En skitkanal

Läser en rubrik på Expressens nättidning:

Åkessons angrepp mot SR: ”Vänsterliberal smörja”

Krönikan börja så här:
”Han kallade kanalen för en”skitkanal”
– Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt.
Jag tycker det är vänsterliberal smörja, säger Åkesson.”

Aaaah – känner jag genast – inför en sådan tuff politiker som vågar säga vad han tycker. Och dessutom mot en tv-kanal.
Smått ofattbart modigt.
Sedan känner jag i hela kroppen en aning av en den där pirrande känslan som påminner om den förväntningen jag hade när jag var barn inför julklappsutdelningen på Julaftonen.

Ungefär beskrivet då som:
Jag skulle vilja få ta del av vad medlemmarna i Vingåkers kommunfullmäktige har för åsikter om Katrineholms-Kuriren.
Men till skillnad från ovan nämnda Julafton – det får jag nog inte veta.
Om de nu ens har någon?

Oj då

Rubriken står för vad jag mumlade till mig själv när jag – på Facebook – läser vad Centerpartiet i Vingåker där skriver:

Valet 9 september är viktigare än på länge. Vi lever i en turbulent tid där allt fler målar med svarta penseldrag – och då misstro och främlingsfientlighet breder ut sig i Vingåker som i resten av landet.
Mer än någonsin behöver vi stå för medmänsklighet, våga se möjligheter och tro på människors drivkrafter.
Vi har tagit ställning. Vi vill framåt.

Det första påståendet håller jag med Centerpartiet i Vingåker helt och fullt om. Men kanske inte som de föreställer sig att förnyelsen ska se ut.

I nästa tankereaktion blev jag en aning irriterad över dessa till intet betydande C-floskler utan bara står för en radda ”vackra ord”.
Nå, det får väl stå för mig då enär mitt tålamod är överfullt av liknande raddor från alla övriga partier också och orkar inte med flera.

Det är väl en sak det – men jag blev synnerligen överraskad av att Centerpartiet i Vingåker så bestämt påstår att här: misstro och främlingsfientlighet breder ut sig i Vingåker som i resten av landet.

Att det förekommer i Vingåker har jag svårt att ta till mig. En och annan tokskalle finns förstås som både målar med svarta penseldrag och som har rasistiska åsikter. Men de är nog inte fler här än i Centerpartiet på riksnivå.
Eller i Miljöpartiet – viskar han bakom örat…

Jag personligen är en av dem som gärna målar framtiden med svarta penseldrag – i alla fall de gånger jag tänker på dagens regering och den fega, smått obefintliga oppositionen där bl a den helt obegripliga Annie Lööf finns med som ett störande inslag – samtidigt som jag sätter mig ner för att skriva.

Som nu – när jag just återkommit bostaden efter att ha förtidsröstat och därefter driven av ren irritation över dagens politiska idiotiska floskelöverdrifter – slog nytt personligt rekord vad gäller tiden för klippning av gräsmattan.
Nix – C och MP fanns inte med i mina valkuvert.
För ”jag har tagit ställning och vill en aning tillbaka”

Avskaffa dumhetskulturen

Efter nästa två dygn utan tillgång till min dator kände jag till viss förvåning en slags inre lättnad. Som, säger jag till mig själv, säkerligen mest beror på att jag sluppit höra eller läsa ett ord om den svenska politiken.
På riksnivå då…

Det var innan jag satte på datorn igen och hunnit ta del av en del tokerier från politiker och media.

MEN – så läste jag en artikel i Dagens Medicin, skriven av överläkare Anna Spencer, som gav mig nytt mod, som väl då kan förklaras i en förhoppning att flera väl insatta kan förmås skriva något liknande.
Hennes artikel har just den rubrik du ser här ovan.

Anna Spencers text börjar så här:

”Det är valår och jag vet vad jag inte vill ha. Jag vill inte ha valmanifest. Inga vallöften, lögner eller ivriga utfästelser om förbättringar. Jag vill inte höra fler ogenomtänkta förslag från okunniga, detaljstyrande politiker, regiondirektörer eller administratörer. Jag vill inte ha fler administratörer. Jag vill inte ha fler mellanchefer, chefsstöd, samordnare, lotsar eller koordinatorer som koordinerar sånt jag inte vill ha.

