Årets svensk…

Jag har för mig att jag tidigare berört den här frågan om Årets Svensk som tidningen Fokus utser. Att jag drabbades av funderingar igen beror på att i förra veckans Fokus hade de med en helsida (egen reklam) där de puffade för att de den 30 januari (på Cirkus i Stockholm) kommer att redovisa vem som fått utmärkelsen.
Jag ser med spänning fram emot att få ta del av vem det blir och vad denne har åstadkommit för att kunna få kalla sig Årets Svensk.

Kan du tänka dig, frågar jag mig själv, att de styrande i kommunen Vingåker skulle kunna få för sig att ”kora Årets Vingåkersbo” med samma motivering som Fokus har satt för Årets Svensk?

Jo, svarar jag mig själv men bara om jag får hänvisa till vad där står i första meningen – och då förändrat till – ”Syftet är att finna en snäll och trevlig person som kan sprida en skön känsla av obrutet samförstånd”.

Att kommunen skulle våga sig på att premiera en person som ”på något sätt vågat avvika från det konforma” ser jag som fullständigt otänkbart. Lika otänkbart som att gårdagens Tomteparad skulle bytas ut mot en parad för Sverigedemokraterna.
Jag kan väl tro att, båda sakerna, var för sig  skulle kunna åstadkomma en del stå- hej och rabalder bland Vingåkersborna om det kom till stånd.

Jag trivs bra i Vingåker – men det beror huvudsakligen på mig själv – kommunen erbjuder, på basnivå, vad jag behöver få för att kroppsligen må bra.
Intellektuellt är det mesta mörker – den stimulansen finns det tacksamt då – att finna på annan plats.
Så livet är i alla fall inte så tokigt – i det stora hela…

PS – lite senare började jag fundera över vad skulle kunna påvisas som ett praktexempel på något som sticker ut från det ”konforma i Vingåker”.
Hornen kommer fram och – ha ha – här får du något (skrämmande – antar jag) att bita i…
Kanske inte i kommunal regi då – men…
(i alla fall något som skulle sätta Vingåker på kartan)

Sådana trevliga – svenskar…

Sitter och läser (om) Jens Ganmans och Mustafa Panshiris intervju med Jimmie Åkesson i deras bok Det lilla landet som kunde”. Det är mörkt ute och mörkt i hela huset förutom den läslampa jag har tänd där vid läsfåtöljen.
Favoriten du vet…

Efter att ha läst färdigt intervjun med Jimmie Åkesson brygger jag mig lite kaffe och återgår till fåtöljen för att fundera över några rader i boken som väcker funderingar:

”Problemet med Jimmie, säger Mustafa när vi sitter på tåget ner från Stockholm, är att han inte försöker slingra sig. Det är därför man inte kan sätta dit honom. Han står inte och säger en massa repliker han lärt sig av en talskrivare eller en PR-konsult – han är ärlig.
Man behöver inte hålla med honom eller ens respektera det han säger men – han tycker som han tycker”.

Ganman och Panshiri är i Sölvesborg och intervjuar Åkesson.
Ett möte de i boken får till – en stor ”läsupplevelse”:
Som hela deras bok.

Ett hopp från Sölvesborg till Flen kan gå jättesnabbt – om det sker i tankarna. Och det var precis vad som hände där i fåtöljen och hamnade nästan bums i rubriken.
För på förmiddagen i dag var vårt ”pensionärs-bowling-gäng” i Flen för en match mot Sköllersta. Förutom att vi fick stryk med 162 poäng (8-mannalag över 4 serier där vi skulle ha vunnit om jag själv inte presterat 200 poäng under mitt bästa resultat) var det en synnerligen trevlig upplevelse.
Glada och trevliga människor som möttes i en anda av – tydligt samförstånd.

Det var där jag hamnade i mina funderingar vid den lilla kaffestunden. En fundering som hamnade någonstans i närheten av ”Kunde den positiva känslan kraftigt ha påverkats av att här under bowlingträffen alla deltagande var genuina svenskar. Och dessutom huvudsakligen i samma ålder?”

Jag tror det, och funderade en stund över om jag skulle gräva djupare i det och komma med något hundratal argument för varför jag ”tror” att det är så.
Men – jag avstår och citerar i stället ur intervjun.
Man behöver inte hålla med honom eller ens respektera det han säger men – han tycker som han tycker”.

Det har jag lust att fortsätta med…

KF-mötet?

