Bonnläppar…

Finns det folk som kallar oss som bor i Vingåker – en del på skämt andra med större allvar. Kom jag denna dag att tänka på – denna dag – efter en mycket skön Midsommarafton i en betydligt lantligare miljö än Vingåker.
Fyra personer – inga barn – som över en synnerligen god middag förde resonerande samtal. När livet är som bäst!

Att jag kom att tänka på det beror på att jag läste följande rader av Johan Hakelius i hans krönika i Expressen:

”I vår egen tid finns ett helt gäng turnerande tänkare som reser från världsstad till världsstad och drar städernas bästa argument för alla som kommer i vägen. Kjell A Nordström heter en. Det var han som häromåret kallade landsbygden ”skräpyta” och sammanfattade dess framtid så här:

– Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”

Jaha, tänkte jag med en vag känsla av att jag höll med om detta. Du – en liten stund bara – innan jag sa till mig själv att ”jag är ju inte det minsta intresserad av universitet, shoppning eller underhållning och jag gillar ju skogar med alla dess träd. Och jag gillar ju både barn och ( i alla fall vissa) knäppgökar”

Men kunde ändå inte riktigt få bort den första känslan. Som jag tror till viss del bygger på att det finns vissa – mycket få – dagar då jag (i Vingåker) känner mig som vad troligen en manlig balettdansör skulle känna när han plötsligt upptäcker att han är omgiven av tanterna i ortens PRO-Linedancegrupp.

Om jag själv bättre kommer på varför det är så – kanske jag återkommer i ämnet…