Medborgarförslag…

Du, sa Clemens, jag såg att du till Leif G V Persson under ”sagt” syntes vara en smula positivt om att vi i Vingåker håller oss med Medborgarförslag

För all del, svarade jag, och menade att jag emellanåt vill föra ut positiva saker om vår kommun och inte bara vara kritisk.

Fint tänkt, sa Clemens, och fortsatte med ”Nu är det ju inte så många medborgarförslag som inkommit men ett av dem som jag tagit del av väckte upp mina fördomar om en del av Vingåkersbornas kompetens.”

Låt höra, sa jag.

– Du minns säkert att det förra året var en sex-sju-åtta stycken i Högsjö som en gemensam kampanj lobbade för att det skulle byggas cykelbanor mellan Högsjö och Vingåkers centralort.

Jodå, det mindes jag bra och jag framförde också att jag då undrat lite över cykelbaneförespråkarnas tankar bakom förslaget. Och om någon av dem hade haft funderingar kring kostnaderna för en sådan cykelbana.

Precis, svarade Clemens, det var just den tanken som fick mig att få en del tvivel över om det – egentligen – är så lyckat med medborgarförslag.
I alla fall de gånger där man som Högsjöborna slänger ur sig en sådan begäran utan att, själva, lag ner tid och tankar på ”Hur skulle då det här kunna gå till och vad skulle det kunna kosta. Är det ett realistiskt förslag vi kommer med?”

Och det trodde varken Clemens eller jag att de hade gjort.
Mellan Högsjö och Vingåkers centralort är det en så där 12 kilometer. Och så försökte Clemens och jag föreställa oss vad en cykelbana skulle kunna kosta att bygga.
Det första vi – snabbt – kom fram till var ”Det beror väl på det” dvs vilken standard det skulle vara på bygget.
En en stunds funderande trodde vi oss att svaret på den frågan kunde vara en 2 meter bred asfalterad bana. Och var nog överens om att det kanske var i smalaste laget.
Men någonstans ska man ju börja sina funderingar.
OK, nästa del blev ”På vilken(s) mark ska då cykelbanan byggas?”
Vi öppnade ”Google Maps” och kollade hur terrängen såg ut på sträckan. Såg inte helt lätt ut att föreställa sig hur banan skulle byggas. Vad vi tyckte oss se att i så fall skulle en hel del privat mark behöva användas. Åkrar och annat…

OK, vi gav upp den delen av projektet efter att ha konstaterat det i alla fall skulle komma att kosta ”en god slant”. Liksom att bygga grunden för asfalteringen.
Clemens och jag gjorde det lätt för oss – vi ställde frågan till herr Google: ”Vad kostar det att bygga cykelbanor”.
Fick ett tips från tidningen Ny Teknik. (2011)

En del andra förslag var något billigare – som sagt ”Det beror på vad man vill ha för kvalitet”. Dessutom kan man ju undra hur cykelbanan ska underhållas. Ska den plogas och sandas om vintrarna?
Där gav Clemens och jag gav upp våra spaningar liksom att försöka sätta något slags värdebetyg på förslagsställarna…

Knepiga politiker…

…finns det gott om, sa Clemens. Inom alla partier, la han till efter en snabb andhämtning.
– Men jag undrar ändå om inte de knepigaste finns inom Miljöpartiet – de med sina språkrör. För du har väl läst om att de nu förespråkar att det ska bli obligatoriskt att ha solceller på varje nybyggt bostadstak?

Nix, svarade jag, det har jag inte hunnit med ännu, jag har varit upptagen med bowling de senaste två dagarna förutom lite annat smått och gott…

Fridolin, sa Clemens, och skakade på huvudet – ”snillet” som utlovade att fixa skolorna på 100 dagar har nyligen bytts ut mot ett nytt språkrör vid namn Per Bolund som vid började sitt rörande med att just föreslå det här med solcellerna. Och hänvisar till Kalifornien som ett utmärkt föredöme för solceller.

