstadium i Göteborg, Hamid Zafar«,
 lyder motiveringen.

Den som delar ut denna fina titel är tidningen Fokus, en tidning jag prenumererat på sedan dess tredje nummer vid dess start år 2005. Och den är den tidning som är den sista jag kommer att sluta läsa – då av den anledningen att jag dött.
Förmodligen av leda över ett Sverige som blivit – något jag inte klarar av längre…

Nåväl – Hamid Zafar tog över en skola där (år 2016); bara 33 procent av eleverna i nian klarade kunskapskraven. I inget ämne uppnådde samtliga elever minst betyget E. Lektioner och raster präglades av bråk och stök. Verbala kränkningar och slagsmål var vardag. Lärare som gick emellan hade blivit slagna. Elever hotade lärare. Lärare kom för sent till sina egna lektioner.

Man tilldelas inte titeln Årets Svensk – om man inte som Hamid Zafar – reder upp den röran.
Fokus berättar:
”När Skolinspektionen senast var på besök i Sjumilaskolan såg man att inför varje lektion ställer eleverna numera upp sig på led för att sedan ta läraren i hand. Man såg att det finns regler för hur man går in i och lämnar klassrummet, och att mobiltelefoner är förbjudna.
Man noterade att det finns ett system för skriftliga varningar, avstängningar och omplaceringar, och rutiner för att göra föräldrar ersättningsskyldiga om barnen förstör något.
Skolinspektionen konstaterar att lektionerna på skolan börjar i tid.
På högstadiet tre gånger i veckan inleds dagen med att eleverna sitter en halvtimma och läser. Därefter börjar ordinarie lektion.
Fyra kvällar i veckan erbjuder skolan läxhjälp mellan halv fem och sju.
Man såg att många barn går på den.”

Veckans nummer kommer i brevlådorna på fredag och jag hoppas att Vingåkers kommun bums köper in tidningar (eller åtminstone särtryck på artikeln) och delar ut till alla som i kommunen har minsta beröring med våra skolor.
Eftersom det skvallras  om att ekonomin är en aning skral – så i alla fall till Barn- och ungdomsnämnden, våra rektorer och lärare – och dem i kommunfullmäktige.

För egen del kan jag inte begripa att inte Fokus har fler-miljon-upplaga och inte som nu (bara) har 77-tusen läsare.
Det är för mig lika obegripligt som att rektorerna i Vingåker inte har gjort vad Hamid Zafar har genomfört utan har låtit elevernas kunskapsläge ha blivit allt sämre sedan 2016. Enligt vad resultatredovisningarna säger.

Och det är bara två av de många saker jag inte begriper vad det gäller Sverige och svenskarna…

Kommunens skolor…

Det händer tämligen ofta att, när jag (sent) om kvällarna sitter där i favoritfåtöljen och småfunderar, mumlar till mig själv ”Så märkligt”. Enstaka ämnen återkommer, som i går kväll, det här med Vingåkers skolor.
Där jag vid korta stunder kan uppleva det som en en smula märkligt hos mig själv – varför bryr jag mig om det – kommunens skolor? – jag som inte på något sätt har anledning till det då jag  t ex inte har några barnbarn som är elever där.

Hamnar så småningom i insikten om att jag har en del små fobier och där en av dem är jag (lite principiellt så där) – ogillar klåpare.
Om det då inte handlar om mig själv.

Nåväl, skolan poppade upp i sinnet (igen) i går kväll, efter att jag kom att tänka på att en skolrektor korats till ”Årets Svensk”. Som så elegant ändrat en undermålig skola till något av ett föredöme – på tre år.
För några år sedan konstaterade Skolinspektionen bland annat att Sjumilaskolans lektioner präglades av bråk och stök, det saknades studiero, förekom våld och undervisningen höll inte måttet och det var på grund av problemen som Hamid Zafar (2015) fick frågan att ta över som rektor.

Tillsammans med två kollegor bestämde han sig för att vända utvecklingen. Därför upprättades en handlingsplan med ett tydligt fokus:
Det skulle bli bättre för eleverna.
Och de såg naturligtvis till att få lärarna med sig, det begriper ju både du och jag att det inte annars hade gått att få till en förändring.

