Vanligt folk…

…är förmodligen ganska vanliga, sa jag till mig själv när jag läste den sista meningen i Bitte Assarmos krönika hos DGS idag:

”För om det finns något som vanligt folk i det här landet avskyr så är det malliga människor som sätter sig själva på höga hästar och agerar moralpoliser.”

Och kunde förtjust notera att jag själv där tillhör gruppen – vanligt folk – medan jag återgick till favoritfåtöljen…

Raderna ovan skrev jag sent i går kväll men efter att denna morgon ha läst mina favoritbloggare (och alternativa media) anar jag att min tillhörighet till gruppen ”vanligt folk” är tämligen skör. Antagligen samma för dig – eftersom du besöker nattgöken – och kanske därmed också läser de artiklar jag länkar till.
Sådant som – vanligt folk – inte läser. Vilket de borde göra! 
Som när Bitte Assarmo så elegant ironiserar över sakernas tillstånd i det märkliga landet – Sverige.

Eller när Richard Sörman, lika elegant gisslar oss ”svenskar” – det vanliga folket – som vanligtvis inte ägnar många sekunder till att fundera över hur livet för ”dem” håller på att försämras (ännu mer) till det sämre.
(Missa inte att ta del av kommentarerna till artiklarna)

Så faller jag i den märkliga funderingen ”Tänk om man i Kuriren kunde läsa sådana krönikörer”. Då skulle tidningen få mig som fullbetalande prenumerant…
Men möjligen också förlora en del ”vanligt folk” som prenumeranter… 

Fler som är oroade?

Mening är att den här rubriken ska peka på en tidigare- men – i alla fall är jag den här gången orolig – och uppgiven… 
Anledningen är att jag läser en artikel som berättar att ”En ung man har avlidit efter ett knivrån under natten till onsdag.”
Som vad jag förstår skedde i Göteborg.

Jag själv är inte alls orolig för min egen säkerhet här i Vingåker – utan min oro och känsla av uppgivenhet kommer från vad jag läser att ”ansvariga personer” säger i artikeln.
Som kommunalrådet Axel Josefsson:

– Vi jobbar aktivt med olika trygghetsskapande åtgärder där vi dels på ett nationellt plan vill få fler poliser, och dels på ett lokalt plan vill införa bättre bevakning och trygghetskameror. Han förklarar att trygghetskameror på knytpunkter, så som Hjalmar Brantingsplatsen, är ett sätt att förbättra kontrollen på områdena.
(Som leder till vad? – undrar jag)

– För att förhindra att det drabbar unga personer måste vi fortsätta samarbetet mellan polis, socialtjänst och skolor. (min kursivering)

Vad då samarbete? Och förundras över att reporten inte ställer frågan om ”hur ser det samarbetet ut?” Där jag för egen del bara kan se mig ett antal ”möten” där man utbyter floskler mellan deltagarna. Något annat kan jag inte föreställa mig.
Kan du? Hur skulle det i så fall beskrivas?
Och undrar förstås lite över om något sådant samarbete finns i vår kommun…

Inrikesminister Mikael Damberg är ännu en pratmakare bland regeringens ministrar – som förstärker min känsla av uppgivenhet.

– Vår regering är fast besluten att bekämpa brotten men också brottens orsaker och därmed förhindra att unga människor faller in på brottets bana.
År 2024 ska vi ha 10 000 fler polisanställda.

Jaha – muttrar jag allt mer förbannad – både för att reportern inte heller där ställer frågan ”Hur beskriver du att den bekämpningen ser ut?” liksom frågar – hur regeringen nu kommer att agera för att ta hand om ”brottens orsaker”.

För egen del tror jag inte alls att ”regeringen” bryr sig särskilt mycket – de har ju invandringen att tänka på. Förutom att hålla reda på vad Greta har för sig och resten av tiden lägger de ned på att ”Hålla SD utanför”…

Johan Attenius (S) är oppositionsråd i Göteborg och ännu en av dessa pratmakare – som även ha slipper följdfrågor. Han säger:

”Man måste arbeta förebyggande med unga människor som riskerar att bli involverade i kriminell verksamhet.