Jaha, svarade jag lite undvikande eftersom jag inte hunnit få någon som helst uppfattning om huruvida det var ett bra förslag eller inte. Men lutade lite mot att det var ett hyggligt bra förslag – eftersom jag enstaka gånger haft funderingar på en sådan installation på mitt eget hus.
Att det slutat med bara funderingar var nog det att eftersom min årliga elförbrukning är så låg skulle det ta (för) lång tid innan solcellerna skulle skulle betala sig.

Du, sa Clemens, det där är ett uselt förslag från Bolund – som borde skaffa sig en jordglob så kan han se att Kalifornien ligger mellan trettioandra och fyrtioandra breddgraden.
På vår sida om Atlanten motsvaras det av Rom i norr och Tripoli (Libyen) i söder. Sveriges sydligaste punkt ligger norr om 55:e breddgraden och Treriksröset ligger strax norr om 69:e breddgraden.
I USA motsvaras detta grovt sett av Alaskas nord-sydliga utbredning.

Och dessutom är solflödet på dessa, södra breddgrader är ungefär dubbelt så stort som på våra och mycket jämnare fördelat under året.”

Kort därefter enades Clemens och jag om att vare sig inköpa solceller eller att rösta på MP.

Ibland är det väldigt lätt att komma fram till beslut…

Irriterad eller förbannad?

Clemens såg mulen ut och jag frågade förstås vad det var som tyngde honom.
Du, sa han, jag vet inte om jag bara ska känna mig lite irriterad eller jävligt förbannad. Och den tveksamheten uppkom när jag läser vad Anneli Bengtsson, säger i Kuriren om det där att det planerade Pridefirandet ska byta namn till Mångfaldsfirande.

Jo, svarade jag, jag läste det också och skakade då uppgivet på mitt huvud. Speciellt när jag läste:
– Ord är jätteviktiga. De kan betyda olika saker för olika människor. Vi är stolta och står upp för att vi är en liten kommun som anordnar en prideparad.
Min tanke blev något det hållet som: ”Jag blir inte det minsta stolt över om Vingåker arrangerar en Pridefestival utan tvärt om – jag mera skäms för att våra politiker håller på med sådant trams.”

Möjligtvis kan jag vara en aning mer fördragsam om där arrangeras en Mångfaldsfestival – vilket jag, egentligen, inte heller förstår varför det skulle vara nödvändigt i ”lilla Vingåker”.

Bästa Anneli Bengtsson, berätta för mig, vad är det i samhället Vingåker som gör det så viktigt att de med (vågar jag skriva det?) ett smått annorlunda sexuellt beteende, än den mer sedvanliga då, måste uppmärksammas med ett eget festivaltåg?
Det berättas för mig från andra – vad den egentliga orsaken bakom detta trams är – men det är en annan sak – nu är jag jävligt nyfiken på hur många privatpersoner i Vingåker som är så ”utsatta för (kränkning) sin sexuella hållning” att de ska beskrivas som offer – och därmed ska anses vara värd denna märkliga uppmärksamhet?
10, 30, 50, 100, 250, 500?

För vår del tror Clemens och jag att de är betydligt färre (om ens någon) än de ”utsatta” medborgare som kommunen med bl.a Robert Skoglund har ansvar för i sin nämnd – socialnämnden – och därför enligt oss – betydligt mer vore värda en stödfestival.
Som ett tack till de äldre för vad de i sitt liv har åstadkommit för oss efterföljare.

Känner att jag vill slippa Bengtssons floskler typ att ”Pride är ett stöd för hela Sverige”. Så – kan jag få till protokollet att – jag undanber mig att min kommun lägger del av mina skattepengar på sådant trams. Vingåkers kommun ska endast lägga ner sin möda, pengar och omsorg på oss i Vingåker. Och möjligen då också med åsikten om att de som mest behöver stöd ska få det – först.

Anneli Bengtsson säger också i Kurirens artikel:

”Hon säger att måndagens diskussion och uttalanden om pride var intressanta samtidigt som andra saker gjorde henne mörkrädd.
– Varför skulle man känna sig exkluderad i att gå i en prideparad? Vad ger det för signaler om alla människors lika värde när man känner att det inte går att delta i den?”

