Vingåker vinner pris…

…kan jag läsa i senaste kommuntidningen. Och att vinna priser är ju alltid kul. Även för en kommun då – och dess ansvariga – vill jag tyda det som efter vad jag läser…
Och minns med visst välbehag att jag tre gånger blivit klubbmästare i den bowlingklubb jag tillhör men också att jag 2918 & 1982 var Stockholmsmästare i badminton.
Ha, jag överdriver i det senare – för det första var det ”vinnare i min åldersgrupp” och dessutom var tävlingsarrangörerna ”Badmintonhallarna i Stockholm”.

Alltså – framgångar som bygger på just ingenting (statusmässigt då) vad gäller för mig att känna mig märkvärdig över.

Just så tänkte jag när jag läste att ”priset” som vår kommun så stolt berättar om utdelas av ”någonting” jag aldrig tidigare har hört talas om – en förening som du kan läsa lite om – här.

Känner så hur en liten lust att provocera växer fram – jag antar att du är lika intresserad av att få ta del av mina ”idrottspriser” som du är (?) av att få veta ”Fakta om kommuner och landstings fordonsflottor”.

Har jag fel del säger jag bara – då har nog du och jag inte så mycket gemensamt att prata om…
Ser så i artikeltexten att Vingåker har 23 bilar i sin fordonsflotta ”vilket innebär att hälften av bilarna är fossilfria”, skriver kommunen.
OK – jag missunnar verkligen ingen ansvarig inom kommunen att känna glädje över detta pris. Trots att det inte har varit helt problemfritt med de här elbilarna:
”Det har inte gått helt felfritt med omställningen – elproblem med laddstationer, svårigheter med laddkablar har gjort att medarbetare blivit strandade längs landsvägen när bilen inte har laddat som den ska.”

Ja, jo – inte helt ovanligt när det gäller saker och ting som kommunen försöker sig på – mumlar jag till mig själv.

Men nog fan blir jag provocerad när jag i artikelns slutrader läser:
”Men en av Vingåkers kommuns ledord är – våga – och för att ta sig an klimatkrisen måste vi våga satsa.
Vingåker tar sitt ansvar genom att vara en smart landsbygd som vågar göra förändringar i stor skala.”

Herrejävlar, viskar jag till mig själv – inte visste jag att kommunen drabbats av klimatkris under de 10 dagar jag var i Wales – och får några snabbt passerande dystra tankar om min Skoda Octavia med dieselmotor som står i garaget.

Tja, tänker jag vidare, jag är fullt medveten om att de ansvariga i kommunen och jag inte delar särskilt många uppfattningar – men hur jag än anstränger mig för att vara förstående uppnår jag aldrig känslan att hålla med om att införande av 22 elbilar i kommunens bilflotta är att beteckna som en ”förändring i stor skala”.

Och undrar lite smått över om jag – verkligen – är så intresserad av ämnet att jag vill ta kontakt med kommunen för att få veta hur dessa 22 elbilar förbättrar livskvaliteten i kommunen. Hur mycket mindre koldioxid släpper nu kommunens bilar ut jämfört med – låt mig säga – år 2018?

Skulle jag nyfiket vilja få veta – men det får jag inte eftersom jag inte tänker fråga kommunen om den saken – och att ingen därifrån självmant kommer att ta kontakt med mig och berätta om den saken.
Det vore som att Löfven – självmant – skulle ta kontakt med Åkesson.
Jo, jag vet att de (nå – i alla fall några ansvariga) läser vad nattgöken skriver…

Man kan läsa…

…texter på många olika sätt. Vågar jag påstå att jag vet efter att ha varit redaktör för olika tidningar sedan 1967. Ett oerhört roligt jobb – att försöka informera och underhålla läsarna så att de skulle vilja fortsätta prenumerera på ”mina tidningar”.
Och att ännu fler skulle vilja bli prenumeranter.
En kittlande utmaning för mig var att – lyckades jag med det var det lättare att få annonsörerna intresserade. Vilket gärna kan tydas – betyder lönsamma tidningar.
Nu får du stå ut med att jag skryter över mig själv – mina tidningar var alltid lönsamma. Och dessutom vill jag få till protokollet att jag har räddat två organisationer från konkurs – Svenska Busstrafikförbundet (1983) och Svenska Kennelklubben (1976) – genom att förändra deras tidigare ”till döden trista medlemstidningar” till en lysande ekonomisk framgång som gjorde organisationerna ekonomiskt stabila.