Och någonstans där i skrivandet kommer orden förbi ”En aning märkligt att inte det också har skett i Vingåker”.
Fel, mumlar jag högt till  mig själv – det är jävligt märkvärdigt – och ordet klåpare passerar förbi…

Och så måste jag erkänna för mig själv att jag har grunda kunskaper om hur skolverksamheten i Vingåker bedrivs. Och försöker leta där, i det grunda, om jag kan peka ut någon ”Försteklåpare” dvs den person som har det absolut högsta ansvaret för hur kommunens skolor sköts.
Kan jag inte.

För all del, jag vet att där finns något som kallas Barn- och utbildningsnämnden som just har fått en ny ordförande. Vilket väcker en ny fundering – när man åtar sig (får) en sådan position utgår jag från att det är en ”i skolverksamhet synnerligen kompetent person” som tillträder.

Hur det är med den saken har jag ingen aning om och kan inte heller minnas att jag på något sätt har fått information om den saken – eller om de övriga i styrelsen i B-&U är ”experter på skolor” på något vis.
(Vet inte riktigt om jag ska våga framföra ”tanken” att jag har svårt att tro det – med tanke på hur skolresultaten blivit sämre de senaste åren.)
En aning märkligt, tycker jag det är att jag inte vet det. Inte ens hur jag ska lätt ska få veta det. I en fråga som borde ligga synnerligen högt uppe på listan av ”Bedrövliga saker vi i kommunen snabbt måste rätta till”.
Kommunen sägs ju ha ”kommunikatörer”varför berättar de inte om sådant för mig?

Efter en koll på kommunens hemsida finner jag så småningom att vi har en Barn- och utbildningschef, som heter Anders Danielsson som tillträdde sin post i mars förra året. Och som inför det nya jobbet sade:
– Jag ser framemot att få röra mig ute i verksamheten och på så sätt få kontakt med och lyssna av medarbetarna och eleverna om deras arbete. Vi står inför en utmaning att vända resultaten och rusta eleverna inför framtiden. Det är ett arbete som måste börja redan i förskolan där chefer, medarbetare och vårdnadshavare tillsammans tar ansvar.

Borde väl ta en vecka så där, blir min kommentar till mig själv när jag läser sådant…
Nå, jag har ju läst att de ansvariga för skolverksamheten i alla fall har begärd hjälp från Skolverket (eller annan högre makt – minns inte vem) för att försöka få ordning och reda i kommunens skolverksamhet. Som (jag läst) bestått av möten och utredningar vars resultat nu ska införas i skolorna.

Jodå, jag kan ana att du nu börjar klippa med ögonen och längtar efter en fika, men jag kan inte komma ifrån tanken ”Varför har inte de två rektorerna vid Slottsskolan åstadkommit vad Hamid Zafar åstadkom vid Sjumilaskolan?”

(Han – som tillsammans med två kollegor bestämde sig för att vända utvecklingen.
Där de upprättades en handlingsplan med ett tydligt fokus:
Det skulle bli bättre för eleverna.
Och de såg naturligtvis till att få lärarna med sig.)

Det finner jag en aning/jävligt märkvärdigt…

PS – …liksom att jag senare under måndagen läser i Kuriren att:

”Det var från måndag till tisdag i förra veckan som tolv personer ur den så kallade ledningsgruppen vistades på Sjökrogen i Stora Mellösa. Gruppen består av skolledare, utredare och en kanslichef från Vingåkers kommun.
– Vi hade en utbildning via Skolverket och en handledare från Uppsala universitet ska hjälpa oss utifrån den analys vi har gjort tillsammans med Skolverket.
Vi får fortbildning i styrning och ledning.”

OK, jag erkänner – min första tanke när jag läste detta var ”Vad är det för jämrans klåpare som Vingåkers kommun tidigare har anställt?”
Som inte själva kan hantera (få ordning på) sina skolor…

Den tanken försvann inte när jag läste i Kurirens artikel:

Hur gick kursen då?

