Bustidningen

Att läsa…

…kan skapa funderingar, har jag väl tjatat om några gånger tidigare, men noterar det igen, eftersom jag märker att jag själv dagligen ”drabbas” av det.
Som idag när jag läser en krönika som har rubriken: Asylpolitik för Dummies – och där texten börjar så här: 

Många påstår att det inte går att jämföra händelser i privatlivet med händelser i storpolitiken, men jag hävdar att det går alldeles utmärkt. I varje fall ibland
Och så visar krönikören med den fortsatta texten – exempel på det.

”För ungefär 40 år sen hyrde jag en av Göteborgs billigaste lägenheter, bara några meter från E6:an. En kväll bankade det på dörren. Utanför stod en förtvivlad ung kvinna som tydligen bodde på våningen ovanför. Hon hade blivit misshandlad och hotad av sin sambo (en råbarkad sälle som man gärna undvek att möta i trappan) och undrade om hon fick stanna i min lägenhet under natten.

Något motvilligt beviljade jag henne asyl. Efter att ha reglat dörren och försäkrat mig om att inga ljud hördes från grannen, bäddade jag åt henne i soffan. Dagen efter åt vi frukost tillsammans. Hon var mycket tacksam och berättade att hon bestämt sig för att lämna sambon och kontakta släktingar, i hopp om att hitta en trygg plats att vara på. Hon gav sig iväg och jag önskade henne lycka till. Vi sågs aldrig mer.

Ungefär så tycker jag svensk asylpolitik borde fungera. Om en granne råkar i nöd, är det klart man vill hjälpa till. Det var också på det sättet asylsystemet var tänkt att fungera när det en gång etablerades. Men ska vi hitta en motsvarighet till dagens asylpolitik måste vi ändra en del i historien.”

Och så gör Jan-Olof Sandgren det  – och gör du dig mödan att läsa hans fullkomligt lysande (ironiska liknelse) beskrivning av ”Svensk asylpolitik” så har du just fått ta del av lektion som både får dig att le men även uppgivet skaka på huvudet.