SD eller kommunister?

Visst finns det saker man kan bli sittandes i funderingar kring?
Jag vet ju inte hur det är med dig – men det händer mig smått dagligen.
Som nyss, när jag kom att fundera lite över den mejlväxling jag haft med Anneli Bengtson om ”Varför hon så tydligt – i Kuriren – avfärdade tanken på samarbete med SD när hon och hennes parti (S) ville knyta till sig partier för att S skulle kunna fortsätta styra i kommunen.”.

Det som fick mina funderingar röra på sig var när jag i ett svarsmejl från Bengtsson läser ”Det jag sagt är att SD inte delar vår (S) värdegrund (ja jag har läst deras partiprogram)” och så ett inlägg av Rebecca Weidmo Uvell där Uvell kommenterar Vänsterpartiets ”Värdegrund”.
Som om du läser hennes text får klart beskrivet att de har ”kommunistisk värdegrund”.
Vilket inte alls av Bengtsson och S tydligen har ansetts vara något besvärande.
Läs vad Rebecca skriver och du förstår vad jag menar med det.

Det är tydligen så att Vänsterpartiet som finns med i den tidigare majoriteten i KF och Miljöpartiet under förra valperioden av Bengtsson (och S då) ansågs dela Socialdemokraternas Värdegrund.
Och nu även Centerpartiet – som är det lokala parti som sagt ja till att de kommande åren ingå i det rödgröna majoritetsgänget.

Tja – livet är fullt av märkligheter.
Vad kan då SD föra fram för ”otrevligheter” i sin politik som är så graverande otäcka att Bengtsson & Co vrider sig av olust.
Om du nu är nyfiken vad SD säger själva att de vill med sitt parti – klicka här

Jag – som inte röstade på SD i kommunvalet – finner absolut ingenting jag personligen inte kan leva med.
Vilket jag VERKLIGEN kan – vad gäller vänsterpartiet.
Hittar du något hos i SDs program som skaver illa är jag tacksam om du berättar det för mig. Gärna här.

Jag har i ett nytt mejl till Anneli Bengtsson bett henne förklara för mig vad det är i SDs partiprogram som är så motbjudande.
Väntar ivrigt på ett svar,
Får jag ett ska jag dela med mig här.

Clemens 24/10

Du, sa Clemens, jag tittade i förmiddags in hos tidningen Fokus och läste några rader i en krönika som lättade upp humöret rejält. Och så startade vi min dator för att jag skulle kunna läsa vad han refererade till.
Krönikan av, Michaela Abercrombie Simpson börjar så här:

”Om Sveriges unga befolkning hade fått avgöra valet, skulle vi ha sluppit det parlamentariska kaoset. Hos förstagångsväljarna vann nämligen borgerligheten valet stort, med Moderaterna som största parti. Mönstret är detsamma bland de ännu yngre. Även i skolvalet blev Moderaterna störst och Centerpartiet och Kristdemokraterna gick framåt jämfört med 2014.

Vi tittade på varandra och log…

– Synd att vi är så gamla att vi förmodligen inte får uppleva när detta slår igenom i Vingåker. Att S blir ett lokalt 17-procentsparti, förklarade han pedagogiskt eftersom han inte alltid tror att jag hänger med i hans tankegångar.

Så resonerade vi lite kring våra funderingar att anledningen till att vårt lokala S är största parti i Vingåker beror på att här finns så många gaggiga pensionärer som inte hänger med i omvärldens förändring och därför inte kunnat ta till sig förändringarna och blivit – eller envist låter sig bli – påverkade – och därför i senaste valet av gammal vana givit S sin röst.

Det kommer att ta lite tid innan dagens ungdom tar över, var vi ense om, och var lika ense om att det skulle nog dröja lite extra länge i vår kommun ”Eftersom vi i Vingåker ligger alltid lite efter”.

Därefter övergick vi till att prata om andra intressanta saker – som kvinnor – som ibland för oss är lika omöjliga att förstå – ungefär lika omöjligt då – som att försöka begripa vad våra rikspolitiker har för sig i sin vimsighet för att få till en duglig regering.
Vilket vi var tämligen ense om att det inte ”skulle gå” att få till – med dagens politiker.


Vingåker då?

Sverige behöver mer byggare – skrev jag i förra rubriken. I förrgår…
Man hinner under ett par dagar fundera över många saker – och det har jag förstås gjort – men först i kväll passerade den lilla funderingen ”Vad behöver Vingåker då?”

