Knepiga politiker…

…finns det gott om, sa Clemens. Inom alla partier, la han till efter en snabb andhämtning.
– Men jag undrar ändå om inte de knepigaste finns inom Miljöpartiet – de med sina språkrör. För du har väl läst om att de nu förespråkar att det ska bli obligatoriskt att ha solceller på varje nybyggt bostadstak?

Nix, svarade jag, det har jag inte hunnit med ännu, jag har varit upptagen med bowling de senaste två dagarna förutom lite annat smått och gott…

Fridolin, sa Clemens, och skakade på huvudet – ”snillet” som utlovade att fixa skolorna på 100 dagar har nyligen bytts ut mot ett nytt språkrör vid namn Per Bolund som vid började sitt rörande med att just föreslå det här med solcellerna. Och hänvisar till Kalifornien som ett utmärkt föredöme för solceller.

Jaha, svarade jag lite undvikande eftersom jag inte hunnit få någon som helst uppfattning om huruvida det var ett bra förslag eller inte. Men lutade lite mot att det var ett hyggligt bra förslag – eftersom jag enstaka gånger haft funderingar på en sådan installation på mitt eget hus.
Att det slutat med bara funderingar var nog det att eftersom min årliga elförbrukning är så låg skulle det ta (för) lång tid innan solcellerna skulle skulle betala sig.

Du, sa Clemens, det där är ett uselt förslag från Bolund – som borde skaffa sig en jordglob så kan han se att Kalifornien ligger mellan trettioandra och fyrtioandra breddgraden.
På vår sida om Atlanten motsvaras det av Rom i norr och Tripoli (Libyen) i söder. Sveriges sydligaste punkt ligger norr om 55:e breddgraden och Treriksröset ligger strax norr om 69:e breddgraden.
I USA motsvaras detta grovt sett av Alaskas nord-sydliga utbredning.

Och dessutom är solflödet på dessa, södra breddgrader är ungefär dubbelt så stort som på våra och mycket jämnare fördelat under året.”

Kort därefter enades Clemens och jag om att vare sig inköpa solceller eller att rösta på MP.

Ibland är det väldigt lätt att komma fram till beslut…

Krisberedskap…

Kan väl börja dagen med en upplevelse från i går där jag utanför Cityhallen kom i samspråk med Vingåkers kommuns säkerhetsstrateg, Hanna Mehaj, som stod där för att informera oss kommuninvånare på våra (tänkbara) frågor om krisberedskap och förevisa för oss vad en krislåda bör innehålla.
Om just det tänkte jag inte orda så mycket mer utan att jag i går kväll började fundera lite över alla dessa människor som”brinner för saker”.
Som denna mycket trevliga Hanna Mehaj klart tydligt visade att hon gjorde – då hon verkligen lyste av entusiasm kring sitt favoritämne – krisberedskap.
Vilket just inte så många Ica-kunder gjorde, eller verkade vara så överdrivet intresserade av.
Jo, en man som var 58 år gammal berättade han och att han hade tidigare varit militär – som anslöt till vårt samtal och han var en man med kunskaper i ämnet krishantering (för han gav tydliga exempel) och hade dessutom kraftfulla åsikter om hur ”idioterna i riksdagen hanterade frågan på riksnivå och pekade på kommunhuset och inkluderade folket i det huset till den gruppen av förståndshandikappade”.
Jag hade gärna lyssnat på honom längre men när en kvinnlig journalist från Kuriren närmade sig för att spela in intervjuer smög jag iväg…

När jag då senare satt i favoritfåtöljen märkte jag att jag på något sätt beundrar de här människorna som brinner för vad de nu finner viktigast i livet. (Om de nu inte är Miljöpartister eller vänsterpartister då)
Som Hanna Mehaj som så gärna ville att alla skulle lyssna på henne och vad hon brinner för, eller som de idoga personer från diverse religiösa sammanslutningar som så gärna vill få mig att hamna i deras lyckorike.
Oförtrutet kämpar de på och intresset från omgivningen är oftast minimalt.
Att de orkar, funderar jag, som just inte brinner för någonting speciellt.
I alla fall av den digniteten att jag ger mig ut och…

Det är något med Sverige…

…kände jag för att sätta som rubrik med den tanken att peka på förra inlägget och vad jag skriver där. (Det är något visst med Danmark)
Även denna gång är det en bild som inspirerat mig till att starta datorn. Bilden, som finns i en annons i Fokus får mina funderingar att hamna i den svenska politiken och där alldeles speciellt hos Miljöpartiet.