Jag kan knappt tåla mig inför väntan på att Bengtsson ska redovisa för mig vad hon menar med ”allas lika värde”. (jag bjuder på fika och marsipantårta)
Som jag inte delar (floskeln alltså) – enligt min egen syn på ”lika värde”.
Givetvis vet Bengtsson varför folk inte gärna vill gå i ett pridetåg, men vill bara inte låta oss veta att hon mycket väl begriper det, utan passar i stället på att framhålla sin egen fina moral. Genom en inlindad moralisk pekpinne rakt in i ögat på dem som tänker – annorlunda..
Sådant gör mig – mörkrädd.

När jag märker att våra folkvalda försöker höja sitt eget anseende hos en diffus omgivning genom saker som – Pridefestivaler – ber jag att få citera vännen Clemens kommentar om vårt feministiska land:
Har de inte tagit del av undersökningen från Ljugov som visar att en av tre kvinnliga politiker är lika enfaldig som de båda andra?”

Om lokala idéprogram…

Du, sa Clemens. vad tror du om det här med att Moderaterna vill skapa sig ett nytt idéprogram?
Clemens vet att jag många gånger har givit M min röst i riksdagsvalen – dock inte i det senaste.
Nja, svarade jag tveksamt, eftersom jag läst att det lär vara en grupp på 12-14 personer som förväntas åstadkomma denna tulipanaros – och att jag så lätt minns vad en klok person sa mig ”En kommitté kan inte hoppa stav” och vet ju också att M flera gånger tidigare har samlat ihop en grupper likasinnade för att ta fram ”oemotståndliga” nya idéprogram.
Det har gått så där…

Och jag citerar ur Fokus:
»Det snällaste man kan säga om Moderaternas idéprogram är att det mesta som står där är sant. Problemet är att det inte står något som inte också är trivialt«, skrev Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning.

Vi får vänta och se, enades vi om, och övergick till att, lite förstrött så där, framföra några små funderingar kring de lokala partierna i Vingåker.
Ingenting begåvat dock – för hur skulle man kunna det?

– Du, om det där med nytt idéprogram – tror du att de partier som i senaste kommunvalet gick bakåt – har börjat fundera över om de också ska samla ihop ett gäng och se om de kan komma på något som de tror kan få dem att växa i nästa val? sa Clemens och tittade lite klurigt på mig.

Nja, svarade jag igen, det tror jag nog inte på, även om jag har nåtts av ryktet att i alla fall VTL har ägnat sig åt att analysera sitt valresultat. Och hamnade i en kort egen fundering kring kring hur hopplöst jag kan tro att det är att finna det där ”unika vinnande” som kan (åtminstone) fördubbla rösterna i nästa kommunval för
t ex VTL och Liberalerna.

Och både Clemens och jag hade samma uppfattning – nu kommer partierna inte att lägga ner så mycket möda på att hålla väljarnas intresse uppe de kommande åren utan vaknar väl till liv igen några få månader innan valet 2022.

– Inte så begåvat, sa Clemens lika dumt som att tro på en topp placering i Vasaloppet 2022 och börja träna tre månader innan.
– Det är ju nu, under den långa sega väntetiden fram dit, man måste få sig att träna hårt – teknik och kondition, se till att ha rätt utrustning, ta lärdom från de som nu segrar osv – för att hinna/kunna bygga upp en möjlighet som kan ge en bra placering.

Vem bryr sig, sa jag…

Pridetåg i Vingåker

Du, sa Clemens och norpade till sig ännu en av Madams goda kanelbullar – har du läst i Kuriren att det ska arrangeras ytterligare ett Pridetåg och festival i kommunen senare i år?

Nix, det hade jag inte sett och undrade när det då skulle äga rum men det kunde man inte få reda i artikeltexten, svarade Clemens.
Och citerade vad upplevelsechefen Jan Tranquist säger: att det är stort att en kommun av Vingåkers storlek anordnar pride och att det har ”ett mycket symboliskt värde”.

