Man kan ju undra…

Nå, i alla fall jag då, om vi ska vara petiga, vilket verkar vara en egenskap som växer sig allt starkare i mellanmjölkens land.
Du märkte det va? Jag använde inte Vingåker som ett ”exempel”…

Denna ljuva onsdag började (för mig då) med en smått förvånad undran över två saker:

1 – Varför skriver Kuriren om sånt här?
2 –  Varför läser någon sånt här?

Det jag hänvisar till (med risk från att få fan för det från Kuriren eftersom jag utnyttjar min citaträtt å det grövsta genom att publicera hela texten och inte ett citat ur en längre text)

Det var strax innan 23 på söndagen som räddningstjänsten larmades till en mopedbilsolycka på Widengrensvägen i Vingåker.
Ingen av de drabbade behövde uppsöka vård. Plast och olja hade spridits vid olycksplatsen och räddningstjänsten har hjälpt till att sanera där.
Det är okänt om polisen har någon misstanke om brott.

Det är allt Kuriren skriver om denna händelse – under sin rubrik ”Mopedbil körde in i mur”.
En text som helt missar svaret på den för – Vingåkersläsarnas otåliga längtan efter att få veta”hela sanningen” – Hur fan gick det med muren?

Kuriren har sina sidor…
Vad jag anser om tidningens läsare i Vingåker får du inte veta.

Bedövande tråkighet…

…var två ord som som förföljde mig under kvällen då jag vid 22-tiden om tisdagskvällen fick ta del av PRO-Vingåkers program för 2019.
När jag är på ett smått uppgivet, surt humör över Vingåker och dess invånare brukar jag häva ur mig att ”Genomsnittskurvan visar ju att 50 procent är dummare än genomsnittet och 50 procent alltså klokare än den genomsnittlige svensken – där Vingåker skiljer sig från verkligheten genom att 67 procent är dummare än genomsnittet”.
(Jo – jag har sådana dagar när jag också finns med på den nedre halvan)

Men jag kan faktiskt inte tro att ens mina jämbördiga (där) finner vad PRO-Vingåker erbjuder är något som (ofta) är det minsta intressant för att på något sätt kunna inspirera deras intellekt.
När man skriver så – bör man redovisa vad man bygger detta på – så här får du ta del av årets PRO-begivenheter.
17/4 – Erna Andersson från Visingsö berättar om sin bok ”I Axel Ohlins fotspår”
29/5 – Vårlunch (obs i Kyrkans Hus) Underhållning: Allt från Taube till Lehar.
28/8 – Svampinformation
25/9 – Underhållning: Speldosan
30/10 – Höstmöte – budget och verksamhetsplan. Ärtsoppa och sånggruppen underhåller.
27/11 – Jullunch – Rock och Blues underhåller. (obs Kyrkans Hus)
11/12 – Luciatåg – PRO-vetartävling kaffe med skinksmörgås.

När jag skrivit dessa rader sa förmanande till mig själv ”Ta det lugnt nu och börja lite försiktigt”.
Vi får väl se hur det blir med det
, väste jag tillbaka…
Jo, jag börjar nog lite lugnt med att påstå att jag själv hellre är död än ser fram emot ett framtida liv på den här nivån.

Vilket får mig att hamna i en frågeställning som jag inte lyckas få något (för mig) begripligt svar på:
Om du nu tycker att det är så uselt – hur kommer det sig då att det är 50 personer eller fler som kommer till dessa möten?

Ökar trycket lite genom att skriva:
– Alzheimer? Grav demens?
Innan jag kommer på det lite mildare ”De har väl ett så himla trist vardagsliv att till och med vad PRO erbjuder (kaffe med macka och lotterier) är roligare än repriserna på tv.”
Vilket (om inte annat) klart bevisar min inställning till tv och dess programutbud – riktat till dagens pensionärer. Vad det berättats mig…

Annat viktigt?

Ord är viktiga påstod jag i går och kom senare under natten att fundera över om jag också tycker att åsikter kan vara det.
Och kan inte riktigt bestämma mig vad jag ska tycka där – annat än att jag personligen tycker att vissa åsikter – för mig – känns mer angelägna än andra.
Efter några fler funderingar så blir jag mer benägen att säga att jag i alla fall är tämligen villig att lyssna på alla åsikter.
I ämnen som intresserar mig – även om jag inte håller med om alla.