Den första spontana tanken som passerade blev  ”inte sådana byggare då som de som åstadkommit Tennisparken.”
Vilket jag snabbt kom på var en helt fel tanke eftersom de ”byggare” som med sina gemensamma krafter har åstadkommit parken verkar ha gjort ett gott arbete.
Den ser ju stabil och tålig ut…

Nästa fundering då, som snabbt påkallade uppmärksamhet, var ”Hur f-n kommer det sig att jag inte nåtts av minsta kommentarer kring den artikel som Kuriren – förtjänstfullt skrev – om den ohemula kostnadsökning av Tennisparken som har redovisats.”

Om jag nu fattat siffrorna rätt så hade KF godkänt ett ”pris” på (högst) 8,7 miljoner kronor för att bygga Tennisparken.
Slutsumman verkar nu ha blivit 15,7 miljoner.

Anneli Bengtsson, kommunstyrelsens ordförande, svarar i Kuriren på tidningens fråga om hennes kommentarer till denna kostnadsökning – och Bengtssons svar blev ”Jag blev förbannad”

Jo, jag delar den känslan – för visst finns det skäl att bli det.
8 miljoner skäl faktiskt…

Så kommer jag då äntligen fram till anledningen till dessa rader: ”Jag börjar bli smått orolig över det mentala läget i kommunen”.
För – hur kan det vara möjligt att kommunen ”slarvar bort” 8 miljoner kronor utan att där märks-hörs det minsta gny från ortsborna?

Det är väl en sak att ingen har utnyttjat möjligheten att kommentera vad jag skrev här den 14 oktober (där det går att skriva sitt inlägg under signatur i stället för sitt namn)
MEN
hur kan det vara möjligt att inte det minsta pip (vrål då) har hörts vare sig från något lokalt politiskt parti (oppositionen då) vars Facebook- och egna hemsidor borde vara överlupna av – om inte annat – ironiska kommentarer – eller att otaliga ilskna Vingåkersbor har gödslat Kurirens insändarsidor med ”upprörda känslor”?

En insändare har jag kunnat finna i Kuren – där signaturen ”pensionerad kommunaltjänsteman” anför att ”Bengtsson har det yttersta ansvaret för Tennisparkenfadäsen”.

Om just det har jag ingen kunskap – men är tämligen övertygad om att hela Tennispark-affären kommer att sluta i att ”inget fel har begåtts och därmed kan heller inget ansvar krävas av någon”.

Kanske jag har lite fel där – för det finns en sannolikhet nr två – där du får ta del av:
”Det var ju alldeles förargligt tokigt det här med Tennisparken – men nu har vi sett över våra ekonomiska rutiner för att kunna undvika sådant här i framtiden”
Och det nöjer sig säkert kommunens skattebetalare med – och livet rullar på som vanligt igen. För det är ju så himla otrivsamt att hålla på och bråka – och vem som helst kan ju göra fel…
I ett feministiskt land.

Fler byggare eller vårdare?

Du, lova att inte sprida det vidare, det här är bara mellan dig och mig, men jag håller med om vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika i dag på DGS.

Kanske är jag fördomsfull. Men jag tror inte något av de här projekten skulle fungera om bygglaget utgjordes av kvinnor. Det finns något i mannens psyke som gör den här typen av disciplinerat grupparbete möjligt. En process där alla fokuserar på varsin del, men drar åt samma håll enligt någon på förhand uppgjord sofistikerad plan, ända tills högen med byggmaterial förvandlats till en katedral. Eller en atombomb.
Det finns byggprojekt som tar årtionden i anspråk eller längre, men det är alltid män som utför dem, aldrig kvinnor.
Om genusvetenskapen vore en vetenskap skulle den kanske tagit reda på varför, men jag tvivlar på att det rör sig om patriarkalt förtryck.

Jag har tidigare svagt antytt att jag hyser liknande fördomar har bara varit för feg för att uttrycka åsikterna lika tydligt som Sandgren…
Blir sittandes i små funderingar när Sandgren också skriver:

Mitt snusförnuft säger mig att Sverige behöver mer av ”byggare” och mindre av ”vårdare”. Bara en sån sak som att bygget av en funktionsduglig regering kan framstå som ett närmast omöjligt projekt, med alla vårdfixerade politiker vid rodret. Tänk om riksdag, regering och statsförvaltning kunde fungera mer som en byggarbetsplats. Grunden först och väggarna sen, alla gör sin del och ingen klagar. Till slut, efter mycket tålamod och hårt arbete skingras röken – och högen med sten har genom ett osannolikt mirakel förvandlats till en katedral.