Nja, den här gången finns mina funderingar inte hos MP för dess syn på den ekonomiska politiken – utan för att jag just inte kan få till någon slags begriplig tankegång om – MP och deras tankegångar om klimatet.
(Miljöpartiets eftervalsanalys visar nämligen att så lite som en procent av väljarna anser att MP förstår vanligt folk. Bland de egna väljarna är motsvarande siffra bara tio procent. Ur Nyheter idag 3/5)

Fast, tänker jag sedan, borde inte mina funderingar ha hamnat hos Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ i första hand eftersom vad  Jamil skriver (jag tycker) är en perfekt beskrivning av hur de två partierna ser på hur den ekonomiska verkligheten skulle kunna lösas.
I vulgärare kretsar än dem som nattgökens läsare befolkar, skulle frågan kunna infinna sig: Får man vara hur dum som helst som riksdagspolitiker?
Eller som svensk – vill jag plötsligt lägga till enär det ju finns ett antal personer som röstar på de här ovan nämnda partierna.
Svaret är ja på båda frågorna.
Kanske jag ska förklara att det även gäller bloggare…

F-n också, nu tappade jag helt tråden till MP och vad jag hade för synpunkter om deras miljöengagemang, men jag tror att det handlade ungefär om att ”Det finns ingen övre gräns för hur mycket vi svenskar ska avstå från – för att rädda planeten”.

Sannolikt blev tidigare idag (också) inspirerad att tänka lite åt det hållet när jag läste de här två artiklarna: (läs gärna kommentarerna)
– Klimatfrågan en ickefråga för nästan alla människor.

– Att marknadsföra klimat

 Plus en till som jag just kunde ta del av:
– Ett dyrt parti

1:a maj…

…är väl för mig som vilken annan dag som helst, kunde jag inte låta bli att börja kvällens text med – ett konstaterande som inte är helt sanningsenligt.
På så sätt att, vare sig jag vill eller inte, får jag ta del av denna dags årliga  begivenheter. Men å andra sidan bryr jag mig själv just ingenting om denna på många sätt uppskruvade helgdag…
Där jag på nätet läst att en del ställer sig frågan varför ”en viss grupps dag” har getts betydelse av helgdag.

Nåväl, nog minns jag de (första) första-maj-tågen som fastnat i minnet. Jag var väl en sju-åtta år och minnet påstår att demonstrationerna i Västerås i slutet av 40-talet var kilometerlånga. Och jag fann det (då) hela som mycket underhållande med dess pampiga musikkår i täten…

Tänkte jag litet på när Madame och jag passerade (igenom) Tennisparken vid 11-tiden i förmiddags på väg mot Cityhallen. För just då stannade vi till en stund för att höra och se vad Socialdemokraterna i Vingåker hade att informera om.

Tämligen glest med åhörare på Tennisparken vid 11-tiden den 1 maj.

När jag besöker sådana här begivenheter hoppar mitt sinnesläge mellan vemod (tror jag det är) och en viss beundran (tror jag det är) för den typen av människor som så helhjärtat ställer upp för vad ”de brinner för” (tror jag de gör).

Och försöker förstå hur det kan kännas att vara med och arrangera något de (vågar jag skriva) älskar och uppleva hur omgivningen är tämligen ointresserad av vad man vill föra ut. Även om jag förmodar att det mest var redan beundrare av Socialdemokraterna som fanns i parken gjorde det tämligen glesa antalet att stämningen väl inte kunde sägas vara ”sprudlande entusiastisk”. Även om några försökte när man tillsammans sjöng ”Upp till kamp emot kvalen”.
Nå, det skriver jag utan att veta om där var många fler intresserade under de två timmar mötet pågick – utanför de ungefär 20 minuter – som jag om M stod där och lyssnade på underhållningen och två tal.

Jo, jag tror att jag beundrar de människor som gör sånt här.

Liksom att jag uppskattade att Anneli Bengtsson (kommunstyrelsens ordförande) kom fram till mig och hälsade varefter vi hade ett synnerligen (för mig) givande samtal. Jag har skrivit det förr och gör det gärna igen – jag gillar Anneli Bengtsson och hur hon ”sköter sitt fögderi”. Och jag gillar henne ännu lite mer efter hennes raka formuleringar i vad vi pratade om.

