Om unga kvinnor

I efterdyningarna av det erbarmliga valet har emellanåt känt en liten ”lusta” att få skriva en smula elakt. Eller i alla fall lite mer ”direkt vad jag menar” eller hur jag nu ska uttrycka det.
Jodå, jag har en del på lagerhyllan som väl kommer i skrift så småningom – men denna blåsiga torsdag låter jag – en mig överlägsen skribent – få sätta tonen.
Patrik Engellau skriver så här:

Enligt SIFO-undersökningen i Svenska Dagbladet  skulle Sveriges 18- till 29-åriga kvinnor, om de fick bestämma, kunna tillsätta en majoritetsregering bestående av Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Dessa tre partier skulle få 49,5 procent av de unga kvinnornas röster vilket skulle bli mer än hälften om man räknar bort de 3,6 procent som de unga kvinnorna slösar bort på Feministiskt initiativ.
Som tidningsartikelns rubrik så träffande formulerar det skulle vi få ett helt annat Sverige om unga kvinnor fick styra.

Det är skillnad på kvinnor under 30 och män över exempelvis 40 år. ”Konservativa män” skiljer ut sig, men inte för att de skulle vara extra osympatiska utan för att de är extra eftertänksamma och klarsynta.
Den stora skillnaden är att de unga kvinnorna alldeles nyligen var små flickor som kanske ville gulla med isbjörnar medan 40-plussarna har årtiondens erfarenheter av livets skola och fått uppleva dess hårda törnar, motigheter, mänsklig falskhet och svikna löften.
40-plussarna har blivit luttrade och därmed bättre skickade att bedöma tillvarons oklarheter och utvärdera de olika bottnar som finns exempelvis i klimatfrågan.

Men de unga kvinnorna?
De har för det mesta bara de grundaste sakkunskaper och de har inga personliga fördelar av sitt engagemang. De har bara en brinnande tro.
Det var motsvarande sorts unga kommunister som Lenin kallade nyttiga idioter.

Jag – som klar 40-plussaretycker som Engellau – fast han formulerar det ju på ett sätt som jag inte kan – eller kanske rent av – inte vågar…
(fast jag tror att vi dela synen att – visst är unga kvinnor lite gulliga att titta på)

De 59 procenten

Om de 59 procenten…                             (23 sept 2018)

Söndagseftermiddag – ett trevligt ord – eftersom det då snart är måndag…
Men en sådan stund i Veckan brukar innebära att Madam har återvänt till sin lägenhet på Apoteksgatan och att lugnet har lägrat sig på Marknadsvägen 5.
Det tar inte lång stund förrän en svag känsla av ”tråkighet” kommer smygande.
Och då väcker jag upp in min gode vän – Herr Mac Dator – som emellanåt kan vara näst intill lika underhållande som M.

Men som också kan få mig fundersam – som när jag i dagens Kuriren läser vad tidningens chefredaktör påstår :
59 procent av befolkningen i Katrineholm och Vingåker tar del av våra nyheter varje dag, i print eller digitalt. Det visar undersökningsföretaget Sifos siffror.

Rent ljug, mumlar jag först till mig själv, men blir snabbt lite tveksam över den plötsliga tanken. Och funderar en stund över hur en av tidningens vanliga läsare uppfattar den siffran. Kanske som 59 procent av 43-tusen dvs (ca) 25500 personer.

Kollar – Katrineholm och Vingåker har tillsammans lite över 43-tusem invånare.
Att då 59 procent av dem – dvs ca 25 500 – skulle läsa tidningen verkar en smula osannolikt. Vilket det inte alls behöver vara – om man har lite tidnings-utgivar-kunskap. Som jag då. Men:

Kuriren hade år 2017 en redovisad (prenumererad) upplaga av 9200 – var 500 av dem var på den digitala tidningen – visar där att varje exemplar (eller) den digitala kkuriren.se  i så fall läses av cirka 2,7 personer.

