Om parkbänkar

Dagen är en söndag vilket i mitt fall gärna blir sådan att jag då blir sittandes i funderingar. Denna gång – varför är allt det kommunen gör så jämrans tråkigt och humorlöst utfört?
Nå, ta det vad det står för – men den åsikten poppade upp när jag tittade på ett par bilder av – sittbänkar. Varför, frågade jag mig, Hur i hela fridens namn kan det vara så att det inom kommunens anställda (i chefsställning) inte finns en enda person med ett lekfullt sinnelag?

En sådan där märkligt sällsynt person som ”ger fan i vad humorlöst kommunalt  folk tycker” och gör som han (skriver jag för att det skulle var en kvinna tror jag mindre på) gör som han finner vara lite kul och till fördel för kommunens image. Den första bilden är väl inte så ”spännande”…

De 59 procenten

Om de 59 procenten…                             (23 sept 2018)

Söndagseftermiddag – ett trevligt ord – eftersom det då snart är måndag…
Men en sådan stund i Veckan brukar innebära att Madam har återvänt till sin lägenhet på Apoteksgatan och att lugnet har lägrat sig på Marknadsvägen 5.
Det tar inte lång stund förrän en svag känsla av ”tråkighet” kommer smygande.
Och då väcker jag upp in min gode vän – Herr Mac Dator – som emellanåt kan vara näst intill lika underhållande som M.

Men som också kan få mig fundersam – som när jag i dagens Kuriren läser vad tidningens chefredaktör påstår :
59 procent av befolkningen i Katrineholm och Vingåker tar del av våra nyheter varje dag, i print eller digitalt. Det visar undersökningsföretaget Sifos siffror.

Rent ljug, mumlar jag först till mig själv, men blir snabbt lite tveksam över den plötsliga tanken. Och funderar en stund över hur en av tidningens vanliga läsare uppfattar den siffran. Kanske som 59 procent av 43-tusen dvs (ca) 25500 personer.

Kollar – Katrineholm och Vingåker har tillsammans lite över 43-tusem invånare.
Att då 59 procent av dem – dvs ca 25 500 – skulle läsa tidningen verkar en smula osannolikt. Vilket det inte alls behöver vara – om man har lite tidnings-utgivar-kunskap. Som jag då. Men:

Kuriren hade år 2017 en redovisad (prenumererad) upplaga av 9200 – var 500 av dem var på den digitala tidningen – visar där att varje exemplar (eller) den digitala kkuriren.se  i så fall läses av cirka 2,7 personer.

Nu tror jag inte den siffran stämmer enär av de två kommunernas befolkning är många barn under 15 år – som jag antar i väldigt begränsad uppfattning kan tolkas som ”läsare av Kuriren”.
OK, det är en smula däst söndagseftermiddag, och jag är en lat person, så jag har inte bemödat mig om att ta reda på hur stor del av de två kommunernas invånare som är under 15 år.
Jag drar till med en gissning – 20 procent. Vilket enligt min opålitliga huvudräkning då antyder att runt 34-tusen har åldern inne för att betecknas som troliga läsare.
59 procent av den summan blir att Kuriren har ca 14750 läsare dvs runt 1,6 person per tidning.

Vilket inte alls behöver vara sant bara för att jag skriver det. Inte heller förändrar de olika siffrorna världshistorien på något sätt.
Men jag antar att den Sifo-undersökning som Kuriren låtit göra inte går att få läsa för tidningens vanliga läsare. Eller av mig…
Men allt gav mig i alla fall en möjlighet att få roa mig själv en stund.
Och en liten anledning att påpeka att du bör ta alla tidningars publicerade siffror om sig själva – med en nypa salt…

Tidigare var de anständiga

Rubriken kommer, väldigt lite grand, av rubriken den 19 september om intelligens eller känslor. Jag kom vid morgonfikat att finna tanken hos mig själv att ”Ledarskribenterna i Kuriren inte använder så mycket intelligens när de skriver sin texter men däremot flödar över av känslor när de skriver”.
Nå – den mer viktiga lusten till den rubriken kommer av vad jag läser att Johan Hakelius skriver i morgonens Fokus, och då från frågan han ställer:
”Exakt när blev hundratusentals väljare oanständiga?”
Sverigedemokraterna har ju växt en hel del de tre senaste valen och någonstans har ju de väljarna kommit ifrån.