– För vem då? undrade Clemens, vilket vi två var osäkra på och därför klickade oss till artikeln på kkuriren.se. Där vi trodde oss se svaret på frågan:
– Vi vill skapa en dag för mångfald där alla människors lika värde och rätt till att få finnas manifesteras, sade Tranquist – och Clemens läste högt att kommunen ordnade sin första Pride år 2016 med tanken var att uppmärksamma hbtq-personer och andra utsatta grupper i samhället.

AHA!utropade Clemens med glittrande ögon. Utsatta grupper – då finns det givetvis plats i paraden för en stor utsatt grupp i Vingåker – de 1141 personer som röstade på Sverigedemokraterna i kommunvalet senast.Sedda över axeln som de är av vissa i kommunfullmäktige.
För att inte tala om hur SD bemöts av de andra partierna på riksplanet.

Precis,
svarade jag entusiastiskt, och fortsatte med – då ska jag ta kontakt med min gode vän Leif G V Persson som är en stark SD-anhängare med goda känningar inom SD i Örebro och be att han ser till att några hundra därifrån kommer till Vingåker för att visa sin solidaritet med de andra utsatta grupperna.

Kommunstyrelsens ordförande, Anneli Bengtsson säger ju att:
– Det har betydelse inte bara för Vingåker utan hela Sverige. Att vi tar ställning för alla människors lika rättigheter och att det här är en viktig fråga.

Du, sa Clemens, ibland är man rent av stolt över att bo i Vingåker.
– Kan det vara läge för att bevisa detta med varsitt glas rött?
– Det är det alltid läge för, svarade jag…

Partisnack…

Du, sa Clemens, om du skulle få för dig att starta ett nytt lokalt politiskt parti vilka tre saker skulle du då satsa på för att profilera partiet?

Att frågan kom upp berodde nog på att vi höll på att prata om ungefär samma fråga – vad det gäller de två lokala partierna som gick mest bakåt i senaste kommunvalet – VTL och Liberalerna – där de senare helt blev utan mandat i kommunfullmäktige. Vi frågade oss lite nyfiket; vad skulle de två partierna, kunna ”hitta på” för att locka betydligt fler väljare vid nästa val?

Det gick trögt, vi kom inte alls på något revolutionerande som vi själva trodde skulle vara av den digniteten att det skull påverka väljarna i någon större omfattning.

Nå, vi var väl i alla fall ense om att nog inte räckte med ”en ny idé” utan att det krävdes åtminstone tre nya kreativa förslag som grund för att bygga någon slags nytt sammanhang hos partierna som kunde skapa ett så starkt förtroende att det fick väljarna att fundera: ”Hm, det var intressant och inger framtidshopp”.
Eller något liknande…
Nå? sa Clemens och med plirande leende ögon ”har herr Wisserbesser några förslag?”

Hm, klimatet? Går det att utveckla det här med klimatångest?
Men mindes sedan rubriken i dagens SvD:
”Ingen i arbetarklassen har någon jävla klimatångest”
Och, sa jag till mig själv, Vingåker består väl mest av arbetarklass och senila  pensionärer…

HA! – pensionärer – där dök mitt första förslag upp:
”Jag skulle utlova gratis vin till maten varje fredag- och lördagskväll på våra äldreboenden”. (Det minskar seniliteten betydligt vet jag av egen erfarenhet)

Sedan blev det trögt igen och jag skummade i tankarna runt det jag läst tidigare idag. Fullträff – kom att tänka på dagens Kuriren och rubriken:
Rasrisk vid Vingåkersån kan bestå – till 2022
Ingen reparation synes komma förrän år 2022.

Som löfte nummer två skulle jag utlova att mitt parti i sin marknadsföring skulle anklaga den nuvarande majoriteten (och de andra mesarna också) med att: ”Hade vi fått bestämma så hade det varit ordnat det på en månad”.
Man måste sticka ut hakan lite för att synas. Och att få ge små tjyvnyp piggar upp tillvaron.

Clemens såg lite frågande ut men det påverkade inte mitt nyvakna kreativa intellekt men bestämde mig därför för att som sista löfte vara helt egoistisk
genom att låta mitt parti NL (Närodlad Livsglädje) skulle utlova att bygga om f d Svea Smides lokaler till en högmodern bowlinganläggning.

