Bustidningen

Vidskepelse muttrade jag…

…när jag stängt ytterdörren. Det hände sig denna söndagsförmiddag att, två lite äldre mycket välklädda herrar, passerade utanför fönstret till rummet där jag har mina datorer. De gick i maklig takt mot min ytterdörr och mycket riktigt så ringde dörrklockan efter en kort stund.

Jag har många fördomar, några kanske rent av felaktiga, men den som inom en halv nanosekund sa mig ”Nu handlar det om religion” visade sig vara helt korrekt. Deras utstrålning av religion var så bedövande stark på mig så jag kunde bara inte ta fel.

Nåväl – efter några vänliga inledande ord undrade de om jag var intresserad av ta del av ett viss stycke i Bibeln.
Nej, svarade jag vänlig, och lade till (fortfarande vänligt) att nu pratar ni med en starkt motiverad ateist. Kanske mest då för att lite snabbt övertyga dem att det var, för dem, bortkastad tid om de närde en förhoppning om – en förändring av den ståndpunkten.

Jag såg att de blev en aning överraskade av mitt (raka?) svar men de fann sig snabbt och frågade (mycket vänligt) hur jag kommit till den uppfattningen.
Ett kort ögonblick funderade jag över om jag skulle släppa in dem för att låta dem få ta del av min syn på religion. Men avstod tanken av menade att tidpunkten inte var den bästa för en sådan sak då en person just var i färd med att färdigställa en ljuvlig frukost.

Då tackade dessa ytterst vänliga herrar för sig och gick lugnt mot grannhuset…

Men i denna stund , när Madame, just återgått till sin bostad, kom jag att tänka på saken igen. Dessa så vänliga och försynta män som så tydligt – där tvekade jag vad jag skulle fortsätta med – men antagligen att de var så uppfyllda av att sprida sitt religiösa budskap.

Långt tillbaka i tiden var jag nog att beskriva som en ”elak ateist” som häcklade inte bara allt som hade med religion att göra utan också -mer – då de människor som var djupt religiösa. Det mesta har gått över och jag nöjer mig numera att ”när det gäller religion” sakta framföra att ”All religion är mänsklighetens gemensamma mentala defekt” – men i övrigt bryr jag mig just inte. Jo det gör jag – kraftigt – om det handlar om Islam.

Hur som haver – det finns i alla fall enstaka stunder då jag försöker förstå vad det är som får/gör att man vill tro så starkt på någonting ”som inte finns”.
Jag har säker för en så där 15 år sedan pratat lite med vin svåger – psykologen – om saken men minns inte allt av hans långa förklaringar.
SÅ – jag klickade mig in på Wikipedia – för att se om där fanns någon så enkel förklaring att även en sådan som jag skulle kunna förstå.

Och läser detta:

Religion är kollektiv tro som grundar sig på trosföreställningar, till exempel om gudar, andar, transcendenta själar (teism) eller andra övernaturliga fenomen. Gudarna ses ofta som skapare och som höjda över det jordiska. 
Religion kan även röra sig om motsvarande föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar. 
Andetro, förfäderstro och övertygelsen om en magisk verklighet är också uttryck för religion. Religioner förutsätter ofta existensen av en själ som lever vidare efter kroppens död.

Symbolik, myter, riter och traditioner hör till religionens kännemärken. Ytterligare en kort definition är att ”religion” är varje specifik tro när det gäller det övernaturliga, något som vanligen omfattar ritualer, en etisk kod, en livsfilosofi och en världsbild.” Religioner kan ses som olika svar på frågor om livets mening och mål och om moraliska krav och plikter mot medmänniskorna.

Känner inte att jag blev just klokare av dessa rader men en fundering passerade i alla fall som ställde frågan ”kan det vara så att mitt ointresse för religion beror på att jag inte särskilt ofta bryr mig om att söka svar på frågor om livets mening och mål?
Inte heller ägnar jag någon tanke kring möjligheten att jag skulle ha en själ som lever vidare efter kroppens död. Det visar sig, säger jag till mig själv, precis som om där finns ett helvete att bry sig om.
Inget påverkar mitt sätt att leva…