2018 – det infantila året…

För en kort stund funderade jag över om jag skulle försöka sammanställa några slags tankar om vad jag har för syn på året – som i morgon har sin sista dag.
Glömde – det skulle i så fall handla om året 2018 i Vingåker.

Alltså året 2018 – som kommer att ha haft 365 dagar även i vår kommun – men som inte lämnat några spår i mitt medvetande som jag finner värt att skriva om.
Jag har tydligen glömt det mesta, om där finns något som inte har hamnat i glömskan så är det bara några få. Som Tennisparken, och att kommunens skolor – igen – hamnade i bottenskiktet i rankingarna.
För all del – Vingåker utsågs (av vem det nu var) till Året Kommun. Vilket kommunen firade med att sätta ut flaggor som var felstavade.

Nix – rubriken handlar inte om Vingåker – utan den har jag kopierat från en blogg som drivs av en kvinna som skriver om saker som ”folk bryr sig om”.
Och gör det dessutom på ett alldeles lysande sätt.

Ann Heberlein heter hon och den text hon skrivit under sin rubrik börjar så här:

”2018 blev året då infantiliseringen av det offentliga samtalet fullbordades. Aldrig tidigare har väl så mycket dumheter sagts och publicerats som just detta år. Medan kvällstidningarna fyller sina spalter med grönhåriga vänsteraktivisters kränkthet över rosa flickleksaker och banala krönikor av ängsliga män och kvinnor som ser fascister i varje buske har den malliga morgontidningen fastnat i en svårartad klimatkris och det förment borgerliga alternativet gör vad de kan för att skrämma bort sina läsare genom att på nyhetsplats driva opinion för allmän amnesti för ensamkommande.”

Sådana ord får mina tankar att hamna hos Kuriren – och ännu lite mer när jag  längre ner i texten läser:

”De initierade, nyanserade och komplexa analyserna lyser med sin frånvaro.
I en tid då verkligheten blir allt mer svårgripbar och oöverskådlig förfaller både journalister, opinionsbildare och politiker till banala och infantila resonemang.

Emotionella och irrationella argument fyllde både spalterna och debattprogrammen, vuxna människor klädde ut sig i fittmössor och knytblusar i barnsliga protester, politiker hänvisade till sina barn i frågor som rör regeringsbildningen och barn upphöjdes till profeter.

Samtidigt avfärdades professorer som ”Kalle Anka forskare” och uppmanades av självaste utrikesministern att ”krypa tillbaka under sin sten”.

Till min förvåning får inte Heberleins text mina tankar att genast att hamna i Vingåker. Jodå, mumlar jag till mig själv efter ett tag, visst finns där några små saker som hänt som jag vi ett tillfälle av missmod skulle ha kunnat placera under den här textens rubrik…
Men Du – varför skriva om något som just ingen i Vingåker har brytt sig om?