Och Hakelius kan med fog ställa frågan inte minst då när han skriver:

Säg att sammanlagt lite knappt 400 000 av Sverigedemokraternas väljare i år brukade rösta på Socialdemokraterna och att ungefär lika många tidigare röstade på Moderaterna, i de senaste valen.
Betyder det att en försvarlig del av Socialdemokraternas och Moderaternas stöd tidigare bestod av oanständiga människor?

Jo, mumlar jag för mig själv – så kan man verkligen se på saken…
Och reser mig (i tanken) upp och gör vågen när jag läser:

Det betyder att såväl alliansen som Socialdemokraterna i åratal regerat med stöd av oanständiga politiska krafter. Det är bara det att oanständigheten varit in house, som det heter på modern svenska. Att fortsätta att regera med stöd av det oanständiga, nu i form av Sverigedemokraterna innebär med säkerhet en del praktiska problem men knappast ett moraliskt dilemma.
Det är ju samma väljare som utgör stödet.

Så förundras Hakelius över att de övriga partierna inte verkar ha ”en aning om, eller intresse för, vart det här nya partiet – till stor del är en koalition mellan gamla sossar och moderater – är på väg.”
Och avslutar sin text med:
Får man vara så oskicklig? Det måste väl trots allt finnas någon slags kvalitetskrav, även på politiskt hantverk.

Ja vad svarar ni väljare i Vingåker på den frågan.
Börja gärna i den egna kommunen.

Men när jag läser vad Hakelius skriver så nästan ”dör jag” – av en kombination av överväldigande känslor – lycka och avundsjuka.

Om väljarförakt

Kan du läsa här en – en rykande argsint text av – Stefan Hedlund.
Artikeln börjar så här:
Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare.
Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt.
I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Du – Hedlund blir allt argare längre ner i sin text. Läs – och skäms – alla ni som på riksplanet inte röstade på SD.
Skulle man ju kunna tycka när man har läst texten…
Du – glöm inte att läsa kommentarerna.

Jag själv känner även ett annat förakt – mot dagens media. Där menar jag då dags- kvällspress och tv.
Om du läser vad professor Torsten Sandström skriver så förstår du bättre varför jag känner så.

En liten varning – texten är lång som en rotfyllning. Om du trots det orkar ta dig igen vad Sandström skriver så blir resultatet (jämfört med att läsa Kuriren) – du har blivit klokare – för du har lärt dig saker…

Intelligens eller känslor

06.45 – Vad kan vara skönare än att få starta sin morgon med att få läsa några tänkvärda ord. Som när Jan-Olof Sandgren redovisar sina funderingar kring det här med skillnaden att låta sig styras av sin intelligens eller sina känslor.

Jag själv verkar hoppa mellan de båda…

OK – när du sedan tagit del av ovanstående kan jag som efterrätt gärna bjuda dig några fundersamma ord från Patrik Engellau som skriver under rubriken Ett svenskt särdrag.

Jag vet inte om du – som jag – kan känna ett visst känsloengagemang när du – här – kan läsa om Sjöbo-Olle.

”Han arkebuserades bildligt genom uteslutning ur det parti han med framgång var lokal ledare i.
Han hånades, förlöjligades och begabbades i media.

Han hette Sven Olle Olsson och var från Sjöbo, Sjöbo-Olle, hans brott var att han för exakt 30 år sedan genomförde en folkomröstning i Sjöbo 1988 om flyktingmottagning vilket gjorde Sven-Olle Olsson till rikskändis och måltavla för svenska massmedias samlade vrede. De kallade honom Svin-Olle.”

Blandad tisdag

En trevlig tisdag vill jag påstå så här om aftonen. Jag själv har besökt Kullbergska för att ”trampa cykel i 20 minuter” – ett arbetsprov för att kolla mitt hjärta.
Som enligt doktorns preliminära besked verkar vara i anständigt skick.
Liksom min kondition…
Dagen, tillsammans med Madame, avslutades vid 18-tiden med en god middag på Joans.

