När symboler får ersätta verkligheten…

God morgon bästa läsare – eller kanske det redan är god förmiddag för dig som är mer morgonpigg än jag…
Hur som haver, rubriken har jag kopierat från DGS där Lennart Bengtsson skriver (som jag anser) är en intressant text att ta till sig.
Det handlar om klimatpolitik och symboler. Där Bengtsson en bit ner i sin artikel skriver.
”Minst lika vanligt och viktigt är det att bedriva en symbolpolitik. Medialt sett är detta nära nog lika viktigt som riktig politik. Det är speciellt vanligt när det gäller klimatpolitiken.
Inget förefaller i dag vara viktigare i Sverige, inte minst i media. Klimatet håller på att tippa över i ett oregerligt kaos, menar man, där en Venusartad värmedöd finns som ett troligt slutstadium.
Sverige och västvärlden bär skuld härtill inte minst genom sitt överdådiga leverne. För en sådan synd finns det fortfarande en viss botgörelse genom att återgå till ett enkelt liv utan resor, minimal konsumtion och helst en helt växtbaserad eko-konsumtion.

Sveriges överhet inom stat, kommun och näringsliv kan dock inte i verkligheten ställa sig bakom en sådan frugal livsföring eftersom de inser att landets ekonomi inte kan fungera utan blomstrande handel och kommers.
Finns inte detta går företagen omkull, folk blir av med sina arbeten, stat och kommun blir av med sina skatteintäkter varefter anställda där till slut också blir arbetslösa ungefär som i Venezuela.
Av denna anledning får man i stället bedriva klimatpolitiken på låtsas.
Man gör den helt enkelt till symbolpolitik”

Jo du, bästa läsare, där fick du något att bita i.
Fast du kanske är som jag – har redan fattat det där sambandet?
Klart att du har…

Meny men ingen måltid…

Som att få läsa en meny – men får ingen närande måltid…

De orden tittar fram hos mig när jag i Kuriren läser en artikel som har rubriken:
”Nya Slottsskolan en jättechans”

där barn- och utbildningsnämndens nye ordförande, Ing-Mari Frössevi, intervjuas. Vad jag förstår – med anledning av att nämnden nyligen har haft ett sammanträde.
Skolorna i Vingåker, kan väl på nationell basis inte sägas stå som något slags föredöme. Kan man ju tycka när man vet att endast 48 procent av eleverna har behörighet till gymnasiet.

Kuriren skriver:
Just frågan om resultaten i skolan var också det som ledde till mest diskussion på sammanträdet, enligt ordföranden Ing-Mari Frössevi.

Jaså jaha – och vad sades där då?
Kan ju fler Kurirenläsare än jag fråga sig…
Kanske att styrelsen kunde enas om det som Frössevi berättar:
– Det är det som är den stora utmaningen för oss, att eleverna ska nå behörighet till gymnasiet och förbättra sina resultat, konstaterar hon.

Jaså, jaha – och hur tänker sig barn- och utbildningsnämndens styrelse att åtgärda det då?
Kan ju ”vi” nyfikna Vingåkersbor vilja veta.

För egen del blir min nyfikenhet inte minskad det minsta av att Frössevi berättar att hon känner framtidstro vad gäller skolorna i Vingåker – trots att hon vet att ”siffrorna är dåliga”.
Tja, ”vi” nyfikna undrar förstå så lite över vad Frössevi grundar denna sin framtidstro på.
Kuriren ger oss svaret på våra undringar genom att berätta följande:
– Det känns bra. Samtliga partier i nämnden arbetar för samma mål. Så är det, när man känner trycket utifrån så måste man ena sig, säger nämndordföranden.

Det är där någonstans blir jag, om inte förbannad, så kraftigt irriterad på Kuriren.
Och inom mig dånar den tysta frågan ”Varför i h-te får jag inte veta i artikeln vad/hur nämndens gemensamma mål ser ut?”

Och lika irriterad blir jag över att inte få ta del av hur nämnden tänker fixa det här som står i artikeln:

Nämnden har också som mål att andelen elever med det högsta betyget, A, ska öka.HUR SKA DET GÅ TILL DÅ?
Snälla Kuriren – varför frågade ni inte det?