Nu tror jag inte den siffran stämmer enär av de två kommunernas befolkning är många barn under 15 år – som jag antar i väldigt begränsad uppfattning kan tolkas som ”läsare av Kuriren”.
OK, det är en smula däst söndagseftermiddag, och jag är en lat person, så jag har inte bemödat mig om att ta reda på hur stor del av de två kommunernas invånare som är under 15 år.
Jag drar till med en gissning – 20 procent. Vilket enligt min opålitliga huvudräkning då antyder att runt 34-tusen har åldern inne för att betecknas som troliga läsare.
59 procent av den summan blir att Kuriren har ca 14750 läsare dvs runt 1,6 person per tidning.

Vilket inte alls behöver vara sant bara för att jag skriver det. Inte heller förändrar de olika siffrorna världshistorien på något sätt.
Men jag antar att den Sifo-undersökning som Kuriren låtit göra inte går att få läsa för tidningens vanliga läsare. Eller av mig…
Men allt gav mig i alla fall en möjlighet att få roa mig själv en stund.
Och en liten anledning att påpeka att du bör ta alla tidningars publicerade siffror om sig själva – med en nypa salt…

Blandad tisdag

En trevlig tisdag vill jag påstå så här om aftonen. Jag själv har besökt Kullbergska för att ”trampa cykel i 20 minuter” – ett arbetsprov för att kolla mitt hjärta.
Som enligt doktorns preliminära besked verkar vara i anständigt skick.
Liksom min kondition…
Dagen, tillsammans med Madame, avslutades vid 18-tiden med en god middag på Joans.

Nu, i min lugna, tysta ensamhet, har funderingar börjat pocka på uppmärksamhet.
Som det märkliga att Vänsterpartiet i Vingåker ökade sin väljarandel med 126 personer jämfört med 2014.
Obegripligt. mumlar jag för mig själv, när jag läser – detta…
Vad är det för lokala dönickar som vill ha ett sådant samhälle?

Lika obegripligt finner jag det vara att Anneli Bengtsson, (S) kommunstyrelsens ordförande så tydligt berättar att hon (partiet?) behöver bredda samarbetet med fler partier för att ”kunna behålla majoriteten inom kommunfullmäktige”.
Det är kanske inte så märkligt – men det tycker jag det är när hon så klart ut berättar att SD inte ingår bland de godkända samarbetspartierna.

”– Vi kommer att börja prata med de övriga partierna. Jag är övertygad om att vi får till en majoritet. Jag sitter lugnt i båten än så länge här, det är ingen idé att ta ut något gravöl i förskott, säger Anneli Bengtsson (S), kommunstyrelsens ordförande.

Hon vill inte alls spekulera i vilka partier det kan bli, som styr Vingåker framöver.

– Dörren är öppen för alla partier utom SD. Där har vi satt ner foten. Men att vi har dörren öppen för alla partier innebär inte att alla har öppet för oss.”

För egen del är jag starkt nyfiken på varför Bengtsson avfärdar SD. Tycker hon och hennes parti att vårt lokala SD på något sätt har agerat emot någon Värdegrund (ovisst vilken i så fall) vad gäller kommunpolitiken?
(om SD-väljarnahär)

Kan jag svårligen tänka mig – utan tror att SD i Vingåker behandlas på detta sätt för vad som skrivs om SD på riksplanet.

Jag har tidigare varit positiv till Anneli Bengtsson vad det gäller hur hon har skött sin del av kommunjobbet. Den känslan är numera mer nära noll och en elak figur bakom höger öra mumlar ”hoppas den  nuvarande oppositionen tar sig samman och tillsammans tar över majoriteten i KF”.
Så kanske de 1113 Vingåkersbor (de 19 procent av väljarna) som gav SD sin röst kan få känna den lugnande tanken att ”skönt – då räknas våra röster också”

Vin eller mellanmjölk?
Jag antydde i går att jag skulle återkomma i ämnet – livsglädje.
Ett ord jag aldrig läst eller hört att en politiker – på något plan – har använt.
Det tror jag beror på att de inte vet vad det är.
Livskvalitet
är det ord jag någon sällsynt gång hört som väl på något sätt – hos dem (politikerna alltså) – blandas ihop och ska betyda samma sak.
Nä – det tror jag inte alls – de vet helt enkelt inte vad livsglädje är.

Ämnet är outtömligt – men jag ska här med stöd av två bilder försöka förklara skillnaden – så att även en politiker borde kunna uppfatta skillnaden.

