Vingåker?

Varför skriver jag så mycket om ”omvärlden” och så lite om Vingåker?
Funderade jag nyss där jag satt i favoritfåtöljen och njöt av morgonens Fokus.
Mycket av tidningens innehåll lockar mig till att skriva om dessa ”märkligheter – som förekommer längre bort än Flen”.

Och funderar lite stilla över hur intressant Vingåkersborna tycker det är att läsa om. Och försöker föreställa mig hur många här i Vingåker som prenumererar på Fokus. ”Högst 2 procent av dem som prenumererar på Kuriren”, viskar en röst bakom högra örat.

Där blir jag lite irriterad över att jag inte (lätt) kan få veta hur många det är i Vingåker som prenumererar på Kuriren – men önskar att förhållande (siffrorna) mellan prenumerationerna vore det motsatta.

Nå. även i Fokus finner jag vissa meningar som väcker min skrivklåda – plus – ett slags sinnestillstånd som försöker påstå att det är – ironiskt. Jag vill då – ofta – t ex överföra märkligheter från rikspolitiken till Vingåkerspolitik.

Får jag ge några exempel? Tack…

Johan Hakelius, Fokus politiske chefredaktör, är den som skriver:
”Den journalistik som bygger ett slags förståendets och kunskapens arkitektur, där en artikel kan vila på en annan och resonemangen har historia, framtid och ett landskap att vistas i, är ovanlig.”

Ovanlig? Bah – saknas helt i Kuriren. Men förekommer ofta i Fokus. Därför vet jag – som prenumererat på Fokus sedan dess tredje nummer – mer än den som bara läser Kuriren och kompletterar med TV.
Jag menar då – annat – som tilldrager sig utanför kommungränserna.

Ja ja – det finns annat i Fokus som får mig att hamna i Vingåker – och inte helt ovanligt då – i Kommunfullmäktige. Som när jag läser:
Den kritik mot kvartalskapitalism som man kan läsa. höra och se i medierna är med andra ord i stor utsträckning ett syskonbråk mellan två samhällssektorer – finans och media – så båda lider av uppmärksamhets-underskotts-hyperaktivitetsstörning.” (min fetmarkering)

Det finns stunder då jag får funderingar kring KF i Vingåker. Och, jodå, det finns saker jag har synpunkter på. Som att jag där – hos delegaterna – saknar det som Hakelius i sin text ser som något negativt (får jag för mig) – vilket ska tydas så att jag önskar att de inom KF visade en betydligt större lusta att visa en större del uppmärksamhets- och hyperaktivitetslusta – än den som jag hittills sett på KF-mötena. Eller i det dagliga livet…

Det var ett tag sedan jag besökte ett KF-möte. Min kropp tål en hel del utmaningar – men inga större doser av tråkighet. Hur nyttig den än påstås vara.
Därför köper jag aldrig (sällan i alla fall) sådant som sägs vara ”ekologiskt odlat”. Det är inte bara det att jag ogillar (politisk) tråkighet – jag ogillar ännu mer att bli skriven på näsan hur jag ska leva mitt liv.

Men nu handlade det ju om KF – och känner hur jag, medan jag skriver, att jag blir allt mer förundrad över hur lite väsen som KF åstadkommer kring sig och vad de har för sig.
Och, någon som helst uppmärksamhets- och hyperaktivitetslusta att tala om kunde jag inte ta del av inför kommunvalet nyss. Små pip här och var – och i brevlådan kom valpropaganda vars innehåll var lika angelägna som att stå på Ica och undra om jag skulle byta märke /leverantör på mina toapapper.

För egen del skulle jag gärna se betydligt mer ”drag under galoscherna” än hittills…

Hur f-n nu det skulle kunna gå till – i Vingåker?

Kommentar:

Hm, jag ser Bjarne att du undrar över varför det är så lite skrammel i KF över vad de har får sig. En undring som tarvar en tanke kring hur arbetet i kommunen är tänkt att fungera. Man kan på goda grunder anta att politikerna är valda för att peka ut färdriktningen och att kommunens tjänstemän sen har att verkställa det praktiska. 

Trist nog är de flesta politikerna i kommunernas KF fritidspolitiker med varierande bakgrund och har därmed tveksam kompetens. Inte undra på att så många under en mandatperiod kastar in handduken för att ägna sig åt mer underhållande/givande sysselsättningar. Vem vill i längden tillhöra ett knapptryckarkompani.

