Bustidningen

Under en lunchpromenad…

Kan inte…
komma på hur jag ska få tillfälle att använde de här kloka/fyndiga orden i ett sammanhang som gäller – Vingåker.
”Gamle förbundskaptenen i simning, Hans Chrunak, ska ha sagt till sina simmare när de tyckte att det var jobbigt med media: ”simma långsammare då, så kommer ingen att bry sig”.”
Funderar vidare…
…och det gjorde jag under lunchpromenaden. När jag passerade kyrkogården och såg två äldre kvinnor så ömsint och försiktigt pysslade med en grav. Utan att de kunde se det tittade jag lite försiktigt på dem och tyckte mig ana den stora tillfredsställelse de kände när de gjorde graven fin.

När jag fortsatte promenaden kom jag att tänka: ”Det där pysslandet gör de inte för den som ligger i graven (som inte vet om det) utan för sin egen skull.” Och som jag ser det – så gör nog de allra flesta som lägger ner möda och besvär för att hålla graven fin.
Jag kan inte föreställa mig annat än att de finner stort, eget, välbehag över att få hålla på med detta, men kanske också finns där en liten, liten ”känsla” av ett måste – för att slippa tanken ”Vad ska annars andra tycka om jag inte håller graven fin?

Eftersom mina lunchpromenader är ganska långa så hann jag tänka lite till. Till att börja med – mig själv och mina känslor. Kom på att jag saknar en del ”vanliga” – känslor som många andra har. Som att jag aldrig skulle se till att någon inom den nära familjen skulle begravas. Mamma, pappa, en yngre syster och en yngre bror – är alla kremerade och strödda i en minneslund vid Skogskyrkogården i södra Stockholm.

En del för att jag är för lat för att kunna tänka mig behöva sköta om gravar men huvudsakligen för att jag totalt saknar känslan att behöva ha en plats för att behöva gå till för att – ja vad då?
Jag – firar i stället – årligen deras minne på deras ”födelsedagar” genom att tillåta mig en stunds mild ”sorgkänsla” i fullständig stilla och tyst ensamhet.
Där jag tankemässigt har en pratstund med dem.

När jag passerade macken vid den stora rondellen på 52-an så började en ny tanke pocka på uppmärksamhet: ”Är det inte samma känsla bakom med det här att pyssla om gravar som att känna starkt engagemang för miljön?”
Jag menar – gör man det inte mest för sin egen skull?

Jag menar, ett litet elakt exempel då, det där med att t ex kommunen byter till elbilar (för klimatets skull) beror nog mera på att de som bestämt det känner samma slags, eget, välbefinnande som kvinnorna vid graven.
För klimatet märker det ju lika lite som den begravde gör av pysslande vid graven. Vill jag tänka mig…

En kort stund därefter funderar jag om jag inte borde skämmas för att jag tänker så.
Men kommer på att jag saknar ju den känslan/förmågan också…