Du, sa Clemens, jag trodde du skulle bevaka morgonens KF-möte och så finner jag dig gå omkring helt overksam hemma i ditt hus. Vadan detta?

Tja, svarade jag, jag kom på bättre tankar – kanske. Förmodligen efter att i går kväll – igen – tittat igenom KF-mötets föredragningslista och kände att ingen av punkterna egentligen påverkade mitt kommande liv.
– Nå, kanske punkten 13 då, fortsatte jag, den som handlar om kommunal skattesats 2019. Men kände hur ointresset bredde ut sig för jag kände hur tanken passerade – en 50-öring hit eller dit påverkar inte mitt vardagsliv på något märkbart sätt.

– Då har vi nog haft samma uppfattning om dagens KF-möte, sa Clemens, för även jag har svårt att uppbåda minsta intresse för t ex de medborgarförslag som inkommit från Högsjöhållet, om en ny lekplats där och att man även vill få till en cykelbana mellan Vingåker och Högsjö.
Samma här, sa jag, och jag undrar hur den kvinnliga förslagsställaren motiverar cykelbanans tillkomst med sina argument: ”Skulle vara bra ur både miljöperspektivet och för folkhälsan”.

– Inte genom att ha tänkt på kostnaderna för att bygga cykelbanan i alla fall, mumlade Clemens, och jag antar att ”de många som dagligen åker mellan Vingåker och Högsjö” och vill ställa bilen av miljöskäl då hellre tar bussen än cykeln för att i motvind trampa de runt 12 kilometerna – enkel väg…

– Ett tag, sa jag, var jag lite smått intresserad av att få ta del av vilka som skulle väljas till kommunens nämnder, men intresset försvann när jag kände att ”Det spelar nog ingen roll det lär nog bli som det har varit”.

– Ja jo, vi får väl så småningom se hur det blir med den saken, sa Clemens.

Och så övergick vi till att lufta våra funderingar kring det här med regeringsbildningen. Vi båda stönade smått uppgivet och enades om att vi var gediget trötta på allt vad rikspolitik heter…

Om Bokmässan

Jag blir inte det minsta förvånad över om du påstår att ”du har annat att tänka på än att läsa texter som jag rekommenderar – det är ju – fredag”.
Kanske det blir ännu mindre intressant att läsa om jag berättar att rubriken till den text jag gillar så högt är:
Till bokmässan kommer jag inte tillbaka förrän Kultursverige åter finns”

Men jag själv har kommit upp i ålder så långt att jag ser inte längre fredagar som något speciellt. Föredrar måndagar om jag nu ska utse någon av veckans dagar som favorit.

Kultursverige? Som helhet – är jag tämligen ljumt intresserad av – om det nu inte gäller böcker, tänkvärda artiklar – och lite till. ”Ord på papper” – även om det numera finns också att läsa i min dator. Att läsa ger mig den fördelen att jag kan stanna upp i läsandet och fundera kring det jag just läst – och sedan läsa vidare.
Det är också lätt att läsa om – om jag nu skulle vilja ta del av de kloka tankarna ännu en gång.

OK , jag rekommenderar att du läser Einar Askestads fina berättelse över sitt besök på senaste Bokmässan.
Men då hamnar du långt bort från Vingåker…

Farliga engelska ord…

När jag läste den rubriken blev jag klart intresserad av att ta del av texten till artikeln – allra helst som jag såg att det var Patrik Engellau som var skribenten.
Jag kan gott erkänna att jag har en del fördomar – en av dem är att de flesta i Vingåker verkar vara ointresserade av politik.
Eller kan det vara så att de inte vill (törs) föra ut sina åsikter i ämnet i offentligheten? Jag kan få den funderingen när jag själv har försökt få igång en diskussion – eller en stunds prat då – kring kommunpolitiken. Ingen vet just någonting om någonting, med några få undantag där Kuriren skrivit om saken.

Därför, bäste läsare, fördom nummer två – jag tror att det är ytterst få Vingåkersbor som – självmant – tar del av vad du kan göra om du klickar dig in på den rödfärgade länken här ovan.
Ni begåvade ortsbor som tittar in hos mig är förstås de lysande undantagen från den fördomen…

OK – då åker vi – vilket betyder att jag citerar Engellaus första rader i sin text:

”Hur jag än spanar, med både kikare och förstoringsglas, så ser jag ingen räddning på Sveriges problem. Jag ser ej ens en början till en räddning och det beror på att det tänkande som orsakar de så kallade utmaningarna fortsatt härskar oinskränkt utan att ifrågasättas.
Och det kommer inte att spela stor roll vilken regering som det nu pågående parlamentariska apspelet än utmynnar i.”

