Vissa rättigheter och vissa skyldigheter…

Att kunna vakna om morgonen och ha ynnesten att få sätta sig vid datorn och läsa vad kloka personer skriver är – anser jag – en av de många fördelar som följer med att ha uppnått pensionsåldern.
Tänker jag mest varje dag där knappast några som helst humörnedsättande ”krav” fördystrar min tillvaro.
Dock – vad jag läser försätter mig ofta, väldigt ofta, i funderingsläge.
Något jag gillar starkt och njuter av och som mest har sin bästa stund sent om kvällarna.

Som du märkt – en del av det jag läser finner jag vara så intressant att jag gärna omgående vill dela med mig av de ””klokskaper” jag just läst.
Som vad Patrik Engellau denna morgon förnöjer mig med.
Ett smakprov ur hans text:

”För att ett samhälle, åtminstone ett samhälle där de flesta av oss skulle vilja leva, ska fungera väl så måste dess medlemmar ha vissa rättigheter och vissa skyldigheter. Jag tror att vår tid, vilket betyder en historisk period som började för femtio år sedan, med ökande frenesi har koncentrerat sig på att utveckla och värna om människors rättigheter och samtidigt sopat medborgarnas skyldigheter under mattan.

Låt mig ta ett exempel. Varför ska barn gå i skolan? Jag har frågat några barn och när de övervunnit chocken över den ovanliga frågan så brukar de komma fram till något vagt om att syftet är att de ska kunna försörja sig på något bättre sätt än att leva på bidrag resten av livet. Men de verkar inte ha någon känsla av de har några andra skyldigheter att anstränga sig än de ambitioner som eventuellt växer ur deras eget bröst.
Utbildning är en rättighet som bara finns där och om de har svårt att tillgodogöra sig utbildningen så är det utbildningsanordnarens fel. Världen är inrättad för deras skull. De anser sig ha en rättighet att förverkliga sig själva, om det behövs så på andras bekostnad.

Men när skolplikten infördes i Sverige år 1842 så var det inte för att tillgodose varje barns rätt att förverkliga sig själv. Skolplikt innebär att skattebetalarna finansierar skolor och tvingar barn och ungdomar att utnyttja denna gratistjänst efter förmåga. Det gjorde skattebetalarna inte framför allt av välvilja mot barnen (som de ju inte kände personligen), utan för att de ville få något tillbaka.
När skattebetalarna bjöd på utbildningen så fick barnen en skyldighet att förvalta gåvan genom att ställa sig i gemenskapens tjänst. En ung människa utbildades inte till kirurg eller konsertpianist för att själv ha glädje av sin kompetens utan för att gemenskapen skulle dra nytta av färdigheterna”.

Men också:

För femtio år sedan inskärptes fortfarande barnens skuld till gemenskapen. Det ställdes krav på dem att göra läxorna, att komma i tid till lektionerna och uppmärksamt lyssna på lärarna för att förkovra sig efter förmåga.
Varför ska skattebetalarna finansiera en skola där en stor del av tiden går åt till att ungarna odisciplinerat ska bråka med varandra och med läraren?

(min fetmarkering)

En fråga jag gärna skulle vilja få svar på från de ansvariga för Vingåkers skolor.
Och vissa föräldrar…

Lämna ett svar