Utförs det några mirakel i Vingåker?
Jo då, det tror jag säkert –  men kanske inte i formatet att det kan jämföras med en katedral.
En Tennispark får duga…

Lördagsgodis…

Är det inte sådant som den största andelen av svenska folket förväntar sig – en gång i veckan?
Ja ja, som det emellanåt kan vara när jag anför saker, jag vet inte helt säkert men kan väl då förklara – att vad gäller denna min fråga – det är vad livet runt mig pekar på…
Nå, eftersom du är nyfiken på vad jag själv har för svar på min egen fråga – jag är totalt ointresserade av lördagsgodis. Speciellt då sådant som finns i vår lokala Icabutiks överdådiga godisapparater. Men jag är lika ointresserad av att ordna mitt liv sådant att jag siktar in det på vare sig fredags- eller lördagsgodisstyrt.

Visst är jag ett föredöme till urtypen för en ”den perfekte medborgaren”?
Jaså, du tycker inte det.
Men om jag (då) brer på med att jag inte ens – den minsta minut i veckan – tittar på tv och därmed i stället kan lägga min tid på att läsa intressanta böcker och förbättra mina kunskaper om – tja – det mesta som kan göra mig till en bättre informerad medborgare.
Jaså, det hjälper inte alls att höja min status.
Va?
Jaså snarare tvärtom…

Jo då – så kan det förstås vara – då lämnar vi mig och jag övergår till annat (och nästan lika intressant) och jag börjar i en artikel i Kuriren. Den från Katrineholm, där Carina Wising skriver en intressant artikel om att det är så många äldre som inte är ”datoriserade” – inte finns uppkopplade på internet.
Wising skriver:
Det svenska samhället har förpassat 1,1 miljoner invånare in i ett digitalt utanförskap. Nästan 600000 av dem är över 76 år, visar Internetstiftelsens senaste statistik. Det behöver inte handla om att de inte kan eller inte får hjälp med att använda dator. De kanske helt enkelt inte vill.
Några av de äldre pensionärerna som intervjuas tycks ha gett upp nätet och förklarar att de känner sig för gamla eller saknar intresse.
(min fetmarkering)

Och så för vi ta del av en 70-årig kvinnas liv:
En 70-årig kvinna berättar att hon, som har jobbat på biografer ett helt yrkesliv, inte längre kan gå och se en film. Hon vet inte hur hon ska köpa biljetter. Hon kan inte heller åka tåg eller buss för hon äger inget bankkort. Hon lägger skulden på sig själv för att hennes värld har blivit begränsad.

En bra och tänkvärd artikel av Carina Wising som – på flera sätt – öppnade mina ögon.
Och släppte fram en och annan – elak fundering.

Den senare poppade upp i ett minne av tidigare prat med vännen Clemens där vi gemensamt försökte (i några snabba funderingar) finna anledningen till att så många i Vingåker röstar på Socialdemokraterna.
Men också i samtal med Madame och hennes stora tvekan när jag tidigare försökte väcka liv det lokala PRO med råd om att – bli moderna och ge sina medlemmar ”rykande aktuell” information via sin hem- eller Facebooksida.
”Det är så få av gamlingarna som har dator” – sa hon när jag var som mest inspirerad för denna min egen lysande idé…

Nåväl, över då till de 2145 väljare i Vingåker som i senaste kommunvalet gav sin röst till S.
Och släpper så fram min smått elaka fundering – om jag nu inte minns helt fel – bygger på att det finns över 2000 pensionärer i Vingåker. Kan det vara de – som inte är datoriserade – som huvudsakligen finns bland de S-röstande?
I en förlängning menar jag här att du  – som jag – ska fundera kring ”tanken” att är man en person som får sitt vetande från huvudsakligen Kuriren och tv är man klart handikappad i sina kunskaper om livet i Sverige – och omvärlden.
Och då är det lätt att man ”gör som man alltid har gjort” – ger sin röst till Socialdemokraterna.
Känns väl tryggt på något sätt – antar jag…

Och faller in någon slags (svag men ändå tydlig) inre melankoli kring min fundering ”Undrar hur de skulle har röstat om de (innan) sett den här videon?”