En liten bit ner i texten finns:
Det tänkande som hotar nationens framtid är den lömska folkförförelsen att politiken inte bara har uppgiften att lösa alla problem utan också den faktiska förmågan att göra det. Jag talar om myten om politikerväldets gudomliga kompetens, vår tids motsvarighet till äldre tiders religiösa föreställningar om Guds godhet och allmakt.

Patrik Engellau avslutar sin artikel med att förklara de nio mest skrämmande engelska orden:

Jag ryser och tänker på Ronald Reagans diktum om de nio mest gastkramande orden i det engelska språket: ”I’m from the government, and I’m here to help”.

En bit från verkligheten?

Funderar jag när jag i Kuriren läser rubriken:
2021 ska kommunen nå Skolverkets mål – och där det i artikeln finns redovisade ”tankar” som lockar framfunderingar till min egen rubrik…
Där kunde jag krångla till texten lite – ser jag.

Nåväl – bakgrunden är att Skolverket har samverkat med kommunen för att försöka komma fram till ”åtgärder som kan förbättra skolresultaten.”
Elevernas då…

Nu har Skolverket tänkt färdigt och konstaterar att lösningen finns inom:
Det är inom styrning och ledning av verksamheten verket vill se att insatser genomförs.

Och, skriver Kuriren: ”Bland annat vill man se att ledningsgruppen inom förvaltningen har ”verktyg för att föra svåra samtal och hantera problem i verksamheterna” och att den har ”utökat sin förmåga att kommunicera så att det bidrar till ökad delaktighet och tydlighet i hela styrkekedjan”.

Bäste läsare, visst tycker du och jag precis samma, detta är den fullkomligt självklara åtgärden som vi, du och jag, också skulle ha kommit på – eller hur?
För – med prat kan man åstadkomma underverk.
Fast, förstås inte om man i det förväntade underverket måste blanda in den där opålitliga gruppen – skolelever. Tja, varför man nu skulle göra det?De stör ju bara snacket…

Kuriren skriver också:
Barn- och utbildningsnämndens ordförande, Helena Edrenius (S), tror att man måste bli bättre på att prata med varandra i de olika leden.
Om jag nu förstår Kuriren rätt – så finns inte vare sig lärarna eller eleverna med i de ”leden”.Jag kan ha fattat fel…

Det återstår att få veta – men där jag sitter och funderar över detta så kommer jag inte på (tänka mig) minsta egna idé om hur Skolverkets uppmaning ska kunna sippra ner från överheten och förvandlas till ökade kunskaper hos eleverna.
Då får vi hoppas att Vingåkers skolchef Anders Danielsson med personal är klokare än jag.Men hur ska vi då tro om resultatet – när vi läser den absolut sista meningen i det här inlägget?

I Kurirens artikel får inte vi läsare veta vad Skolverkets mål är för 2021.Men tidningen berättar i alla fall att::
”Skolverket driver ”samverkan för bästa skola” för att höja kvaliteten på utvalda skolor. Under tre års tid stödjer verket skolor med låga kunskapsresultat där förutsättningarna att själva förbättra elevernas resultat är svåra.”

Tankar kring en paj

Efter frukosten blev det en tur till återvinningen och direkt därifrån till Ica-butiken där jag kom på mig att ha den minsta idé om vad jag skulle äta till lunch. Vilket innebar att jag för att slippa fundera kring det gjorde något jag bara gör ett par gånger om året – köpte färdiglagat.

Den här gången i form av en liten köttfärspaj. Smakade helt okej om du undrar.
Medan pajen värmdes i mikron kom jag titta lite på förpackningen kring den köpta pajen. Såg mönstret ovanpå köttfärsen och kom i funderingar kring ”att detta måste ha gjorts av en maskin”.
Vilket i sig fick en förlängning till ”det är allt bra många arbetsuppgifter som numera har datoriserats”. Och känner viss sympati för att någon människa slipper ha som jobb att göra degmönster ovanpå en köttfärspaj.
Jag antar att hela tillverkningen sker maskinellt, och hamnar där i en kort fundering över varför jag tycker att sådant som är bakat med människohänder ger mig en känsla av att ”det är godare”. Än det som är bakat av en maskin då…