En, vars åsikter jag mycket ofta delar, är Patrik Engellau och alldeles särskilt när han skriver den här typen av inlägg – som har rubriken ”Män och våld”.

Hans inlägg börjar så här:
Tänk dig ett samhälle som hade en lagregel som stod över alla andra och som sa att i det här samhället får alla göra precis vad de vill utom det som de är bäst på. En liten gosses speciella fallenhet för matematiken upptäcks redan tidigt av dagispersonalen och pedagogisk expertis kallas in varefter det förbjuds att gossen någonsin ska få komma i närheten ens av multiplikationstabellen.

På motsvarande sätt kommer en liten flicka som av sig själv sätter sig vid pianot och spelar Für Elise att för evigt portas från alla musikaliska akademier.

(Varför ett samhälle skulle hitta på något så dumt vet jag inte. Det är inte det som är poängen. Om du prompt måste ha något slags förklaring så kan vi säga att det handlar om en vilja till jämlikhet. Om någon har medfödd fallenhet för en viss syssla så kommer hon att excellera i den sysslan och andra att känna sig evigt dömda till en mer undanskuffad position.)

Lysande Patrik, mumlar jag för mig själv inför en sådan början. Och allt eftersom jag läser vidare känner jag mig ökande – nöjd.
Kanske jag ska förklara – för att locka dig att läsa vad Patrik Engellau skriver – ska antyda att krönikan prisar att män är starkare än kvinnor – och därför mer lämpade för vissa saker. Bra saker.

Men en sak förefaller vara oomtvistlig och det är att den genomsnittlige mannen har större kroppshydda och mer muskelmassa och därför mer rå styrka än den genomsnittliga kvinnan.
I alla tider har samhällena förstått att utnyttja detta till sin fördel, till exempel genom att skicka ut männen snarare än kvinnorna på jakt mot vilda djur och i strid mot fiender (tro inte på myterna om amazonstammar).

Min rätt självklara observation är att män har särskild medfödd kompetens när det gäller att utöva den råaste formen av våld. Till den råaste formen av våld räknas inte att trycka på en knapp som skickar iväg en kärnvapenstyckad stridsspets och ej heller att mobba folk eller utsätta dem för annat psykiskt lidande utan att ge en fiende en rejäl smäll på käften så att blodet sprutar.

I likhet med det galna samhälle som jag inledningsvis omnämnde så har det moderna Sverige bestämt att den råa formen av våld som män är bra på är onödigt och ont och vidare att män ska avvänjas från sin medfödda natur.

Ja ja – får jag så be att alla kvinnliga läsare tar del av vad Patrik skriver:

Jag säger detta för att jag tror Sveriges härskare domineras av ett kvinnotänkande som har glömt bort eller inte begripit vad den manliga våldsbenägenheten betyder för samhällets välgång och därmed även kvinnornas frid och lycka.

En märklig känsla…

…upplevde jag hos mig själv då jag i går eftermiddag märkte att det inte gick att titta in här hos nattgöken med anledning av mitt webbhotell hade fått problem med det program jag använder för att kunna uppdatera bloggen. Först nu på morgonen har ordningen återställts.

Under frånvaron blev jag jättestressad och kunde knappt koncentrera mig på andra saker. Mycket märkligt, tänker jag, nu när allt fungerar igen. För – avbrottet var ju för omvärlden totalt ointressant. Ingen och ingenting kom till skada.
Igen har jag fått en påminnelse om hur viktiga känslor är och hur lätt de styr människors vardag.
Nå – i alla fall min – vet jag bättre idag.

Därmed övergår jag till att fundera över andras känslor.
Märker jag när jag i Göteborgs-Posten läser rubriken:
Politikerna är för fega för att ta tag i skolstöket.

Artikeltexten börjar så här:
En färsk rapport från Skolinspektionen visar att allt färre elever och lärare känner sig trygga i skolan. Värst är det för flickorna, av dem är det bara fyra av tio som tycker att de har en trygg skolmiljö. I rapporten framkommer även att hela 58 procent av eleverna anser att andra elever stör ordningen i klassrummet.

Om du tar dig tid att läsa artikeln kan du också läsa de här raderna:
Det är kanske hög tid att börja värdera kollektivets, alltså klassens övriga elever, rätt till en god studiemiljö, framför individens till synes okränkbara rätt till att vistas på just samma skola. En elev som återkommande väljer att missköta sig grovt på en skola har enligt mig förbrukat sin rätt att vistas där.