Jag vill inte höra ordet produktion när det heter sjukvård. Jag vill inte ha fler musmattor med värdegrundsord, inte fler ledningsgrupper där ingen vågar vara ärlig. Jag vill inte ha fler kontrollfunktioner eller enkäter utformade av människor som inte förstår vad vi gör. Eller vad de själva gör.”

Jag hoppas du tar dig tid att läsa vad Spencer skriver.
Liksom jag hoppas att fler kunniga och insatta tar sig mod och skriver något liknande.
Anna Spencer skriver i texten en lång redogörelser för vad hon ”inte vill ha”.

Efter att läst artikeln hamnade genast mina funderingar i den svenska skolan.
Och försöker föreställa mig t ex att någon inom Vingåkers skolverksamhet skulle våga ta till orda på det här sättet.

Kan jag inte tänka mig – för:

”Inom såväl media och kultur som inom det politiska etablissemanget i Sverige finns en feghet som tar sig uttryck i självcensur och humorlöshet. Det är därför den typ av politisk och religiös satir som finns i många andra delar av världen skulle aldrig fungera i Sverige. Tänk om någon känner sig kränkt?
Och vad läskigt om det som framförs eller publiceras blir ifrågasatt, kritiserat eller till och med genererar hot! Så kan vi ju inte ha det. Bäst att dränka hela samhällsdebatten i mellanmjölk så att ingen behöver ta illa upp.”
ledarsidorna.se

Något som skaver

Vissa saker som jag läser och blir irriterad över försöker jag tona ner och glömma bort. Enstaka gånger har jag svårt för det och det hände just idag när jag läste en ”insändare” av Robert Skoglund (S).
Ämnet är ensamkommande barn som söker asyl. Och Skoglunds rader är ett svar på en tidigare insändare som framfört funderingar i ämnet.

OK – en del av det som Skoglund skriver i sitt inlägg betecknar jag som känslopjunk. Någonting jag avskyr.

Enligt ersättningssystemet från Migrationsverket upphör då ersättningen till kommunen. Tanken är att ungdomen då skall lämna kommunen för ett boende hos Migrationsverket någonstans i Sverige.
Tänk dig då att du kommit hit ensam, du är mellan 14 – 17 år och kommer till ett helt främmande land. Du placeras i en kommun under asyltiden och börjar vänta på ditt besked om du skall få stanna eller inte. Tiden går, du har börjat i skolan och fått nya vänner. Du kanske har börjat i någon idrottsförening. Två år passerar utan att du får veta något om hur det blir. Du rotar dig ännu mer i samhället du bor i och vänkretsen växer.
En dag fyller du 18 år och istället för glädje på din myndighetsdag får du besked om att du skall lämna allt för att bo på ett nytt främmande boende och dela rum med 4-6 andra främmande personer.
(min fetmarkering)
Du är nu vuxen och har inte rätt att få stanna i Sverige.

Ja du Robert Skoglund, man kan ju få tårar i ögonen för mindre.
Fast inte jag då men säkerligen några fler mespottor av båda könen.
Nu ska jag berätta för dig vad som hände mig när jag fyllt 18 år.
Ta fram näsduken…

Jag blev tvångsförflyttad från min trygga tillvaro i Stockholm, hos mina varma trygga föräldrar, ett stort umgänge kamrater, idrottsklubben, ett välbetalt jobb – för att berätta något av det som (tvingad av myndigheterna) – därmed förändrades i mitt liv.