Som jag skrev inledningsvis – artiklar av det här slaget får mig att hamna i jämförelsen att, lite småhungrig så där, hamna på den lokala krogen, får läsa menyn men aldrig få någon mat…

Mina hundar och jag…

Kom jag just att tänka på när – igen – kunde läsa en smått deprimerande text om de svenska skolorna – där allt fler lärare säger upp sig för att inte ”gå under”.

Jag ägde en gång i tiden den smått märkliga förmågan att jag ”kunde prata med hundar”. Hundar pratar inte med munnen (om de nu inte är väldigt arga) utan huvudsakligen via kroppsspråk. Jag tror att min förmåga att kommunicera med hundar var en kombination av kroppsspråk och att jag pratade med dem genom ett slags småviskande.

Som jag berättat flera gånger tidigare – den förmågan gjorde att jag fick göra lumpen på Arméns Hundskola i Sollefteå. (Lugn jag kommer snart till vad jag egentligen vill säga.) En ära – fullt i klass med att i dag få delta i mellon…

Men under året i Sollefteå var en av mina uppgifter att ”ta fram” minhundar. Det vill säga hundar som kunde finna nergrävda trampminor – som är tämligen små.
I alla fall i jämförelse med stridsvagnsminor.

Hur fick jag då en hund bli intresserad av – för den – något så helt ointressant som trampminor. En kort förklaring:

Jag grävde ner trampminorna i marken och lade ner (under minan) lite kokt lever.
Kokt lever är för hundar som – välj själv du vad du anser vara en maträtt som doftar oemotståndligt. Nej inte surströmming dock.

Hundar är kloka, nästan i klass med dagens skolelever, så de lärde sig snabbt att förstå att där det luktar kokt lever luktar det också sprängämne.
Efter en tid plockade jag bort levern och kommendera ordet ”sök” som hela tiden hade använts av mig i viskande ton när vi skulle börja jobba tillsammans.
Att leta minor.
Resultatet? Hunden markerade på sprängämnesdoften och fick då av mig – en belöning – några bitar kokt lever som jag hade i en liten ask på uniformen.
Hundarna missade – ALDRIG en mina när vi testade prov på att göra, kilometerlånga, 5 meter breda minfria stigar. Trygga för soldaterna att använda.

Det var underbart att se vilken arbetsglädje mina hundar visade när jag tog fram selen – som visade dem att det var jobb på gång.

Jag ska nog inte gå in djupare i den tankegången jag har – men min kreativa förnyelse-lust-ådra frågar er i skolorna – varför gör ni inte någonting liknande för att erhålla ett hundraprocentigt deltagande/uppmärksamhet från eleverna?
Och får en märklig tanke att ”tänk om en skolelev kunde fås att känna samma arbetsglädje när han/hon fick på sig skoluniformen”

Nej – för fan – använd inte lever…

Kulinariska förvillelser

Du, sa Clemens, har du läst i Kuriren att man i Slottsskolan i Vingåker säger sig vilja mota klimatångesten?
Nix, svarade jag, som har haft fullt upp att läsa viktigare publikationer (bloggar) för att själv få något att ha åsikter om. Men jag frågade i alla fall artigt ”Hur tänker de gå tillväga då för att klara det?”

– Tja, svarade Clemens, om jag förstår rubriken rätt så ska det ske genom att det i skolan ”ska serveras hållbar mat” och fortsatte med att ordet hållbar då ska tydas med tillägget ”ur ett miljö- och klimatperspektiv”.

– Hm, svarade jag, jag har inte fått minsta kunskap om att den mat som tidigare serverades har givit någon av eleverna klimatångest.
Och försökte få ihop klimatångest med mat som inte smakar så gott.
Något annat skäl för ångest av något slag kunde jag inte föreställa mig…

Nu, säger man från skolrestaurangen att man, varje dag, vill ge eleverna en möjlighet att göra aktiva val för miljön – som Kuriren beskriver som:
”Varje dag kan de välja att äta mat från vad skolan kallar för sin #paybackgeneration-meny, mat som ska vara hållbar ur ett miljö- och klimatperspektiv.”

Där kökschefen Sara Larsson förklarar:
Vi vill göra det möjligt för eleverna att göra ett positivt, medvetet val, säger kökschefen Sara Svensson.

Vilket då förväntas ta bort klimatångesten, känslan av att det är hopplöst, förklarar Susanne Larsson.