– Vi måste vara kompromisslösa när saker väl händer. Men vi måste jobba förebyggande med skolor för att skapa alternativ åt personer som riskerar att hamna i kriminell verksamhet. 

Han förklarar att riktade satsningar tidigare har gjorts mot unga män, som är i den största riskzonen.

– Man måste tänka på vad som ligger bakom. Ge alternativ och skapa jobb som ett alternativ till brottsligheten.

Den usle reporten borde ha frågat:
– Vem är denne ”man” som ska tänka på (ut) vad som ”ligger bakom”
Och hur är det sedan tänkt att man ska använda den kunskapen till?

– Vilka är de ”vi” som ska vara kompromisslösa – och vilka är de ”vi” som ska jobba förebyggande med skolor?
Och hur ser det ”jobbet” ut. När kan det komma igång?
Finns det resurser för sådant?
 
– Och vem är det som ska skapa jobben? –  ”alternativen till brottsligheten”

Suck – jag kan bara konstatera att min uppgivenhet – över regeringens oförmåga och dagens usla PK-media – ökar för varje dag… 

Men min förnöjsamhet över att bo i Vingåker ökar dock också för varje dag…




”Here in Sweden we have a ’värdegrund’…”

Om det finns något jag tycker (nästan) lika illa om som dagens regering så är det ordet värdegrund. Och jag blir därför glad när jag läser vad Ann Heberlein skriver om ordet.
Heberleins text börjar så här:

”Blott Sverige svenska krusbär har – och bara i Sverige finns ”värdegrunden”. ”Värdegrund” är ett ord som är lika unikt för Sverige som ordet lagom, lika omöjligt att översätta och ytterst svårt att fånga.
Begreppet värdegrund används i princip inte någon annanstans i världen. Enda undantaget är Norge, som anger termerna ”vaerdigrunnlaget” och ”vaerdiplattformen” i läroplanen för den norska grundskolan. 

I övrigt är värdegrund ett exklusivt svenskt begrepp, utan kopplingar till en internationell diskussion och diskurs. Nationalencyklopedin definierar ”värdegrund” som ”de grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar”. Själva begreppet är alltså tomt på innehåll.
En värdegrund kan alltså bestå av vilka värderingar som helst.
Att hänvisa till ”värdegrunden” är alltså lika informativt som att svara ”mat” på frågan ”vad blir det till middag?”

Om jag nu, denna onsdagskväll, inte vore så jämmerligt obenägen (läs lat) skulle jag förstås ägna en god stund åt att ta reda på vad som står bakom den värdegrund företrädare för kommunen säger att ”vi” har.
De kanske jag ska skriva.
Jag är inte tillfrågad om vad jag anser om den saken men har en svag misstanke om att jag i alla fall tidigare har tagit del av den – men inte så säkert kan påstå – att jag helt delar den…

Och lite funderar jag över hur många Vingåkersbor det är som ens känner till att ”vi” har en alldeles egen värdegrund – och om de nu till äventyrs vet det så kanske de tänker som jag ”ja ja den är väl mest formulerad för att vara något slags rättesnöre för kommunens anställda”.
Det vill säga – vi bryr oss själva just inte så mycket om den saken.
Och inget av de två skälen – kan man ju ha anledning att ha något negativt att anföra emot.


Måndag – underbart…

…tänker jag när jag slår upp mina grågröna ögon denna morgon – och gör vad jag gör de flesta morgnar – slår på datorn. Så att den kan kan ordna till sig medan jag fixar med frukosten…
Som, som alltid, följs av en stunds botaniserande bland PK-media och (de mer) intressanta bloggar och alternativa media jag följer. Om jag börjar dagen med PK-media (de stora tidningarna och lilla Kuriren) blir jag förvånad över att de lägger så stor vikt på att redovisa det svenska vädret.

Min förvåning bygger på att jag själv är just intill noll intresserad av det kommande vädret – det blir som det blir – och skulle det inte bli som media beskriver framtiden – bryr jag mig inte alls.
Kan förstås bero på att jag aldrig ordnar med grillfester i trädgården och om det skulle vara så att jag och Madame om förmiddagen sagt oss att ”i kväll grillar vi” och det regnar – So what? – då blir det väl pannkaka inomhus i stället – och spar vinflaskan till senare tillfälle…

Bara så du vet det – vi tänker inte några som helst elaka tankar kring klimatet en sådan gång. Fast jag undrar förstås lite över varför jag då här länkar till SMHI…

Det var väderleken det – det finns andra ”lekar” – som fotboll och där har det framförts tankar om att de svenska fotbollsdamerna är – underbetalda.
Några har till och med anmält saken till DO – diskrimineringsombudsmannen (eller något liknande).