Du, sa jag, det där blev ju ganska lätt till slut…

Clemens tittade  klentroget på mig och sa två saker ”Du skojar förstår jag” och ”Skolan då?”
Jag tänkte ”Vadå, skojar?” men sa inget om det men svarade i alla fall:
”Vadå skolan?”
– Jamen den är ju usel sägs det.

– Det är ordnat till nästa val kan jag förstå av vad ordföranden (Ing-Mari Frössevi) i Barn- och utbildningsnämnden har sagt i Kuriren ”Den nya skolbyggnaden ordnar upp det” – eller något liknande i alla fall…

Att vika ett papper…

Du, sa Clemens kommer du ihåg när vi för tid sedan pratade om många människors svårighet, rent av oförmåga, att föreställa sig saker?

Jodå, svarade jag väl medveten om att det är åsikt vi har pratat om många gånger tidigare och då kommit fram till att de inte tror vad någon påstår därför att de i sin okunskap inte kan till sig information som så att säga går utanför deras kunskaps och därmed fattningsförmåga.

Så kommer jag plötsligt på att jag inte vill fortsätta berätta om just den saken vid mitt fortsatta skrivande – men i alla fall ge ett exempel:

OK, föreställ dig att du får ett pappersark och jag ber dig vika det på mitten och sedan det en gång till och en gång till tills du vikt det ursprungliga papperet femtio gånger. (OK, besserwisser där – det går inte att göra rent praktiskt men låt oss tänka oss att det går) Hur hög tror du att den slutgiltiga stapeln blir?

Du – du har fel! Vill du veta det rätta svaret finner du det om du länkar in dig på bustidningen som har rubriken – att vika ett papper

Clemens och jag fortsatte vårt samtal med att prata om andra människors oförmåga att föreställa sig saker. Då menade vi politiker i allmänhet men hamnade så småningom hos våra lokala. Och om jag nu ska informera om ett av alla deras tillkortakommanden (som vi tycker) så är det deras oförmåga att hos väljarna ”hålla intresset uppe för partiets verksamhet och ideologi” – kanske lite annat mumlade vi så där på sidan om.

Hur som haver – vi kunde inte få in i våra huvuden partiernas ovilja att hålla en ständig berättelse levande om ”vad partiet vill, tankarna bakom de beslut de tagit och vill genomföra”.
Deras totala likgiltighet att hålla intresset för kommunpolitiken levande hos Vingåkersväljarna under hela valperioden fram till nästa val och inte som vanligt vakna till liv någon månad före valet och då genom att sprida sina förväntade och intetsägande floskler kring sig.

Vi pratade förstås om annat också allt medan vi njöt av något gott att dricka. Men när Clemens höll på att ta på sig ytterkläderna för att ta sig mot det egna hemmet sa han:

– Du det där med partierna och deras ointresse – de kanske säger som vi ofta gör när vi vill föra ut våra idéer och suckande tycker oss konstatera: Det är väl ingen idé att klappa-smeka-kittla en död häst.

Svaret: För att besvara den frågan viker de flesta papperet för sitt inre öga och gissar att stapeln blir tjock som en telefonkatalog eller, om de är verkligt djärva – hög som ett kylskåp.

Men det riktiga svaret är att stapelns höjd ungefär skulle motsvara avståndet till solen. Och om du skulle vika den en gång till skulle stapeln bli lika hög som avståndet till solen och tillbaka.
Detta är ett exempel på vad som inom matematiken kallas – geometrisk progression.
Du får googla orden…

Om vin och koldioxid…

Du, sa Clemens, hur många liter vin köper du under ett år?
– Det vet jag ganska bra, svarade jag och började i huvudet omvandla 150 vinflaskor à 75 centiliter till liter vilket hamnade kring 112 liter.
Varför frågar du?

– Nu vet jag ju att du inte dricker upp allt vin själv men den vinkonsumtion du medverkar till är verkligen inte bra för miljön, sa han och såg en aning klurig ut.