Samarbetet mellan ledande politiker och tjänstemän fungerar ibland bra och ibland mindre bra.
Det första dilemmat är rolldilemmat som pekar på förutsättningen på samarbetet mellan politikerna och tjänstemännen. Dessutom finns relationsdilemmat som handlar om relationen mellan människorna.

Politikerna bör ägna sig åt vad-frågor, dvs ange mål, riktlinjer och färdriktning. Tjänstemännen tar hand om åt hur-frågor som detaljfrågor, bereder underlag och verkställer fattade beslut. Man kan anta att de flesta fritidspolitiker inte har tillräcklig erfarenhet att agera mot tjänstemännen som kanske inte alltid agerar
som de borde och därmed levererar underlag som inte är tillräckligt objektiva och värderingsfria. Man kanske har agerat på eget bevåg och tar för sig mer än det mandat man fått.

Relationen mellan styrelsen och oppositionen är inte oviktig. Så länge man är överens är jobbet enkelt.
Att styra en kommun med motpoler och politisk rivalitet liksom flytande majoriteter kan ha avgörande inverkan för väljarna.

Kommunernas handlingsfrihet bestäms till stor del av det statliga inflytandet med bidrag och regler.
Om dessutom kommunens ledande politiker är starka och har samma politiska färg som tjänstemännen reduceras KF:s möjligheter till att vara en stark och drivande kraft. 

Tror därför, trist nog, inte att resultatet av det senaste valet ger större förhoppning om ett bättre drag  under galoscherna i kommunen än under den senaste mandatperioden.
/Åke

Siffrorna är katastrofala

Låt mig denna halvt grådisiga söndagsmorgon få fantisera lite – som att några ansvariga för Vingåkers skolor tittar in här och läser vad Patrik Engellau skriver denna dag på sin blogg DGS.
Genom att klicka på den här länkningen skulle de då få läsa de här raderna:

Om jag vore utbildningsminister skulle jag göra skolorna fria vilket betyder avreglera så mycket att världen skulle kippa efter andan. Jag skulle vidare inrätta ett statligt kunskapskontrollsystem för betygssättning och sedan skulle jag varje år offentliggöra alla skolors resultat på internet.
Under en övergångstid skulle det kanske bli lite rörigt. En del skolor skulle bli som BMW och Audi, andra som SAAB.
Ganska snart skulle de bästa pedagogiska metoderna utkristallisera sig och föräldrarna skicka sina barn till skolor som levererade bra undervisning.
De andra skolorna skulle gå under.

Engellau skriver förstås fler kloka saker om skolvärlden där han bl a raljerar i en liknelse mellan hur våra skolor sköts idag och hur det skulle ha sett ut om samma ”sätt att tänka” hade använts i ett försök att rädda biltillverkaren Saab.
Mycket underhållande – för sådana med samma sinneslag som jag…

Rubrik i morgonens kkuriren.se:

Averheims kritik mot skolsituationen i Vingåker: ”Siffrorna är katastrofala”

Till vissa…

Jag vet ju inte om du läst de tidigare länkningarna till artiklar från Karl-Olov Arnstberg – och det spelar egentligen ingen roll – för den text jag länkar till här talar sitt eget språk.
De två tidigare hittar du här – Nr 1  & Nr 2.
Jag riktar den här senaste texten med stor förtjusning till de ”korkade människor” som beskrivs i Arnstbergs text.
Och måhända, speciellt, till Kurirens ömkligt usla ledarskribenter men även – om än då kanske med lite mindre eftertryck –  till tidningens redaktion…

Jag – en kulturnolla

Det är ju de tiderna nu, att den tämligen tidiga morgonen kan vara grådaskig. Men som det kan bli – det grådaskiga kan förvandlas till en allt ljusare morgon och som nu – i skrivande stund – bjuder en klar och ljusblå himmel.
Funderar en kort sekund om den förvandlingen har påverkats av att det är fredag och att en Fokus fanns att hämta i brevlådan. Det får vara hur det vill med det – men Fokus förgyller alla fredagsmorgnar…

Men dagens tidning har också annat för sig – den klargör med övertygande sakskäl att jag är en kulturnolla. För i innehållet presenteras.
”Kulturårets 75 mäktigaste”.
Som jag just inte har en aning om vilka de är.
De presenteras i nummerordning – bakifrån. Först på plats 48 finns ett namn jag känner till – Mari-Louise Ekman. Hustru till bortgångne Gösta Ekman. Det är allt jag vet om henne – ingenting om varför hon finns med bland 75. Hon är väl antagligen känd för mig för att jag sett hennes namn i ett antal artiklar.