Fan vad skönt det var att få skriva de raderna…

Som kom till synnerligen spontant när jag (egentligen) bara ville skriva om ”att jag är nog ensam i Vingåker att läsa texter som jag gör”. Vi får väl se vad du säger om den saken efter vad jag nu ämnar skriva.
Jag läste i går tidningen Fokus och såg att tidningen söker nya medarbetare.
Så här ser annonstexterna ut:

Är du en erfaren redaktör som vågar gå i otakt?

Vi söker dig, som uppskattar uppriktighet och nyfikenhet i läsarnas tjänst.
Du som vet att det går att hantera det svenska språket på ett sätt som ger stilistik i världsklass och som kan redigera en text dit.
Du är mer intresserad att beskriva världen som den är, än att tala om hur den borde vara. Du är inte rädd för fakta, möten eller meningsskiljaktigheter.
Du förstår att hemmablindhet och grupptänkande är journalistikens dödsfiender.
Ditt jobb på Fokus blir att, tillsammans med våra reportrar och skribenter, vässa tidningens tilltal. Därför är det viktigt att du förstår Fokus egenart.
En stor del av din tid går åt till att utveckla och stimulera andra skribenter, men du skriver också själv och då med hög profil. Du arbetar i nära samarbete med chefredaktör och redaktionschef.
Du ska ha förmåga att se de vinklar som andra missar och finna de historier ingen annan kan eller vill berätta.
Du måste ha en bred ämneskunskap. Fokus behandlar politik, ekonomi, kultur och vetenskap med samma initierade och intelligenta tilltal. Vi förutsätter att du har särskild kompetens i något av dessa områden.
Om du ser journalistiken som en möjlighet att främja ståndpunkter du »brinner för« är det här inte ett jobb för dig.  (min rödmarkering)
Engagemang av den typen hör hemma på fritiden.
Men om du lockas av att ifrågasätta både dina egna och andras övertygelser är Fokus kanske rätt ställe för dig.
Du har antagligen en bakgrund inom journalistiken, kanske inom public service eller på större dagstidningar, men har tröttnat på långsamhet och likriktning.
Eller så har du en annan bakgrund, men med erfarenheter som gör att just detta jobb är som klippt och skuret för dig.
Allt du behöver göra är att övertyga oss.
Välkommen! 

Är du en reporter som inte räds din nyfikenhet?

Vi söker dig som, liksom vi, tycker att rädslan och ängsligheten fått breda ut sig för mycket. Som besväras av att en värld stadd i förändring på många redaktioner inte verkar föda nyfikenhet, utan oro och en vilja att lägga saker tillrätta.
Ditt jobb på Fokus blir att, tillsammans med redaktionen, finna de berättelser som gör att våra läsare förstår världen och sig själva bättre.
Ämnesmässigt kan det handla om politik, ekonomi, kultur eller vetenskap. Eller något annat. Eller en blandning av flera ämnen.
Det viktiga är att du förmår att se varför en historia är värd att berätta och att du har förmågan formulera den på ett sätt som möter höga krav på stilistik.
Fokus är en liten redaktion som bygger på att alla deltar i öppna samtal om ämnen, vinklingar, problem och fakta.
Du förväntas bidra till den löpande diskussionen med välgrundade synpunkter.
Du förväntas välkomna personer med andra åsikter och erfarenheter än dina egna. Det är en stor fördel om du är särskilt kunnig i något speciellt ämne, oavsett vad det ämnet är.
Om du ser journalistiken som en möjlighet att främja ståndpunkter du »brinner för« är det här inte ett jobb för dig. (min rödmarkering)
Engagemang av den typen hör hemma på fritiden.
Men om du lockas av att ifrågasätta både dina egna och andras övertygelser är Fokus kanske rätt ställe för dig.
Du har antagligen en bakgrund inom journalistiken, kanske inom public service eller på större dagstidningar, men har tröttnat på långsamhet och likriktning. Eller så har du en annan bakgrund, men med erfarenheter som gör att just detta jobb är som klippt och skuret för dig.
Allt du behöver göra är att övertyga oss.
Välkommen!

