En skön dag…

…vill jag tycka att denna måndag har varit, med mestadels arbete ute på tomten som bl a fick sig en första puts av gräsklipparen.
Dock, som jag ser det denna kväll, det verkar ha varit en dag utan minsta kloka tanke. Från mig då – vill jag anse nu när klockan närmar sig 22.00 och jag gör en snabbrunda bland PK-media och mina många vänner bland ”alternativa media”.

Kommer på att jag inte ännu har fått mitt röstkort till det kommande EU-valet och undrar om det kan bero på att PostNord inte har levererat det de borde ha levererat…
Nå, jag har nog inte tänkt att förhandsrösta i alla fall så det finns väl tid ännu för PostNord att utföra vad Valmyndigheten vill att de ska göra.

Läste några rader om EU som kändes intressanta:

”EU kom inte till för att fördela flyktingar. Det kom inte till för att hjälpa ekonomiska migranter att bosätta sig i Europa. EU skapades inte för asylsökande från världens alla hörn. EU skapades för européer. EU kom till för att européer skulle komma varandra närmare. Europa är européernas hem och EU är européernas union.”

Precis så, tänker jag också, och det kommer att styra vilket parti som får min EU-röst…

Kvinnor…

…har jag under mitt långa liv haft stor glädje av – och har fortfarande – även om anledningarna till det har förändrats lite sedan jag var i 19-årsåldern…

Nåväl – det har alltid funnits en liten skara ”damer” som inte riktigt har passat in på hur jag sett, och ser, på livet – och nu finner jag att den skaran har ökat – betydligt – är ordet jag väljer.

Vilket har fördunklat mitt enkla leverne en aning – speciellt då jag inte har haft mod nog för att klart och tydligt föra ut denna min åsikt.
Därför log jag tacksamt när jag denna dag läser vad – kvinnan – Bitte Assarmo skriver i sin krönika hos DGS (DetGodaSamhället).

Där kan du bl a läsa dessa rader:

Att samma fenomen numera också tycks drabba svenska män i stor utsträckning beror sannolikt på att många svenska män numera är så förtvivlat feminiserade att de inte längre vågar vara män. Jag menar, vi har vuxna män på höga politiska positioner som klär sig i knytblus och gör handhjärtan för att visa vilken fantastisk värdegrund de har. Bara det är ju övermåttan sjukt.
(min fetmarkering)

Vilket fenomen Assarmo menar får du veta om du läser vad hon skriver
DU – glöm inte läsa kommentarerna.

En aning grådaskigt…

…tänkte jag, när jag lyckats samla tankarna kring annat än morgonens frukost. Och menade först vädret utanför fönstren innan känslan övergick till att gälla hela vårt land. För att slutligen hamna i ”slutsatsen” och grådaskigast av alla är våra svenska politiker som gemensamt har åstadkommit detta – ett allt mer grådaskigt Sverige.

Därmed torde väl jag har uppnått årets kvot av det ordet.
Vi får väl se, garderade jag mig med en stund senare – eftersom jag fick för mig att logga in hos kkuriren.se – och kan läsa en stort uppslagen (bra) artikel om den kommande Slottsskolan 7-9.

Ser ut att bli en fin skola, tänkte jag, tills jag läste vad rektor Magnus Karlsson säger i artikeln:
– Vi är en liten skola med höga ambitioner. Här ska vi sikta högt, både på kvalitet och i utbildningen, sa han.

Inget negativt att säga om det, mumlade jag till mig själv, då en liten viskande röst bröt in och väste ”Jodå, det är bara det att det räcker inte med att ha höga ambitioner och att sikta högt – man måste också ha resurserna för att kunna uppnå sina visioner – och det saknar man i Vingåker.”

Jo, svarar jag lite undvikande för jag fick funderingen att det räcker inte med att ha en skolbyggnad i klass med ”restaurangen i Grand Hotel i Stockholm och bara kunna erbjuda rätter som (typ) Kalops till de hungrande.”
Av den anledningen att man inte har den rätta kompetensen hos – kökspersonalen.
Eller hos hovmästaren…

Även om de (gästerna) får äta sin mat tillsammans med andra – skofria – gäster.
(– Det blir också Sveriges första skofria restaurang, berättar skolkocken Sara Svensson i Kuriren)

Den som lever får se hur det blir med den saken, tänker jag, och menar då förstås hur det kommer att bli i framtiden för våra skolor i Vingåker.

Och tänkte samma igen – efter att ha läst vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika hos DGS där rubriken säger: Det är de duktiga som får skulden.
Krönikan börjar så här:

”Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen”.