Om du nu tillhör dem som har barn eller barnbarn i skolan – får du också känslan av att vara/bli jättestressad över att det inte fungerar?

Du – det tror jag inte alls att du blir. Och är du en som inte har någon stark anknytning till skolans värld – bryr du dig förstås ännu mindre.

Och – som jag tyder det – de som bryr sig minst (verkar vara) rektorerna och lärarna och de inom kommunen som som har ansvaret för Vingåkers skolor.
Som är lika osynliga i debatten – som pengar i en S-röstande kvinnlig pensionärs portmonnä dagarna innan nästa pensionsutbetalning.

Du – hur ska jag kunna tolka det annorlunda?
Här planeras för Pridefestival, som tydligen blivit namnändrat till, Mångfaldsfirande och pridefestival.

Tydligen förbannat mycket viktigare än att ordna ett betydligt angelägnare ”tåg” under parollen  – Rädda Vingåkers skolor.
Där rektorerna gick först i leden framför alla lärarna.
Om det kommer några elever därefter  – vete väl fan om jag kan se framför mig.
I alla fall inte fler 9-klassare än de som skulle vilja dansa vals på ett klassfest.
Och vad tror du om en lokal ”Greta” som skolkar för en bättre skola?
Nä – inte jag heller…

Kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson, har i Kuriren sagt:
Vi är stolta och står upp för att vi är en liten kommun som anordnar en prideparad.

Kan man tänka sig att Bengtsson med alla övriga i kommunfullmäktige (eftersom hon använder ordet ”Vi”) också kraftfullt kan tänkas uttala sig med:
Vi är stolta och står upp för att vi är en liten kommun som anordnar en Rädda-skolan-parad.
Med tillägget:
För något viktigare kan vi inte se framför oss…

Om en sådan sak (att offentligt uttala sig i Kuriren) kännsoöverstigligt svår erbjuder jag er en plats att (så ofta ni vill) öva er på det – här hos nattgöken.
Jag samarbetar gärna…

Irriterad eller förbannad?

Clemens såg mulen ut och jag frågade förstås vad det var som tyngde honom.
Du, sa han, jag vet inte om jag bara ska känna mig lite irriterad eller jävligt förbannad. Och den tveksamheten uppkom när jag läser vad Anneli Bengtsson, säger i Kuriren om det där att det planerade Pridefirandet ska byta namn till Mångfaldsfirande.

Jo, svarade jag, jag läste det också och skakade då uppgivet på mitt huvud. Speciellt när jag läste:
– Ord är jätteviktiga. De kan betyda olika saker för olika människor. Vi är stolta och står upp för att vi är en liten kommun som anordnar en prideparad.
Min tanke blev något det hållet som: ”Jag blir inte det minsta stolt över om Vingåker arrangerar en Pridefestival utan tvärt om – jag mera skäms för att våra politiker håller på med sådant trams.”

Möjligtvis kan jag vara en aning mer fördragsam om där arrangeras en Mångfaldsfestival – vilket jag, egentligen, inte heller förstår varför det skulle vara nödvändigt i ”lilla Vingåker”.

Bästa Anneli Bengtsson, berätta för mig, vad är det i samhället Vingåker som gör det så viktigt att de med (vågar jag skriva det?) ett smått annorlunda sexuellt beteende, än den mer sedvanliga då, måste uppmärksammas med ett eget festivaltåg?
Det berättas för mig från andra – vad den egentliga orsaken bakom detta trams är – men det är en annan sak – nu är jag jävligt nyfiken på hur många privatpersoner i Vingåker som är så ”utsatta för (kränkning) sin sexuella hållning” att de ska beskrivas som offer – och därmed ska anses vara värd denna märkliga uppmärksamhet?
10, 30, 50, 100, 250, 500?

För vår del tror Clemens och jag att de är betydligt färre (om ens någon) än de ”utsatta” medborgare som kommunen med bl.a Robert Skoglund har ansvar för i sin nämnd – socialnämnden – och därför enligt oss – betydligt mer vore värda en stödfestival.
Som ett tack till de äldre för vad de i sitt liv har åstadkommit för oss efterföljare.