När jag läste de här två texterna sent i går kväll hamnade mina funderingar – bums i något som kan beskrivas som: ”Undrar hur man inom Vingåkers kommun tänker när de vill anställa nytt folk?” Jag menar då – är man lika klar i sin beskrivning över vad man förväntar sig av den som söker jobbet?
Att den som söker jobbet ska ge fullständigt f-n i sin politiska värderingar utan bara se till att göra ett så bra jobb att kommuninvånarna blir starkt nöjda och glada.

Du – den funderingen tror jag aldrig skulle dyka upp hos någon i Vingåker som läser texterna ovan. DÄR – har du hela anledningen till detta långa inlägg.
Försök inte – du läser inte som jag eller vad jag läser – förutom att du inte bryr dig ett uns om den saken…
Båda anledningarna är lika jämrans trista och är största orsaken till varför Vingåker är den kommun den är. Alla går i takt.

För att runda av – jag var alltid en redaktör som gick i otakt!
Därav mina framgångar med tidningarna.
Finns det någon chef i kommunen som vågar gå i otakt?
Som har förmåga att se de möjligheter som andra missat och finna de lösningar ingen annan vågar eller vill berätta.

Mentalt återställd?

Du såg frågetecknet där – Va?
Hur som haver – det sitter där för att jag inte är helt säker på att läget – för mig då – är just så.
Men under de sista dagarna av vår reseperiod – dvs 10 dagar utan att ha tagit del av minsta intryck från Sverige, ingen bärbar dator, inget surfande på platta eller smartphone inföll hos både mig och Madame en skön känsla av – frihet – vill jag själv beskriva det som.

Frihet från vad, frågar jag mig själv när jag skrev den meningen, och kommer inte på någon speciellt begåvad beskrivande mening om friheten annat än att den kommer just från att ha sluppit ta del av – det svenska.
Har liksom rensat bort någonting där inne i huvudet.
Vilket jag inte alls (just nu) tänker förklara mer noga vad jag anser om den saken…
Kanske lite ändå – ungefär då – som en rökare som en morgon vaknar med den förvånande känslan av ”Jag känner mig inte det minsta röksugen”. Och kliver ur sängen – glatt överraskad av denna nya känsla av en nyväckt positiv syn på framtiden…

Det är bara det – att så många rökare får återfall…

Hamnar så i tidningen Fokus i en text där en brittisk engelsk journalist beskriver sina år i Sverige som:
”den odlade laxens liv: omgiven av till synes gränslöst vatten, intryckt i ett stim i en bur vars nät man inte alls kunde se.”

En perfekt beskrivning av det mentala läget i Sverige – om du frågar mig…

Stackars Vingåker…

Fel fel – det kan inte vara synd om en kommun. Men rubrikens ord fanns där (av något jag läste) i alla fall i mina tankar lika snabbt och självklart som Greta skulle dyka upp i sinnet hos en journalist på DN då ordet miljö passerade…

Kan inte komma på orsaken till varför jag plötsligt kan känna en viss ”tycka synd om känsla” för de många i kommunen som lägger ner så mycket strävsam tid för att försöka göra kommunens medborgares liv allt mer behagligt.
Försöker få till någon slags koppling till att jag (ett litet tag i morse) tyckte en aning synd om mig själv eftersom denna tisdag var den första av sommarens alla tisdagar då det inte är något bowlingspel.

Nä, det gick inte att pussla samman – så jag hoppar därför direkt på anledningen till mina ”synd om tankar” som uppkom när jag läste vad vännen Åke mejlar mig.

Naturvårdsverket har kommit ut med sin rapport över Sveriges Fritidskommun 2019. 