Och förklarade att Professor Roger Boulton från University of California har på ett möte på Nya Zeeland för vinproducenter nu i januari framfört:

Kolen från vintillverkningsprocessen är fem gånger mer koncentrerad än från flygplan och bilar. En liter vin producerar 60 liter koldioxid.
En enda flaska vin innehåller 80 gram koldioxid.

Jag kände hur en liten trötthet började pocka på uppmärksamhet – en mental trötthet som säkerligen härstammade från allt miljötjat – men inte mer trött än att jag orkade fråga Clemens
– Vad säger du? Ska vi ta och dela på 80 gram koldioxid? Röd eller vit sådan?

Clemens föredrog rött, sa han, enär han hade haft en vit vecka förra veckan – och föreslog också att kvällens samtal gärna kunde cirkulera kring:
”Vad vi tror om AI”.

Kulinariska förvillelser

Du, sa Clemens, har du läst i Kuriren att man i Slottsskolan i Vingåker säger sig vilja mota klimatångesten?
Nix, svarade jag, som har haft fullt upp att läsa viktigare publikationer (bloggar) för att själv få något att ha åsikter om. Men jag frågade i alla fall artigt ”Hur tänker de gå tillväga då för att klara det?”

– Tja, svarade Clemens, om jag förstår rubriken rätt så ska det ske genom att det i skolan ”ska serveras hållbar mat” och fortsatte med att ordet hållbar då ska tydas med tillägget ”ur ett miljö- och klimatperspektiv”.

– Hm, svarade jag, jag har inte fått minsta kunskap om att den mat som tidigare serverades har givit någon av eleverna klimatångest.
Och försökte få ihop klimatångest med mat som inte smakar så gott.
Något annat skäl för ångest av något slag kunde jag inte föreställa mig…

Nu, säger man från skolrestaurangen att man, varje dag, vill ge eleverna en möjlighet att göra aktiva val för miljön – som Kuriren beskriver som:
”Varje dag kan de välja att äta mat från vad skolan kallar för sin #paybackgeneration-meny, mat som ska vara hållbar ur ett miljö- och klimatperspektiv.”

Där kökschefen Sara Larsson förklarar:
Vi vill göra det möjligt för eleverna att göra ett positivt, medvetet val, säger kökschefen Sara Svensson.

Vilket då förväntas ta bort klimatångesten, känslan av att det är hopplöst, förklarar Susanne Larsson.

– Vi är för gamla för sånt här strunt, sa Clemens, och vi hamnade i en stunds resonerande kring vad det kan vara i Vingåkersluften som gör att det här föds (?) så många konstiga människor…

Vi kom inte på några trovärdiga svar och övergick därför till att försöka bena ut hur en känsla av klimatångest kunde kännas. Det kunde vi inte heller – inte heller vad själva ångesten bygger på.
Vad, exakt, frågade vi oss, är det de är rädda för?
För det kunde vi inte föreställa oss. Inte heller kunde vi komma på att vi någonstans fått (läst) en trovärdig förklaring/beskrivning av åkomman.

– Vi kan väl lindra deras plågor genom att ge dem chansen att få läsa vad en av landets mest meriterade och kunnigaste klimatforskare, professor Lennart Bengtsson, skriver i ett inlägg, sa Clemens.
– Toppen, sa jag, och alla ni med ångest – här har ni länken

(ta gärna del av de 47 kommentarerna till artikeln)

Ett exempel…

När jag läser i dagens nummer av Dagens Industri ser jag en rubrik som påminner mig om vad jag skrev i förra inlägget här nedan – om att till exempel kommunchefen skulle börja kommunicera med oss Vingåkersbor på ett ”nytt sätt”.
På ett nytt sätt är egentligen fel där så det kan du stryka.

