David Eberhard

…händer det ibland att jag vill säga att jag tycker – om saker jag tar del av.
Och när jag denna morgon klev ur sängen var det ungefär så jag kände det inför tanken att gå och rösta. Att hitta ett parti vars ”floskler” kunde frammana en positiv känsla för vad det erbjuder – fick mig att förstå den olust en vegan skulle kunna känna – inför att (behöva) stå och välja något smakligt vid köttdisken…

Jag har en del underliga sidor i mitt sinnelag, som jag trots eget motstånd, inte förmår att motstå. Som emellanåt kan yttra sig i form av en slags gammaldags moral som alltid vinner över mina försök att försöka ”slippa”.

Så – vi 10-tiden klev Madame och jag in genom dörrarna till Åbrogården för att avge vår – EU-röst.
Dessutom blev vi övertalade av en trevlig kvinna från SVT att vara med i en val-lokal-undersökning inför kvällens valvaka i tv.
Förvånansvärt många andra tackade nej till att offra 10 minuter för att ge sina svar i ett kryssformulär. Fegisar tänkte jag…

Och den slutklämmen satt kvar en stund efter att vid hemkomsten startat datorn och (med en suck av välbehag) började besöka de ”alternativa media” som dagligen förgyller min tillvaro.
Madame åkte till sin sommarstuga bortom Regna.

Nåväl – jag läser vad David Eberhard skriver i ett långt inlägg – där jag bl a ser de här raderna:

”I ett samhälle där man inte förmodas ta ansvar för sina handlingar och ständigt utmålar sig själv som offer för omständigheter man inte rår över, blir inte bara oron över livets realiteter oöverkomliga. Allting blir någon annans fel.
Motgångar upplevs som större än de är. Till och med avvikande uppfattningar blir förolämpningar.
Och allting tycks enligt dagens logik dessutom smitta. Om man pratar med någon som inte tycker något som man själv tycker så kanske man faktiskt skaffar sig de förbjudna tankarna till sig själv bara genom att ha diskuterat med fel person.

Men problematiken är faktiskt än svårare än så. Det finns en hel del personer i dagens Sverige som har investerat mycket av sin identitet i att vara goda människor. De ser sig själva som grindvakter mot ondskan.
Dessa drivs av en ideologisk övertygelse om att världen håller på att krackelera eftersom det finns personer som har felaktiga övertygelser.
Det är en klassisk grogrund för fanatiska åtgärder. Synsättet att vi alla befinner oss under attack, ger utrymme till extraordinära insatser.

Om man företräder den yttersta godheten och vidsyntheten kan man helt enkelt göra ett och annat övertramp för att det är nödvändigt. Ungefär som veganerna som tar sig friheten att trakassera bönder som håller sig med djur. Eller abortmotståndare som mordhotar gynekologer som utför aborter.
Eller för den delen islamister som anser att allt som västvärlden står för är fel och alltså utför terrorattacker på civila.
De är alla övertygade om sitt eget moraliska överläge gentemot omvärlden.”

Någonstans där ändrade jag ordet fegisar till galningar om vissa människor…


Jag funderar fortfarande om jag själv tillhör den gruppen – fast av andra skäl då…

MEN DU – läs vad Eberhard skriver – för det är garanterat det bästa du kommer att ha läst i år. Och dessutom jävligt nödvändigt för att du ska förstå – det usla läget –  i Sverige

Jag håller med…

”Ingen människa kommer kunna leva helt utan bekymmer. Livet kommer alltid ifatt oss: oro, sjukdomar, olyckor, ovisshet om syfte och mening. Men det är en fullständigt sund och hedervärd attityd att vilja göra livet enkelt och hålla komplikationer borta. Man ska hjälpa andra människor, man ska ge dem sitt stöd när det behövs, i den mån man förmår och orkar. Men ingen kan hantera hur mycket som helst. Alla behöver balans mellan ansträngning och vila.
Vi har rätt att vila.