– Det gick väl bra. Det ska ju fortsätta i tre år så det var en start nu. Vi har haft en dag tidigare med handledning från Uppsala universitet, sedan har vi ytterligare två tillfällen under våren då vi fortsätter det här. Sedan ska vi ses under hösten också. Det ska pågå i tre års tid.

Vad hoppas du att utbildningen ska ge?

– Bättre skolresultat naturligtvis. Det går ju ut på att ungarna ska få mer i slutändan.

Rätt tänkt – Anders Danielsson – men strunta i det där övriga och ring Hamid Zafar i stället och be honom om handledning. Tar nog bara en dag och kanske något ytterligare enstaka återbesök…

PS-2 – Om de ansvariga för Vingåkers skolor inte har läst den här artikeln – så borde de få löneavdrag resten av året. Det borde de nämligen ha gjort. (Kanske lärarna också)
Har de gjort det – och inte agerat så…

När jag nu idag läser om den här artikeln om den fantastiska omvandlingen av en usel skola i London till en som beskrivs så här i artikeln:

I början av sommaren kom dessutom den första externa granskningen av Michaela. Det var Ofsted, den brittiska motsvarigheten till svenska Skolinspektionen, som hade låtit granska skolan. Resultatet?
Som en av få skolor lyckades de få högsta betyg, ”outstanding” –
i samtliga kategorier.

Vilket väcker en tanke hos mig – kramrutor i Tennisparken i all ära – men vore det inte viktigt att nu också införa skämsrutor?
Jag antar att ett par sådana lätt skulle kunna finansieras via en crowfounding i kommunen…


Andra märkligheter…

Det kanske inte platsar under rubriken ”märkligheter” att det var minus 18 på termometern när jag med ovanligt pigga ögon tittade på den – det är ju trots allt vinter och då ska det ju vara kallt – och om inte märkligt så i alla fall en smula ovant…

Aj då, de kursiva raderna där gjorde att funderingarna hamnade ”i vädret” och därifrån till ordet – klimatångest. Som jag inte lider av och inte heller bryr mig så värst mycket om. Men ordet väcker i alla fall upp en stigande lust att få vara – ironisk.

Klimatångest? fnyser jag överlägset ut genom fönstret i datorrummet och njuter av att där lyser en aning sol mellan träden på grannens tomt. Och hamnar för ett ögonblick i en undran över vad det är som kan få människor att känna sådant.
Jag begriper heller inte vad deras själva ångest består av. Kan det vara en känsla de har av att mänskligheten om några hundra år kommer att dö ut om inte jag slutar att köra min bil?
Möjligen – men för egen del struntar jag i sådana tankar – och gläds åt att jag är så pass gammal att inget som har med klimatförändringar att göra – kommer att påverka just min lilla person. Som heller inte på något sätt – kan påverka de kommande seklernas klimat.

Nä du, bäste läsare jag känner ”ångest” för andra och allvarligare saker. Som att den magnetiska nordpolen verkar ha drabbats av någonting som skrämmer mig mer än klimatet. (och som jag kan göra lika lite åt)
Expressen skriver:

Jordens magnetiska nord- och sydpol har kastats om flera gånger tidigare i historien. Det går normalt flera hundra tusen år mellan varje skifte. Senast hände det för drygt 780 000 år sedan.

Och de senaste 150 åren har jordens magnetiska fält blivit drygt tio procent svagare. 

Det kan vara början på en flera tusen år lång process där jordens magnetfält fortsätter att minska och slutligen svänger om helt så att Nordpolen blir Sydpolen och Sydpolen blir Nordpolen, rapporterar New York Post.

Många domedagsteoretiker har försökt ta denna naturliga geologiska händelse och föreslagit att den kan leda till jordens förstörelse.

Som om inte det räcker för att skapa ångest läser jag i DN:

Sedan 1831 då man för första gången uppmätte den magnetiska nordpolen var den placerad i den arktiska delen av Kanada. Sedan dess har den flyttat cirka 2.300 kilometer mot Sibirien och närmare sig nu Ryssland allt snabbare. Sedan år 2000 har hastigheten ökat från cirka 15 kilometer till 55 kilometer per år.