– Vi är för gamla för sånt här strunt, sa Clemens, och vi hamnade i en stunds resonerande kring vad det kan vara i Vingåkersluften som gör att det här föds (?) så många konstiga människor…

Vi kom inte på några trovärdiga svar och övergick därför till att försöka bena ut hur en känsla av klimatångest kunde kännas. Det kunde vi inte heller – inte heller vad själva ångesten bygger på.
Vad, exakt, frågade vi oss, är det de är rädda för?
För det kunde vi inte föreställa oss. Inte heller kunde vi komma på att vi någonstans fått (läst) en trovärdig förklaring/beskrivning av åkomman.

– Vi kan väl lindra deras plågor genom att ge dem chansen att få läsa vad en av landets mest meriterade och kunnigaste klimatforskare, professor Lennart Bengtsson, skriver i ett inlägg, sa Clemens.
– Toppen, sa jag, och alla ni med ångest – här har ni länken

(ta gärna del av de 47 kommentarerna till artikeln)

Smått arga funderingar…

…som nedskrivna lätt skulle ha kunnat börja så här ”Varför i h-te kan det vara så här?”.
Men det gör det alltså inte – så sudda där…
Denna ljuvliga måndagsmorgon har innehållit en hel del funderingar kring det jag skrivit lite om de senaste dagarna – som kreativ förstörelse – kreativ förnyelse och lite annat smått och gott jag funderat kring.

Läser så en rubrik som säger:
Visdom växer långsamt och skördas sent

Den som skriver den text som finns under rubriken och som gör mig smått upprörd är, Ann Heberlein, och som börjar sin text så här:

”En rubrik i Dagens Nyheters söndagsbilaga föranleder mig att reflektera en smula kring synen på ålder, ålderdom och äldre människor. ”Unga kvinnor har alltid haft låg status i medierna”, påstår Irena Pozar, chefredaktör för Veckorevyn och jag tänker att det är ingenting i jämförelse med den låga status äldre kvinnor har i medierna.
Ja, inte bara äldre kvinnor: Äldre människor, oavsett kön, har synnerligen låg status i svenska medier. Inte bara i medierna, utan i den svenska kulturen och samhället generellt.

Enligt World Values Survey, en global undersökning angående värderingar i världens olika länder, sticker Sverige ut på många sätt. Svenskar är toleranta, nyfikna och självständiga. Vi värderar vår frihet högt och anser att män och kvinnor är jämlika.
Till de mindre smickrande dragen i vår kultur hör attityder till åldrande och äldre människor. I Sverige värderas äldre människors erfarenheter och kunskaper lågt. Det ger inga fördelar att ha levt ett långt liv. Tvärtom. I Sverige ses ungdom som en konkurrensfördel. Det finns en fixering vid ålder som tar sig uttryck i föreställningen att unga människor är mer kreativa, intressanta och nytänkande än äldre.” (min fetmarkering)

Och mina funderingar hamnar hos vårt lokala PRO – där de kommande raderna helt bygger på vad andra (PRO-medlemmar) har berättat för mig.
Vilket får mig att förstå att de månatliga möten PRO kallar till verkar ha ett innehåll riktat till dementa gamlingar  – dvs arrangörerna anser att deras hjärnor inte längre kan användas för att ta emot ny intressant information. Eller – att medlemmarna är helt oförmögna att kunna delta i en debatt kring ämnen de (borde) vara synnerligen angelägna att få delta vid.

Så bjuds medlemmarna då på menlös, själsdödande underhållning allt medan de dricker sitt kaffe och intar den obligatoriska goda smörgåsen som Kaffegruppen ordnat fram.

Läs nu ytterligare några rader av Ann Heberlein:

”Att tidningarna gärna fyller spalterna med självömkande/självförhärligande/självcentrerade texter skrivna av unga, gärna arga, kvinnor är dock ett marginellt problem. Jag struntar helt enkelt i att läsa ännu en text om någons kroppsskam, manshat eller klimatångest.

Det allvarliga problemet är att äldre människors liv och situation tillmäts så lite vikt. Vi har en ökad hemlöshet bland äldre människor – hur mycket uppmärksamhet får det?
Ofrivillig ensamhet är störst bland äldre – varför uppmärksammas inte det mer? Den psykiska ohälsan, liksom förskrivningen av antidepressiva och självmorden har ökat bland äldre det senaste decenniet. Inte heller det föranleder artikelserier eller politiska förslag.”