Jag hamnade i en liten avsides plats som heter Övergård (6 km utanför Sollefteå), blev där i 11 månader inkvarterad i ett rum som jag tvingades dela med sju (7) andra ynglingar jag aldrig träffat förut. Fick duscha varmt en gång i veckan, övriga dagar i kallvatten. Ingen tv eller radio på rummet.
Snålt med pengar eftersom som jag inte kunde jobba längre utan fick, förutom fri   bostad (synnerligen spartanskt inredd) och mat, (god svensk husmanskost) samt bara ett synnerligen blygsamt litet vecko-penning-bidrag. Fria arbetskläder dock.
Sova på madrasser fyllda med hö. Fick bädda våra sängar själva – en bäddning som ofta kollades att den var rätt utförd. Under våra lediga stunder kunde vi roa oss med att städa rummet.
Dessutom var vi tvingade att delta i dagligt arbete  (utomhus i alla väder) med kvällstjänst en gång i veckan.
För all del – de flesta lördagar/söndagar var fria från arbetsplikt.

Robert Skoglund – jag gjorde lumpen på Arméns Hundskola – en underbar tid i mitt liv. Lärde mig mycket för livet. Från en synnerligen kompetent och välutbildad personal – som ställde, ej förhandlingsbara krav.

Så, sätt grabbjävlarna – för det verkar ju mest vara pojkar som kommer –  i arbete av något slag. Någonting som ger någon slags fördel (återbetalning) för oss svenskar (Vingåkersbor?) för de omkostnader vi har för dem.
Ställ krav! Bestämda sådana.

Nå, jag kan ju hålla med om att jag då inte behövde ängslas över att bli avhyst från Sverige. Men numera ängslas jag i stället, ständigt, över att så få avhyses från Sverige…

En aning veligt…

08.35 – …verkar morgonens väder vara, som när jag tittar ut genom fönstret inte verkar ha bestämt sig för om det ska fortsätta vara gråmulet eller för att släppa fram lite solsken.
Lite så känner jag mig själv. Humöret har inte bestämt sig för om det ska behålla sin grå avvaktande hållning eller ställa om till ljusare tankar.
Jag kan nog tro att av att jag just läst vad Julia Caesar skriver under rubriken:
”Minoriteter är fina, majoriteten är grym”

…snart får mitt sinnelag att – om nu inte vakna upp åt det mer ljusa hållet – i alla fall vaknar till liv.
Efter en stund känner jag att jag ler över det nya ordet jag just lärde mig – ”åsiktsmannekänger”

Leendet försvinner en aning när jag läser vad Jenny Piper skriver under rubriken:
Kommer de svenska väljarna att vara naiva ännu en gång?
(varning för känsliga – hennes text innehåller positiva omdömen om SD)

 där hennes text avslutas med:

Det är varje enskild individs ansvar att ta reda på fakta och sätta sig in i det politiska spelet inför valet, för att således rakryggat kunna motivera varför man lägger sin värdefulla röst på just det partiet som man bestämt sig för – om så inte sker är man inget annat än en egoist som inte tänker på nästa generation som ska leva under de villkor som vi har bestämt åt dem!

Men va´f det är ju måndag – poppar plötsligt upp – ”veckans bästa dag” – och mitt humör stiger därmed av sig självt med flera positiva grader. 

Och förutom annat roligt – så får mina allt oftare kommande funderingar ”Hur kan man rösta på MP eller V” en uppdatering när jag läser vad Erik van der Heeg skriver på ledarsidorna.se om den ”lära” som V sprider kring sig.
Läs gärna kommentarerna till texten.

17.10 – Medan du roat dig med det har jag bl a denna eftermiddag emottagit en beställd bok innehållande 540 sidor – som jag förväntar mig – ska innehålla spännande läsning. Jag beställer ofta böcker på nätet – hos bl a Adlibris och Bokus – och ett par gånger om året vill jag läsa annat än faktaböcker och beställer därför då gärna en kriminalroman.
Denna gång en bok av Håkan Nesser som heter ”De vänsterhäntas förening”.
som ankom min brevlåda idag.
Jag har (förstås) redan kommit ett par kapitel in i boken som är synnerligen intressant så långt, vilket gör att den får mer uppmärksamhet senare i kväll.

Förutom det har jag hunnit med att fundera över ordet gröt – huvudsakligen då havregrynsgröt – för det är sådan jag, sedan åratal tillbaka, äter till frukost varje morgon.
Försedd med smakhöjande rårörda lingon. Både gott och närande.