Och får för mig att det inte skulle ha påverkat dem det minsta.
Inte minst för att de – många av dem – har uppfattningen det ”handlar ju inte om Vingåker”.
Och det kan man ju tycka om man inte är så bred i sin informationshämtning…

Och därmed över till några rader/frågor som Patrik Engellau för ut i sitt – dagens blogginlägg.

Välfärdsstaten som vi känner den började byggas för kanske sjuttiofem år sedan. Det är dags för en seriös utvärdering. Vi, även jag, vill gärna tro att vi genom detta bygge fört världen framåt. Men har vi det? Är den andel av befolkningen som bor i slumliknande områden mindre idag än för sjuttiofem år sedan?
Är kriminaliteten lägre? Är den genomsnittliga bildningsnivån högre?
Känner sig folk tryggare?
Har människor växt själsligen och blivit mer förmögna att stå på egna ben?

Ja – vad säger ni (sju) i Vingåker som har förmågan att fundera i sådana banor.

Äntligen

”Vad är det för hemska ”värderingar” min partiledare gång på gång hänvisar till vad gäller SD?”

Äntligen – ropar jag högt inom mig själv – när jag läser vad Ann Heberlein (medlem i M) ställer denna fråga i ett inlägg i Expressen.
Äntligen någon som ställer den fråga jag så länge velat få svar på.
Där jag/du också i Heberleins text kan läsa följande rader:

”Ännu en gång hänvisar min partiledare, Ulf Kristersson, till ”värderingar” som svar på frågan varför Moderaterna inte kan samarbeta med Sverigedemokraterna. Denna gång var det i söndagens ”Agenda” – men jag har hört honom hänvisa till dessa sverigedemokratiska värderingar vid ett otal tillfällen, på Moderaternas Sverigemöte i Göteborg, på Skånemötet, på vår valupptakt i Malmö samt i oräkneliga intervjuer.
Dessvärre har inte Ulf Kristersson vid ett enda av alla dessa tillfällen lagt sig vinn om att precisera exakt vilka värderingar han avser.

Därför ställer jag nu en fråga direkt till Ulf Kristersson: Vilka sverigedemokratiska värderingar är det du hänvisar till?

Var finner vi dessa värderingar? Handlar det om värderingar som uttrycks i Sverigedemokraternas partiprogram? Är det värderingar som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gett uttryck för?
Handlar det om klandervärda handlingar som går att härleda ur en specifik Sverigedemokratisk värdering?

Så vänder jag mig direkt till Anneli Bengtsson, kommunstyrelsens ordförande, som efter valet (då den tidigare majoriteten förlorat den tidigare sammansatta majoriteten) tydligt klargjorde att hon och (S) (för att få behålla makten) skulle – genom samtal med ”alla partier utom SD som inte ansågs ha rätt värdegrund” – försöka samla en ny majoritet.
Vilket hon också lyckades genom att få C att byta sida…

Nå – Anneli Bengtsson vad är det hos vårt lokala SD som är så graverande att de mobbas på detta sätt:

Var finner vi dessa värderingar?
Handlar det om värderingar som uttrycks i Sverigedemokraternas partiprogram?
Är det värderingar som Sverigedemokraternas ordförande i Vingåker, Lars-Göran Karlsson, gett uttryck för?
Handlar det om klandervärda handlingar som går att härleda ur en specifik Sverigedemokratisk värdering?

Jag – Bjarne Wilmarsgård – inte bara vill – utan kräver att få veta…

PS – För övrigt tycker jag Anneli Bengtsson, hela KF och det märkliga folket i Vingåker som inte har sagt ett pip om Bengtssons mobbning av vårt lokala SD – ska läsa det här.
Rubriken till den texten är kort – Rädslan.

Kiosken i parken…

Du, sa Clemens, vad tror du då om kiosken vid Tennisparken? Tror du att någon fristående entreprenör kan få den lönsam?
Clemens och jag hade pratat lite kring det jag skrev i går om Tennisparken på ”högst personligt” och då hamnade hans tankar i parkens kiosk. ”Bland alla de andra märkligheterna i parken”, som han uttryckte det.

Högst tveksamt att det går att få den lönsam, svarade jag, lite avvaktade så där, då jag egentligen hade velat svara ”Absolut inte”.
Jag har visserligen varit småföretagare under en stor del av mitt liv – men inte i kioskbranschen – och har av tidigare egna misstag lärt mig att jag bör minska ner mina bestämda åsikter om sådant jag inte har goda kunskaper om.