Upphovet till detta berömda citat lär vara Theodor Adorno, och vad som gör det så genialt är att alla som gått ut grundskolan förstår vad han menar.

Den som är kompetent och gör bra ifrån sig står under bevakning, och hämnden från de mindre kompetenta kanske inte tar sig omedelbara uttryck, men lurar under ytan. Ett ringa felsteg kan vara tillräckligt för att utlösa en kedjereaktion av hån, eller till och med hat.

Med duktigheten följer ett moraliskt ansvar, som av någon anledning inte gäller för de mindre duktiga.”

Som vår nuvarande regering, var en tanke som stilla passerade…

Inte på många år…

…om ens någonsin – tänkte jag när passerade kortsidan av kyrkogården vid Vingåkers kyrka på väg i min halvtimmeslånga promenad – jag emellanåt ägnar mig åt.
Tanken – om det dystra läget – fanns där för att jag kom att tänka på de svenska skolorna och måhända lite extra vad gäller våra egna här i kommunen.

Alltså – jag tror inte på någon förbättring under min kvarvarande levnadstid – som i bästa fall handlar om 20 år så där – och alldeles speciellt då om skolorna i min närhet. Jag tror att känslan kommer av att jag har läst så många artiklar, inlägg osv som beskrivit (och beskriver) hur försämringen blivit allt svårare. Men också texter som beskriver att ingen vet hur det i så fall skulle kunna gå till.
I Sverige alltså – utomlands finns det goda exempel på skolor som fungerar – men som inte duger som förebilder i Sverige enär de inte lever upp till vår värdegrund:
Speciellt då den inom skolvärlden framtagen av ”felprogrammerade pedagoger” – för att skriva det snällt.
”Man får – f-n i mig – inte ställa krav på vare sig eleverna eller deras föräldrar”.
I alla fall inte sådana krav som de framgångsrika skolorna (utomlands) har infört och som bevisligen ger goda studieresultat – och välartade elever…

Jobbar du inom den svenska skolan förstår jag om du ryser – av obehag – när du läser sådant…

Hemma igen och åter framför datorn läser jag ett inlägg av Patrik Engellau (en av mina husgudar) som skriver en lättläst text om skillnaden mellan amerikanska lärosäten och svenska.
Engellau är välutbildad – som du förstår om du läser hela han text.

Dock, det finns ju folk som inte vill ta sig för att läsa länkade texter – för er vill jag gärna återge den text som fick mig att börja skriva vad du läser här:

Jag ger ett exempel bara så att du inte ska tycka att jag försöker göra mig märkvärdig. Hur ska man förstå att svenska politiker inte tycks akta för rov att köra nationen i kvav och förstöra ditt och mitt land?
Det är ingen banal och lättbesvarad fråga. Det finns inget säkert svar. Vi måste samtala om det. Din granne, hur förvirrad han än må vara, kanske har någon ledtråd som kan hjälpa ditt eget tänkande.

För att du ska komma någonstans måste du lyssna. En del korkskallar kanske kommer med uppslag som du avfärdar redan från början men du måste lyssna.
Du måste vara ödmjuk inför vad din nästa eventuellt kan komma med. Och din nästa, liksom du själv, måste våga komma med lösa och oprövade funderingar som kanske visar sig ha fundament och därför inte får förkastas så snart de presenteras.

Nå, bäste läsare, tror du att det här en tankemodell du tror skulle nå fram till våra svenska skolpedagoger?Det tror inte jag – och det är nog grunden bakom att jag inte tror på någon förbättring av de svenska skolorna – på mycket länge – om ens någonsin…

”Vi behöver erkänna varför det blev så fel”

Att rubriken står inom citationstecken beror på att den är hämtad ur texten i en artikel av Richard Sörman där han intervjuar Maria Hind Alias. När Maria var sex år kom hon till Sverige med sina föräldrar som flykting från Irak.
De har stämt träff för att tala om hennes kamp mot hedersvåld och religiös extremism.

OK, kanske en inte så övertygande läslockande inledning för en genomsnittlig svensk. En torsdag – med pannkakor och annat – förmodligen mer lockande.
Men för egen del fann jag det intressant att veta att det finns ”icke svenskar” som säger vad jag själv anser:

Samhället måste bli mycket tydligare och ställa hårdare krav. Hade det funnits en en tydlig integrationspolitik innan vi släppte in alla de här människorna som nu har kommit skulle de ha vetat att om vi kommer till Sverige måste vi lära oss svenska, har vi ingen utbildning måste vi skaffa oss det (annars får vi inga bidrag), när vi skaffat en utbildning ska vi leta efter ett arbete och så vidare.
De skulle veta att de hade ett antal år på sig där de får hjälp av det svenska samhället men att de sedan måste bli självgående.
Det ska vara tydligt att du har skyldigheter, inte bara en massa rättigheter.