Du, sa jag till mig själv för en stund sedan, motsvarar inte den syn du har på din gröt ganska precis de förväntningar du har på politiska partierna och den politik de erbjuder?
Smart tänkt – viskade jag tillbaka.

Mycket kan man inte säga om havregrynsgröt – men i alla fall det – att den är pålitlig i smaken, lätt att ta till sig (äta menar jag här), att den av näringskunniga personer betecknas som näringsrik och nyttig för kroppen och att den med synnerligen enkla och svenska tillägg (lingonen och mjölken) kan uppnå nya smakliga höjder.

Jag tror att jag avstår från att skriva dig på näsan vad jag mer konkret menar med liknelsen – för jag vet ju att ni begåvade som tittar in här genast får klart för er vad jag menar…

Man tycker olika…

00.07 – Jag har slutat besöka biblioteket i Vingåker. Nå, i alla fall är det väl en så där två år sedan jag tittade in där. Men kanske snart igen för att kunna förhandsrösta…
Jag vill väl egentligen inte skylla biblioteket för denna min avoghet – tänkte jag först – eftersom vårt bibliotek (väl) ser ut om de flesta andra i småorter och mindre städer.

Som jag minns det i skrivande stund – de böcker jag fann att det gick att botanisera mellan erbjöd ett tämligen mediokert utbud. Erbjudet i en lokal som på intet sätt skapar positiva känslor. För en sådan som mig…

I mina stunder av missmodighet över den ”moderna svensken” hens (förfärliga ord) oförstånd och ointresse av kultur, får jag för mig att det nu för tiden anses vara betydligt mer viktigt att där finns flera datorer hos biblioteket än att själva atmosfären ser ut så här…

Så vill ju de styrande att det ska vara i Sverige – tänker jag – där det hos de styrande – helt saknas en längtan, eller förståelsen, efter något som kan förhöja biblioteksbesöket.
Billigt – står högst uppe på deras prioriteringslista – just före handikappanpassade toaletter, och godkänd luftcirkulation och av facket godkänd städmaterial…

Att läsa böcker finner jag synnerligen viktigt. Nå i alla fall en del av dem. Och blir sittandes i avundsjuka funderingar kring möjligheten att ha få ha letat efter betydelsefull läsning i en en stimulerande och njutbar miljö som den här.

Nej, jag vet, ingenting för den moderne svensken.
Men du kan kanske i alla fall kan hålla med om att det vackert?

Jag själv undrar lite över hur det kommer sig att människor, för ganska länge sedan, tyckte att det var värdefullt att skapa någonting så vackert  – och att det fanns pengar till det.
Och kunniga människor som kunde skapa det…

När försvann det ? – undrar jag medan jag njuter stilla och eftertänksamt av mitt goda vin i sitt behagfulla glas…

 

Sport och miljö

Håhåjaja, miljöfrågorna finns inte med i min personliga 5-i-topp-lista – vilket inte hindrar att jag stundom får funderingar åt det hållet.
Som när jag nyss i DN läser en intervju med vårt kvinnliga tennis- ess – Johanna Larsson där jag i texten får veta att hon gör en så där 70 flygresor per år.
För att kunna spela sin matcher – för att få in tillräckligt med vinstpengar för att kunna ha råd att fortsätta göra det hon gillar så starkt – att få spela tennis.

Och det handlar ofta om långa flygresor läser jag:
Tennissäsongen inleds i Australien, Kina och på Nya Zeeland. Därefter spelas tävlingar i USA, Ryssland, Taiwan, Qatar, Ungern, Dubai, USA igen och Mexiko. Tio olika länder på två månader.

Kan inte påminna mig att jag någonsin tidigare har formulerat minsta tanke på ordkombinationen sport & miljö. Men det hände i alla fall (lite kort) när jag läser:

– Jag försöker resa så smidigt det går men med mitt jobb har jag inte så stor valmöjlighet. Vill jag spela tennis är flyg mitt transportmedel. Det är inte så att jag kommer åka tåg genom Europa som tar två dagar och gör att jag hela tiden är sämre förberedd.