Så här om kvällen är jag dock en smula misslynt över mig själv – som inte vågade smaka på den”Socialdemokratiska-korv” som gratis erbjöds besökarna.
Jag, som verkligen gillar korv…

Det är något med Danmark…

…som jag gillar, känner jag starkt efter att i Fokus läst en lång intervju med Marie Krarup, (DF) Dansk Folkepartis, integrationspolitiske talesperson. Som visar sig vara en person med  bland annat bestämda åsikter om hur vi sköter vår politik i Sverige.

Krarup visar den besökande journalisten en bild, som visar hur ett hundratal muslimer samlats till fredagsbön på Christiansborgs slottsplats och säger:
Här är en bild av vad jag önskar inte ska ske i Danmark.
Det här är inte Danmark, det är ohyggligt.”

Marie Krarup, framhåller också skillnaden mellan hennes parti och vårt svenska SD genom att säga:

”Jag har lagt märke till att SD gör mycket negativa kampanjer,.
De antyder domedag och undergång.
Vi gör positiva kampanjer. Danmark är dejligt och Danmark ska bli ännu dejligare. Vi säger inte att Danmark är på väg att gå under, även om vi ser utmaningarna.
Jag tror att våra positiva kampanjer också gör att vi är lättare att samarbeta med. De negativa kampanjerna jag sett från Sverige skulle vi aldrig använda.”

Låter klokt? Eller hur ni begåvade läsare som läser detta. Tänker jag och njuter av vad hon också säger:
”Danmark och Sverige hade tidigare samma dåliga utlänningspolitik, tills DF bildades. Därefter kan man se att vi gjort skillnad, Danmark har fått in färre och färre och det är för att vi fått inflytande.”

När jag läser detta så är det väl inte så konstigt om funderingarna hamnar hos vårt svenska SD och skillnaden över hur ett parti som fick 21 procent i senaste Folketingvalet har varit så framgångsrika i sin påverkan av invandringen till Danmark.

Om du har läst mitt förra inlägg så vet du att jag gillar ”att man inte är som alla andra – och att man också vågar stå för vad man tycker”.
Förmodligen är det den saken som gör att jag gillar danskar och Danmark.
Vill jag framhålla när Marie Krarup säger: (vid frågan om inte invandringen från islamska länder är positivt för den behövliga framtida välfärden)

”Det är vanvett och helt fel. En arab kan inte ersätta en svensk eller dansk.
Det är en helt annan kultur.
Alla våra erfarenheter under senaste 50 åren visar att de som kommer från länder med låg utbildningsnivå inte kan ersätta en svensk eller dansk.
Det är alla möjliga problem förbundna med dem.”

Vågar man framföra sådana orädda åsikter hamnar man på omslaget på Fokus – Sveriges bästa tidning.

Kan du tänka dig en svensk kvinnlig politiker som – så här utmanande – vågar låta sig fotograferas? Nej, det kan inte jag heller. Ser lättare framför mig en, försedd med sedesam knytblus och med ängsligt ihopknipta knän. Det låter ju som en beskrivning av dagens svenska politik.

PS – läser en kommentar på nätet:
Danskarna har det svenskar saknar !
Självkänsla , integritet och en klar Verklighetsuppfattning !
Utan att vara medlöpare till politisk korrekthet.

Man kan ju undra…

Nå, i alla fall jag då, om vi ska vara petiga, vilket verkar vara en egenskap som växer sig allt starkare i mellanmjölkens land.
Du märkte det va? Jag använde inte Vingåker som ett ”exempel”…

Denna ljuva onsdag började (för mig då) med en smått förvånad undran över två saker:

1 – Varför skriver Kuriren om sånt här?
2 –  Varför läser någon sånt här?

Det jag hänvisar till (med risk från att få fan för det från Kuriren eftersom jag utnyttjar min citaträtt å det grövsta genom att publicera hela texten och inte ett citat ur en längre text)

Det var strax innan 23 på söndagen som räddningstjänsten larmades till en mopedbilsolycka på Widengrensvägen i Vingåker.
Ingen av de drabbade behövde uppsöka vård. Plast och olja hade spridits vid olycksplatsen och räddningstjänsten har hjälpt till att sanera där.
Det är okänt om polisen har någon misstanke om brott.

Det är allt Kuriren skriver om denna händelse – under sin rubrik ”Mopedbil körde in i mur”.
En text som helt missar svaret på den för – Vingåkersläsarnas otåliga längtan efter att få veta”hela sanningen” – Hur fan gick det med muren?

Kuriren har sina sidor…
Vad jag anser om tidningens läsare i Vingåker får du inte veta.