Alltså ett exempel på hur jag menar – först rubriken i DI den 21 januari:

Babyboomen ställer höga krav – snart behövs 1 400 nya skolor

Genast när jag läste de raderna slog mig den oroliga tanken – som jag antar att det gjorde hos alla i Vingåker – hur kommer detta att påverka vår kommun?
Om du tror att jag menar att vara ironisk genom att kursivera den delen av texten – så tror du alldeles rätt…

Men skit i det nu – det här är ju bara tänkt som ett exempel. Och så föreställer vi oss – du och jag – att kommunchefen eller annan i kommunen betrodd person skulle skriva någonting (ungefär då) liknande.
I den återkommande fredagskrönikan…

”Hej, mina vänner…
Jag antar att du läst rubriken i tidningarna som beskriver (varnar för) att det kommer att behöva byggas ett mycket stort antal nya skolor i Sverige.
Jag citerar från media:

”Sveriges befolkning växer
så det knakar och inom de närmaste åren väntas både antalet barn och äldre öka dramatiskt. Det i sin tur ställer stora krav på kommunerna att ta fram förskolor, skolor och äldreomsorg. Enligt en rapport från finansdepartementet kommer det redan om sju år att behövas nästan 1 400 nya förskolor och skolor i Sverige.”

Jag är klart medveten om att sådana budskap kan skapa oroliga frågor hos många i kommunen och vill därför berätta hur vi ser på framtiden för skolorna i Vingåker.
Först – nativiteten i Vingåker är tämligen svag – så av den anledningen ser vi ingen anledning till oro. (om jag nu är orolig så är det väl mera över mina funderingar om hur kärlekslivet sköts i kommunen)

Nåväl, fler barn kräver fler skolor. Inte heller där ser jag någon anledning till oro – vi har de skolor vi behöver – i alla fall för de närmast kommande åren.
Då anser jag att svårigheten att kunna anställda behöriga lärare är ett allvarligare problem. Och, ärligt talat, inte är det lättare med den saken när vi kan konstatera att våra skolor de senaste åren visat minskade resultat.

Men du – bäste Vingåkersbo – som du säkert vet – vi satsar synnerligen idogt på att förbättra våra skolor och elevernas kunskaper. En ny skola står ju snart klar och vi gör vad vi kan för att förbättra situationen på lärarfronten.
Så – vill jag påstå – jag känner stor förhoppning om att Vingåker klarar av att möta framtidens krav för kommunens skolor.”

Du – ett tämligen uselt exempel – som du får tyda som att det bara visar hur jag tror att en kommunalanställd kommunchef i bästa fall skulle kunna skriva en veckokrönika.

Så skulle jag själv inte skriva det om jag vore kommunchef.
Jag tar om sista stycket igen:

”Självklart vill jag och övriga ansvariga i kommunen göra allt vad vi kan för att höja kvaliteten på våra skolor. Men vi vet f-n i mig inte hur det ska gå till.
Ta det här med svårigheten att locka hit behöriga lärare – eller för den delen de bästa läkarna till vårdcentralen.

Verkligheten är ju sådan att ”de bästa – A-laget” har stora krav på tillvaron utanför själva arbetsplatsen. Vad har vi, och övriga, småkommuner att erbjuda som kan locka hit de bästa lärarna, läkarna osv?
De som ställer högre krav på ett social gemenskap som erbjuder betydligt högre omväxling och kvalitet än att lyssna på när PRO-kören framträder i Tennisparken, eller besöka vår lokala bio? Fibernätet? Kanske lockar Mångfaldsfestivalen?

Du förstår säkert, bäste läsare vad jag menar – att vi, dvs Vingåker som kommun,  står oss slätt i kampen om kompetensen om de bästa. Inte minst då det förväntas att man räknar med att 60.000 lärare kommer att fattas de närmaste åren.
Lockar vi då hit ens de näst bästa?

Nja, svarar jag själv – och vi inom kommunen vet inte hur det kan gå till.
Annat än att vi får gneta på med det vi har.
Och du, då har jag ännu inte sagt ett ord om äldreomsorgen och annat vi i kommunen har ansvar för.

Jag antar att du inte heller har några lösningar.
Men vi tar tacksamt emot alla förslag.”

En kommunchef som skriver något åt det hållet blir inte kvar så länge på sin befattning. Att beskriva verkligheten kräver nämligen sina offer…
BW