Så här tror jag våra lokalpolitiker beskriver – livskvalitet – kanske blandar de också in ordet livsglädje. Som de tolkar det…
Det här är ett exempel på hur jag tolkar ordet livsglädje dvs livskvalitet. Efter att ha upplevt hur ortsborna i Rüdesheim drar sig undan turiststråken för att i lugn och ro få umgås tillsammans – resonerar och skvallrar – allt medan de dricker sitt lokala vita vin…

Då såddes ett första frö

Att läsa kan ge mig kunskap, eller information som kan påverka hur jag tänker. Noterar jag lite förnumstigt när jag läser en liten berättelse om Pepsi – företaget som konkurrerar med Coca-Cola. Läser:

”Pepsi beskrivs som en plats som präglas av extrem, men rättvis konkurrens. Frekventa, kortsiktiga, precisa mätningar av resultat, baserade på marknadsandelar betydde att varje enskild chefs insats var lätt att spåra.
Pepsi är är en plats för de bästa och de smartaste, men även de tuffaste. Krigsmetaforer är ofta förekommande. Cheferna själva beskrev sig som företagsvärldens marinkår.
Folk klagade inte. I stället levde de upp till ett starkt maskulinitetsideal

Marinkårskulturen medförde att cheferna kände sig pressade att ständigt topprestera.
Familjen och vänner hamnade ofta i utkanten – fixeringen vid tävlan, både mellan företag och inom företaget ”krävde sin man”.
De rigida ritualerna, det militära språket och de stränga fysiska uppförandekoderna skapade tillsammans en maskulin, disciplinerad prestations- och karriärfixerad individ. Det är svårt att föreställa sig en forskare som är på väg att hitta botemedlet mot cancer som är mer engagerad än ”Pepsikrigarna”.
Eftertänksamhet var inte en dygd under Colakrigen.

Om du tittat på den här världen från betryggande avstånd blir du kanske förvirrad. Hur kunde dessa chefer framkalla så mycket energi och engagemang?
Och i vilket syfte?
För att sälja dyrt sötat vatten till tonåringar. (min fetmarkering)”

Texten ovan kommer från boken Dumhetsparadoxen som är betydligt mer omfattande och förstärker beskrivningen av ”arbetsplatsen Pepsi” som hos mig framkallar rysningar.
Det var ungefär där i boken som jag kände att det såddes det första fröet inne i mitt huvud som (ungefär då) sa ”Nu ger jag fan i att längre delta i kampen om ”att rädda planeten”.
Fler ”frön” såddes allt eftersom jag läste vidare i boken.

En skitkanal

Läser en rubrik på Expressens nättidning:

Åkessons angrepp mot SR: ”Vänsterliberal smörja”

Krönikan börja så här:
”Han kallade kanalen för en”skitkanal”
– Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt.
Jag tycker det är vänsterliberal smörja, säger Åkesson.”

Aaaah – känner jag genast – inför en sådan tuff politiker som vågar säga vad han tycker. Och dessutom mot en tv-kanal.
Smått ofattbart modigt.
Sedan känner jag i hela kroppen en aning av en den där pirrande känslan som påminner om den förväntningen jag hade när jag var barn inför julklappsutdelningen på Julaftonen.

Ungefär beskrivet då som:
Jag skulle vilja få ta del av vad medlemmarna i Vingåkers kommunfullmäktige har för åsikter om Katrineholms-Kuriren.
Men till skillnad från ovan nämnda Julafton – det får jag nog inte veta.
Om de nu ens har någon?

Något som skaver

Vissa saker som jag läser och blir irriterad över försöker jag tona ner och glömma bort. Enstaka gånger har jag svårt för det och det hände just idag när jag läste en ”insändare” av Robert Skoglund (S).
Ämnet är ensamkommande barn som söker asyl. Och Skoglunds rader är ett svar på en tidigare insändare som framfört funderingar i ämnet.

OK – en del av det som Skoglund skriver i sitt inlägg betecknar jag som känslopjunk. Någonting jag avskyr.