Nå, mina funderingar letade sig vidare till det som så elegant kallas AI – artificiell intelligens – och där dagens stora tänkare är överens om att ”det kommer att ta över en stor mängd av dagens manuella arbeten”. Om nu inte alla.
Nja, några lär väl bli kvar, tänkte jag, och hamnade i den behagliga sinnesstämningen att vad som än händer där med AI lär det inte drabba mig.
I alla fall på så sätt att det inte kan ta över mitt jobb – eftersom jag inte har något – men kanske på så sätt att att AI förväntas ta över mycket av arbetsmomenten inom t ex sjukvården. Diagnoserna t ex, säger de som vet mer om den saken.
Tester visar att datorerna redan i dag är duktigare på att ställa diagnoser än doktorerna.

Hoppas bara att de rara och gulliga sjuksköterskorna få bli kvar, tänkte jag just som pajen tog slut…

Jag fick ingen riktig ordning på mina tankar om vad jag tycker om AI och våra politiker.
Förmodligen skulle det bli bättre om datorerna fick ta över…

Men datorerna kan (tydligen) inte putta undan mig från att vara intressant som objekt för ”undersökningar”.
Både Sifo och YouGov har i dag fått veta vad jag tycker och anser kring de många frågor de ställt.
Lagrad hårdost köper jag bara enstaka gånger om året – vet Sifo nu.

Kommunpolitik

Har man ingenting viktigt för sig kan man ju alltid sätta sig i favoritfåtöljen och se vad för slags funderingar som uppenbarar sig. Det kan bero på att dagens bowling gick riktigt uselt men det skulle inte förvåna mig det minsta om det är anledningen till att jag började fundera över någonting så tråkigt – som kommunalpolitik.
Och etter värre – den i Vingåker…

Kanske också lite påverkad av att de två som åkte med i min bil var två manliga bowlingvänner med (som jag uppfattar det) starkt engagemang i den kommunala politiken i Vingåker. Därför vet jag nu lite mer om ”spelet om hur fördelningen av viktiga poster (nämnderna) i verksamheten går till”.
Fast – egentligen inte – efter som fördelningen, enligt dessa herrar, ännu inte är helt klar.
Om det bryr jag mig just ingenting.
Däremot hajade jag till lite när en av dem påstod att KF-ledamoten för VTL (som fick ett mandat) sägs ha tackat nej till att tilldelas någon plats i någon nämnd..
Om det bryr jag mig heller just ingenting.
Men det fick i alla fall den påverkan på mig, där i fåtöljen, att jag började fundera lite kring det senaste kommunvalet.
Kanske då lite extra över VTL som i  valet 2010 fick fyra mandat i KF – och alltså nu i september erhöll bara ett.
Undrade lite smått kring frågan – varför då?

Du, jag hoppar över vad jag vet (tror) om den saken – men anar att (i alla fall) en av orsakerna finns i en bok jag just läst färdigt:

Val handlar alltid om mänskliga känslor, inte mänsklig rationalitet. Om demokrati handlade om rationellt beteende hade det inte funnits någon anledning att ge alla  lika rösträtt – eller ens rösträtt över huvud taget.
Det finns tydliga belägg för att vissa är kunnigare och mer rationella än andra, särskilt när det gäller specifika politiska och ekonomiska frågor.

Efter brexitomröstningen protesterade den framstående biologen Richard Dawkins att huvudparten av den brittiska allmänheten, han själv inbegripen, aldrig borde ha fått rösta  i den, eftersom de saknade de nödvändiga kunskaperna i ekonomi och statskunskap.

Men val handlar på gott och ont inte om vad vi anser.
Det handlar om vad vi känner.
(min fetmarkering)

Det tror jag inte de ansvariga för valmanifestet inom VTL riktigt hade kläm på – och så sockrade de därför sina vallöften med bara rationella argument…

”I sig är universum bara ett hopkok av atomer. Ingenting är vackert, heligt eller sexigt i sig – det är mänskliga känslor som gör ting sådana.”

Jag tar det igen – när jag läste de olika valprogrammen inför kommunvalet – kände jag mig lika känslosamt påverkad – som när jag står på Ica och ska välja toapapper.
Som jag vet att jag behöver – men skit samma vilket.
Egentligen…

Trygghet?

Sitter och gör en runda bland de tidningar jag besöker varje dag. På nätet då – och när jag kommer till DI läser jag med intresse vad PM Nilsson skriver om liberalism. En text som handlar om den kanadensiske professorn Jordan B Peterson, som lyckats åstadkomma sådant rabalder hos vissa grupper.