OK – det var det om det – men om du nu inte är på humör för att orka läsa mer  av tjatet om invandrarna så kanske jag kan få locka med en artikeltext av Bitte Assarmo där du bl a kan läsa de här raderna:

”När en partiledare för ett av riksdagspartierna kränker hälften av landets befolkning genom att använda deras kön och hudfärg som ett skällsord inser man att något är riktigt sjukt i det svenska samhället.

Annie Lööf är inte den första politikern i Sverige att spy infantilt och omotiverat hat över just vita män. Hon lär inte vara den sista heller, eftersom hatet mot de vita männen numera är i det närmaste obligatoriskt för dem som vistas i de politiska finrummen och på de stora massmediala plattformarna.

Som om det alls krävs något mod för att sitta och rabbla samma strunt som tusen och en andra pk-marinerade fjortisar i alla åldrar i den politiska korrekthetens frontlinje. Allt som krävs är brist på bildning i kombination med en tillräckligt utpräglad flockmentalitet.”

När jag läser vad Bitte Assarmo skriver anar jag en tyst röst inom mig som säger  ”Din jävla fegis som inte vågar skriva på det här sättet.”

Knepiga politiker…

…finns det gott om, sa Clemens. Inom alla partier, la han till efter en snabb andhämtning.
– Men jag undrar ändå om inte de knepigaste finns inom Miljöpartiet – de med sina språkrör. För du har väl läst om att de nu förespråkar att det ska bli obligatoriskt att ha solceller på varje nybyggt bostadstak?

Nix, svarade jag, det har jag inte hunnit med ännu, jag har varit upptagen med bowling de senaste två dagarna förutom lite annat smått och gott…

Fridolin, sa Clemens, och skakade på huvudet – ”snillet” som utlovade att fixa skolorna på 100 dagar har nyligen bytts ut mot ett nytt språkrör vid namn Per Bolund som vid började sitt rörande med att just föreslå det här med solcellerna. Och hänvisar till Kalifornien som ett utmärkt föredöme för solceller.

Jaha, svarade jag lite undvikande eftersom jag inte hunnit få någon som helst uppfattning om huruvida det var ett bra förslag eller inte. Men lutade lite mot att det var ett hyggligt bra förslag – eftersom jag enstaka gånger haft funderingar på en sådan installation på mitt eget hus.
Att det slutat med bara funderingar var nog det att eftersom min årliga elförbrukning är så låg skulle det ta (för) lång tid innan solcellerna skulle skulle betala sig.

Du, sa Clemens, det där är ett uselt förslag från Bolund – som borde skaffa sig en jordglob så kan han se att Kalifornien ligger mellan trettioandra och fyrtioandra breddgraden.
På vår sida om Atlanten motsvaras det av Rom i norr och Tripoli (Libyen) i söder. Sveriges sydligaste punkt ligger norr om 55:e breddgraden och Treriksröset ligger strax norr om 69:e breddgraden.
I USA motsvaras detta grovt sett av Alaskas nord-sydliga utbredning.

Och dessutom är solflödet på dessa, södra breddgrader är ungefär dubbelt så stort som på våra och mycket jämnare fördelat under året.”

Kort därefter enades Clemens och jag om att vare sig inköpa solceller eller att rösta på MP.

Ibland är det väldigt lätt att komma fram till beslut…

Krisberedskap…

Kan väl börja dagen med en upplevelse från i går där jag utanför Cityhallen kom i samspråk med Vingåkers kommuns säkerhetsstrateg, Hanna Mehaj, som stod där för att informera oss kommuninvånare på våra (tänkbara) frågor om krisberedskap och förevisa för oss vad en krislåda bör innehålla.
Om just det tänkte jag inte orda så mycket mer utan att jag i går kväll började fundera lite över alla dessa människor som”brinner för saker”.
Som denna mycket trevliga Hanna Mehaj klart tydligt visade att hon gjorde – då hon verkligen lyste av entusiasm kring sitt favoritämne – krisberedskap.
Vilket just inte så många Ica-kunder gjorde, eller verkade vara så överdrivet intresserade av.
Jo, en man som var 58 år gammal berättade han och att han hade tidigare varit militär – som anslöt till vårt samtal och han var en man med kunskaper i ämnet krishantering (för han gav tydliga exempel) och hade dessutom kraftfulla åsikter om hur ”idioterna i riksdagen hanterade frågan på riksnivå och pekade på kommunhuset och inkluderade folket i det huset till den gruppen av förståndshandikappade”.
Jag hade gärna lyssnat på honom längre men när en kvinnlig journalist från Kuriren närmade sig för att spela in intervjuer smög jag iväg…