Enligt ersättningssystemet från Migrationsverket upphör då ersättningen till kommunen. Tanken är att ungdomen då skall lämna kommunen för ett boende hos Migrationsverket någonstans i Sverige.
Tänk dig då att du kommit hit ensam, du är mellan 14 – 17 år och kommer till ett helt främmande land. Du placeras i en kommun under asyltiden och börjar vänta på ditt besked om du skall få stanna eller inte. Tiden går, du har börjat i skolan och fått nya vänner. Du kanske har börjat i någon idrottsförening. Två år passerar utan att du får veta något om hur det blir. Du rotar dig ännu mer i samhället du bor i och vänkretsen växer.
En dag fyller du 18 år och istället för glädje på din myndighetsdag får du besked om att du skall lämna allt för att bo på ett nytt främmande boende och dela rum med 4-6 andra främmande personer.
(min fetmarkering)
Du är nu vuxen och har inte rätt att få stanna i Sverige.

Ja du Robert Skoglund, man kan ju få tårar i ögonen för mindre.
Fast inte jag då men säkerligen några fler mespottor av båda könen.
Nu ska jag berätta för dig vad som hände mig när jag fyllt 18 år.
Ta fram näsduken…

Jag blev tvångsförflyttad från min trygga tillvaro i Stockholm, hos mina varma trygga föräldrar, ett stort umgänge kamrater, idrottsklubben, ett välbetalt jobb – för att berätta något av det som (tvingad av myndigheterna) – därmed förändrades i mitt liv.

Jag hamnade i en liten avsides plats som heter Övergård (6 km utanför Sollefteå), blev där i 11 månader inkvarterad i ett rum som jag tvingades dela med sju (7) andra ynglingar jag aldrig träffat förut. Fick duscha varmt en gång i veckan, övriga dagar i kallvatten. Ingen tv eller radio på rummet.
Snålt med pengar eftersom som jag inte kunde jobba längre utan fick, förutom fri   bostad (synnerligen spartanskt inredd) och mat, (god svensk husmanskost) samt bara ett synnerligen blygsamt litet vecko-penning-bidrag. Fria arbetskläder dock.
Sova på madrasser fyllda med hö. Fick bädda våra sängar själva – en bäddning som ofta kollades att den var rätt utförd. Under våra lediga stunder kunde vi roa oss med att städa rummet.
Dessutom var vi tvingade att delta i dagligt arbete  (utomhus i alla väder) med kvällstjänst en gång i veckan.
För all del – de flesta lördagar/söndagar var fria från arbetsplikt.

Robert Skoglund – jag gjorde lumpen på Arméns Hundskola – en underbar tid i mitt liv. Lärde mig mycket för livet. Från en synnerligen kompetent och välutbildad personal – som ställde, ej förhandlingsbara krav.

Så, sätt grabbjävlarna – för det verkar ju mest vara pojkar som kommer –  i arbete av något slag. Någonting som ger någon slags fördel (återbetalning) för oss svenskar (Vingåkersbor?) för de omkostnader vi har för dem.
Ställ krav! Bestämda sådana.

Nå, jag kan ju hålla med om att jag då inte behövde ängslas över att bli avhyst från Sverige. Men numera ängslas jag i stället, ständigt, över att så få avhyses från Sverige…

Man tycker olika…

00.07 – Jag har slutat besöka biblioteket i Vingåker. Nå, i alla fall är det väl en så där två år sedan jag tittade in där. Men kanske snart igen för att kunna förhandsrösta…
Jag vill väl egentligen inte skylla biblioteket för denna min avoghet – tänkte jag först – eftersom vårt bibliotek (väl) ser ut om de flesta andra i småorter och mindre städer.

Som jag minns det i skrivande stund – de böcker jag fann att det gick att botanisera mellan erbjöd ett tämligen mediokert utbud. Erbjudet i en lokal som på intet sätt skapar positiva känslor. För en sådan som mig…

I mina stunder av missmodighet över den ”moderna svensken” hens (förfärliga ord) oförstånd och ointresse av kultur, får jag för mig att det nu för tiden anses vara betydligt mer viktigt att där finns flera datorer hos biblioteket än att själva atmosfären ser ut så här…

Så vill ju de styrande att det ska vara i Sverige – tänker jag – där det hos de styrande – helt saknas en längtan, eller förståelsen, efter något som kan förhöja biblioteksbesöket.
Billigt – står högst uppe på deras prioriteringslista – just före handikappanpassade toaletter, och godkänd luftcirkulation och av facket godkänd städmaterial…

Att läsa böcker finner jag synnerligen viktigt. Nå i alla fall en del av dem. Och blir sittandes i avundsjuka funderingar kring möjligheten att ha få ha letat efter betydelsefull läsning i en en stimulerande och njutbar miljö som den här.