Då vet jag mer om nr 31, författaren Kerstin Ekman, vars böcker jag läst. Med synnerligen stort välbehag.

På plats 35 ser jag namnet Pewdiepie – också en person jag känner till genom att ha läst om honom – någonstans.

Varför Mikael Persbrandt finns med på plats 23 har jag ingen aning om men även hans namn är mig bekant på något sätt.
Antagligen genom skvallerartiklar i Expressen…

Då vet jag mer om plats 21 – Jan Guillou – i alla fall genom att ha läst hans böcker om Hamilton. I övrigt mera som allmän kändis…

Så börjar jag fundera – ska jag börja skämmas nu? – vi har ju hamnat i 20-i-topp – och bland dem har jag bara tveksam kunskap/kännedom – nr 15 Ulf Lundell, nr 10 Lars Norén, nr 7 Jonas Gardell och nr 3 Felix Herngren.
Om nr 2, Sara Danius och ”segraren” Anna Odell vet jag lika lite som jag vet om ”Vad fan är det som får människor att rösta på MP eller V?”

PS – lite försöker jag mildra min redovisade okunskap (och ditt förakt) om ”Kulturmänniskor” genom att påpeka att jag inte har innehaft tv sedan december 2009

Om unga kvinnor

I efterdyningarna av det erbarmliga valet har emellanåt känt en liten ”lusta” att få skriva en smula elakt. Eller i alla fall lite mer ”direkt vad jag menar” eller hur jag nu ska uttrycka det.
Jodå, jag har en del på lagerhyllan som väl kommer i skrift så småningom – men denna blåsiga torsdag låter jag – en mig överlägsen skribent – få sätta tonen.
Patrik Engellau skriver så här:

Enligt SIFO-undersökningen i Svenska Dagbladet  skulle Sveriges 18- till 29-åriga kvinnor, om de fick bestämma, kunna tillsätta en majoritetsregering bestående av Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Dessa tre partier skulle få 49,5 procent av de unga kvinnornas röster vilket skulle bli mer än hälften om man räknar bort de 3,6 procent som de unga kvinnorna slösar bort på Feministiskt initiativ.
Som tidningsartikelns rubrik så träffande formulerar det skulle vi få ett helt annat Sverige om unga kvinnor fick styra.

Det är skillnad på kvinnor under 30 och män över exempelvis 40 år. ”Konservativa män” skiljer ut sig, men inte för att de skulle vara extra osympatiska utan för att de är extra eftertänksamma och klarsynta.
Den stora skillnaden är att de unga kvinnorna alldeles nyligen var små flickor som kanske ville gulla med isbjörnar medan 40-plussarna har årtiondens erfarenheter av livets skola och fått uppleva dess hårda törnar, motigheter, mänsklig falskhet och svikna löften.
40-plussarna har blivit luttrade och därmed bättre skickade att bedöma tillvarons oklarheter och utvärdera de olika bottnar som finns exempelvis i klimatfrågan.

Men de unga kvinnorna?
De har för det mesta bara de grundaste sakkunskaper och de har inga personliga fördelar av sitt engagemang. De har bara en brinnande tro.
Det var motsvarande sorts unga kommunister som Lenin kallade nyttiga idioter.

Jag – som klar 40-plussaretycker som Engellau – fast han formulerar det ju på ett sätt som jag inte kan – eller kanske rent av – inte vågar…
(fast jag tror att vi dela synen att – visst är unga kvinnor lite gulliga att titta på)

De 59 procenten

Om de 59 procenten…                             (23 sept 2018)

Söndagseftermiddag – ett trevligt ord – eftersom det då snart är måndag…
Men en sådan stund i Veckan brukar innebära att Madam har återvänt till sin lägenhet på Apoteksgatan och att lugnet har lägrat sig på Marknadsvägen 5.
Det tar inte lång stund förrän en svag känsla av ”tråkighet” kommer smygande.
Och då väcker jag upp in min gode vän – Herr Mac Dator – som emellanåt kan vara näst intill lika underhållande som M.

Men som också kan få mig fundersam – som när jag i dagens Kuriren läser vad tidningens chefredaktör påstår :
59 procent av befolkningen i Katrineholm och Vingåker tar del av våra nyheter varje dag, i print eller digitalt. Det visar undersökningsföretaget Sifos siffror.