Känner att jag vill slippa Bengtssons floskler typ att ”Pride är ett stöd för hela Sverige”. Så – kan jag få till protokollet att – jag undanber mig att min kommun lägger del av mina skattepengar på sådant trams. Vingåkers kommun ska endast lägga ner sin möda, pengar och omsorg på oss i Vingåker. Och möjligen då också med åsikten om att de som mest behöver stöd ska få det – först.

Anneli Bengtsson säger också i Kurirens artikel:

”Hon säger att måndagens diskussion och uttalanden om pride var intressanta samtidigt som andra saker gjorde henne mörkrädd.
– Varför skulle man känna sig exkluderad i att gå i en prideparad? Vad ger det för signaler om alla människors lika värde när man känner att det inte går att delta i den?”

Jag kan knappt tåla mig inför väntan på att Bengtsson ska redovisa för mig vad hon menar med ”allas lika värde”. (jag bjuder på fika och marsipantårta)
Som jag inte delar (floskeln alltså) – enligt min egen syn på ”lika värde”.
Givetvis vet Bengtsson varför folk inte gärna vill gå i ett pridetåg, men vill bara inte låta oss veta att hon mycket väl begriper det, utan passar i stället på att framhålla sin egen fina moral. Genom en inlindad moralisk pekpinne rakt in i ögat på dem som tänker – annorlunda..
Sådant gör mig – mörkrädd.

När jag märker att våra folkvalda försöker höja sitt eget anseende hos en diffus omgivning genom saker som – Pridefestivaler – ber jag att få citera vännen Clemens kommentar om vårt feministiska land:
Har de inte tagit del av undersökningen från Ljugov som visar att en av tre kvinnliga politiker är lika enfaldig som de båda andra?”

Framtiden…

…kom på tal när Madame och jag besökte min sedan 1983, mycket gode vän, Leif G V Persson och hans fru Mari-Anne – boendes i Vedevåg, Lindesbergs kommun, är det väl bäst jag förklarar tänker jag, eftersom en av mina vanliga fördomar är att ”svenska folket är tämligen urusla på det egna landets geografi”.

Och det tror jag inte kommer att förändras nämnvärt i framtiden med tanke på de redovisade skolresultaten.
Och vad jag får ta del av för förslag på lösningar på den frågan.

Jag vet inte säkert, men kanhända att M och jag påverkade framtidens klimat i går enär vi tog bilen för besöket.
250 km tur och retur – en ren nöjestripp…

Lyssna nu noga era jämrans humörförstörande klimatfanatiker ”Hur fan skulle vi annars ha tagit oss från Vingåker till Vedevåg, via det inplanerade besöket hos det stora köpcentrumet Marieberg utanför Örebro?”
Och dessutom bor Persson med fru ett par kilometer utanför centrala Vedevåg i ett underbart hus i skogen alldeles intill en sjö.
Nå, dessutom vill inte M och jag gärna göra resor och där vara tvungna att ta hänsyn till gles kollektivtrafik.
Alltså – som de flesta normala svenskar – som inte bor i stora städer.
Om ens där…

Men en stor del av våra samtal skilde sig betydligt från andra ”normala” svenskar – vill jag tro – vi pratade nämligen mycket om politik.
Den svenska rikspolitiken.

Och den handlar ju till stor del om framtiden. Och där var vi inte optimistiska någon av oss. Det sista där – mycket snällt skrivet.
Och känner plötsligt att jag nog ska avsluta den delen av texten här. Eftersom den annars skulle bli någon kilometer lång och innehålla många svordomar.

Nåväl, att besöka Marieberg, åstadkom efter en timme, en stor lust att få sitta ner och – fika.
Vilket Madame och jag gjorde och kom i gemensamma funderingar kring det här med att ”Hur skulle en plats som Marieberg kunna existera utan bilar?

Går ju inte. ”Alla kunder kommer ju med bil” – vilket är förståeligt då Marieberg ligger en bra bit utanför centrala Örebro och att där finns storheter som Ikea, Bauhaus osv – där köp ofta kräver bil för att kunna transportera hem vad man köpt.

Jag har förstås läst ett gediget antal texter som förklarat för mig vilket förkastligt liv vi svenskar lever utan minsta tanke på kommande generationer.
Du, bäste läsare, jag bryr mig inte.
Kanske mest av den anledningen att klimatalarmisterna aldrig har brytt sig om att förklara för mig vad deras krav skulle åstadkomma för slags – samhälle.
Och kommer på att jag skulle gärna lyssna på hur våra lokala miljövänner beskriver hur t ex Marieberg, vårt eget Outlet osv skulle överleva om deras syn på framtiden skulle bli av.
Det skulle bli en framtid med många arbetslösa.