Till viss del handlar allt detta om manligt och kvinnligt. Jag generaliserar naturligtvis och kanske idealiserar jag goda manliga värderingar också. Men jag har en föreställning om att män äger en större förmåga att hålla problem ifrån sig. En man gör gärna saker och ting så enkelt som möjligt.
Han stoltserar inte bara med att ha saker under kontroll utan också över att han inte ens tänker oroa sig. Han ser ned på rädsla och ängslan. Han ser ned på kontrollbehov och hysteri. ”Det är lugnt! Det ordnar sig!” (Min kursivering)

Sverige behöver ta det lugnt. Vi behöver vila. Vi behöver återhämta oss. Vi behöver inte fler utmaningar. Vi behöver ta hand om oss själva. Vi kan inte lösa världens alla problem och vi behöver hålla dem ifrån oss. Vi har gjort tillräckligt.”

Den som skriver ovanstående rader är Richard Sörman i ett inlägg hos DGS där rubriken säger ”Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem”.

Som min rubrik säger – jag håller med…

Kommentar:
Apropå problem…
vi människor är verkligen olika funtade.
Det finns de om suger åt sig andra människors problem och gör dem till sina.
Av överlevnadsskäl är det inte helt fel att undvika möjliga problem och sen överlåta åt slumpen att styra tillvaron.
Man kan också se på regnandet  på olika sätt.
En nyfriserad dam kan lätt få panik för lite regn medans bonden tackar gud för samma nederbörd.
/Åke

Medborgarförslag…

Du, sa Clemens, jag såg att du till Leif G V Persson under ”sagt” syntes vara en smula positivt om att vi i Vingåker håller oss med Medborgarförslag

För all del, svarade jag, och menade att jag emellanåt vill föra ut positiva saker om vår kommun och inte bara vara kritisk.

Fint tänkt, sa Clemens, och fortsatte med ”Nu är det ju inte så många medborgarförslag som inkommit men ett av dem som jag tagit del av väckte upp mina fördomar om en del av Vingåkersbornas kompetens.”

Låt höra, sa jag.

– Du minns säkert att det förra året var en sex-sju-åtta stycken i Högsjö som en gemensam kampanj lobbade för att det skulle byggas cykelbanor mellan Högsjö och Vingåkers centralort.

Jodå, det mindes jag bra och jag framförde också att jag då undrat lite över cykelbaneförespråkarnas tankar bakom förslaget. Och om någon av dem hade haft funderingar kring kostnaderna för en sådan cykelbana.

Precis, svarade Clemens, det var just den tanken som fick mig att få en del tvivel över om det – egentligen – är så lyckat med medborgarförslag.
I alla fall de gånger där man som Högsjöborna slänger ur sig en sådan begäran utan att, själva, lag ner tid och tankar på ”Hur skulle då det här kunna gå till och vad skulle det kunna kosta. Är det ett realistiskt förslag vi kommer med?”

Och det trodde varken Clemens eller jag att de hade gjort.
Mellan Högsjö och Vingåkers centralort är det en så där 12 kilometer. Och så försökte Clemens och jag föreställa oss vad en cykelbana skulle kunna kosta att bygga.
Det första vi – snabbt – kom fram till var ”Det beror väl på det” dvs vilken standard det skulle vara på bygget.
En en stunds funderande trodde vi oss att svaret på den frågan kunde vara en 2 meter bred asfalterad bana. Och var nog överens om att det kanske var i smalaste laget.
Men någonstans ska man ju börja sina funderingar.
OK, nästa del blev ”På vilken(s) mark ska då cykelbanan byggas?”
Vi öppnade ”Google Maps” och kollade hur terrängen såg ut på sträckan. Såg inte helt lätt ut att föreställa sig hur banan skulle byggas. Vad vi tyckte oss se att i så fall skulle en hel del privat mark behöva användas. Åkrar och annat…

OK, vi gav upp den delen av projektet efter att ha konstaterat det i alla fall skulle komma att kosta ”en god slant”. Liksom att bygga grunden för asfalteringen.
Clemens och jag gjorde det lätt för oss – vi ställde frågan till herr Google: ”Vad kostar det att bygga cykelbanor”.
Fick ett tips från tidningen Ny Teknik. (2011)

