Något som skaver

Vissa saker som jag läser och blir irriterad över försöker jag tona ner och glömma bort. Enstaka gånger har jag svårt för det och det hände just idag när jag läste en ”insändare” av Robert Skoglund (S).
Ämnet är ensamkommande barn som söker asyl. Och Skoglunds rader är ett svar på en tidigare insändare som framfört funderingar i ämnet.

OK – en del av det som Skoglund skriver i sitt inlägg betecknar jag som känslopjunk. Någonting jag avskyr.

Enligt ersättningssystemet från Migrationsverket upphör då ersättningen till kommunen. Tanken är att ungdomen då skall lämna kommunen för ett boende hos Migrationsverket någonstans i Sverige.
Tänk dig då att du kommit hit ensam, du är mellan 14 – 17 år och kommer till ett helt främmande land. Du placeras i en kommun under asyltiden och börjar vänta på ditt besked om du skall få stanna eller inte. Tiden går, du har börjat i skolan och fått nya vänner. Du kanske har börjat i någon idrottsförening. Två år passerar utan att du får veta något om hur det blir. Du rotar dig ännu mer i samhället du bor i och vänkretsen växer.
En dag fyller du 18 år och istället för glädje på din myndighetsdag får du besked om att du skall lämna allt för att bo på ett nytt främmande boende och dela rum med 4-6 andra främmande personer.
(min fetmarkering)
Du är nu vuxen och har inte rätt att få stanna i Sverige.

Ja du Robert Skoglund, man kan ju få tårar i ögonen för mindre.
Fast inte jag då men säkerligen några fler mespottor av båda könen.
Nu ska jag berätta för dig vad som hände mig när jag fyllt 18 år.
Ta fram näsduken…

Jag blev tvångsförflyttad från min trygga tillvaro i Stockholm, hos mina varma trygga föräldrar, ett stort umgänge kamrater, idrottsklubben, ett välbetalt jobb – för att berätta något av det som (tvingad av myndigheterna) – därmed förändrades i mitt liv.

Jag hamnade i en liten avsides plats som heter Övergård (6 km utanför Sollefteå), blev där i 11 månader inkvarterad i ett rum som jag tvingades dela med sju (7) andra ynglingar jag aldrig träffat förut. Fick duscha varmt en gång i veckan, övriga dagar i kallvatten. Ingen tv eller radio på rummet.
Snålt med pengar eftersom som jag inte kunde jobba längre utan fick, förutom fri   bostad (synnerligen spartanskt inredd) och mat, (god svensk husmanskost) samt bara ett synnerligen blygsamt litet vecko-penning-bidrag. Fria arbetskläder dock.
Sova på madrasser fyllda med hö. Fick bädda våra sängar själva – en bäddning som ofta kollades att den var rätt utförd. Under våra lediga stunder kunde vi roa oss med att städa rummet.
Dessutom var vi tvingade att delta i dagligt arbete  (utomhus i alla väder) med kvällstjänst en gång i veckan.
För all del – de flesta lördagar/söndagar var fria från arbetsplikt.

Robert Skoglund – jag gjorde lumpen på Arméns Hundskola – en underbar tid i mitt liv. Lärde mig mycket för livet. Från en synnerligen kompetent och välutbildad personal – som ställde, ej förhandlingsbara krav.

Så, sätt grabbjävlarna – för det verkar ju mest vara pojkar som kommer –  i arbete av något slag. Någonting som ger någon slags fördel (återbetalning) för oss svenskar (Vingåkersbor?) för de omkostnader vi har för dem.
Ställ krav! Bestämda sådana.

Nå, jag kan ju hålla med om att jag då inte behövde ängslas över att bli avhyst från Sverige. Men numera ängslas jag i stället, ständigt, över att så få avhyses från Sverige…

Kommentera