Nu, i min lugna, tysta ensamhet, har funderingar börjat pocka på uppmärksamhet.
Som det märkliga att Vänsterpartiet i Vingåker ökade sin väljarandel med 126 personer jämfört med 2014.
Obegripligt. mumlar jag för mig själv, när jag läser – detta…
Vad är det för lokala dönickar som vill ha ett sådant samhälle?

Lika obegripligt finner jag det vara att Anneli Bengtsson, (S) kommunstyrelsens ordförande så tydligt berättar att hon (partiet?) behöver bredda samarbetet med fler partier för att ”kunna behålla majoriteten inom kommunfullmäktige”.
Det är kanske inte så märkligt – men det tycker jag det är när hon så klart ut berättar att SD inte ingår bland de godkända samarbetspartierna.

”– Vi kommer att börja prata med de övriga partierna. Jag är övertygad om att vi får till en majoritet. Jag sitter lugnt i båten än så länge här, det är ingen idé att ta ut något gravöl i förskott, säger Anneli Bengtsson (S), kommunstyrelsens ordförande.

Hon vill inte alls spekulera i vilka partier det kan bli, som styr Vingåker framöver.

– Dörren är öppen för alla partier utom SD. Där har vi satt ner foten. Men att vi har dörren öppen för alla partier innebär inte att alla har öppet för oss.”

För egen del är jag starkt nyfiken på varför Bengtsson avfärdar SD. Tycker hon och hennes parti att vårt lokala SD på något sätt har agerat emot någon Värdegrund (ovisst vilken i så fall) vad gäller kommunpolitiken?
(om SD-väljarnahär)

Kan jag svårligen tänka mig – utan tror att SD i Vingåker behandlas på detta sätt för vad som skrivs om SD på riksplanet.

Jag har tidigare varit positiv till Anneli Bengtsson vad det gäller hur hon har skött sin del av kommunjobbet. Den känslan är numera mer nära noll och en elak figur bakom höger öra mumlar ”hoppas den  nuvarande oppositionen tar sig samman och tillsammans tar över majoriteten i KF”.
Så kanske de 1113 Vingåkersbor (de 19 procent av väljarna) som gav SD sin röst kan få känna den lugnande tanken att ”skönt – då räknas våra röster också”

Vin eller mellanmjölk?
Jag antydde i går att jag skulle återkomma i ämnet – livsglädje.
Ett ord jag aldrig läst eller hört att en politiker – på något plan – har använt.
Det tror jag beror på att de inte vet vad det är.
Livskvalitet
är det ord jag någon sällsynt gång hört som väl på något sätt – hos dem (politikerna alltså) – blandas ihop och ska betyda samma sak.
Nä – det tror jag inte alls – de vet helt enkelt inte vad livsglädje är.

Ämnet är outtömligt – men jag ska här med stöd av två bilder försöka förklara skillnaden – så att även en politiker borde kunna uppfatta skillnaden.

Så här tror jag våra lokalpolitiker beskriver – livskvalitet – kanske blandar de också in ordet livsglädje. Som de tolkar det…
Det här är ett exempel på hur jag tolkar ordet livsglädje dvs livskvalitet. Efter att ha upplevt hur ortsborna i Rüdesheim drar sig undan turiststråken för att i lugn och ro få umgås tillsammans – resonerar och skvallrar – allt medan de dricker sitt lokala vita vin…

Politiskt eftersnack

Det är inte utan att jag känner mig en smula ”fed up” vad gäller politik. Och kanske det rent av blir värre med den saken eftersom det återstår en hel del rävspel vad det gäller allt från val av talmän i riksdagen, val av statsminister och lite annat humördämpande ”spel för galleriet”.