Bedövande tråkighet…

…var två ord som som förföljde mig under kvällen då jag vid 22-tiden om tisdagskvällen fick ta del av PRO-Vingåkers program för 2019.
När jag är på ett smått uppgivet, surt humör över Vingåker och dess invånare brukar jag häva ur mig att ”Genomsnittskurvan visar ju att 50 procent är dummare än genomsnittet och 50 procent alltså klokare än den genomsnittlige svensken – där Vingåker skiljer sig från verkligheten genom att 67 procent är dummare än genomsnittet”.
(Jo – jag har sådana dagar när jag också finns med på den nedre halvan)

Men jag kan faktiskt inte tro att ens mina jämbördiga (där) finner vad PRO-Vingåker erbjuder är något som (ofta) är det minsta intressant för att på något sätt kunna inspirera deras intellekt.
När man skriver så – bör man redovisa vad man bygger detta på – så här får du ta del av årets PRO-begivenheter.
17/4 – Erna Andersson från Visingsö berättar om sin bok ”I Axel Ohlins fotspår”
29/5 – Vårlunch (obs i Kyrkans Hus) Underhållning: Allt från Taube till Lehar.
28/8 – Svampinformation
25/9 – Underhållning: Speldosan
30/10 – Höstmöte – budget och verksamhetsplan. Ärtsoppa och sånggruppen underhåller.
27/11 – Jullunch – Rock och Blues underhåller. (obs Kyrkans Hus)
11/12 – Luciatåg – PRO-vetartävling kaffe med skinksmörgås.

När jag skrivit dessa rader sa förmanande till mig själv ”Ta det lugnt nu och börja lite försiktigt”.
Vi får väl se hur det blir med det
, väste jag tillbaka…
Jo, jag börjar nog lite lugnt med att påstå att jag själv hellre är död än ser fram emot ett framtida liv på den här nivån.

Vilket får mig att hamna i en frågeställning som jag inte lyckas få något (för mig) begripligt svar på:
Om du nu tycker att det är så uselt – hur kommer det sig då att det är 50 personer eller fler som kommer till dessa möten?

Ökar trycket lite genom att skriva:
– Alzheimer? Grav demens?
Innan jag kommer på det lite mildare ”De har väl ett så himla trist vardagsliv att till och med vad PRO erbjuder (kaffe med macka och lotterier) är roligare än repriserna på tv.”
Vilket (om inte annat) klart bevisar min inställning till tv och dess programutbud – riktat till dagens pensionärer. Vad det berättats mig…

Annat viktigt?

Ord är viktiga påstod jag i går och kom senare under natten att fundera över om jag också tycker att åsikter kan vara det.
Och kan inte riktigt bestämma mig vad jag ska tycka där – annat än att jag personligen tycker att vissa åsikter – för mig – känns mer angelägna än andra.
Efter några fler funderingar så blir jag mer benägen att säga att jag i alla fall är tämligen villig att lyssna på alla åsikter.
I ämnen som intresserar mig – även om jag inte håller med om alla.

En, vars åsikter jag mycket ofta delar, är Patrik Engellau och alldeles särskilt när han skriver den här typen av inlägg – som har rubriken ”Män och våld”.

Hans inlägg börjar så här:
Tänk dig ett samhälle som hade en lagregel som stod över alla andra och som sa att i det här samhället får alla göra precis vad de vill utom det som de är bäst på. En liten gosses speciella fallenhet för matematiken upptäcks redan tidigt av dagispersonalen och pedagogisk expertis kallas in varefter det förbjuds att gossen någonsin ska få komma i närheten ens av multiplikationstabellen.

På motsvarande sätt kommer en liten flicka som av sig själv sätter sig vid pianot och spelar Für Elise att för evigt portas från alla musikaliska akademier.

(Varför ett samhälle skulle hitta på något så dumt vet jag inte. Det är inte det som är poängen. Om du prompt måste ha något slags förklaring så kan vi säga att det handlar om en vilja till jämlikhet. Om någon har medfödd fallenhet för en viss syssla så kommer hon att excellera i den sysslan och andra att känna sig evigt dömda till en mer undanskuffad position.)

Lysande Patrik, mumlar jag för mig själv inför en sådan början. Och allt eftersom jag läser vidare känner jag mig ökande – nöjd.
Kanske jag ska förklara – för att locka dig att läsa vad Patrik Engellau skriver – ska antyda att krönikan prisar att män är starkare än kvinnor – och därför mer lämpade för vissa saker. Bra saker.