Nej, jag vet, ingenting för den moderne svensken.
Men du kan kanske i alla fall kan hålla med om att det vackert?

Jag själv undrar lite över hur det kommer sig att människor, för ganska länge sedan, tyckte att det var värdefullt att skapa någonting så vackert  – och att det fanns pengar till det.
Och kunniga människor som kunde skapa det…

När försvann det ? – undrar jag medan jag njuter stilla och eftertänksamt av mitt goda vin i sitt behagfulla glas…

 

Prideparad (2)

Jaha, då har det genomförts en ny Prideparad i Vingåker – och jag sitter här i den mörka natten och undrar ”Varför då?”
Kollar så i Kuriren där Robert Skoglund (S) är intervjuad. Skoglund är den som var främste initiativtagare till Prideparaden som genomfördes för första gången år 2016 då han – jag citerar Kuriren:
”pekade på behovet av en dag för att hylla mångfalden, alla människors lika värde och rätt att få finnas i Vingåker.”

Där blir jag sittandes med min undran ”Vem har – förutom Skoglund då – påvisat ett sådant behov?Jag själv har då aldrig hört talas om, eller märkt ett pip av, ett sådant behov.
Jag kan inte tänka mig annat än att där finns många Vingåkersbor (alla) som sympatiserar med Skoglunds ”alla människors lika värde och rätt att få finnas i Vingåker.” Att hylla mångfalden är jag väl mer tveksam till – innan jag får veta mer hur Skoglund beskriver den mångfalden.
Jag antar att han där mest tänker på olika sexuella minoriteter. Och där är min gedigna erfarenhet den att ”Folk i allmänhet bryr sig noll om sådant utan ser det som en privat sak.”

Ännu mer frågande blir jag när Skoglund lägger till:
Det är starka krafter i Vingåkerspolitiken som vill skuffa undan hbtq-frågorna hela tiden. Man möter ett starkt motstånd och inte bara från partier som man vet är emot. Hbtq-frågor blir inte högt prioriterade. Det här betyder att vi egentligen behöver jobba ännu mer med frågorna.

Jaha, mumlar jag, och kan faktiskt inte föreställa mig att där finns starka krafter inom Vingåkerspolitiken som vill skuffa undan hbtq-frågorna. Och jag blir allt mer nyfiken på vilka Skoglund ser som ”Vi” den avslutande meningen.
Jag själv tillhör inte dem som platsar i detta vi – jag är i ämnet totalt ointresserad..

Men jag kanske är i minoritet i frågan – funderar jag när jag i Kuriren läser:
– Men engagemanget kring pride är kanske inte jättestort i kommunen. Vi ser ett minskat intresse att delta, men vet inte vad det beror på. Men pride är fortfarande jätteviktigt och ännu viktigare nu när utvecklingen är att intresset minskar, säger Elin Pettersson,
kommunens upplevelsesamordnare.

Jätteviktigt? Hur då då? Tja kanske för några få då.
Eller vad säger du Elin Pettersson? Jag personligen kan dock föreställa mig varför intresset avtar – ämnet är uttjatat.

De som Kuriren intervjuar under paraden levererar de förväntade flosklerna ”Men jag har gått i Katrineholm Pride för att stå upp för allas lika värde.”
Eller ”Det finns så många som är homofober och anti.”
(jaså – hur vet den som sa det – undrar jag?)
Eller ”– Ja, jag går med, för man ska få tycka om vem man vill.
Jaha – och?
Får man inte det i Vingåker?

Kuriren inleder sin paradbevakning med orden:

Stolta bar de regnbågens alla färger under lördagens prideparad. Många ville vara med och stå upp för alla människors lika värde.
Och levererar ytterliga några förväntade floskler:
– Det är en trevlig folkfest och vi tycker det är viktigt att stå upp för mänskliga rättigheter och att alla får vara den man är, säger Lena Ångnell och Carina van Steenbergen, besökare.