Är det så att , du som jag, har tillgång till Youtube kan du – här – ta del av vad (den allt mer kände – Youtubern) Henrik Jönsson anser om den saken.

Oj, mumlar jag när jag läser vad Patrik Engellau berättar i sin krönika om att en – i Sverige boendes ryss – har sökt asyl i Polen. Och fått den beviljad:

”Denis Lisov hade flytt från Sverige och sökt asyl i Polen. Svenska myndigheter hade efterlyst Lisov och begärt honom utlämnad till Sverige. Detta hände för några månader sedan. Den nya nyheten är att en polsk domstol just beslutat att inte utlämna Lisov till Sverige eftersom Sverige har kränkt Lisovs mänskliga fri- och rättigheter.”

Jag kan inte riktigt komma på varför jag nu vill citera Clemens som säger ”Har du tänkt på att de länder som våra inkommande säger sig komma från inte är ett dugg intresserade av tanken på ett mångkulturells samhälle?

Om flygskammen…

…kom jag att tänka på – den svenska då – en liten stund när jag i SvD läste:

Den europeiska flygplanstillverkaren går för första gången om rivalen Boeing. Det rapporterar Reuters efter att Airbus på tisdagen bekräftade sina leveranser för det första halvåret. – 389 flygplan.
Airbus har angivit leveranser av 880–890 flygplan för hela 2019.” 

Några siffror om Boeings leveranser står inte men jag antar att de inte är så mycket lägre.

Nåväl, jag blev sittandes en stund i någon slags fundering kring det här med att det finns så många svenskar – som det syns – är så förtjusta i, rent av älskar, att göra det egna livet så besvärligt de kan. För all del – en viss överdrift – men till vissa delar då – någon slags lust att ägna sig åt leka fakir (självplågare).
Nå, det är mycket jag inte förstår va gäller mänskligheten men för egen del undviker jag så mycket jag kan sådant som minskar min egen känsla av att ”livet är härligt”.
Och i de orden finns inte plats för vare sig flygskam, eller andra skammar, va det gäller mitt resande. Som till 95 procent består av bilresor. Gärna långa sådana.

Åter till den svenska flygskammen – som du kan få en uppfattning om om du klickar på det röda ordet. Upp kommer då en karta med små flygplan på. Om du klickar på dem så får du ta del av just det flygplanets rutt och lite andra uppgifter.

Du kan förflytta kartbilden genom att t ex ”dra den” med musen och på så sätt se flygaktiviteterna över Sverige. Eller över hela planeten…
Då ser du att många av de som flyger över Sverige är förbipasserade plan från andra länder på väg till andra länder utanför Sverige.

Nog kan man väl anse att det är glest mellan flyget över Sverige och speciellt då över landets norra delar.

När Clemens och jag hamnar i pratstunder kring det här med flygskam, suckar han djupt och säger: Vad fan kan man komma på som förmår regeringen och alla dessa klimatprofeter upp ur meningslöshetens kvicksand.

Sommarpolitik…

…kan det finnas något mer ointressant? Frågade jag mig själv för en stund sedan när jag läst en krönika hos Kvartal – som raljerade lite över partiernas förehavande på Almedalen. 
Det var några rader där som väckte mitt intresse för en fundering:

”Det är en spännande paradox: Ju mer folk i expertpanelerna pratar om Moderaternas återgång till konservatismen, desto mer liberalt blir budskapet från Moderaternas partiledare. Åtminstone om man ser till vad för typ av samhälle han beskriver att han vill ha, vilket känns som en rimlig utgångspunkt.”
(min fetmarkering)

Jag började fundera över bristen hos våra lokala partier att med jämna mellanrum lämnar besked över just den frågan – vad för typ av samhälle de vill ha?
Och vad de gör för att uppnå detta.
Jag

Jag kan gott föreställa mig att just ingen mer än jag har sparat på valmaterialet som du (vi) fick från partierna inför det förra valet – späckade med floskel-löften om vilka stordåd de skulle uträtta om de bara kom till makten.