När jag då senare satt i favoritfåtöljen märkte jag att jag på något sätt beundrar de här människorna som brinner för vad de nu finner viktigast i livet. (Om de nu inte är Miljöpartister eller vänsterpartister då)
Som Hanna Mehaj som så gärna ville att alla skulle lyssna på henne och vad hon brinner för, eller som de idoga personer från diverse religiösa sammanslutningar som så gärna vill få mig att hamna i deras lyckorike.
Oförtrutet kämpar de på och intresset från omgivningen är oftast minimalt.
Att de orkar, funderar jag, som just inte brinner för någonting speciellt.
I alla fall av den digniteten att jag ger mig ut och…

Det är något med Sverige…

…kände jag för att sätta som rubrik med den tanken att peka på förra inlägget och vad jag skriver där. (Det är något visst med Danmark)
Även denna gång är det en bild som inspirerat mig till att starta datorn. Bilden, som finns i en annons i Fokus får mina funderingar att hamna i den svenska politiken och där alldeles speciellt hos Miljöpartiet.

Nja, den här gången finns mina funderingar inte hos MP för dess syn på den ekonomiska politiken – utan för att jag just inte kan få till någon slags begriplig tankegång om – MP och deras tankegångar om klimatet.
(Miljöpartiets eftervalsanalys visar nämligen att så lite som en procent av väljarna anser att MP förstår vanligt folk. Bland de egna väljarna är motsvarande siffra bara tio procent. Ur Nyheter idag 3/5)

Fast, tänker jag sedan, borde inte mina funderingar ha hamnat hos Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ i första hand eftersom vad  Jamil skriver (jag tycker) är en perfekt beskrivning av hur de två partierna ser på hur den ekonomiska verkligheten skulle kunna lösas.
I vulgärare kretsar än dem som nattgökens läsare befolkar, skulle frågan kunna infinna sig: Får man vara hur dum som helst som riksdagspolitiker?
Eller som svensk – vill jag plötsligt lägga till enär det ju finns ett antal personer som röstar på de här ovan nämnda partierna.
Svaret är ja på båda frågorna.
Kanske jag ska förklara att det även gäller bloggare…

F-n också, nu tappade jag helt tråden till MP och vad jag hade för synpunkter om deras miljöengagemang, men jag tror att det handlade ungefär om att ”Det finns ingen övre gräns för hur mycket vi svenskar ska avstå från – för att rädda planeten”.

Sannolikt blev tidigare idag (också) inspirerad att tänka lite åt det hållet när jag läste de här två artiklarna: (läs gärna kommentarerna)
– Klimatfrågan en ickefråga för nästan alla människor.

– Att marknadsföra klimat

 Plus en till som jag just kunde ta del av:
– Ett dyrt parti

1:a maj…

…är väl för mig som vilken annan dag som helst, kunde jag inte låta bli att börja kvällens text med – ett konstaterande som inte är helt sanningsenligt.
På så sätt att, vare sig jag vill eller inte, får jag ta del av denna dags årliga  begivenheter. Men å andra sidan bryr jag mig själv just ingenting om denna på många sätt uppskruvade helgdag…
Där jag på nätet läst att en del ställer sig frågan varför ”en viss grupps dag” har getts betydelse av helgdag.

Nåväl, nog minns jag de (första) första-maj-tågen som fastnat i minnet. Jag var väl en sju-åtta år och minnet påstår att demonstrationerna i Västerås i slutet av 40-talet var kilometerlånga. Och jag fann det (då) hela som mycket underhållande med dess pampiga musikkår i täten…

Tänkte jag litet på när Madame och jag passerade (igenom) Tennisparken vid 11-tiden i förmiddags på väg mot Cityhallen. För just då stannade vi till en stund för att höra och se vad Socialdemokraterna i Vingåker hade att informera om.

Tämligen glest med åhörare på Tennisparken vid 11-tiden den 1 maj.

När jag besöker sådana här begivenheter hoppar mitt sinnesläge mellan vemod (tror jag det är) och en viss beundran (tror jag det är) för den typen av människor som så helhjärtat ställer upp för vad ”de brinner för” (tror jag de gör).