Jamenfan – mumlar jag – det tycker ju alla normala människor.
Nå kanske inte i det där med ”folkfest” då. Som jag.

Johan Tranquist, upplevelsechef i kommunen ville tacka deltagarna.

Jag är överväldigad över att så många kom. Det här är en viktig symbolisk handling.

Symbolisk handling? Jaha, varför då? – OK kanske för några få då – men vanliga människor bryr sig nog inte.
Utom, som alltid, några nyfikna då…

Postbilen…

Jag har mitt hus vid en vändplan vid en kort återvändsgata vilket betyder att det bara är jag och grannen intill som kör hit med våra bilar. Bortsett från ett och annat kompisbesök som infaller. För all del – den vänliga ”sopgubben” anländer ju varannan onsdag.
Och postbilen.

Därför är det väl inte så konstigt att, där jag satt på verandan med mitt förmiddagsfika, tittade upp när jag hörde att en bil kom farandes åt vändplanen till
Jag är ju som så många andra – en smula nyfiken…

En gul postbil stoppade någonting i grannens brevlåda och for sedan snabbt iväg igen.
Av någon anledning hade ännu inga tankar om politik uppenbarat sig i huvudet, vilket kan vara anledningen till att jag kom att tänka på post. Och då min egen postgång eftersom jag högst sällan får någonting stoppat i min egen brevlåda.
Inte ens en gång i månaden, sa jag till mig själv.
Där min skylt på brevlådan – ”Ingen reklam – tack” – nog bidrar mest till detta konstaterande.

Fast all reklam slipper jag inte – men då kommer den i min mejlbox.

Nåväl, mitt nuvarande liv är sådant att alla viktiga meddelanden kommer i datorn.
Fick för någon dag sedan ett ”slutskattebesked” som jag kunde ta del av om jag loggade in mig på www.minmyndighetspost.se med mitt mobila bank-ID.
Enkelt.
Liksom att jag fick logga in mig hos www.kivra.com/ för att få se mitt nya försäkringsbesked för bilen – Kivra – en ”digital brevlåda” som Folksam använder för att kommunicera med sina kunder.
Försäkringspapperen (?) fanns där som en pdf som jag kunde spara ner i datorn – och om jag så ville – kunde skriva ut på min skrivare.

Jag får numera inte en enda faktura på papper. Mina återkommande månatliga fakturor sänds direkt till min bank (autogiro) eller som e-faktura och jag sköter alltså den delen av livet genom att logga in mig hos min bank.
Superenkelt – och bekvämt.
Det sista ordet där är ett av mina favoritord.

Väntar jag paket så ser jag till att jag blir aviserad om leverans via min mobil. Får i ett SMS en kod plus veta om jag ska pallra mig till Ica eller Coop för att hämta paketet.
Inga avier i brevlådan längre.

En annan förändring jag också noterade det var att det var mycket länge sedan jag gick till en bankomat för att ta ut pengar. Numera betalar jag (bara) med kort eller swishar.

Och blir emellanåt lite förvånad över hur många det är som inte vill ”hänga med” i den utvecklingen.

Men fortfarande kör jag min bil – med automatlåda – helt själv…

Andra funderingar

I går var det valfundering, i dag pockar andra på. Jag börjar lite försiktigt denna lördag med att citera Johan Hakelius som i en krönika skriver:

Jag tror att det har att göra med att det finns en svensk impuls att helst inte utkräva ansvar av någon för något. Det blir så obehagligt. Det är mycket trevligare om vi kan vara överens om att alla egentligen menar väl.

Vill du få veta varför han skriver så klicka dig in till krönikan.

Men för egen del vill jag bara framhålla att denna svenska ”sjuka” irriterar mig något så – du får själv välja svordom…
Varför synes det vara så svårt att utkräva ansvar av någon som ”gör fel” – skriver jag för att undvika skriva fula ord.
Jo, klart det är obehagligt för den som drabbas av ”sitt ansvar” men det jag har så svårt för att förstå är att det verkar kännas ännu mer obehagligt för den som kräver ansvar.
Vi svenskar är ett märkligt folk – på många sätt…
Blanda bara inte in mig för mycket i den meningen – jag är ju halvnorsk…