I Förordet kan man läsa att :
”Det händer mycket inom friluftslivet och nu märks det tydligt i kommunernas arbete. 
Kommunerna har en nyckelroll i att utveckla friluftslivet och många kommuner arbetar aktivt med friluftslivet till nytta och nöje för befolkningens välbefinnande. Detta arbete vill vi stimulera. Därför genomför vi undersökningen av kommunernas friluftslivsarbete  och delar ut priset till Sveriges friluftskommun.”
 

Olofström tog hem priset 2019.

Vingåker lyckades få 6,5 poäng av 32 möjliga och blev sämst i klassen i länet.
Platssiffran 217 av 290 kommuner måste väl anses som (snällt skrivet) halvdåligt.
En försämring på -32% mot snittet för åren 2016-2018 är anmärkningsvärd och borde kunna förklaras av någon ansvarig inom kommunen.
Nog borde Vingåker kunna bättre?
Åke

Om du saknar Flen i listan så beror det på att de inte finns med i redovisningen – av något skäl jag inte orkar ta reda på…

Om du vill få reda på varför Vingåker hamnade så långt ner i redovisningen blir mitt förslag det att du klickar på länkningen och tar reda på det själv. Skulle jag redovisa det här är jag starkt benägen att tro att texten skulle bli ohanterligt lång.
Dessutom är jag själv, just nu, betydligt mer intresserad av mina ”tycka-synd-om-funderingar” än kommunens arbete i ämnet – friluftsliv…
(Jag gjorde dock ett kort besök på kommunens hemsida och började läsa ett sammanträdesprotokoll från Kultur- och Fritidsnämndens möten men föll ganska snart i ett sinnesläge som påminner om ordet dvala)

Det är ju inte helt ovanligt att vår kommun finns på den nedre halvan i resultatlistor. Enstaka gånger på bra placeringar – men (tänker jag där) är det då inte mest i undersökningar/redovisningar som inte direkt är så betydelsefulla för ett bra liv i Vingåker.
Vilket jag menar också gäller det motsatta – ”Vem f i Vingåker bryr sig det minsta om kommunens halvdåliga placering i en lista över Sveriges friluftskommuner?”

Inte jag i alla fall – och när jag kom till den slutsatsen försvann plötsligt det mesta av mina tycka-synd-om-funderingar.
Men lite finns kvar – som hamnade i tanken att jag tycker att de inom kommunen som har (det ibland) omöjliga ansvaret att åstadkomma underverk av just ingenting – hamnar i blåsten – oförtjänt…

Å andra sidan håller jag med Åke när han skriver:
En försämring på -32% mot snittet för åren 2016-2018 är anmärkningsvärd och borde kunna förklaras av någon ansvarig inom kommunen.

Nytt parkeringshus

…i Katrineholm då. Skriver jag förtydligande för att inte så där bara pang på skrämma vettet ur någon av våra lokala medborgare med sin klimatångest.

Katrineholm växer och därmed ökar också antalet bilar – även om kommunen gärna ser att fler Katrineholmare väljer att ta cykeln i stan. Det konstaterade kommunstyrelsens ordförande Göran Dahlström (S) när han på måndagen presenterade planerna på det nya parkeringshuset norr om järnvägen.

Läser jag i vår närmaste lokaltidning. Och blir som så ofta när jag läser den blir sittandes där med obesvarade funderingar. Som jag principiellt ogillar.
Och inte blir det lättare att få ordning på vad/hur jag ska tycka om den saken när jag vet att jag har ännu sämre kunskaper om Katrineholm som kommun än av Vingåker.

Nå, nu vet jag i alla fall att bygget – ett parkeringshus i tre våningar (nära stationen) som kommer att kosta en del över 35 miljoner och att då kommer det att finnas plats för 250 bilar.
När huset är klart nästa vår kommer kommunen att hyra det av KFAB som projekterar och upphandlar  bygget – där sedan kommunen i sin tur tar ut parkeringsavgifter.
Som Göran Dahlström lovar ”ska bli så låga som möjligt”.