En del andra förslag var något billigare – som sagt ”Det beror på vad man vill ha för kvalitet”. Dessutom kan man ju undra hur cykelbanan ska underhållas. Ska den plogas och sandas om vintrarna?
Där gav Clemens och jag gav upp våra spaningar liksom att försöka sätta något slags värdebetyg på förslagsställarna…

En aning grådaskigt…

…tänkte jag, när jag lyckats samla tankarna kring annat än morgonens frukost. Och menade först vädret utanför fönstren innan känslan övergick till att gälla hela vårt land. För att slutligen hamna i ”slutsatsen” och grådaskigast av alla är våra svenska politiker som gemensamt har åstadkommit detta – ett allt mer grådaskigt Sverige.

Därmed torde väl jag har uppnått årets kvot av det ordet.
Vi får väl se, garderade jag mig med en stund senare – eftersom jag fick för mig att logga in hos kkuriren.se – och kan läsa en stort uppslagen (bra) artikel om den kommande Slottsskolan 7-9.

Ser ut att bli en fin skola, tänkte jag, tills jag läste vad rektor Magnus Karlsson säger i artikeln:
– Vi är en liten skola med höga ambitioner. Här ska vi sikta högt, både på kvalitet och i utbildningen, sa han.

Inget negativt att säga om det, mumlade jag till mig själv, då en liten viskande röst bröt in och väste ”Jodå, det är bara det att det räcker inte med att ha höga ambitioner och att sikta högt – man måste också ha resurserna för att kunna uppnå sina visioner – och det saknar man i Vingåker.”

Jo, svarar jag lite undvikande för jag fick funderingen att det räcker inte med att ha en skolbyggnad i klass med ”restaurangen i Grand Hotel i Stockholm och bara kunna erbjuda rätter som (typ) Kalops till de hungrande.”
Av den anledningen att man inte har den rätta kompetensen hos – kökspersonalen.
Eller hos hovmästaren…

Även om de (gästerna) får äta sin mat tillsammans med andra – skofria – gäster.
(– Det blir också Sveriges första skofria restaurang, berättar skolkocken Sara Svensson i Kuriren)

Den som lever får se hur det blir med den saken, tänker jag, och menar då förstås hur det kommer att bli i framtiden för våra skolor i Vingåker.

Och tänkte samma igen – efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.
Krönikan börjar så här:

”Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen”.

Upphovet till detta berömda citat lär vara Theodor Adorno, och vad som gör det så genialt är att alla som gått ut grundskolan förstår vad han menar.

Den som är kompetent och gör bra ifrån sig står under bevakning, och hämnden från de mindre kompetenta kanske inte tar sig omedelbara uttryck, men lurar under ytan. Ett ringa felsteg kan vara tillräckligt för att utlösa en kedjereaktion av hån, eller till och med hat.

Med duktigheten följer ett moraliskt ansvar, som av någon anledning inte gäller för de mindre duktiga.”
Som vår nuvarande regering, var en tanke som stilla passerade…

Vårstädning på gång…

Sträckte njutningsfullt på kroppen och kände lite ömhet i muskler jag glömt bort att jag hade. Gårdagens myckna trädgårdsarbete gjorde sig lite påmind. Faktiskt en aning behagligt ändå, kände jag smått belåtet…

Den känslan avtog väl lite när jag började ta del av morgonens texter i Kuriren och på de alternativa media jag så lystet tar del av varje dag. Inte minst då jag i Kuriren kunde läsa rubriken ”Skolorna tvingas vårstäda” och läser att våra skolor nu (omedelbart) måste minska (banta) sin kostnader med 7.9 miljoner kronor

– Läget är kärvt, säger ordförande Ing-Marie Frössevi (C) om nämndens kostnader för skola och barnomsorg.
Vilket man troligen kan säga om Vingåkers kommun som helhet.