Och det kan i alla fall jag förstå – vilket jag inte lika lätt kan säga om den nya funderingen ”Måste vi hålla på med sporter som påverkar miljön negativt?
Antar jag att jag menar…

Johanna Larsson är ju inte den ende tennisspelaren som flyger – hur många fotbollsspelare och åskådare var det inte som flög långa sträckor för att vara med under senast fotbolls-VM.
Du begriper lika gott som jag att föreställa dig allt resande till alla dessa olika sportevenemang.
Eller andra slag av evenemang vi (tydligen) inte kan leva utan…

Så till det jag finner en smula förvånande – jag kan inte minnas mig ha hört ett minsta lilla pip från någon svensk (miljöskrikare) som haft åsikt i den frågan.

Prideparad (2)

Jaha, då har det genomförts en ny Prideparad i Vingåker – och jag sitter här i den mörka natten och undrar ”Varför då?”
Kollar så i Kuriren där Robert Skoglund (S) är intervjuad. Skoglund är den som var främste initiativtagare till Prideparaden som genomfördes för första gången år 2016 då han – jag citerar Kuriren:
”pekade på behovet av en dag för att hylla mångfalden, alla människors lika värde och rätt att få finnas i Vingåker.”

Där blir jag sittandes med min undran ”Vem har – förutom Skoglund då – påvisat ett sådant behov?Jag själv har då aldrig hört talas om, eller märkt ett pip av, ett sådant behov.
Jag kan inte tänka mig annat än att där finns många Vingåkersbor (alla) som sympatiserar med Skoglunds ”alla människors lika värde och rätt att få finnas i Vingåker.” Att hylla mångfalden är jag väl mer tveksam till – innan jag får veta mer hur Skoglund beskriver den mångfalden.
Jag antar att han där mest tänker på olika sexuella minoriteter. Och där är min gedigna erfarenhet den att ”Folk i allmänhet bryr sig noll om sådant utan ser det som en privat sak.”

Ännu mer frågande blir jag när Skoglund lägger till:
Det är starka krafter i Vingåkerspolitiken som vill skuffa undan hbtq-frågorna hela tiden. Man möter ett starkt motstånd och inte bara från partier som man vet är emot. Hbtq-frågor blir inte högt prioriterade. Det här betyder att vi egentligen behöver jobba ännu mer med frågorna.

Jaha, mumlar jag, och kan faktiskt inte föreställa mig att där finns starka krafter inom Vingåkerspolitiken som vill skuffa undan hbtq-frågorna. Och jag blir allt mer nyfiken på vilka Skoglund ser som ”Vi” den avslutande meningen.
Jag själv tillhör inte dem som platsar i detta vi – jag är i ämnet totalt ointresserad..

Men jag kanske är i minoritet i frågan – funderar jag när jag i Kuriren läser:
– Men engagemanget kring pride är kanske inte jättestort i kommunen. Vi ser ett minskat intresse att delta, men vet inte vad det beror på. Men pride är fortfarande jätteviktigt och ännu viktigare nu när utvecklingen är att intresset minskar, säger Elin Pettersson,
kommunens upplevelsesamordnare.

Jätteviktigt? Hur då då? Tja kanske för några få då.
Eller vad säger du Elin Pettersson? Jag personligen kan dock föreställa mig varför intresset avtar – ämnet är uttjatat.

De som Kuriren intervjuar under paraden levererar de förväntade flosklerna ”Men jag har gått i Katrineholm Pride för att stå upp för allas lika värde.”
Eller ”Det finns så många som är homofober och anti.”
(jaså – hur vet den som sa det – undrar jag?)
Eller ”– Ja, jag går med, för man ska få tycka om vem man vill.
Jaha – och?
Får man inte det i Vingåker?

Kuriren inleder sin paradbevakning med orden:

Stolta bar de regnbågens alla färger under lördagens prideparad. Många ville vara med och stå upp för alla människors lika värde.
Och levererar ytterliga några förväntade floskler:
– Det är en trevlig folkfest och vi tycker det är viktigt att stå upp för mänskliga rättigheter och att alla får vara den man är, säger Lena Ångnell och Carina van Steenbergen, besökare.