Rent ljug, mumlar jag först till mig själv, men blir snabbt lite tveksam över den plötsliga tanken. Och funderar en stund över hur en av tidningens vanliga läsare uppfattar den siffran. Kanske som 59 procent av 43-tusen dvs (ca) 25500 personer.

Kollar – Katrineholm och Vingåker har tillsammans lite över 43-tusem invånare.
Att då 59 procent av dem – dvs ca 25 500 – skulle läsa tidningen verkar en smula osannolikt. Vilket det inte alls behöver vara – om man har lite tidnings-utgivar-kunskap. Som jag då. Men:

Kuriren hade år 2017 en redovisad (prenumererad) upplaga av 9200 – var 500 av dem var på den digitala tidningen – visar där att varje exemplar (eller) den digitala kkuriren.se  i så fall läses av cirka 2,7 personer.

Nu tror jag inte den siffran stämmer enär av de två kommunernas befolkning är många barn under 15 år – som jag antar i väldigt begränsad uppfattning kan tolkas som ”läsare av Kuriren”.
OK, det är en smula däst söndagseftermiddag, och jag är en lat person, så jag har inte bemödat mig om att ta reda på hur stor del av de två kommunernas invånare som är under 15 år.
Jag drar till med en gissning – 20 procent. Vilket enligt min opålitliga huvudräkning då antyder att runt 34-tusen har åldern inne för att betecknas som troliga läsare.
59 procent av den summan blir att Kuriren har ca 14750 läsare dvs runt 1,6 person per tidning.

Vilket inte alls behöver vara sant bara för att jag skriver det. Inte heller förändrar de olika siffrorna världshistorien på något sätt.
Men jag antar att den Sifo-undersökning som Kuriren låtit göra inte går att få läsa för tidningens vanliga läsare. Eller av mig…
Men allt gav mig i alla fall en möjlighet att få roa mig själv en stund.
Och en liten anledning att påpeka att du bör ta alla tidningars publicerade siffror om sig själva – med en nypa salt…

Blandad tisdag

En trevlig tisdag vill jag påstå så här om aftonen. Jag själv har besökt Kullbergska för att ”trampa cykel i 20 minuter” – ett arbetsprov för att kolla mitt hjärta.
Som enligt doktorns preliminära besked verkar vara i anständigt skick.
Liksom min kondition…
Dagen, tillsammans med Madame, avslutades vid 18-tiden med en god middag på Joans.

Nu, i min lugna, tysta ensamhet, har funderingar börjat pocka på uppmärksamhet.
Som det märkliga att Vänsterpartiet i Vingåker ökade sin väljarandel med 126 personer jämfört med 2014.
Obegripligt. mumlar jag för mig själv, när jag läser – detta…
Vad är det för lokala dönickar som vill ha ett sådant samhälle?

Lika obegripligt finner jag det vara att Anneli Bengtsson, (S) kommunstyrelsens ordförande så tydligt berättar att hon (partiet?) behöver bredda samarbetet med fler partier för att ”kunna behålla majoriteten inom kommunfullmäktige”.
Det är kanske inte så märkligt – men det tycker jag det är när hon så klart ut berättar att SD inte ingår bland de godkända samarbetspartierna.

”– Vi kommer att börja prata med de övriga partierna. Jag är övertygad om att vi får till en majoritet. Jag sitter lugnt i båten än så länge här, det är ingen idé att ta ut något gravöl i förskott, säger Anneli Bengtsson (S), kommunstyrelsens ordförande.

Hon vill inte alls spekulera i vilka partier det kan bli, som styr Vingåker framöver.

– Dörren är öppen för alla partier utom SD. Där har vi satt ner foten. Men att vi har dörren öppen för alla partier innebär inte att alla har öppet för oss.”

För egen del är jag starkt nyfiken på varför Bengtsson avfärdar SD. Tycker hon och hennes parti att vårt lokala SD på något sätt har agerat emot någon Värdegrund (ovisst vilken i så fall) vad gäller kommunpolitiken?
(om SD-väljarnahär)

Kan jag svårligen tänka mig – utan tror att SD i Vingåker behandlas på detta sätt för vad som skrivs om SD på riksplanet.