Man får väl se det som troligt att även Katrineholm har fått sin del av svenska folket som stoltserar med sin klimatångest, funderar jag, och försöker få till några trovärdiga egna tankar kring det här med att min kommun,Vingåker, så ofta försöker göra sig lite märkvärdiga med sin elbilssatsning, och att jag inte kan påminna mig om att ha läst någonting om hur Katrineholm ställer sig i den frågan.
Gör en halventusiastisk sökning hos herr Google på ”Katrineholm och elbilar” men får bara veta att där har satts upp några enstaka laddstolpar.
Ingenting om att kommunen har några egna elbilar.

Och hamnar så i undringar om det nu kommer att kunna läsas hoper av ilskna insändare i Kuriren eller märkas andra sorters missnöjesuppvisningar från – du vet vilka jag menar…

Jag tar det igen: Katrineholm växer och därmed ökar också antalet bilar – även om kommunen gärna ser att fler Katrineholmare väljer att ta cykeln i stan.

Av någon anledning, dyker upp inom mig en känsla av tillfredsställelse över att finna en kommun som sannolikt (offentligt) bekänner sig till att ”starkt bry sig om klimathotet, kvinnors jämställdhet och alla högtravande värdegrunder de kan antas känna till” men ändå väljer att ta kommunens bilåkares parti – i form av detta parkeringshus menar jag då. Kräver ett visst mått av mod.
När jag sedan också i Kuriren läser:
– Det här ska gå snabbt, det finns ett stort behov, säger Fredrik Olovsson (S), ordförande i KFAB, om bygget – gör jag inom mig vågen för sådana kommuntjänstemän och lägger där gärna till Katrineholms kommunfullmäktige – som jag vågar tro har sagt ja till att bygga parkeringshuset.
Bara av den enkla anledningen: det finns ett stort behov.

För egen del har jag behov av att få ta del av nya rön – lite särskilt då – när det gäller studier om ”bilars påverkan på miljön”. Om du nu också är det – kan jag tipsa om en text där sägs:
Elbilar släpper ut mer koldioxid än bensin- och dieselbilar,
enligt en ny tysk forskarrapport.  I alla fall om de laddas med el delvis gjord på tysk kolkraft. Enbart batteriet släpper ut 73 till 98 gram CO2 per km enligt forskarna. Deras lösning för att nå EU:s klimatmål är oväntad.

Vad kan man tänkas säga om det – i Vingåker?

Public Service?

Benämningen Public Service kanske kan användas för annat än en beskrivning av våra – av skattemedel drivna – statliga eterkanalerna SR, SvT och UR – i så fall får jag ta upp den saken vid ett annat tillfälle.
Den här gången vill jag gärna formulera några ord om just  de tre ovan nämnda.
Patrik Engellau skriver nämligen en text som sprider viss glädjevärme i magområdet.

Att titta på ”svensk tv” verkar vara en vida spridd mental åkomma i vårt land. Som jag själv lyckligtvis inte har drabbats av. Men, eftersom jag är en godhjärtad person, kan jag emellanåt känna visst deltagande med alla dessa människor.
Jodå, jag raljerar – och då med en liten känsla av elak njutning i kroppen…

Åter till verkligheten.
Om du läser vad Engellau skriver så får du veta vad han anser om att allt fler anser att de tre ovan nämna bolagen bör läggas ner.
Engellau börjar så här:
Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.

Jag raljerar gärna lite till: Jag kan inte tänka mig att (i Vingåker) någon annan än jag och Madame ägnar en tanke åt den saken. Möjligen att någon – någon enstaka gång mumlar fram ett stilla – ”Mest bara skitprogram”.

Patrik Engellaus text slutar så här:
Jag vet inte om det skulle gå att rycka upp svenska statsmedia till värdighet av public service. Jag fruktar att det är omöjligt.
(min fetmarkering)
I så fall anbefaller jag nedläggning.

Starkt bifall till det förslaget från Marknadsvägen 5 i Vingåker…

Du – glöm inte att läsa kommentarerna till PEs text.

I väggen?