Kan det – frågar jag mig själv – ha något samband med att SD växt kraftigt under de senaste åren?

Nu förväntar jag mig att Kuriren tar min ångest på allvar och låter mig få lika stor plats i nyhetsdravlet som de boende på Sävstagården i Vingåker.
Kuriren skriver: (stort uppslagen artikel)

Boende på Sävstagården i Vingåker har varit utan tv hela helgen.
Tv-sändningarna bröts, enligt en skrivelse från hyresgästerna till Vingåkers kommun, redan i torsdags morse.
Först under tisdagsförmiddagen meddelade Vingåkerhem att felet ska vara åtgärdat.
– Först drog de in trygghetsvärden sedan kom det här med tv:n. Det är precis som om man inte bryr sig om de äldre människorna och det retar mig, säger en av de boende.

Jo, det går utför med Sverige – och Vingåker – mumlar jag till mig själv – innan jag nu övergår till att fortsätta planera en kommande 500-mila-bilresa i juni.

Allt medan en stor grupp domherrar hälsar på.
Fint…

PS – Apropå SD – om du får tid över läs gärna i Göteborgs-Posten en artikel med rubriken:
”En svensk tragedi i slow motion”

Så olika…

…tänkte jag där jag satt på cafeterian på Kullbergska sjukhuset. Jag agerade  sjuktransport enär Madame var på återbesök hos sin sjukgymnast.
Jag gillar att få sitta så där för mig själv i mina egna funderingar – och titta på folk och hur de beter sig.
Jag tror det kommer från alla de många pratstunder jag och min svåger (psykologen) har haft.

En av sjukhusets anställda, en en så där 55-årig kvinna, satt en bit ifrån mig och och såg glad ut. Efter en kort stund fick hon manligt sällskap. Av en betydligt yngre man – 30 så där. En synnerligen stilig sådan i 190 cm formatet. Efter en stund trodde jag mig förstå att det var mamma och son som träffades.

Jag kunde inte höra vad de pratade om – men det var livligt, ömt, med ständiga glittrande leenden. Där lyste ”en stolt mamma över sin fina son”. Men också en synnerligen tydlig ”lilla mamma jag älskar dig” – från den ständigt pratande, men också uppmärksamt lyssnande och leende sonen.
Efter en stund började jag smått älska dem båda…

Där kom så – först – tre unga damer i 16-17-års åldern och satte sig vid ett av borden intill mitt. Så fort de satt sig ner tog de tre fram sina ”smartphones” och bläddrade sig (frenetiskt) runt för att emellanåt snabbt stoppa upp och visa någonting (en snygg kille eller en gullig hundvalp tänkte jag) i sin telefon för de andra två. Som bara nickade.
Under de ca 10 minuter de satt där växlade de knappt ett ord med varandra.
Jag suckade uppgivet…

En kort stund senare kom fem andra, kanske några år äldre, unga damer och betedde sig exakt som den tre förra. Ett frenetiskt klickande/bläddrande i sina telefoner. Tysta.

Men vaf… – tänkte jag.
Men just när jag skulle ringa psykologen för att ställa frågor kom Madame – och jag fick annat att tänka på…

Årets kålrot – Svenne Banan…

Efter en skön och lugn helg tillsammans med Madame, innehållande synnerligen goda måltider, goda viner och förtroliga och givande samtal, och denna söndag – uppiggande snöskottning – har jag just återbördat M till hennes lägenhet på Apoteksgatan och efter hemkomsten kändes det befriande härligt – att så där för mig själv få bli – rejält förbannad. Det var ett tag sedan…

Som jag blev när jag just läste vad Patrik Engellau skriver under sin rubrik:
”Kan man begära att Svenne Banan anstränger sig mer?