Nä – du slipper exempel – men jag är lika förundrad över att – som jag uppfattar det – ingen enda Vingåkersbo verkar ha minsta intresse av att ställa frågor till partierna om deras löften ”Hur blir det med det här nu då?”

Och, givetvis beror det på att ingen väljare minns det minsta av vad partierna utlovade. Så de har ingenting att fråga om.
Dessutom är det ju Damfotboll på tv, det ska fixas med semesterplanerna och gräsmattan ska klippas – så vem har minsta lust att skänka en fundering om kommunpolitiken?

Och glad som f-n är man för den saken inom partierna – vilket gör livet för dem tämligen behagligt (vad gäller den saken) inte minst då för att de – därmed – inte behöver tänka sig ha minsta tanke på att på något sätt störa väljarna med minsta gnutta egen information som skulle kunna väcka upp besvärliga tankar hos de slumrande… 

Och vem i Vingåker (eller hos Kuriren) skulle ha minsta åsikt/intresse av ifall företrädare för VTL hade ätit lunch med ledarna för vårt lokala SD?
Tre år före nästa val…

PS – läser i en annan krönika i Kvartal:
”Alla som har bevakat Almedalsveckan för en stor medieaktör vet att det semestrande Sveriges intresse för det som sägs och spelas ut i Visby inom ramen för det konventionella är försvinnande litet.
Det verkligt originella, däremot, är tidlöst intressant.

Min fetmarkering som också pekar på ett skäl varför våra lokala politiska partier är så frånvarande…

Underbegåvade…

…skriver jag som rubrik i stället för ett annat ord jag egentligen skulle ha velat skriva. Och jag vet inte alltid om jag då menar våra politiker eller oss som röstat fram dem. Eller oss svenskar i allmänhet…

Jag, som vaknar glad och nyfiken – åtminstone 361 av årets dagar, blev denna förmiddag en smula ”upprörd” av vad jag läser om att en ny jättestor, jättefin, flygplats kommer att öppnas i Kina i höst.

Jag missunnar inte Kina detta, och det är inte det som gör mig upprörd – men blir i alla fall en smula mer betänksam när jag i blogginlägget (eller som G W Persson säger om vissa bloggar – en mindre artig plats än dagstidningarna) läser att:
Exempelvis Indien planerar för 200 nya flygplatser, och Kina för drygt 200 nya. Plus mängder med nya kolkraftverk…

Just när jag läste de orden tänkte jag på ordet som jag inte vågar skriva i rubriken men börjar på bokstaven ”i” – dvs alla de som ivrar för flygskam – vilket fick mina funderingar på något sätt att  – automatiskt hamna i Vingåker.
För jag tänkte också ”En sån jävla tur då att vi i Vingåker satsar på elbilar i kommunens bilpark”.
Och undrar lite stilla över hur många Vingåkersbor som anser (tror) att det räcker som – klimatkompensation. För det globala klimatet menar jag där…

Och hur många i kommunen det kan vara som funderar över hur ”världen” – eller i alla fall vårt lokala KF – nu ska agera för att kraftfullt få ut sin syn (och krav) på det här med att flygplanstillverkarna Boeing och Airbus genast ska sluta tillverka sina eländiga klimatförstörande produkter.
Och – lite märkligt kan jag tycka – har ännu inte till KF inkommit ett Medborgarförslag om det – eller att ”Kommunen Vingåker kraftigt ska fördöma att så många svenskar åker ända till Frankrike för att titta på – damfotboll”.

Nix – det är heller inte det som gör mig upprörd – men det blir jag av att ta del av alla totalt (för klimatet) meningslösa förslag som jag förväntas leva efter – som kommer från alla dem som hos mig hamnar under beteckningen ”i”…

Märkligheter…

…tänkte jag flera gånger vid fikat efter lunchen. Och undrade lite över hur de klimatengagerade i Vingåker reagerar över en sak jag fick vetskap om under kaffestunden.