Men vare sig Clemens eller jag kunde riktigt klart framför oss se vilka som skulle kunna vara kunder till kiosken. Och frågade oss också ”under hur lång tid på dygnet (året?) kan man tänka sig att hålla kiosken öppen?”
Med antagligen – få kunder till en kiosk med sannolikt begränsat öppethållande – manade inte fram bilden hos oss av något vi ville beskriva som en lysande affär för en hugad entreprenör – med hyres- och personalkostnader.

Men kommunen säger i Kurirens att de ”haft många intresserade” när de tidigare i år annonserade efter någon som kunde tänka sig driva kiosken.
”Skulle inte förvåna mig det minsta”, sa Clemens, och lade till ”Den sista idioten är inte född än”.
Nå, sa jag, det kan ju vara så att där finns någonting i det hela vi inte begriper

I Kuriren kan man läsa:

Den lilla serveringen i Tennisparken ägs av kommunen. Tanken har hela tiden varit att den ska drivas av en extern entreprenör. I april gick kommunen ut med en efterlysning. Men det var för sent för att hinna få till ett avtal.

– I våras hade vi en inbjudan där man fick anmäla intresse. Vi hade diskussion med några intressenter men vi gick inte i mål med några av olika skäl. Då beslutade vi att vi provisoriskt skulle erbjuda service, säger Camilla Jansson, projektsamordnare på Vingåkers kommun.

För att ändå kunna ha kiosken öppen drevs den av kommunens enhet Mat och måltider.

Clemens tog sig om hakan och mumlade lite för sig själv ”Undrar hur lönsamt det var för kommunen?”
Lönsamt, sa jag lite ironiskt plirande så där, allting kommunen gör innebär en kostnad för densamma.
Särskilt Tennisparken,
sa vi samtidigt, och log självbelåtet åt vår gemensamma kvicktänkta humor…

Värdegrunden?

Politik & politik – jag känner att jag för stunden (hoppas jag det är) har fått nog av sådant. Fed up – som man säger på nysvenska. Och när jag någon gång hamnar i det läget drar jag mig oftast undan till ”böckernas värld”.
Jag har ofta böcker på ”väg in” – är storkund hos Adlibris och Bokus – de digitala boklådorna med sina överdådiga bokutbud.

Då nästa beställda bok inte lär ankomma förrän om en två-tre dagar tog jag mig för att fortsätta omläsningen av boken ”Dumhetsparadoxen”. Jag hade ungefär en tredjedel kvar av boken att läsa – vilket jag roat mig med under eftermiddagen.
Dumhetsparadoxen beskriver det smått ”märkliga” som kan uppstå – att ”dumhet inom t ex ett företag i vissa fall kan vara av godo”.
För företaget då…

Men det var inte det som fick mig att starta datorn utan att jag läser:
”Organisationskultur är en kompass som visar vägen, men den är också som ett fängelse som begränsar friheten”.
”Kultur vägleder och integrerar samtidigt som den förblindar och undertrycker tankeverksamheten”.

När jag läste de meningarna suckade jag smått belåtet för jag tyckte mig av de raderna förstå varför jag är näst intill noll intresserad av att bli medlem i vare sig föreningar eller organisationer.
Det begränsar tänkandet – och de har svårt för nya idéer osv.

Vilket får mig att med viss förtjusning citera boken:
”I en stark kultur tänker alla anställda likadant. Detta befriar dem från de störningsmoment som alternativa idéer utgör och medför att de känner sig trygga och tillfreds”.

Ett sådant liv passar inte mig – och jag tackar försynen att jag har insett det – och därför tackade nej till en förfrågan från ett politiskt part att gå med och få en plats i styrelsen.
Ur boken ingen:
”När vi slutar reflektera över organisationens värderingar kan organisationen förvandlas till ett psykiskt fängelse”.

Vilket kan få det trista med sig att vissa anställda – som faktiskt kommer på nya idéer – inte vill/vågar föra fram dem för att de inte vill komma att därmed anses som ”besvärliga”. Tack vare dumhetsparadoxen rullar då livet på som vanligt utan att oroa cheferna…

Jag själv har en liknande syn på det här med värdegrunden.
Alla måste tycka, uppföra sig – lika. Annars…
För mig känns det som någonstans i trakterna av ”psykiskt fängelse”.
Om du tittar längst upp på ingångssidan så ser du orden:
Nattgöken – med sin egen värdegrund.
Den skiljer sig (nog) från de flesta andras.