PM Nilsson går igenom Peterssons ”Tolv livsregler, ett motgift mot kaos” regler som fått vår märkliga utrikesminister att säga att hon vill att Petersson ska krypa tillbaka under den sten han kom fram från.
Där vad Nilsson skriver om regel nr elva tilltalar mig – men samtidigt får mina funderingar att hamna i Vingåker:

11. Stör inte barn som åker skateboard. Barn gör farliga saker, har rätt att ta risker och har rätt att slå sig. De måste få testa gränser och hitta på nytt, annars stagnerar de. Det gäller även entreprenörer, forskare, författare, intellektuella och konstnärer.
Trygghet kan lätt bli förtryck, skydd mot obehag blir snabbt totalitärt. Fritt företagande, yttrandefrihet och ett öppet samhällsklimat skapar inte trygga rum men frihet och framgång.
Min kursivering – av det som jag tycker är det viktigaste i vad Nilsson skriver.

Nu ni kvinnor får ni lite smisk – för jag har den personliga uppfattningen att där kvinnor styr och ställer så åstadkoms just detta ”trygghets-förtryck som tar bort så mycken livsglädje” – det som hindrar mig (och barnen) att få ramla och slå oss.
Eller gör att skolan har svårt att kunna förändras.

Varför kom jag just på liknelsen ”Det blir då som sex med tredubbla kondomer”?

Kvinna om kvinnor… ”Skyll inte på män när ni själva är problemet”

Frustrerande…

17.30 – Blir jag då och då. Ofta när jag läser vad kloka, begåvade och kunniga människor berättar för mig. Och ju fler böcker jag läser av dem desto mer övertygad blir jag i min egna formulering ”Mänskligheten är totalt korkad”.

Ibland är jag lite mildare i min bedömning och skakar då bara uppgivet på huvudet – som när jag läser:

”Terrorister är mästare i att ta kommandot över människors föreställningsvärld, De dödar mycket få men lyckas ändå injaga skräck i miljardtals människor och skaka väldiga politiska byggen som EU och USA.
Sedan den 11 september 2001 har terrorister dödat omkring 50 människor om året i EU, tio i USA, sju i Kina. och upp emot 25 000 i hela världen (huvudsakligen i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien).
Som jämförelse dödas om kring 80 000 européer i trafikolyckor varje år, 40 000 amerikaner, 270 000 kineser och totalt 1,25 miljoner världen över.

Diabetes och höga sockernivåer dödar uppemot 3,5 miljoner människor om året och luftföroreningar omkring 7 miljoner.
Så varför är vi mer rädda för terrorister än för socker, och varför förlorar regeringar val på grund av sporadiska terrordåd men inte på grund av kroniska luftföroreningar?”

Du vet inte – antar jag – för du läser förmodligen inte de böcker jag läser. Som den du ser bild på här ovan. Jag lånar inte på biblioteket utan köper – för att, när lusten faller på, kunna ta fram den ut bokhyllan och läsa om. I alla fall de många stycken jag markerat med gul färg.
Men jag vet alltsåen liten kunskap som är en av de många byggstenar som sakta men säkert visar för mig – vi människor är allt – om just inte korkade – så i alla fall – rejält märkliga …

09.00 – frustrerande har också gårdagen varit då genom ett fel hos mitt webbhotell gjorde att jag inte på hela dagen kunde komma åt och uppdatera nattgöken. Så här, denna måndagsmorgon då jag upplever tillfredsställelsen att åter kunna störa omvärlden med  mina funderingar, kan jag le lite åt mig själv där jag i går vankade runt i huset i otålig väntan på att få komma ut ”på nätet”.

Jag har just upplevt det märkliga i att en text jag läste fick denna gråmulna morgon att kännas som något av en ljummen Midsommaraftonsmorgon fylld av fågelsång…
Jennifer Wegerup avslutar sin krönika med:

Om enbart ångest blir vår arvedel, då mister också målet sin mening. Vem vill kämpa för en värld och ett liv utan njutning och glädje?

Vi äger en skyldighet att ta vårt ansvar för allas överlevnad. Men vi är också skyldiga livet och oss själva att leva det fullt ut.

Vår stund på jorden.

Hur kan man undgå att inte älska en person som skriver som Jennifer?
Inte jag i alla fall…

Nå, det finns saker som kan förändra en solig morgon till en smått dystrare sådan – märker jag när jag läser en text om ”dagens politiker”.