Nåväl, när jag läser i Kurirens artikel:
En starkt bidragande orsak till kostnadsökningen är att elevtappet till andra kommuner är högre än budgeterat. Det handlar till exempel om cirka 150 Vingåkersbarn som går på Kunskapsskolan i Katrineholm.
Och att Frössevi säger:
– Fick vi tillbaka de totalt 200 elever som valt att inte gå i skolan hos oss, skulle vi inte ha några problem med ekonomin, hävdar Frössevi.
blir jag förstås en aning nyfiken över min tanke ”Hur kan det komma sig att så många elever valt att göra så?”

Synd att inte Kuriren ställde den frågan, mumlar jag till mig själv, och mina funderingar hamnar – igen – kring det märkliga att inte kommunen ”berättar om sånt i sin (min tänkta då) veckovisa information till oss ortsbor.”
(Nu, bästa Vingåkersbor vill vi berätta för er att på grund av besparingskrav för våra skolor – måste skolornas kostnader i år bantas med 7,9 miljoner kronor.
Trist – men vi ska givetvis försöka mildra konsekvenserna av det på bästa möjliga sätt. Men det betyder i alla fall att vi måste  – osv)

Har du läst mig tidigare så vet du vad jag menar med den saken…

Gör där ett funderingsuppehåll där jag låter ögonen slöläsa lite i förra inlägget medan jag försöker formulera några nya funderingar. Läser där – en bit ner:
Och tänkte samma igen – efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.

Har man – som jag – ett sinnelag där sjuka (nå i alla fall – märkliga – vill jag försvara mig med) tankar ofta passerar – är det inte så konstigt  att tanken då passerar:
”Eftersom aldrig någon med ansvar för för våra skolor (offentligt) verkar få skulden för läget i våra skolorska man då tyda det så att där inte finns några duktiga att lägga någon skuld hos?”
Eller har du läst minsta kritik som klart pekar ut att de ansvariga – barn- och utbildningsnämndens styrelse, rektorerna eller lärarna- som ansvariga för läget i Vingåkers skolor?
Är det inte i stället mera så att tongångarna alltid hamnar i läget att ”Vi har så förträffliga och medarbetare – som så hängivet – osv…
Om det nu är så – vem ska vi då lägga skulden på?
Va?
Jo, det är nog som du, så svenskt, tänker:
”Här ska fan i mig ingen pekas ut – hur skulle det se ut? Det skapar ju bara en otrevlig stämning i kommunen, Någon kan ju rent av känna sig – kränkt!”

Så vänder man sig då (skolans ansvariga) i sin oförmåga att ordna upp den egna tillvaron – till Skolverket för att få hjälp.
Du,
säger Clemens, det är väl ungefär som att vända sig till Svenska Veganers Riksförbund och låta någon därifrån komma till Vingåker och lära oss hur vi ska tillreda den perfekta – biffen.”

Och medan du eventuellt också funderar kring den frågan lämnar jag mina vida funderingar om livet i Vingåker för att koncentrera mig på den nu kommande bowlingen – i Katrineholm…

Politiksnack…

Efter våra tisdagsbowlingar brukar vi alla avsluta dagen med en gemensam fikastund som alltid innehåller skratt och synnerligen gemytlig samvaro.
Så även idag MEN med den skillnaden att det under en stund även började det pratas – politik. Där det yttrades en rejäl negativ kritik mot EU.
Vilket smått överraskade mig. För så öppet kritiska har jag inte tidigare hört mina bowlingvänner vara i något annat ämne.

Men inte på något sätt lika mycket överraskad som jag blev av den svidande negativa kritik som hördes om vår kommunpolitik. Det hela började med att en av personerna framförde kritik över det att ”skolan förväntas spara över 7 miljoner kronor i år”.
Vilket framkallade många bekymrade huvudskakningar runt bordet – och som därefter övergick till en svidande kritik över hur kommunen över huvud taget sköter sin ekonomi.
Det här med Tennisparken fick många syrliga kommentarer – inte minst då den till parken tillhörande kiosken.