Vilket fick mig att minnas att jag någonstans tycker mig  ha läst att Vingåkers kommun – minsann – (också) har en egen formulerad värdegrund.
Letade fram den på kommunens hemsida.
Så här ser den ut:

Vår värdegrund fungerar som en kompass för hur vi ska utföra vårt arbete.
Den är gemensam för alla verksamheter och bidrar till att stärka Vingåkers kommun.
Värdegrunden är den naturliga utgångspunkten för de tjänster och den service som vi erbjuder medborgarna.
Värdegrunden består av följande ord:
Våga
Ansvar
Respekt
STOLT

Tennisparken

Ingen sa något. Så ingen frågade. När nu hela notan för Tennisparken står klar för Vingåkers kommunpolitiker väcker den både förskräckelse och ilska. Projektet som skulle få kosta max åtta miljoner kronor har blivit dubbelt så dyrt.

Henrik Wising på Kuriren har gjort ett gott arbete i sin artikel som börjar så.
Och som så graverande tydligt visar hur ansvarslöst man jobbar inom vår kommun. 

Omställningen av parken till en populär mötesplats för Vingåkersborna skulle totalt få kosta åtta miljoner kronor.
När jag läser vad Kuriren skriver i ämnet – säger jag som Anneli Bengtsson har svarat Henrik Wising när hon fick ta del av att Tennisparkens kostnader nu hamnar på 15,7 miljoner kronor:
”Jag blev förbannad”,
Bengtsson – då är vi minst två om den saken
För all del jag delar även till fullo ekonomichefen Elin Höghielms uttalande:
Jag blev förskräckt…

Det verkar man ha rätt att säga om en hel del i den här soppan. Tänker jag när jag läser i Kurirens artikel att totalentreprenör för parkens ombyggnad har varit Skanska där Charlotte Prennfors säger:
– Men vi vet inte vad som ingick i deras entreprenad.

OK – nu vet jag inte vilka som ingår i det vi som Prennfors uttalar sig om. Kanske hon menar ”vi inom moderaterna” – men vi som bor i kommunen får väl sannerligen hoppas att någon inom kommunen har kunskap om avtalet som skrevs.
Förhoppningsvis då några hos de ansvariga inom kommunen dvs samhällsbyggnadsenheten som utfört projektet, och förvaltningsledningen.

Nog kan jag föreställa mig att det finns en och annan ansvarig inom kommunen som för närvarande har en del sömnsvårigheter. Inte minst då kommunchefen Ralf Hedin som är den är ytterst ansvarig för att alla fakturor till kommunen är godkända.

För egen del känner jag hur jag blir allt mer nyfiken på vilka personer som ingått i den ”styrgrupp” Anneli Bengtsson hänvisar till.

– Dyker det upp oväntade kostnader, och det gör det ofta i sådana här sammanhang, kommer man i min värld till politiken och äskar mer pengar. Men det har ingen signalerat om vid återrapporteringarna, säger Anneli Bengtsson, i Kuriren.

Lite på sidan om – men nyfiket undrar jag – hur hade man inom kommunen (styrgruppen) agerat om de plötsligt fått besked om att ”Nu har vi gjort av med alla de beslutade åtta miljonerna men vi har mycket kvar att göra innan parken blir färdig”?

Får jag så bli ännu lite mer ”högst personlig” och framföra att jag personligen finner Tennisparken lika inbjudande som väntrummet hos min tandläkare i Västerås. Vilket – vill jag framföra till min tandläkares fördel – är synnerligen otadligt. Men kan trots det inte locka fram någon slags mysig stämning.

Och Clemens och jag har mumlat lite om att ”den merit som avgjorde att de som fick jobbet att planera parkens utformning måste ha varit att de var ”genuscertifierade och medlemmar i facket” – för någon vida kunskap om hur man skulle åstadkomma omdaningen av parken till en populär mötesplats för Vingåkersborna (som verkar ha varit grundtanken hos beställaren) verkar de inte ha.

Nå – det är jag det – som vad jag förstår – inte kommer att bli någon flitig besökare i Tennisparken.

Och ser nu med spänning fram emot ett kommande ”Distriktsmästerskap i konsten att skylla på någon annan”.
Nå, en sak vet vi – du och jag – det blir vi som får betala Tennisparkens merkostnader.