Kan jag ha blivit så modern att jag – som så många andra – gått in i väggen. Som det brukar formuleras när man känner att ”man inte orkar längre”. Utbränd…
Nja, tänker jag efter en lugn stund i favoritfåtöljen och tror mig konstatera att jag nog mer är uttråkad av att sitta här och inbilla mig att jag kan påverka någon i Vingåker genom att peka på länkar till andra bloggar där kloka personer  – som jag starkt anser – skriver kloka, intressanta och viktiga saker som ni i Vingåker borde läsa.

Men det gör ni ju inte – tycker jag mig förstå – av att ingen har visat minsta lust att kommentera vad jag/vi skriver här eller ge minsta tecken på att ni ”tycker något” – vare sig negativt eller positivt om det som skrivs på de länkar jag hänvisar till.
Intresset för rikspolitiken verkar vara lika hög som att försöka påverka ”niorna” i Slottskolan att dansa till Beethovens femma på sin klassfest.
Vingåker är inte bara småaktigt (se nedan) utan i ännu högre grad – sömnigt.
Mentalt då händer det att jag anser…

Fast jag grunnar ibland på hur jag ska tolka att det i alla fall finns några kvinnliga pensionärer – som vet att jag skriver den här bloggen – vill att jag ”ska ta upp” och fördöma viktiga saker som att de halvstora ungdomarna cyklar i Tennisparken – och då cyklar så oförsiktigt att de inte längre vågar gå igenom parken. ”Får de verkligen göra så?” fnyser de irriterat.
Och fnyser ännu mer irriterat när jag ställer motfrågor ”Vad tycker du själv, och om du anser att de inte ska få göra det – vad tänker du göra åt det då?”

Så, plötsligt känner jag lite mer glöd i fingrarna och kommer därför med en länk till en bloggare som heter Karl-Olof Arnstberg var text börjar så här:

”I dag är nog samtliga politiker i Sveriges riksdag överens om att demokrati inte bara och inte främst betyder det som det betyder, det vill säga folkstyre, utan kriteriet på en demokrati är att den – med referens till FN och det ursprungliga dokumentet från 1948 – respekterar och bejakar medborgarnas mänskliga rättigheter.

Därmed inträffar något som inte alla har förstått. Medan demokrati är ett betsel som folket vill sätta på sina ledare, krav från folket mot ledarna, så är mänskliga rättigheter ett krav som går åt andra hållet. Det är inte folket utan politikerna, med biträde av diverse experter, som har hittat på att exempelvis asyl är en mänsklig rättighet och att folket ska inte bara acceptera detta utan dessutom stå för de kostnader som är förenade därmed, också när de asylsökande har färdats över halva jordklotet för att söka asyl i just Sverige.

Ett annat exempel. Svenska politiker begär att medborgarna över hela landet ska stå ut med att dela vardag med tiggare från helt andra länder. Varför? Därför att politikerna anser att de som bor i Europa ska ha rätt att röra sig fritt i världsdelen. Har svenska folket fått ta ställning till detta? Nej. Är det troligt att medborgarna vill ha ett Sverige översvämmat av tiggare från andra länder? Knappast.

Det blir ju inte bättre av att politikerna också bestämt att svenska skattebetalare ska betala för viss basservice till dessa tiggare, därför att som människa har man vissa rättigheter.”

Jag vet ju inte hur du känner när du läser dessa rader – eller efter om/att du har läst hela inlägget – men två saker pockar hos mig på uppmärksamhet – uppgivenhet och ilska.

Det småaktiga Vingåker–

…betyder (nog) inte alls vad du först kan tro – vilket du förmodligen bättre förstår när du läser vad jag nu skriver. Vill jag tro i alla fall…
Nåväl jag kom just att tänka på den lilla staden Llangollen i Wales som jag och Madame alldeles snart kommer att passera på vår väg till upplevelser i Snodownia National Park…

För egen del har jag besökt Llangollen ett otal gånger – inte minst då för att få uppleva:

Eisteddfod Gerddorol Ryngwladol  – en årligen återkommande internationell körfestival, som arrangerades första gången 1946. Den pågår under en dryg vecka i juli varje år, och körer från många länder uppträder och tävlar i olika klasser. Tidigare hette festivalen Eisteddfod Gydwladol Gerddorol, vilket är att märka. Både ’cydwladol’ och ’rwyngwladol’ kan översättas med ’internationell’, men har lite olika bibetydelse: ’Cydwladol’ betyder ’för alla länder’, medan ’rwyngwladol’ snarare betyder ’mellan länderna’.