Lite mer intressant tycker jag det är att läsa eftersnacket från de olika partierna – mest då de som känner sig som förlorare.
Som MP i Sörmland – som i det här landstingsvalet förlorade sin medverkan i landstinget. Läser en artikel i Kuriren där företrädare för MP gråtmilt ondgör sig över sakernas tillstånd:

”Miljöpartistisk landstingspolitik har ett starkt fokus på hälsofrämjande och förebyggande arbete, samt givetvis miljö, klimat och social hållbarhet.”, berättar de – och deras utsagor slutar så här:

Vi fortsätter utveckla vår landstingspolitik. De senaste veckorna har nya medlemmar börjat strömma till, och vi ser över hur vi ska bygga upp en stark organisation för ett fortsatt politiskt arbete även efter valet.

Vi försvinner från maktens korridor men inte från Sörmland, och vi räknar självklart med att komma igen i valet 2022, för miljö, klimat och en jämlik vård.
Vi vet att vi behövs.
(min fetmarkering)

Medlemmar strömmar till? Vilket i min syn på vad det betyder är ungefär att – ett hundratal har blivit medlemmar den senaste tiden.
Det har jag svårt att tro på. Vilket förstås kan bero på att jag har fel uppfattning om hur ”strömmar till” ska tydas. Det kanske med MP-ögon ska tydas som ett 15-tal den senaste månaden…
Jodå, jag är begåvad med fördomar. Som bl a kan visa sig i att jag har en tämligen bestämd uppfattning om de människor som är MP-politiker – de brinner för att rädda planeten.
En känsla som inte så överväldigt många svenskar verkar dela – i alla fall inte riktigt så där glödande som de inom MP – utan lite mer avvaktande. Vilket väl då kan förklara varför MP gjort så dåligt från sig i senaste valet och på något sätt också motbevisar vad MP i Sörmland säger – Vi vet att vi behövs.

Om nattgöken behövs vet jag inte – men jag har i alla fall (själv) lite kul när jag håller på. Livsglädje – är ett ord jag nyligen använt på annan plats.
Erbjuds man inte sådan från kommunen får man ordna den saken själv.

Mycket tänkvärt

11.00 – Tänkvärt? Ett alldeles för tamt ord för att beskriva vad jag egentligen känner när jag läser de här orden av Johan Hakelius:

”Om de dummaste och och minst upplysta får sätta ribban, kommer de någorlunda intelligenta att dö av leda”

Så förbannat rätt – det bästa uttalande jag läst i år – är för många ord att ha i en rubrik. Men det motsvarar bättre vad jag menar med det mer mesiga ordet – tänkvärt.
Och det är precis så jag upplever mig själv.
Som t ex får mig att undvika föreningar som vårt lokala PRO.
Lik förbannat kan jag inte få mig att undvika försöka påverka…
Vilket förstås kan ledas som bevis på att jag inte alls är så begåvad som jag själv anser.
För – vilken klok person försöker piska liv i en död häst?

Hakelius skriver en fin text om Gunnar Ljusterdal (som dog den 3 juli 87 år gammal) som under många år var redaktör för tidningen ”Grönköpings Veckoblad” (Sveriges enda veckotidning som utkommer en gång i månaden)

Det finns ytterligare en passus i Hakelius text som får mig att få rysningar av välbehag:
”En annan otidsenlighet som bidrog till Ljusterdals framgång med Grönköping, var att han ställde krav på sina läsare.
Den som inte höll sig informerad och saknade en känsla för språkets nyanser, missade det mesta.”

Nej, jag kom inte alls att spontant tänka på Kuriren.

Oj då

Rubriken står för vad jag mumlade till mig själv när jag – på Facebook – läser vad Centerpartiet i Vingåker där skriver:

Valet 9 september är viktigare än på länge. Vi lever i en turbulent tid där allt fler målar med svarta penseldrag – och då misstro och främlingsfientlighet breder ut sig i Vingåker som i resten av landet.
Mer än någonsin behöver vi stå för medmänsklighet, våga se möjligheter och tro på människors drivkrafter.
Vi har tagit ställning. Vi vill framåt.

Det första påståendet håller jag med Centerpartiet i Vingåker helt och fullt om. Men kanske inte som de föreställer sig att förnyelsen ska se ut.