Jamenfan – mumlar jag – det tycker ju alla normala människor.
Nå kanske inte i det där med ”folkfest” då. Som jag.

Johan Tranquist, upplevelsechef i kommunen ville tacka deltagarna.

Jag är överväldigad över att så många kom. Det här är en viktig symbolisk handling.

Symbolisk handling? Jaha, varför då? – OK kanske för några få då – men vanliga människor bryr sig nog inte.
Utom, som alltid, några nyfikna då…

Postbilen…

Jag har mitt hus vid en vändplan vid en kort återvändsgata vilket betyder att det bara är jag och grannen intill som kör hit med våra bilar. Bortsett från ett och annat kompisbesök som infaller. För all del – den vänliga ”sopgubben” anländer ju varannan onsdag.
Och postbilen.

Därför är det väl inte så konstigt att, där jag satt på verandan med mitt förmiddagsfika, tittade upp när jag hörde att en bil kom farandes åt vändplanen till
Jag är ju som så många andra – en smula nyfiken…

En gul postbil stoppade någonting i grannens brevlåda och for sedan snabbt iväg igen.
Av någon anledning hade ännu inga tankar om politik uppenbarat sig i huvudet, vilket kan vara anledningen till att jag kom att tänka på post. Och då min egen postgång eftersom jag högst sällan får någonting stoppat i min egen brevlåda.
Inte ens en gång i månaden, sa jag till mig själv.
Där min skylt på brevlådan – ”Ingen reklam – tack” – nog bidrar mest till detta konstaterande.

Fast all reklam slipper jag inte – men då kommer den i min mejlbox.

Nåväl, mitt nuvarande liv är sådant att alla viktiga meddelanden kommer i datorn.
Fick för någon dag sedan ett ”slutskattebesked” som jag kunde ta del av om jag loggade in mig på www.minmyndighetspost.se med mitt mobila bank-ID.
Enkelt.
Liksom att jag fick logga in mig hos www.kivra.com/ för att få se mitt nya försäkringsbesked för bilen – Kivra – en ”digital brevlåda” som Folksam använder för att kommunicera med sina kunder.
Försäkringspapperen (?) fanns där som en pdf som jag kunde spara ner i datorn – och om jag så ville – kunde skriva ut på min skrivare.

Jag får numera inte en enda faktura på papper. Mina återkommande månatliga fakturor sänds direkt till min bank (autogiro) eller som e-faktura och jag sköter alltså den delen av livet genom att logga in mig hos min bank.
Superenkelt – och bekvämt.
Det sista ordet där är ett av mina favoritord.

Väntar jag paket så ser jag till att jag blir aviserad om leverans via min mobil. Får i ett SMS en kod plus veta om jag ska pallra mig till Ica eller Coop för att hämta paketet.
Inga avier i brevlådan längre.

En annan förändring jag också noterade det var att det var mycket länge sedan jag gick till en bankomat för att ta ut pengar. Numera betalar jag (bara) med kort eller swishar.

Och blir emellanåt lite förvånad över hur många det är som inte vill ”hänga med” i den utvecklingen.

Men fortfarande kör jag min bil – med automatlåda – helt själv…

Prideparad?

Den 11 augusti avhålls Prideparad i Vingåker.
Kommunen skriver på sin hemsida:

Idag bjuds det på kärlek, kreativitet och härliga rytmer när den tredje upplagan av Vingåkers Pride genomförs. Syftet med paraden är att hylla och lyfta fram alla människors lika värde oavsett ålder, kön, sexuell läggning, könsuttryck, etnicitet, funktionsnedsättning, och religion.

Klickar mig snabbt bort med en vag känsla av avsmak.
Kanske för att jag just innan hade läst vad Patrik Engellau skriver på DGS som i sin tur fick mig att igen läsa vad Jens Gahnman skrev i går:
Klicka här
(Levy pants) och du får läsa – årets – avrättning…
Har du inte Facebook kan du läsa Gahnmans text här.

Och undrar lite senare kring frågan – vilket parti ska jag nu ge min röst i riksdagsvalet?
För ”Det ges föga val bland ruttna äpplen.”