Kan det vara så – undrade jag under bilfärden hem – att svenska folket börjar vakna? Förhoppningsfullt är det så – tänkte jag.
Vad jag menar med det får du försöka fundera ut själv…

En skön dag…

…vill jag tycka att denna måndag har varit, med mestadels arbete ute på tomten som bl a fick sig en första puts av gräsklipparen.
Dock, som jag ser det denna kväll, det verkar ha varit en dag utan minsta kloka tanke. Från mig då – vill jag anse nu när klockan närmar sig 22.00 och jag gör en snabbrunda bland PK-media och mina många vänner bland ”alternativa media”.

Kommer på att jag inte ännu har fått mitt röstkort till det kommande EU-valet och undrar om det kan bero på att PostNord inte har levererat det de borde ha levererat…
Nå, jag har nog inte tänkt att förhandsrösta i alla fall så det finns väl tid ännu för PostNord att utföra vad Valmyndigheten vill att de ska göra.

Läste några rader om EU som kändes intressanta:

”EU kom inte till för att fördela flyktingar. Det kom inte till för att hjälpa ekonomiska migranter att bosätta sig i Europa. EU skapades inte för asylsökande från världens alla hörn. EU skapades för européer. EU kom till för att européer skulle komma varandra närmare. Europa är européernas hem och EU är européernas union.”

Precis så, tänker jag också, och det kommer att styra vilket parti som får min EU-röst…

Kvinnor…

…har jag under mitt långa liv haft stor glädje av – och har fortfarande – även om anledningarna till det har förändrats lite sedan jag var i 19-årsåldern…

Nåväl – det har alltid funnits en liten skara ”damer” som inte riktigt har passat in på hur jag sett, och ser, på livet – och nu finner jag att den skaran har ökat – betydligt – är ordet jag väljer.

Vilket har fördunklat mitt enkla leverne en aning – speciellt då jag inte har haft mod nog för att klart och tydligt föra ut denna min åsikt.
Därför log jag tacksamt när jag denna dag läser vad – kvinnan – Bitte Assarmo skriver i sin krönika hos DGS (DetGodaSamhället).

Där kan du bl a läsa dessa rader:

Att samma fenomen numera också tycks drabba svenska män i stor utsträckning beror sannolikt på att många svenska män numera är så förtvivlat feminiserade att de inte längre vågar vara män. Jag menar, vi har vuxna män på höga politiska positioner som klär sig i knytblus och gör handhjärtan för att visa vilken fantastisk värdegrund de har. Bara det är ju övermåttan sjukt.
(min fetmarkering)

Vilket fenomen Assarmo menar får du veta om du läser vad hon skriver
DU – glöm inte läsa kommentarerna.

En aning grådaskigt…

…tänkte jag, när jag lyckats samla tankarna kring annat än morgonens frukost. Och menade först vädret utanför fönstren innan känslan övergick till att gälla hela vårt land. För att slutligen hamna i ”slutsatsen” och grådaskigast av alla är våra svenska politiker som gemensamt har åstadkommit detta – ett allt mer grådaskigt Sverige.

Därmed torde väl jag har uppnått årets kvot av det ordet.
Vi får väl se, garderade jag mig med en stund senare – eftersom jag fick för mig att logga in hos kkuriren.se – och kan läsa en stort uppslagen (bra) artikel om den kommande Slottsskolan 7-9.

Ser ut att bli en fin skola, tänkte jag, tills jag läste vad rektor Magnus Karlsson säger i artikeln:
– Vi är en liten skola med höga ambitioner. Här ska vi sikta högt, både på kvalitet och i utbildningen, sa han.

Inget negativt att säga om det, mumlade jag till mig själv, då en liten viskande röst bröt in och väste ”Jodå, det är bara det att det räcker inte med att ha höga ambitioner och att sikta högt – man måste också ha resurserna för att kunna uppnå sina visioner – och det saknar man i Vingåker.”