I nästa tankereaktion blev jag en aning irriterad över dessa till intet betydande C-floskler utan bara står för en radda ”vackra ord”.
Nå, det får väl stå för mig då enär mitt tålamod är överfullt av liknande raddor från alla övriga partier också och orkar inte med flera.

Det är väl en sak det – men jag blev synnerligen överraskad av att Centerpartiet i Vingåker så bestämt påstår att här: misstro och främlingsfientlighet breder ut sig i Vingåker som i resten av landet.

Att det förekommer i Vingåker har jag svårt att ta till mig. En och annan tokskalle finns förstås som både målar med svarta penseldrag och som har rasistiska åsikter. Men de är nog inte fler här än i Centerpartiet på riksnivå.
Eller i Miljöpartiet – viskar han bakom örat…

Jag personligen är en av dem som gärna målar framtiden med svarta penseldrag – i alla fall de gånger jag tänker på dagens regering och den fega, smått obefintliga oppositionen där bl a den helt obegripliga Annie Lööf finns med som ett störande inslag – samtidigt som jag sätter mig ner för att skriva.

Som nu – när jag just återkommit bostaden efter att ha förtidsröstat och därefter driven av ren irritation över dagens politiska idiotiska floskelöverdrifter – slog nytt personligt rekord vad gäller tiden för klippning av gräsmattan.
Nix – C och MP fanns inte med i mina valkuvert.
För ”jag har tagit ställning och vill en aning tillbaka”

Avskaffa dumhetskulturen

Efter nästa två dygn utan tillgång till min dator kände jag till viss förvåning en slags inre lättnad. Som, säger jag till mig själv, säkerligen mest beror på att jag sluppit höra eller läsa ett ord om den svenska politiken.
På riksnivå då…

Det var innan jag satte på datorn igen och hunnit ta del av en del tokerier från politiker och media.

MEN – så läste jag en artikel i Dagens Medicin, skriven av överläkare Anna Spencer, som gav mig nytt mod, som väl då kan förklaras i en förhoppning att flera väl insatta kan förmås skriva något liknande.
Hennes artikel har just den rubrik du ser här ovan.

Anna Spencers text börjar så här:

”Det är valår och jag vet vad jag inte vill ha. Jag vill inte ha valmanifest. Inga vallöften, lögner eller ivriga utfästelser om förbättringar. Jag vill inte höra fler ogenomtänkta förslag från okunniga, detaljstyrande politiker, regiondirektörer eller administratörer. Jag vill inte ha fler administratörer. Jag vill inte ha fler mellanchefer, chefsstöd, samordnare, lotsar eller koordinatorer som koordinerar sånt jag inte vill ha.

Jag vill inte höra ordet produktion när det heter sjukvård. Jag vill inte ha fler musmattor med värdegrundsord, inte fler ledningsgrupper där ingen vågar vara ärlig. Jag vill inte ha fler kontrollfunktioner eller enkäter utformade av människor som inte förstår vad vi gör. Eller vad de själva gör.”

Jag hoppas du tar dig tid att läsa vad Spencer skriver.
Liksom jag hoppas att fler kunniga och insatta tar sig mod och skriver något liknande.
Anna Spencer skriver i texten en lång redogörelser för vad hon ”inte vill ha”.

Efter att läst artikeln hamnade genast mina funderingar i den svenska skolan.
Och försöker föreställa mig t ex att någon inom Vingåkers skolverksamhet skulle våga ta till orda på det här sättet.

Kan jag inte tänka mig – för:

”Inom såväl media och kultur som inom det politiska etablissemanget i Sverige finns en feghet som tar sig uttryck i självcensur och humorlöshet. Det är därför den typ av politisk och religiös satir som finns i många andra delar av världen skulle aldrig fungera i Sverige. Tänk om någon känner sig kränkt?
Och vad läskigt om det som framförs eller publiceras blir ifrågasatt, kritiserat eller till och med genererar hot! Så kan vi ju inte ha det. Bäst att dränka hela samhällsdebatten i mellanmjölk så att ingen behöver ta illa upp.”
ledarsidorna.se