Och försöker förstå hur det kan kännas att vara med och arrangera något de (vågar jag skriva) älskar och uppleva hur omgivningen är tämligen ointresserad av vad man vill föra ut. Även om jag förmodar att det mest var redan beundrare av Socialdemokraterna som fanns i parken gjorde det tämligen glesa antalet att stämningen väl inte kunde sägas vara ”sprudlande entusiastisk”. Även om några försökte när man tillsammans sjöng ”Upp till kamp emot kvalen”.
Nå, det skriver jag utan att veta om där var många fler intresserade under de två timmar mötet pågick – utanför de ungefär 20 minuter – som jag om M stod där och lyssnade på underhållningen och två tal.

Jo, jag tror att jag beundrar de människor som gör sånt här.

Liksom att jag uppskattade att Anneli Bengtsson (kommunstyrelsens ordförande) kom fram till mig och hälsade varefter vi hade ett synnerligen (för mig) givande samtal. Jag har skrivit det förr och gör det gärna igen – jag gillar Anneli Bengtsson och hur hon ”sköter sitt fögderi”. Och jag gillar henne ännu lite mer efter hennes raka formuleringar i vad vi pratade om.

Så här om kvällen är jag dock en smula misslynt över mig själv – som inte vågade smaka på den”Socialdemokratiska-korv” som gratis erbjöds besökarna.
Jag, som verkligen gillar korv…

Det är något med Danmark…

…som jag gillar, känner jag starkt efter att i Fokus läst en lång intervju med Marie Krarup, (DF) Dansk Folkepartis, integrationspolitiske talesperson. Som visar sig vara en person med  bland annat bestämda åsikter om hur vi sköter vår politik i Sverige.

Krarup visar den besökande journalisten en bild, som visar hur ett hundratal muslimer samlats till fredagsbön på Christiansborgs slottsplats och säger:
Här är en bild av vad jag önskar inte ska ske i Danmark.
Det här är inte Danmark, det är ohyggligt.”

Marie Krarup, framhåller också skillnaden mellan hennes parti och vårt svenska SD genom att säga:

”Jag har lagt märke till att SD gör mycket negativa kampanjer,.
De antyder domedag och undergång.
Vi gör positiva kampanjer. Danmark är dejligt och Danmark ska bli ännu dejligare. Vi säger inte att Danmark är på väg att gå under, även om vi ser utmaningarna.
Jag tror att våra positiva kampanjer också gör att vi är lättare att samarbeta med. De negativa kampanjerna jag sett från Sverige skulle vi aldrig använda.”

Låter klokt? Eller hur ni begåvade läsare som läser detta. Tänker jag och njuter av vad hon också säger:
”Danmark och Sverige hade tidigare samma dåliga utlänningspolitik, tills DF bildades. Därefter kan man se att vi gjort skillnad, Danmark har fått in färre och färre och det är för att vi fått inflytande.”

När jag läser detta så är det väl inte så konstigt om funderingarna hamnar hos vårt svenska SD och skillnaden över hur ett parti som fick 21 procent i senaste Folketingvalet har varit så framgångsrika i sin påverkan av invandringen till Danmark.

Om du har läst mitt förra inlägg så vet du att jag gillar ”att man inte är som alla andra – och att man också vågar stå för vad man tycker”.
Förmodligen är det den saken som gör att jag gillar danskar och Danmark.
Vill jag framhålla när Marie Krarup säger: (vid frågan om inte invandringen från islamska länder är positivt för den behövliga framtida välfärden)

”Det är vanvett och helt fel. En arab kan inte ersätta en svensk eller dansk.
Det är en helt annan kultur.
Alla våra erfarenheter under senaste 50 åren visar att de som kommer från länder med låg utbildningsnivå inte kan ersätta en svensk eller dansk.
Det är alla möjliga problem förbundna med dem.”

Vågar man framföra sådana orädda åsikter hamnar man på omslaget på Fokus – Sveriges bästa tidning.

Kan du tänka dig en svensk kvinnlig politiker som – så här utmanande – vågar låta sig fotograferas? Nej, det kan inte jag heller. Ser lättare framför mig en, försedd med sedesam knytblus och med ängsligt ihopknipta knän. Det låter ju som en beskrivning av dagens svenska politik.

PS – läser en kommentar på nätet:
Danskarna har det svenskar saknar !
Självkänsla , integritet och en klar Verklighetsuppfattning !
Utan att vara medlöpare till politisk korrekthet.