Bärsäsongen är här och i år har över 6 000 bärplockare ansökt om arbetstillstånd hos Migrationsverket, de allra flesta från Thailand
.

Man kan på goda grunder tro att dessa bärplockare får arbetstillstånd – men inte kommer att cykla hit, eller åka tåg, utan kommer till Sverige med flyg. På nätet läser jag många kommentarer kring detta (inga från Vingåker vad jag kan se) – som:

”Här finns 100 000 tals arbetsföra bidragstagare som vi kan skicka ut i bärskogarna och tjäna till sitt uppehälle utan att ligga skattebetalarna till last, men att ställa krav på dem är ju rasistiskt eller hur ?”

Att flyga 6000 Thailändare på tur och retur-resa frestar på miljön – kan man ju få för sig att de klimatängsliga anser.
Vilket får mina funderingar att hamna i att jag därför förväntar mig att de mest ivriga av dem i Vingåker nu kommer att skriva syrliga insändare i Kuriren där de kräver ”åtgärder från regeringen för att stoppa detta oansvariga klimatpåverkande agerande” och snart också kräver att få gå med i Pridetåget i Vingåker den 3 augusti med plakat som kräver ”bort med de utländska bärplockarna” – eller något liknande.
Där ordföranden i vårt lokala Miljöpart givetvis går i spetsen kanske hand i hand med – inbjudna – vår världsberömda Greta.
(Det vore väl ett smart sätt att sätta Vingåker på kartan)

Jag kollar lite på rubriken till förra inlägget och bestämmer mig för att i väntan på att den – lokala ”smartexplosionen” ska hinna genomföras och nå alla i kommunen – fortsätta förklara att ”Jag givetvis ironiserar över sakernas tillstånd” när jag skriver som jag gör här ovan.
Vissa saker är smått omöjliga att genomföra – trots alla välmenande (?) protester…

Jag fortsätter mitt raljerande, märker jag, när jag övergår till nästa ”lilla märklighet”. Och nu vet jag TMF (TaMigFan) inte vem jag vänder mig till – men i dagens Expressen läser jag – denna verkligen skrämmande uppgift:

Ormbett skördar årligen ett stort antal dödsoffer världen över.
Var fjärde minut dör en människa till följd av ett ormbett.

Du har förstås inte den minsta aning om hur många minuter det går på ett år – därför ska du få veta det här. Hur ska du annars kunna värdera – få en uppfattning om – vad siffran var fjärde minut betyder i det verkliga livet…

Ett år innehåller 365 dagar. 1 dag innehåller 24 timmar. 1 timme innehåller 60 minuter. Således är det 525,600 minuter på ett år.  
Dela så de minuterna med fyra och du får antalet människor som – årligen – dör av ormbett.         

Och så konstaterar du (givetvis) att ”Sorgligt – men det kan vi inte göra ett skit åt i Sverige”.   
I alla fall inte mer än vi kan påverka antalet årliga dödsfall på grund av hur Sverige påverkar det globala klimatet…

Dags för påtår…

Ett ord…

Sitter en lång stund och funderar över om jag ska använda ordet – idioter…
Anledningen är att jag i en annons i Expressens nättidning läser texten:

”De flesta är överens om att vi måste göra något för att stoppa uppvärmningen av jordklotet och minska utsläppen, för att kunna leva kvar på jorden. En viktig del är den energi som vi använder och ett stort arbete pågår med att byta ut fossila bränslen som kol och gas mot fossilfria och förnybara energislag som sol och vind.
I Sverige har vi redan kommit långt och 99 procent av vår energi är fossilfri, men eftersom klimatet är globalt och vi har en global energimarknad är det viktigt för klimatet att vi inte nöjer oss.”

OK – man kan läsa texter på olika sätt men min första reaktion var att annonsören (för solceller) anser att den ynka lilla kvarvarande procenten som – i Sverige inte ännu är fossilfri – nu ska åtgärdas. Elimineras alltså – kosta vad det vill – eftersom hur vi i Sverige agerar anses ha så stor påverkan på den globala energimarknaden.

Oftast betyder inte ”en procent” att det påverkar mitt liv så mycket. Speciellt inte när jag dricker mina goda viner – men den här anförda påstådda procentens stora påverkan av hela Sverige och den globala energimarknaden – får mig till slut att bestämma mig för att använda ordet – idioter.