Som en liten personlig avrundning – en fundering som pockade på uppmärksamhet – Robert Skoglund (S) sägs vara ansvarig för tanken bakom att kommunen drabbats av en årlig Mångfaldsfestival.
Skulle man inte kunna tänka sig att den tidigare oppositionen nu visade lite ”stake” och  – i Tennisparken – arrangerade en Enfaldsfestival – där de inbjöd tidigare KF-majoriteten – plus de väljare som valt dem – för att lyssna på ironiska tal från  – välj själv du…

PS – vi har ju ett skolbygge på gång – skrämmande tankar passerar…

Varierat känsloläge?

Du, sa Clemens, jag undrar hur man känner sig inom våra lokala politiska partier idag. Och menade att känsloläget troligen varierade mellan partierna.

Man behöver ju inte tala om migrationskrisen och Sveriges pågående partipolitiska förvirring eller ens skolan hela tiden, man kan ju också tala om helt andra saker, till exempel Vingåker. Och om man talar om Vingåker så behöver man ju inte tala om skolorna här hela tiden, utan man kan också tala om funderingar man har om kommunen.

Och det var vad Clemens och jag gjorde under en morgonfika. Och hamnade så småningom i kommunfullmäktige som avser att hålla sitt nästa möte den 29 oktober.
Det gick ju lite sämre för en del partier, på så sätt att de fick färre röster i år än vid valet 2014, vilket har påverkat hur många delegater de fått i KF den nuvarande valperioden.

Du, sa Clemens igen, du som så ofta säger att ”den som förstår sig på människor vinner valet” vad tror du om att Liberalerna inte fick ett enda mandat i år, att VTL minskade till ett (från 4 år 2010) liksom Miljöpartiet. Även Socialdemokraterna tappade ett mandat.

– Det blir för mycket att berätta om, svarade jag,  och överförde hans fråga till en egen ”Hur tror du att de väljare tänkte när de gav sin röst till exempel till det lokala SD?”
Och fortsatte lite med att visst kan fundera över det när man vet att SD under den förra valperioden inte uträttat just någonting. Men som ändå nu fick fler röster än 2014.

Det funderade vi lite över liksom att de övriga partierna utanför S och M inte heller gett ifrån sig så många pip i KF.Eller genom insändare i Kuriren, men ändå lyckats få röster.
– Utom möjligen VTL då
, insköt Clemens. som i alla fall har bråkat lite genom att vara kritiska till den dåvarande majoriteten.
Otacksamt, svarade jag, men förståeligt eftersom människor inte bryr sig så mycket om vad partierna anser vara viktiga frågor.
– Ta till exempel MP, som förlorade så många röster den här gången trots att de – och många andra – oändliga gånger trumpetat ut faran med miljöproblemen.
Hemskt viktigt, sa väljarna, och kilade vidare till sin bilförsäljare.

Det är svårt att begripa sig på människor. antydde jag lite försiktigt, väl medveten om att jag i tidigare samtal med Clemens varit så kritisk till att ”Svensson” är ointresserad av att ta till sig – viss information.

– Inte tänker dom heller, sa Clemens, kan du få för dig att Vingåkersborna skänker minsta tanke om att t ex kommunens vattenledningar är urgamla och bör bytas omgående? Vet de ens om att det är så?

– Nja, svarade jag, det tror jag inte. Och om de tidigare har läst något om det så har de snart glömt bort det. Det finns ju för dem viktigare – det vill säga roligare (?) – saker att bry sig om som Mångfaldsfestivaler…
Dessutom – enades vi om, så är frågan om vattenledningsnätet, för en privatperson ingenting att bry sig om utan anses nog hos gemene man som en ”kommunal angelägenhet”. Och sådant behöver man därmed inte bry sig om.

Där fick Clemens telefon och fick viktigare saker att ordna än att sitta hemma hos mig och fundera kring lokalpolitiken i Vingåker.

Men jag själv blev sittandes i funderingar över hur någon svensk på riksplanet kunde får för sig att rösta på S & MP – eller stödpartiet V.
Tyckte de verkligen att den dåvarande regeringen har utfört ett så bra jobb att de var värda att få fortsätta styra Sverige.

Det tycker inte jag – och ännu mindre efter att ha läst – detta
Du – läs kommentarerna till artikeln.