Nostalgi…

…är någonting jag uppskattar och gärna njuter av. Och den känslan passerar när jag i Aftonbladet läser en krönika som handlar om den brittiske komikern – Tommy Cooper – som man en gång i tiden kunde se på svensk tv.

Man måste (väl) vara lite till åren för att ha sett honom på tv men jag verkligen älskade att se på hans tokerier med sina misslyckade trollerier.

I krönikan läser jag hur en teaterkritiker skrivit om Cooper:

”Den klumpiga orimliga trollkarlen som alltid befinner sig i en gelé av hysteri när hans egna nummer kollapsar. Ingen har någonsin varit mindre överraskad av att misslyckas. Skakad av sin egen oförmåga, med ett okontrollerat skratt, vacklar han hopplöst vidare från trick till trick.
Ni förstår, Cooper har en distinkt attityd till livet, en stoisk attityd, en kluckande medvetenhet om livets meningslöshet.
Och det är vad som reser honom över mängden.”

När jag nu tar del av dagens ”gelé av hysteri” – dvs dagens politik på riksplanet – skapar den hos mig en distinkt attityd till livet, en stoisk attityd, en kluckande medvetenhet om livets meningslöshet.

Du, jag har inga som helst förväntningar om att DET får mig att resa mig över mängden – men det åstadkommer i alla fall hos mig en stark nostalgikänsla – en längtan efter både Tommy Cooper och gårdagens politiker…