Jag har tidigare varit positiv till Anneli Bengtsson vad det gäller hur hon har skött sin del av kommunjobbet. Den känslan är numera mer nära noll och en elak figur bakom höger öra mumlar ”hoppas den  nuvarande oppositionen tar sig samman och tillsammans tar över majoriteten i KF”.
Så kanske de 1113 Vingåkersbor (de 19 procent av väljarna) som gav SD sin röst kan få känna den lugnande tanken att ”skönt – då räknas våra röster också”

Vin eller mellanmjölk?
Jag antydde i går att jag skulle återkomma i ämnet – livsglädje.
Ett ord jag aldrig läst eller hört att en politiker – på något plan – har använt.
Det tror jag beror på att de inte vet vad det är.
Livskvalitet
är det ord jag någon sällsynt gång hört som väl på något sätt – hos dem (politikerna alltså) – blandas ihop och ska betyda samma sak.
Nä – det tror jag inte alls – de vet helt enkelt inte vad livsglädje är.

Ämnet är outtömligt – men jag ska här med stöd av två bilder försöka förklara skillnaden – så att även en politiker borde kunna uppfatta skillnaden.

Så här tror jag våra lokalpolitiker beskriver – livskvalitet – kanske blandar de också in ordet livsglädje. Som de tolkar det…
Det här är ett exempel på hur jag tolkar ordet livsglädje dvs livskvalitet. Efter att ha upplevt hur ortsborna i Rüdesheim drar sig undan turiststråken för att i lugn och ro få umgås tillsammans – resonerar och skvallrar – allt medan de dricker sitt lokala vita vin…

Då såddes ett första frö

Att läsa kan ge mig kunskap, eller information som kan påverka hur jag tänker. Noterar jag lite förnumstigt när jag läser en liten berättelse om Pepsi – företaget som konkurrerar med Coca-Cola. Läser:

”Pepsi beskrivs som en plats som präglas av extrem, men rättvis konkurrens. Frekventa, kortsiktiga, precisa mätningar av resultat, baserade på marknadsandelar betydde att varje enskild chefs insats var lätt att spåra.
Pepsi är är en plats för de bästa och de smartaste, men även de tuffaste. Krigsmetaforer är ofta förekommande. Cheferna själva beskrev sig som företagsvärldens marinkår.
Folk klagade inte. I stället levde de upp till ett starkt maskulinitetsideal

Marinkårskulturen medförde att cheferna kände sig pressade att ständigt topprestera.
Familjen och vänner hamnade ofta i utkanten – fixeringen vid tävlan, både mellan företag och inom företaget ”krävde sin man”.
De rigida ritualerna, det militära språket och de stränga fysiska uppförandekoderna skapade tillsammans en maskulin, disciplinerad prestations- och karriärfixerad individ. Det är svårt att föreställa sig en forskare som är på väg att hitta botemedlet mot cancer som är mer engagerad än ”Pepsikrigarna”.
Eftertänksamhet var inte en dygd under Colakrigen.

Om du tittat på den här världen från betryggande avstånd blir du kanske förvirrad. Hur kunde dessa chefer framkalla så mycket energi och engagemang?
Och i vilket syfte?
För att sälja dyrt sötat vatten till tonåringar. (min fetmarkering)”

Texten ovan kommer från boken Dumhetsparadoxen som är betydligt mer omfattande och förstärker beskrivningen av ”arbetsplatsen Pepsi” som hos mig framkallar rysningar.
Det var ungefär där i boken som jag kände att det såddes det första fröet inne i mitt huvud som (ungefär då) sa ”Nu ger jag fan i att längre delta i kampen om ”att rädda planeten”.
Fler ”frön” såddes allt eftersom jag läste vidare i boken.

En skitkanal

Läser en rubrik på Expressens nättidning:

Åkessons angrepp mot SR: ”Vänsterliberal smörja”

Krönikan börja så här:
”Han kallade kanalen för en”skitkanal”
– Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt.
Jag tycker det är vänsterliberal smörja, säger Åkesson.”

Aaaah – känner jag genast – inför en sådan tuff politiker som vågar säga vad han tycker. Och dessutom mot en tv-kanal.
Smått ofattbart modigt.
Sedan känner jag i hela kroppen en aning av en den där pirrande känslan som påminner om den förväntningen jag hade när jag var barn inför julklappsutdelningen på Julaftonen.

Ungefär beskrivet då som:
Jag skulle vilja få ta del av vad medlemmarna i Vingåkers kommunfullmäktige har för åsikter om Katrineholms-Kuriren.
Men till skillnad från ovan nämnda Julafton – det får jag nog inte veta.
Om de nu ens har någon?