Enkla frågor…

…är rubriken till en text jag just har läst (06.35) och som har lirkat fram en del egna små funderingar. För det första – jag fullkomligt älskar berättelser av det här slaget – där någon stillsamt småpratar med mig. 
För det andra – berättelsen är lång – vilket jag också tycker om. 
Jag funderar lite över om jag inte ska kalla Karl-Olov Arnsbergs text för en – betraktelse. Velar en stund lite hit och dit med frågan innan jag bestämmer mig för ”De i Vingåker som läser den länkade texten begriper kanske inte skillnaden – så skit samma”.

MEN, frågar en högljudd tanke, nog förstår de väl de stillsamma ”påpekanden” som Arnstberg så tydligt redovisar i sin text? Jo, de som tittar in här.
Men övriga? Skulle de?
Allt medan mina funderingar gör en snabb runda till Tennisparken. En plats jag helst undviker och sviktar i om jag tror mig skulle ha förmågan att – som Arnstberg – därifrån skulle kunna få till en liknande underhållande och tänkvärd text som hans besök på en spelmansstämma i Hälsingland erbjuder.

Nix – det tror jag inte alls. Det beror inte bara på att jag är en så mycket sämre skribent än Arnstberg. Föremålen för eventuell  betraktelse är också – fan så mycket sämre som underlag.
En skillnad i underlag som gör att man kommer på sig att beskriva hur man köper fiskpinnar på Coop jämfört med en berättelse om att ha varit ute i fjällvärlden för att fiska röding…
Dessutom förklarar samtliga mina ”bekanta” att – förutom att jag bara skriver om tråkiga saker – skriver alldeles för långt!
Så de flesta har slutat att läsa vad jag skriver…
Tidigare bekanta kanske jag skulle har skrivit – för vi umgås, numera, ytterst sparsamt.
Från min sida – på grund av att vi inte längre har någonting att prata/resonera om.

Bäste läsare av nattgöken – min förhoppning är förstås att du och jag har det…

Foto: BW