Jo, svarar jag lite undvikande för jag fick funderingen att det räcker inte med att ha en skolbyggnad i klass med ”restaurangen i Grand Hotel i Stockholm och bara kunna erbjuda rätter som (typ) Kalops till de hungrande.”
Av den anledningen att man inte har den rätta kompetensen hos – kökspersonalen.
Eller hos hovmästaren…

Även om de (gästerna) får äta sin mat tillsammans med andra – skofria – gäster.
(– Det blir också Sveriges första skofria restaurang, berättar skolkocken Sara Svensson i Kuriren)

Den som lever får se hur det blir med den saken, tänker jag, och menar då förstås hur det kommer att bli i framtiden för våra skolor i Vingåker.

Och tänkte samma igen – efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.
Krönikan börjar så här:

”Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen”.

Upphovet till detta berömda citat lär vara Theodor Adorno, och vad som gör det så genialt är att alla som gått ut grundskolan förstår vad han menar.

Den som är kompetent och gör bra ifrån sig står under bevakning, och hämnden från de mindre kompetenta kanske inte tar sig omedelbara uttryck, men lurar under ytan. Ett ringa felsteg kan vara tillräckligt för att utlösa en kedjereaktion av hån, eller till och med hat.

Med duktigheten följer ett moraliskt ansvar, som av någon anledning inte gäller för de mindre duktiga.”

Som vår nuvarande regering, var en tanke som stilla passerade…

Inte på många år…

…om ens någonsin – tänkte jag när passerade kortsidan av kyrkogården vid Vingåkers kyrka på väg i min halvtimmeslånga promenad – jag emellanåt ägnar mig åt.
Tanken – om det dystra läget – fanns där för att jag kom att tänka på de svenska skolorna och måhända lite extra vad gäller våra egna här i kommunen.

Alltså – jag tror inte på någon förbättring under min kvarvarande levnadstid – som i bästa fall handlar om 20 år så där – och alldeles speciellt då om skolorna i min närhet. Jag tror att känslan kommer av att jag har läst så många artiklar, inlägg osv som beskrivit (och beskriver) hur försämringen blivit allt svårare. Men också texter som beskriver att ingen vet hur det i så fall skulle kunna gå till.
I Sverige alltså – utomlands finns det goda exempel på skolor som fungerar – men som inte duger som förebilder i Sverige enär de inte lever upp till vår värdegrund:
Speciellt då den inom skolvärlden framtagen av ”felprogrammerade pedagoger” – för att skriva det snällt.
”Man får – f-n i mig – inte ställa krav på vare sig eleverna eller deras föräldrar”.
I alla fall inte sådana krav som de framgångsrika skolorna (utomlands) har infört och som bevisligen ger goda studieresultat – och välartade elever…

Jobbar du inom den svenska skolan förstår jag om du ryser – av obehag – när du läser sådant…

Hemma igen och åter framför datorn läser jag ett inlägg av Patrik Engellau (en av mina husgudar) som skriver en lättläst text om skillnaden mellan amerikanska lärosäten och svenska.
Engellau är välutbildad – som du förstår om du läser hela han text.

Dock, det finns ju folk som inte vill ta sig för att läsa länkade texter – för er vill jag gärna återge den text som fick mig att börja skriva vad du läser här:

Jag ger ett exempel bara så att du inte ska tycka att jag försöker göra mig märkvärdig. Hur ska man förstå att svenska politiker inte tycks akta för rov att köra nationen i kvav och förstöra ditt och mitt land?
Det är ingen banal och lättbesvarad fråga. Det finns inget säkert svar. Vi måste samtala om det. Din granne, hur förvirrad han än må vara, kanske har någon ledtråd som kan hjälpa ditt eget tänkande.

För att du ska komma någonstans måste du lyssna. En del korkskallar kanske kommer med uppslag som du avfärdar redan från början men du måste lyssna.
Du måste vara ödmjuk inför vad din nästa eventuellt kan komma med. Och din nästa, liksom du själv, måste våga komma med lösa och oprövade funderingar som kanske visar sig ha fundament och därför inte får förkastas så snart de presenteras.

Nå, bäste läsare, tror du att det här en tankemodell du tror skulle nå fram till våra svenska skolpedagoger?Det tror inte jag – och det är nog grunden bakom att jag inte tror på någon förbättring av de svenska skolorna – på mycket länge – om ens någonsin…