För att vara kreativ, se nya möjligheter och lösningar, ha något intressant att bidra med – krävs erfarenhet och kunskap. Som man får efter att levt ett lång liv.
Och som förhoppningsvis gäller även dem som bott sitt liv i Vingåker…

Så kommer jag på mig att tänka ”Hur i helvete kommer det sig då att inte PRO-mötena innehåller debatter om sådant Heberlein tar upp, där medlemmarna förväntas använda sina hjärnor att tänka med – i stället för att bara matas med menlös underhållning och lotterier?”

Och känner att jag blir så irriterad vid tanken att jag till och med skulle kunna tänka mig bli medlem och kräva styrelsen på lite – kreativt tänkande.
Men suckar uppgivet, och återgår till normalläge, när jag minns hur styrelsen beskrivits för mig…

Hur orkar de?

Funderar jag lite förstrött när jag i Kuriren läser att flera av våra lokalpolitiker hoppar av politiken. Ett enkelt svar på rubriken skulle förstås då kunna bli – alla gör det ju inte. Och nog kan jag förstå det, funderar jag för mig själv, när jag läser om två av de lokala politikerna jag träffat personligen finns bland de som hoppar av – Helena Edrenius (S) och Staffan Appelgren (VTL) – två  som jag gillar – och som jag fått respekt för när jag personligen kunnat få ta del av deras starka engagemang för – Vingåker.

Av många (personliga) skäl skulle jag aldrig få för mig att försöka bli lokalpolitiker – och ännu mindre – rikspolitiker. Kanske mest av den anledningen att jag har på tok för kort tålamod för att vilja lägga ner tid på att övertala (som jag förstås anser) okunniga, rent av ointresserade medmänniskor att begripa storheten de ”vettiga, begåvade och kloka förslag jag för fram”.
(viss ironi där)
Inte ens en erbjuden dubbel riksdagsmannalön skulle kunna få mig att ändra på den inställningen.

Där blev jag sittande stilla en stund, i en sån där snabbt förbifarande förflugen fundering, om det över huvud taget finns någonting som skulle kunna få mig intresserad av lokalpolitik så mycket att jag skulle bli medlem i något lokalt parti för att där försöka uppnå en sådan position att jag skulle få möjlighet att – påverka.

Hur jag än försöker hindra det – men svaret är nej. Till svaret ovan kan jag lägga att jag kan inte tänka mig något tristare (kan jag förstås – men man säger ju så) än att sitta i KF bland minoritetspartierna (vilket det skulle bli som det är nu) i fyra år och just inte få igenom något av ”mina förslag”.
Som förstås (mest) skulle vara av den sorten (som jag tidigare i dag skrev om under Högst Personligt) – dvs kreativ förstörelse.
Vilket inte något lokalt parti skulle våga säga ja till.
Det kan jag i viss mån förstå – då det förmodligen skulle skapa någonting i KF i paritet med dagens – (innegrej) klimatångest.
Då är jag mer förvånad över deras ovilja och oförstående till kreativ förnyelse…

Fast jag kommer genast på en (smått elak) liknelse ”Den förmågan är nog lika låg som vattenståndet i Vingåkersån” som inte räcker till att hålla i gång (ens) de av kommunen inköpta (små) vattenkraftverken…

Hm, undrar om Edrenius och Appelgren skulle vara intresserade av att (med mig) starta ett nytt lokalt politiskt parti KFKreativ Förnyelse…
Klart jag skojar…

Stilla funderingar…

…är någonting jag gillar och gärna ägnar mig åt – när inte Madame är här och upptar mina tankar. Vilket hon just nu inte är (gör) vilket gjorde att det blev plats för en liten tankestund kring vad ”Ving-Åke” förklarar på ingångssidan:
Kunskap – är att veta att en tomat är en frukt.
Visdom – är att inte ta med den i en fruktsallad.

Sådana kommentarer gör mig glad till sinnet – liksom tanken på att det är måndag i morgon. Man kan ju bli glad av många olika saker – som att M och jag – lysande elegant – på förmiddagen kunde lösa ett tämligen svårt korsord med våra (delvis skilda) kunskaper…

Kunskaper intresserar mig, gärna att de får mig att utveckla mina egna, men alldeles speciellt om de får mig att – fundera.