Några timmar senare…
Idiot kan av många anses som ett starkt ord, rent av kränkande.
Som jag ser det – det får väl var och än tycka som den vill om. För egen del har jag blivit kallad idiot så många gånger att (hos mig) ordet totalt förlorat sin mening, liksom orden fascist, och alla de övriga tillmälen jag får höra när man/jag anser att invandringen inte är helt problemfri eller framhåller att jag har en smått avvikande åsikt om det här med – klimathotet..
Om någon nu för tiden kallar mig för idiot, bryr jag mig inte, anser numera att det mer betyder – i alla fall klart antyder – att ”jag har rätt”.

Kränkt? Skulle aldrig fundera över att bli kränkt. Ingenting kan få mig att bli kränkt. Kraftigt irriterad? Jodå, ibland rent av förbannad. Men alla dessa personer som säger sig bli kränkta för minsta skitsak får mer av mitt milda förakt än medlidande…

Håhåjaja – jag antar att jag nu kommer att  skriva – om inte  kränka – så i alla fall irritera t ex alla de Vingåkersbor som meddelar omvärlden om sin – klimatångest.
Eller de som tycker att flygskam är ett vackert ord…
Läs den här texten – som handlar om – det fullständiga missförståndet – byggt av känslor – som finns bakom motståndet mot Preems önskan att få bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil.
Läs och du får bl a läsa de här raderna:

”En annan sak som förvånar mig är hur lite som kommer fram i debatten om de fördelar och miljövinster som Preems utbyggnad innebär. Hela ärendet är kopplat till en av världens genom tiderna mest omfattande och efterfrågade miljöåtgärder: sänkningen globalt av svavelhalten i fartygsbränsle efter beslut av FN´s maritima miljöorgan IMO för några år sedan. En åtgärd som kan rädda 10 000-tals liv och stoppa naturförstörelse i en tidigare ej skådad omfattning.

Över en natt” – från den 1 januari 2020 – kommer ett utsläpp av svavel som motsvarar i storleksordningen 5-6 gånger EU´s totala landbaserade utsläpp av svavel till luft att elimineras. Även utsläppen av cancerogena partiklar med mera kommer att minska kraftigt.

Det Preem vill göra är en av de viktigaste åtgärderna i sammanhanget: rena ”vid källan”, det vill säga ”plocka ur” svavlet ur den så kallade restoljan som används som fartygsbränsle – eller Bunker C som den populärt kallas – och göra om den till lågsvavlig lågaromatisk bensin och diesel, varav en del kan bli fartygsbränsle.”

Bonnläppar…

Finns det folk som kallar oss som bor i Vingåker – en del på skämt andra med större allvar. Kom jag denna dag att tänka på – denna dag – efter en mycket skön Midsommarafton i en betydligt lantligare miljö än Vingåker.
Fyra personer – inga barn – som över en synnerligen god middag förde resonerande samtal. När livet är som bäst!

Att jag kom att tänka på det beror på att jag läste följande rader av Johan Hakelius i hans krönika i Expressen:

”I vår egen tid finns ett helt gäng turnerande tänkare som reser från världsstad till världsstad och drar städernas bästa argument för alla som kommer i vägen. Kjell A Nordström heter en. Det var han som häromåret kallade landsbygden ”skräpyta” och sammanfattade dess framtid så här:

– Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”

Jaha, tänkte jag med en vag känsla av att jag höll med om detta. Du – en liten stund bara – innan jag sa till mig själv att ”jag är ju inte det minsta intresserad av universitet, shoppning eller underhållning och jag gillar ju skogar med alla dess träd. Och jag gillar ju både barn och ( i alla fall vissa) knäppgökar”

Men kunde ändå inte riktigt få bort den första känslan. Som jag tror till viss del bygger på att det finns vissa – mycket få – dagar då jag (i Vingåker) känner mig som vad troligen en manlig balettdansör skulle känna när han plötsligt upptäcker att han är omgiven av tanterna i ortens PRO-Linedancegrupp.

Om jag själv bättre kommer på varför det är så – kanske jag återkommer i ämnet…