Men en sak förefaller vara oomtvistlig och det är att den genomsnittlige mannen har större kroppshydda och mer muskelmassa och därför mer rå styrka än den genomsnittliga kvinnan.
I alla tider har samhällena förstått att utnyttja detta till sin fördel, till exempel genom att skicka ut männen snarare än kvinnorna på jakt mot vilda djur och i strid mot fiender (tro inte på myterna om amazonstammar).

Min rätt självklara observation är att män har särskild medfödd kompetens när det gäller att utöva den råaste formen av våld. Till den råaste formen av våld räknas inte att trycka på en knapp som skickar iväg en kärnvapenstyckad stridsspets och ej heller att mobba folk eller utsätta dem för annat psykiskt lidande utan att ge en fiende en rejäl smäll på käften så att blodet sprutar.

I likhet med det galna samhälle som jag inledningsvis omnämnde så har det moderna Sverige bestämt att den råa formen av våld som män är bra på är onödigt och ont och vidare att män ska avvänjas från sin medfödda natur.

Ja ja – får jag så be att alla kvinnliga läsare tar del av vad Patrik skriver:

Jag säger detta för att jag tror Sveriges härskare domineras av ett kvinnotänkande som har glömt bort eller inte begripit vad den manliga våldsbenägenheten betyder för samhällets välgång och därmed även kvinnornas frid och lycka.

En märklig känsla…

…upplevde jag hos mig själv då jag i går eftermiddag märkte att det inte gick att titta in här hos nattgöken med anledning av mitt webbhotell hade fått problem med det program jag använder för att kunna uppdatera bloggen. Först nu på morgonen har ordningen återställts.

Under frånvaron blev jag jättestressad och kunde knappt koncentrera mig på andra saker. Mycket märkligt, tänker jag, nu när allt fungerar igen. För – avbrottet var ju för omvärlden totalt ointressant. Ingen och ingenting kom till skada.
Igen har jag fått en påminnelse om hur viktiga känslor är och hur lätt de styr människors vardag.
Nå – i alla fall min – vet jag bättre idag.

Därmed övergår jag till att fundera över andras känslor.
Märker jag när jag i Göteborgs-Posten läser rubriken:
Politikerna är för fega för att ta tag i skolstöket.

Artikeltexten börjar så här:
En färsk rapport från Skolinspektionen visar att allt färre elever och lärare känner sig trygga i skolan. Värst är det för flickorna, av dem är det bara fyra av tio som tycker att de har en trygg skolmiljö. I rapporten framkommer även att hela 58 procent av eleverna anser att andra elever stör ordningen i klassrummet.

Om du tar dig tid att läsa artikeln kan du också läsa de här raderna:
Det är kanske hög tid att börja värdera kollektivets, alltså klassens övriga elever, rätt till en god studiemiljö, framför individens till synes okränkbara rätt till att vistas på just samma skola. En elev som återkommande väljer att missköta sig grovt på en skola har enligt mig förbrukat sin rätt att vistas där.

Om du nu tillhör dem som har barn eller barnbarn i skolan – får du också känslan av att vara/bli jättestressad över att det inte fungerar?

Du – det tror jag inte alls att du blir. Och är du en som inte har någon stark anknytning till skolans värld – bryr du dig förstås ännu mindre.

Och – som jag tyder det – de som bryr sig minst (verkar vara) rektorerna och lärarna och de inom kommunen som som har ansvaret för Vingåkers skolor.
Som är lika osynliga i debatten – som pengar i en S-röstande kvinnlig pensionärs portmonnä dagarna innan nästa pensionsutbetalning.

Du – hur ska jag kunna tolka det annorlunda?
Här planeras för Pridefestival, som tydligen blivit namnändrat till, Mångfaldsfirande och pridefestival.

Tydligen förbannat mycket viktigare än att ordna ett betydligt angelägnare ”tåg” under parollen  – Rädda Vingåkers skolor.
Där rektorerna gick först i leden framför alla lärarna.
Om det kommer några elever därefter  – vete väl fan om jag kan se framför mig.
I alla fall inte fler 9-klassare än de som skulle vilja dansa vals på ett klassfest.
Och vad tror du om en lokal ”Greta” som skolkar för en bättre skola?
Nä – inte jag heller…

Kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson, har i Kuriren sagt:
Vi är stolta och står upp för att vi är en liten kommun som anordnar en prideparad.