Som de här raderna gjorde:
”Utvecklingsläran lär oss att det inte är någon bra idé att hålla fast vid det man har. Om man släpper det och låter utvecklingen ha sin gång blir det ju bättre!
Var det inte detta ekonomen Schumpeter lärde oss kanske, kreativ förstörelse?
Ju mer man förstör, desto kreativare är man.
Och tänk på hur mycket bättre Tyskland blev (efter världskriget) genom att förstöras. De som ackumulerar saker de håller fast vid i samhället hindrar i illvilja och genom sabotage – utvecklingen.”

Fastnar i de första två meningarna – som klart och tydligt styr mina tankar till Vingåker och dess skolor.
Eftersom det bara är begåvade personer som tittar in här så vill jag gärna tro att du förstår vad jag då pekar på…

För er andra fyra ger jag en enkel förklaring – kanske man inom barn- och utbildningsnämnden borde sluta med det man sedan många år har prövat – då i en drömlik förhoppning att kunna höja skolornas kvalitet – och försöka sig på lite kreativ förstörelse.
Kreativ förstörelse – är inte de orden jag tänker på när jag får ta del av att B & u-nämnden har tagit hjälp av skolverket (tror jag det är).

Vad fan blir bättre när/om en blind leder en blind? Resultatmässigt då…
För all del, det är ju alltid trevligt med sällskap.
Men det finns stunder när jag får för mig att skolorna i Vingåker inte i första hand finns där för ge vissa personer en smula ”myspys” på jobbet.

Men jag kan ju ha fel. Tänker jag – då jag är tämligen väl medveten om mina grunda kunskaper om skolans värld – och kommunpolitik.
Men om kreativ förstörelse vet jag betydligt mera…

PS – om jag nu starkt gillar ny kunskap så ligger (hm)  begåvad ironi inte långt efter…

Att vilja påverka…

…är väl vad varje lokalpolitiker lever för? Finns det stunder att jag tror.
Då, som så många andra gånger, jag överför min egen syn på livet – på andra.
För en av de många anledningarna till att nattgöken finns är att jag vill försöka påverka – er läsare att läsa vad jag läser i en förhoppning att de ska ge er tillgång till ”andras tankar”…
Och då kan du få veta att – vad jag gör nu är bara en ljummen sommarvind av vad jag försökte göra när jag ägde mina tidningar.

Att ämnet hamnade i min lunchfunderingar beror på att jag i tidningen Fokus läste en alldeles fantastiskt överdådigt bra artikel över åtta sidor – som handlar om dagens ”papperstidningar” och deras stilla gång mot graven.
Enär de inte längre förmår ge läsarna ett innehåll de vill betala för.

F-n också – när jag läser om någonting som är dåligt hamnar (automatiskt) mina tankar i Vingåker vilket jag jag en kort stund senare får klart för mig är helt orättvist.
Jag kanske en gång i månaden (minst)  ska klargöra att jag personligen trivs alldeles förträffligt bra med att vara Vingåkersbo.
Har till och med börjat gilla Anneli Bengtsson som en person som inte viker för att ”säga som det är” – som när jag nyss läste att hon i en angelägenhet sa ”Vi har inte råd!” Jag är en stor beundrare av raka fakta.

Ibland blir jag så förtretad på min oförmåga att komma fram direkt till det som fick mig att börja skriva – tankarna drar iväg som de vill.
Och de hamnar i fingrarna.
Märkligt, och ordet Alzheimer passerar…

Nåväl, att vilja påverka, var saken. Och minns ett tidigare prat med Clemens där vi uttalade vår förvåning över den totala frånvaron av den saken och de politiker som inte hamnade bland de partierna som ingår i majoriteten i kommunfullmäktige.
Och vår fundering där var att vi inte kunde förstå att minoritetspartierna in fattat att man kan påverka hur kommunen styrs även om man är i minoritet.
Genom att, ofta-ständigt-idogt-envist osv, vända sig direkt till Vingåkersborna med sina argument och angelägna frågor.
Under hela den här valperioden.