Funderar jag, och blir sittandes i smått uppgivna funderingar – över alla dessa märkliga människor.

Min egen framtid då – börjar jag tänka lite på.
Tja, rent personligt har jag, just inte något att oroa mig för. Känner mig frisk och kry, har en del fritidsaktiviteter som förgyller tillvaron både vad gäller utförande som att det har gett mig ett antal vänner.
Vännen Leif G V Persson, tillsammans med (medskribenterna) Åke och Clemens – och dagliga besök hos alternativa media plus många korsord – ser till att hålla Alzheimer borta. I samarbete med att jag inte har tv.

Dessutom har jag så pass bra pension att jag kan spara 5-tusen kronor i månaden om jag vill. Men varför skulle jag vilja det?
Barnen?
Ha – mina tre grabbar har kommit till världen med en lyckad kombination av –  begåvning från sin mamma och stark reslust från mig.
De tjänar mer pengar än vad jag någonsin gjort och de reser mer än vad jag kommer att hinna göra.
Nix – här sparas ingenting utan jag fortsätter att unna mig att njuta av livet – där Madame står på första plats.

Jag tänkte att du möjligen var en smula nyfiken…

Fredagsmys av hög kvalité…

Jag anser mig vara en tämligen stillsam person vad det gäller mitt känsloliv. Eller ska jag beskriva det som att det inte pendlar så långt kring mitt normala läge?
Vare sig upp eller ned.
Ja, kanske det – men denna fredag slog mätare nästan i taket vad gäller min förnöjelse när jag läste den här artikeln.
Som handlar om ett nytt holländskt politiskt parti som stökar till det för de ”etablerade” med sitt sätt att se på den holländska politiken.
Som jag njuter – samtidigt som jag undrar ”hur f-n skulle det kunnat gå till för att SD kan bli ett sånt här parti?”.
Att något annat svenskt politiskt parti skulle kunna komma i fråga – är lika osannolikt som – halalslaktad surströmming på lunchen i Slottsskolan…

Idéprogram…

Har tillbringat en stund i favoritfåtöljen i sällskap med ”Sveriges Nyhetsmagasin” det vill säga tidningen Fokus. En av (varje) veckans höjdpunkter.
Som förser mig med ny information och kunskap som gör mig klokare, vill jag tro, och då på ett sätt som förnöjer mig stort under läsningen.

En av ”biverkningarna” (för mig då) med att läsa Fokus är att det som skrivs i artiklarna och krönikorna är att jag i mina tankar och funderingar ofta hamnar i Vingåker. Om jag ska tyda det som positivt eller negativt har jag inte helt klart för mig – men ordet biverkningar har ju, i alla fall vad gäller mediciner, en negativ klang…

Ett av denna veckas tankehopp till Vingåker kom när jag läser Johan Hakelius krönika om Moderaterna och deras försök att ta fram ett nytt idéprogram.
Hakelius börjar sin krönika så här:

”Idéer har ungefär samma relation till praktisk politik som hövisk kärlek till gruppsex: det finns en koppling, men den är avlägsen och svag.
För någorlunda väluppfostrade personer finns en annan likhet. Precis på samma sätt som det är mindre genant att tala om hövisk kärlek än om gruppsex, känns det tryggare att tala om idéer än politisk praktik.”

Tjong, det tog mindre än en halv nanosekund så fanns mina tankar i Vingåker och de ansvariga för kommunens skolor. För, tänkte jag, precis så sköts verksamheten här: det är en jämrans massa möten och försök till idé- & nytänkande som aldrig hamnar i något slags praktisk verksamhet.
I alla fall inte någon sådan som leder till – nytta…

Nu kan det hända att du blir en smula upprörd när jag berättar att jag testade denna min formulering på en kvinna med mycket god insyn i Vingåkers skolor och vetskap om hur verksamheten (i praktiken) sköts där ute i verkligheten och hon svarar:
”Det finns för många kvinnor i den verksamheten – det behövs en ”riktig karl som kan sätta ner foten och säga så här vill jag ha det” – i stället för dessa möten”.