Kan man tänka sig att Bengtsson med alla övriga i kommunfullmäktige (eftersom hon använder ordet ”Vi”) också kraftfullt kan tänkas uttala sig med:
Vi är stolta och står upp för att vi är en liten kommun som anordnar en Rädda-skolan-parad.
Med tillägget:
För något viktigare kan vi inte se framför oss…

Om en sådan sak (att offentligt uttala sig i Kuriren) kännsoöverstigligt svår erbjuder jag er en plats att (så ofta ni vill) öva er på det – här hos nattgöken.
Jag samarbetar gärna…

Irriterad eller förbannad?

Clemens såg mulen ut och jag frågade förstås vad det var som tyngde honom.
Du, sa han, jag vet inte om jag bara ska känna mig lite irriterad eller jävligt förbannad. Och den tveksamheten uppkom när jag läser vad Anneli Bengtsson, säger i Kuriren om det där att det planerade Pridefirandet ska byta namn till Mångfaldsfirande.

Jo, svarade jag, jag läste det också och skakade då uppgivet på mitt huvud. Speciellt när jag läste:
– Ord är jätteviktiga. De kan betyda olika saker för olika människor. Vi är stolta och står upp för att vi är en liten kommun som anordnar en prideparad.
Min tanke blev något det hållet som: ”Jag blir inte det minsta stolt över om Vingåker arrangerar en Pridefestival utan tvärt om – jag mera skäms för att våra politiker håller på med sådant trams.”

Möjligtvis kan jag vara en aning mer fördragsam om där arrangeras en Mångfaldsfestival – vilket jag, egentligen, inte heller förstår varför det skulle vara nödvändigt i ”lilla Vingåker”.

Bästa Anneli Bengtsson, berätta för mig, vad är det i samhället Vingåker som gör det så viktigt att de med (vågar jag skriva det?) ett smått annorlunda sexuellt beteende, än den mer sedvanliga då, måste uppmärksammas med ett eget festivaltåg?
Det berättas för mig från andra – vad den egentliga orsaken bakom detta trams är – men det är en annan sak – nu är jag jävligt nyfiken på hur många privatpersoner i Vingåker som är så ”utsatta för (kränkning) sin sexuella hållning” att de ska beskrivas som offer – och därmed ska anses vara värd denna märkliga uppmärksamhet?
10, 30, 50, 100, 250, 500?

För vår del tror Clemens och jag att de är betydligt färre (om ens någon) än de ”utsatta” medborgare som kommunen med bl.a Robert Skoglund har ansvar för i sin nämnd – socialnämnden – och därför enligt oss – betydligt mer vore värda en stödfestival.
Som ett tack till de äldre för vad de i sitt liv har åstadkommit för oss efterföljare.

Känner att jag vill slippa Bengtssons floskler typ att ”Pride är ett stöd för hela Sverige”. Så – kan jag få till protokollet att – jag undanber mig att min kommun lägger del av mina skattepengar på sådant trams. Vingåkers kommun ska endast lägga ner sin möda, pengar och omsorg på oss i Vingåker. Och möjligen då också med åsikten om att de som mest behöver stöd ska få det – först.

Anneli Bengtsson säger också i Kurirens artikel:

”Hon säger att måndagens diskussion och uttalanden om pride var intressanta samtidigt som andra saker gjorde henne mörkrädd.
– Varför skulle man känna sig exkluderad i att gå i en prideparad? Vad ger det för signaler om alla människors lika värde när man känner att det inte går att delta i den?”

Jag kan knappt tåla mig inför väntan på att Bengtsson ska redovisa för mig vad hon menar med ”allas lika värde”. (jag bjuder på fika och marsipantårta)
Som jag inte delar (floskeln alltså) – enligt min egen syn på ”lika värde”.
Givetvis vet Bengtsson varför folk inte gärna vill gå i ett pridetåg, men vill bara inte låta oss veta att hon mycket väl begriper det, utan passar i stället på att framhålla sin egen fina moral. Genom en inlindad moralisk pekpinne rakt in i ögat på dem som tänker – annorlunda..
Sådant gör mig – mörkrädd.

När jag märker att våra folkvalda försöker höja sitt eget anseende hos en diffus omgivning genom saker som – Pridefestivaler – ber jag att få citera vännen Clemens kommentar om vårt feministiska land:
Har de inte tagit del av undersökningen från Ljugov som visar att en av tre kvinnliga politiker är lika enfaldig som de båda andra?”