För inkvartering av de gästande körerna engageras även befolkningen i närliggande orter men även längre bort än t ex Wrexham. Utländska körer som fått förmånen att bli antagna, har fritt uppehälle från det de anländer till London.

Nå, körfestival kanske inte – så där direkt – lockar så många i Vingåker – men – om du klickar på den grönfärgade länken här ovan och sedan när du kommer till festivalens hemsida klickar på filmklippet med de tre unga damerna på så får du ta del av ett innehåll som – betydligt – skiljer sig från ett ”Pridetåg” eller en Vingåkersmarknad – här på hemmaplan…

Du – Langollen har 4500 invånare – och bland dessa tydligen – kommunanställda som har intressen som går långt långt utanför den egna kommunen.
Långt bortom Rejmyre om jag nu ska ta till en liknelse från vår egen kommun.

Och jag skulle gärna ha en pratstund med kommunens upplevelsechef och få veta varför (han/vi) i Vingåker är så ängsligt småaktiga i vårt tänkande.

OCH – kan du tänka dig att vi i Vingåker skulle kunna åstadkomma en liknande hemsida för att locka långväga besökare till ett egenproducerat program?
Nej, svarar jag mig själv, och lägger till ”det beror ju för fan på att där inte finns någonting att marknadsföra”. 

Vilket du kan se att det finns i Llangollen i år – som du bl a kan se att bildspelet överst på deras hemsida visar och allt övrigt du kan klicka dig in till..
Eller hur – upplevelsechefen…

Till Llangollen (214 mil bort med bilen) åker jag gärna tillbaka – men Tennisparken (en promenad på 1200 meter) och vad som erbjuds där – förmår inte att få mig till att öppna ytterdörren…

Lunchfunderingar…

Jag har den – anar jag – lite udda egenskapen att jag vill äta min lunch i tystnad och i sakta tempo. Jag ogillar starkt att behöva slänga i mig maten – eller bli störd av oviktigt pladder medans jag njuter av måltiden. Eller ännu värre – behöva lyssna på musik.

Och, eftersom jag numera inte äter ”lunch på jobbet” ser jag förstås till att få det som jag själv vill ha det vid mina luncher….
Klart du har rätt – jag är emellanåt en besvärlig jävel.

Men det bjuder jag på och förresten så drabbar det ingen utomstående vid mina hemmaluncher.

Då har vi rett ut det – och jag kan övergå till att berätta att vid dagens spartanska lunch (köttfärspaj) hamnade givetvis mina funderingar i gårdagens EU-val. Och inte minst då i mitt konstaterande att när jag bläddrar mig fram genom Sveriges kommuners valresultat kan konstatera att SD har ökat i samtliga kommuner.
Även i landets allra som mest röda kommuner i Norrbotten. Och även där med överraskande många nya väljarröster.

Kan bli spännande vid nästa riksdagsval, tänkte jag innan tankarna gick vidare till att minnas att miljöfrågorna sägs ha hamnat högst upp som det viktigaste hos väljarna. Vilket fick det märkliga med sig att Miljöpartiet ser ut att förlora två av sina EU-platser.
Ingenting jag personligen gråter över, tänkte jag, och blev varse om den fundering som passerade sinne när jag tog bilen ner till Ica för att inhandla nödvändiga varor.

Funderingen då var att jag har alltid varit glad och nöjd över att kommunen så fint sköter om våra kommunala gräsmattor och att tankarna for vidare till alla dem som sitter där med sin klimatångest.
Kommunens gräsmattor klipps med gräsklippare som drivs av – bensin – vill jag tro när jag skriver detta. Nå, i alla fall inte av elmotorer vill jag minnas…

Vad jag kom att fundera över är ”Hur tänker alla dessa människor som säger sig värna så starkt om miljön – om jag antyder att vi kan inte använda sådana gräsklippare ´för den nära miljöns skull` utan i stället låta gräset växa oklippt hela sommaren”.