Och förväntar mig att du nu ställer frågan ”Och hur f-n gör man nu det?
Då säger jag som advokaten ”frågan är fri men svaret kostar”.
I alla fall om det är tänkt att jag är den som skulle ordna den saken.
Du, det skriver jag i ett försök att visa en gnutta humor – för sannolikheten för att det skulle hända ligger i samma härad som ”reporäntan” – minus 0,25 procent.

Vilket är samma omdöme jag ger våra lokala minoritets-politiker och deras förmåga att själva driva den saken. Förutom att de inte har just några ”starka egna saker” att driva (som förmår intressera de många ortsborna) så har de inte vare sig viljan, krafterna/orken eller kunskaperna.
Är vad jag, och Clemens tyckte oss förstå vid vårt tidigare samtal.
Därför har jag inte tagit upp det här tidigare.
Men en fredag i februari tyckte jag plötsligt att det passade bra…

Vad kostar det?

En mycket vanlig fråga i Sverige, vill jag påstå, nå i alla fall i den omgivning jag tillbringar mina levnadsdagar – ”Hur mycket fick du betala för det/den?”
Har till min lilla förvåning märkt att den frågan kommer före frågan om produkten eller tjänstens fördelar. Om en sådan nu ens kommer…

Kom jag att fundera kring när jag för någon dag sedan hörde frågan ”Vad fick du ge för den då?” där frågan ställdes över en struntsak för några hundralappar.
Tidigare i dag fick jag anledning att återkomma till det här med folks nyfikenhet om kostnader (på småsaker men inte när det gäller betydligt större kostnader) då jag i ett blogginlägg – om invandringen och dess ofantliga kostnader – kunde läsa:

”Varför är det viktigt att känna till dessa kostnader? Det handlar om demokrati och om Sveriges nationella suveränitet. Om svenska väljare inte får veta hur mycket skattepengar som spenderas på invandring blir det omöjligt att fatta upplysta beslut på valdagen. Demokratin försätts ur spel.
Det väljarna får veta är på sin höjd vilka partier som vill öka invandringen (Mp, C och V) vilka som vill begränsa den (S och M) samt vilket parti som vill ta ner den till ett minimum (SD).
Men om väljarna ska kunna ta ställning borde det vara en demokratisk självklarhet att partierna redovisar åtminstone i grova drag hur många invandrare de planerar för och hur mycket det kommer att kosta.

Även väljare som tycker att Sverige bör betala för invandringen – avsikten är ju att hjälpa flyktingar, inte att tjäna på dem, eller hur? – behöver veta vilka summor det handlar om. Annars väljer man ju helt i blindo.
Rimligen har man en gräns för hur mycket man vill att hjälpen ska få kosta.
Hur många tycker att 1 518 000 000 000 kronor (150 miljarder) är lagom?”

Inte jag i alla fall…
(läs gärna kommentarerna till den länkade artikeln)

Om kritik…

Att jag tar upp ämnet här beror nog mest på vad jag har skrivit på ingångssidan – Tankar om skolan – som vill jag anse är ännu en kritisk text om den svenska skolan. Jag läste just i Expressen dessa rader:

”Att få kritik ingår i jobbet. Den bröliga sorten kan visserligen nöta ner en över tid. Kritik i sakfrågan är däremot både intressant och besvärlig, eftersom den kräver ett genomtänkt svar. Det ger en möjlighet att vässa sig.”

Försöker komma på om jag kan minnas några kritiska text som jag vill anse som ”den bröliga sorten” – men kommer inte på några – men däremot flera som kan sägas vara den sorten att de är – sakliga…

Blir så sittandes i stilla funderingar över varför de ansvariga för skolorna i Vingåker – inte minst rektorerna och lärarna – inte ger sig in i skoldebatten. Skriver jag med tillägget att det i så fall sker på platser jag inte känner till.

Och känner hur hornen börjar växa – kan det bero på att man DÅ måste åstadkomma ”ett genomtänkt vässat svar?”
Och det förmår man kanske inte?

Vad vet jag – annat än att jag är förvånad över ointresset hos lärarkåren att mer offentligt ge sig in i debatten om förfallet inom den svenska skolan och det svaga resultat som redovisas i Vingåker.
Går de – rektorerna och lärarna – stolta till sina skolor varje dag?
Det kan de mycket väl göra – men då av skäl jag inte känner till…