Det var som f-n, tänker jag medan jag funderar över vad jag ska (våga) ha för åsikt om det…
Fast nog kan jag hålla med om att det nog känns ”tryggare/enklare för de ansvariga att fortsätta prata om idéer än att sätta igång och se till att få något uträttat.”

Som till exempel – byta ut det tänkta kommande (tramsiga) Pridetåget – till ett som verkligen handlar om en ”utsatt grupp” – Vingåkers skolors elever.

Sverigebilden

Nå, egentligen är jag personligen inte så överdrivet intresserad av den frågan och, när jag börjar skriva, inte heller bilden av Vingåker.

Att ämnet ändå började intressera mig beror på att jag under morgonen tittade på ett Youtube-inslag där (en personlig favorit) Henrik Jönsson intervjuar Mustafa Panshiri – Mustafa är polisen som återuppfunnit sig själv som massföreläsare, brobyggare och som vann pris som ”Årets folkbildare” 2017.
Men det visste du förstås redan…

För mig personligen – ett oerhört intressant möte mellan två människor som kan – samtala begåvat.
Under deras samtal kom fram att Mustafa och hans vän Jens Ganman vill (och kommer att) producera en film med titeln Lort-Sverige.2 – en ”uppföljare” till det som Lubbe Nordström åstadkom 1938 under just titeln Lort-Sverige.

Ludvig Nordströms Lort-Sverige från 1938 är en sådan skrift. Den är ju en klassiker – radioserien boken bygger på har kallats för det första radiosända socialreportaget. Nordström satte ord på det som det officiella Sverige inte längre ville kännas vid: eländet som fortfarande existerade i statarlängorna, armodet i torp och arbetarlägenheter.  (min fetmarkering)

Och det var 1938 precis som det är nuNordströms ”avslöjanden” dvs fakta mottogs inte med glädje av överheten och hans bok fick utstå massor av kritik.
Inte minst för att: ”Den svärtade ner bilden av Sverige”.

OCH – där drabbades jag av något som kan liknas av skrivkramp. För i huvudet stormade fram tusen tankar kring dagens läge i Sverige som skulle ta dagar att beskriva. Och förstår jag, kommer jag nu, att smått uppgiven gå och brygga mig lite tröstande starkt kaffe…

Bilden av Vingåker – då?
Får jag återkomma till…

Så fina ord…

…tänker jag när jag läser vad Alice Teodorescu skriver som avskedsord nu när hon slutar som chef för ledarsidorna i Göteborgs-Posten.
Jag tar mig friheten att pracka på dig inledningen av artikeltexten:

”Jag vill riva åsiktskorridoren”, skrev jag som nytillträdd politisk redaktör på denna sida (6/3-2015). Jag hoppas att jag under dessa fyra år har lyckats, om inte riva ned den, så åtminstone vidga den.
Min ambition, som konsekvent har löpt igenom allt jag har skrivit genom åren, har varit att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen – mellan det som formuleras öppet och det som tanken (inte sällan av rädsla) rationaliserat bort. Just där, där det skavt lite att stanna, har jag strävat efter att vara.

Ledarsidans texter, främst av ordinarie medarbetare men också av fasta kolumnister och sporadiskt anlitade krönikörer, har byggt på nyfikenhet liksom en genuin vilja att förstå – i stället för att förfasas – över de vars åsikter vi inte har delat. Vi har skapat och drivit opinion, sällan följt den. Det är jag stolt över.”

”Att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen” – ingenting du kan få ta del av som läsare av Katrineholms-Kuriren en tidning som mest stryker makthavarna snällt över ryggen – men saknar egen ryggrad…
Då menar jag huvudsakligen på ledarsidorna och ännu tydligare när tidningens chefredaktörer får för sig att åstadkomma en personlig krönika där vi (dessutom) ständigt fått (och kommer antar jag) matats med hur viktig tidningen är för demokratin.

Mina fördomar drar mig ivrigt i örat och frågar viskande – ”tror du då att Kurirens läsare är intresserade av – mellanrummen?”

Inte så många – viskar jag tillbaka – och tänker då på lokalpolitiken…

”Att skriva satir är att överträffa verkligheten en smula. Det är inte lätt. Satiren är elak av naturen. Men den överdriver inte. Den gör inte heller narr, som parodin gör. Den håller sig så nära sanningen som möjligt.
Däri ligger elakheten.”

Jag undrar när jag ska lära mig den saken…