Jag menar – att ett av de främsta argumenten MP använder är ju att ”vi medborgare får/måste allt offra vissa saker för att rädda planeten”.
Du har säkert hört flera av dem – inte äta kött, inte åka bil osv…

Ingen människa får väl några kroppsliga åkommor av oklippt gräs men för egen del skulle jag nog drabbas av någon slags ”mentala åkomma” – av allt det – fula.
Och så blir jag sittandes med mina funderingar kring – vad tycker du i Vingåker om den saken – du som gav sin röst till  vårt lokala MP?

Är argumentet – fult – gångbart på någon nivå?

David Eberhard

…händer det ibland att jag vill säga att jag tycker – om saker jag tar del av.
Och när jag denna morgon klev ur sängen var det ungefär så jag kände det inför tanken att gå och rösta. Att hitta ett parti vars ”floskler” kunde frammana en positiv känsla för vad det erbjuder – fick mig att förstå den olust en vegan skulle kunna känna – inför att (behöva) stå och välja något smakligt vid köttdisken…

Jag har en del underliga sidor i mitt sinnelag, som jag trots eget motstånd, inte förmår att motstå. Som emellanåt kan yttra sig i form av en slags gammaldags moral som alltid vinner över mina försök att försöka ”slippa”.

Så – vi 10-tiden klev Madame och jag in genom dörrarna till Åbrogården för att avge vår – EU-röst.
Dessutom blev vi övertalade av en trevlig kvinna från SVT att vara med i en val-lokal-undersökning inför kvällens valvaka i tv.
Förvånansvärt många andra tackade nej till att offra 10 minuter för att ge sina svar i ett kryssformulär. Fegisar tänkte jag…

Och den slutklämmen satt kvar en stund efter att vid hemkomsten startat datorn och (med en suck av välbehag) började besöka de ”alternativa media” som dagligen förgyller min tillvaro.
Madame åkte till sin sommarstuga bortom Regna.

Nåväl – jag läser vad David Eberhard skriver i ett långt inlägg – där jag bl a ser de här raderna:

”I ett samhälle där man inte förmodas ta ansvar för sina handlingar och ständigt utmålar sig själv som offer för omständigheter man inte rår över, blir inte bara oron över livets realiteter oöverkomliga. Allting blir någon annans fel.
Motgångar upplevs som större än de är. Till och med avvikande uppfattningar blir förolämpningar.
Och allting tycks enligt dagens logik dessutom smitta. Om man pratar med någon som inte tycker något som man själv tycker så kanske man faktiskt skaffar sig de förbjudna tankarna till sig själv bara genom att ha diskuterat med fel person.

Men problematiken är faktiskt än svårare än så. Det finns en hel del personer i dagens Sverige som har investerat mycket av sin identitet i att vara goda människor. De ser sig själva som grindvakter mot ondskan.
Dessa drivs av en ideologisk övertygelse om att världen håller på att krackelera eftersom det finns personer som har felaktiga övertygelser.
Det är en klassisk grogrund för fanatiska åtgärder. Synsättet att vi alla befinner oss under attack, ger utrymme till extraordinära insatser.

Om man företräder den yttersta godheten och vidsyntheten kan man helt enkelt göra ett och annat övertramp för att det är nödvändigt. Ungefär som veganerna som tar sig friheten att trakassera bönder som håller sig med djur. Eller abortmotståndare som mordhotar gynekologer som utför aborter.
Eller för den delen islamister som anser att allt som västvärlden står för är fel och alltså utför terrorattacker på civila.
De är alla övertygade om sitt eget moraliska överläge gentemot omvärlden.”

Någonstans där ändrade jag ordet fegisar till galningar om vissa människor…


Jag funderar fortfarande om jag själv tillhör den gruppen – fast av andra skäl då…

MEN DU – läs vad Eberhard skriver – för det är garanterat det bästa du kommer att ha läst i år. Och dessutom jävligt nödvändigt för att du ska förstå – det usla läget –  i Sverige