För jag håller med helt i vad Engellau skriver – och det fick dessutom mina känslor att vakna till i ovanstående läge.
Läs själv vad han skriver – och missa för all del inte kommentarerna till texten…

Om du sedan vill bli en ännu mer uppdaterad Vingåkersbo (eller annan) så vinner du mycken ny sakkunskap om du läser den här artikeln – som är en intervju med Henrik Jönsson som är Sveriges (förmodligen) bäste – du får välja ord själv efter att ha läst artikel och (som jag hoppas) du har sett några av hans videos på Youtube.(som den här)

Så en chans att ge dig själv betyget ”A” (i det viktiga ämnet – nyfiken och engagerad läsare) – genom att läsa vad här står om uttrycket ”Allas lika värde” – och du får något att fundera över.

Snart är det måndag – mums!

Om Kanada och invandring

Tänk så olika det kan vara, mumlar jag suckande för mig själv, när jag läser vad Ann Heberlein skriver om skillnaden i synen på hur man ser på det här med flyktingar och arbetskraftsinvandring…
Om du, trots att ett fredagsmys förmodligen väntar, vill få information om hur väl Kanada agerar i ämnet så läs vad Heberlein skriver.
Du kommer att baxna över skillnaden – dvs hur usla vi är i Sverige jämfört med Kanada.

Här får du ett smakprov ur Heberleins text:

”Jag menar att vi bör snegla på Kanada.
Kanada tar emot 200 000 invandrare, bestående av flyktingar och arbetskraftsinvandring, varje år. Det kan låta mycket – men Kanada är ett mycket stort land med 35 miljoner invånare.

Deras migrationspolitik är mycket strikt: de har ett tak för hur många som tas emot av humanitära skäl och välkomnar inte ensamma unga män på flykt.
Istället prioriteras kvinnliga flyktingar, hela familjer på flykt och barn i målsmans sällskap.

Det ställs mycket hårda försörjningskrav på anhöriginvandring, alltså en inställning som är ljusår ifrån den slappa hållning till anhöriginvandring som Sverige haft och nu åter inför.
I Kanada måste du kunna garantera att du – inte staten – kan försörja den eller de anhöriga du tar till landet.
Den som är dömd för grov brottslighet kan inte få asyl i Kanada.
Rimligt – och ganska självklart. I Kanada alltså, inte i Sverige som står utan möjlighet att avvisa terrorister och våldsverkare.”

Hm, kan det vara så att det i Sverige finns alldeles för många ”tycka-synd-om-tanter” och (deras) mesiga karlar?
Som inte delar Heberleins slutkläm:

Låt Kanada visa vägen! Inte minst bör svenska politiker ta intryck av Kanadas grundläggande inställning att alla beslut i första hand ska främja kanadensarnas hälsa, trygghet och välmående.
Ett land har störst ansvar för sina medborgare.
Det bör vara en grundläggande princip i varje ansvarsfullt statsskick.

En åsikt jag helt delar!

En skolrektor…

»Han har använt sin egen erfarenhet för att förstå och försöka lösa de problem som uppstått till följd av stora invandringsströmmar, bristande integration och en långtgående segregation.
Han gör det med övertygelsen att höga krav på den enskilde är det bästa sättet att stimulera mognad och framsteg. Han gör det utan rädsla för att benämna och diskutera det svåra och med båda fötterna i den praktiska verkligheten.
Årets svensk är rektorn för Sjumilaskolans högstadium i Göteborg, Hamid Zafar«,
 lyder motiveringen.

Den som delar ut denna fina titel är tidningen Fokus, en tidning jag prenumererat på sedan dess tredje nummer vid dess start år 2005. Och den är den tidning som är den sista jag kommer att sluta läsa – då av den anledningen att jag dött.
Förmodligen av leda över ett Sverige som blivit – något jag inte klarar av längre…

Nåväl – Hamid Zafar tog över en skola där (år 2016); bara 33 procent av eleverna i nian klarade kunskapskraven. I inget ämne uppnådde samtliga elever minst betyget E. Lektioner och raster präglades av bråk och stök. Verbala kränkningar och slagsmål var vardag. Lärare som gick emellan hade blivit slagna. Elever hotade lärare. Lärare kom för sent till sina egna lektioner.

