Bustidningen

Bonnläppar…

…finns det folk som kallar oss som bor i Vingåker – en del på skämt andra med lite större allvar. Kom jag att tänka på – sent i gå kväll – efter en mycket skön helg.
Där jag plötsligt mindes en tidigare dag då fyra personer – inga barn – som över en synnerligen god middag förde resonerande samtal. När livet är som bäst!

Att jag kom att tänka på det beror på att jag igen läste följande rader av Johan Hakelius i en tidigare krönika i Expressen:

”I vår egen tid finns ett helt gäng turnerande tänkare som reser från världsstad till världsstad och drar städernas bästa argument för alla som kommer i vägen. Kjell A Nordström heter en. Det var han som häromåret kallade landsbygden ”skräpyta” och sammanfattade dess framtid så här:

– Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”

Jag kände (igen) en vag känsla av att jag höll med om detta. Du – en liten stund bara – innan jag sa till mig själv att ”jag är ju inte det minsta intresserad av universitet, shoppning eller underhållning och jag gillar ju skogarna med alla dess träd. Och jag gillar barn och (i alla fall vissa) knäppgökar”

Men kunde ändå inte riktigt få bort den första känslan. Som jag tror till viss del bygger på att det finns vissa – visserligen mycket få – dagar då jag (i Vingåker) känner mig som vad troligen en manlig balettdansör skulle känna när han plötsligt upptäcker att han är omgiven av tanterna i ortens PRO-Linedancegrupp.

Om jag själv bättre kommer på varför det är så – kanske jag återkommer i ämnet.
Det kanske rent av är så att jag är en av knäppgökarna – tänkte jag lite snabbt innan jag bestämde mig för att genast börja botanisera bland mina favoritbloggar på internet…