Man tilldelas inte titeln Årets Svensk – om man inte som Hamid Zafar – reder upp den röran.
Fokus berättar:
”När Skolinspektionen senast var på besök i Sjumilaskolan såg man att inför varje lektion ställer eleverna numera upp sig på led för att sedan ta läraren i hand. Man såg att det finns regler för hur man går in i och lämnar klassrummet, och att mobiltelefoner är förbjudna.
Man noterade att det finns ett system för skriftliga varningar, avstängningar och omplaceringar, och rutiner för att göra föräldrar ersättningsskyldiga om barnen förstör något.
Skolinspektionen konstaterar att lektionerna på skolan börjar i tid.
På högstadiet tre gånger i veckan inleds dagen med att eleverna sitter en halvtimma och läser. Därefter börjar ordinarie lektion.
Fyra kvällar i veckan erbjuder skolan läxhjälp mellan halv fem och sju.
Man såg att många barn går på den.”

Veckans nummer kommer i brevlådorna på fredag och jag hoppas att Vingåkers kommun bums köper in tidningar (eller åtminstone särtryck på artikeln) och delar ut till alla som i kommunen har minsta beröring med våra skolor.
Eftersom det skvallras  om att ekonomin är en aning skral – så i alla fall till Barn- och ungdomsnämnden, våra rektorer och lärare – och dem i kommunfullmäktige.

För egen del kan jag inte begripa att inte Fokus har fler-miljon-upplaga och inte som nu (bara) har 77-tusen läsare.
Det är för mig lika obegripligt som att rektorerna i Vingåker inte har gjort vad Hamid Zafar har genomfört utan har låtit elevernas kunskapsläge ha blivit allt sämre sedan 2016. Enligt vad resultatredovisningarna säger.

Och det är bara två av de många saker jag inte begriper vad det gäller Sverige och svenskarna…

Politikerförakt?

Töntarnas mångfalds-festival?

Jag är väl ingen stor beundrare av vare sig Expressen eller Aftonbladet.
Men ibland så händer det att någon av tidningarna förvånar mig…
Känner jag när jag ser den här rubriken i Expressen:

Ann-Charlotte Marteus:
Morgan Johansson ger väljarföraktet ett ansikte

Marteus börjar sin text så här:
”Det var skakande att se migrationsminister Morgan Johansson (S) intervjuas i söndagens Agenda. Han frågades ut om den nya, generösa migrationspolitiken som ska införas och om Socialdemokraternas brutna, för att inte säga pulvriserade, vallöften. (min kursivering)
Partiet gick till val som garant för en stramare migrationspolitik.
Nu ska man genomföra C- och MP-politik.”

Marteus säger sig vara skakad av vad hon sett på tv. Jag undrar jag om Morgan Johansson känner sig minsta skakad av att få läsa om sig:

”Morgan ler mjukt. Hans ohederlighet är så obesvärad. Bostadskrisen är ju inte under kontroll. Den grova brottsligheten är inte under kontroll. Jihadisthotet är inte under kontroll. Hederskulturen och moralpoliserna i förorten är inte under kontroll. Gränserna är inte under kontroll.
Lärarbristen, sjuksköterskebristen, socialarbetarbristen, polisbristen – ingenting av detta är under kontroll.”

Förmodligen bryr han sig inte alls. Han är ju en ledande S-politiker – säger jag till mig själv medan jag går ut i köket för att hämta mer kaffe.
Och funderar samtidigt lite över hur man som S-politiker i Vingåker ”känner” när man läser denna avhyvling av ”sin” S-minister.
Och hamnar i någon slags känsla av att det skulle vara intressant att få sitta ner med Annelie Bengtsson för att få veta det – och om en sådan person som Morgan Johansson passar in i den värdegrund Bengtsson (till mig) angav som skäl till att hon inte kunde tänka sig samarbeta med vårt lokala SD:
Vissa dagar är jag mer nyfiken än andra.…


Politikerförakt
– nix det tror jag inte alls att vi känner i Vingåker om våra lokala politiker.