Visst kan man…

…man väl bli sittandes i funderingar? I alla fall om man som jag – har tid över för sådana nöjen. Som jag ser det – en skön känsla av att just inte behöva bry sig så mycket om annat än att få dagarna att fyllas av egna nöjen – som att läsa bloggar och ”alternativa medier” som ger grunden till så många funderingar.
Ger intellektuell stimulans.

Jag tillhör inte de personer som ängslas så mycket. Men kan nog i alla fall medge att att jag fick små funderingar åt det hållet när jag hos Samhällsnytt läste dessa rader:

Kraftiga neddragningar att vänta i kommunerna
”I takt med att staten dumpat över ansvaret för sin misslyckade invandringspolitik på kommunerna har alltfler av dessa fått ekonomiska problem med allvarliga konsekvenser som följd. Tidigare har SKL varnat för bland annat skattehöjningar och nu varnar man åter igen för att det allvarliga läget kan komma innebära drastiska neddragningar.

– Vi har ju pratat om detta i åratal, och det finns anledning att vara lite självkritisk. För det är som att man inte tagit det allvar. Men nu sker det, och då kommer man inte kunna blunda för det längre, säger Annika Wallenskog, chefsekonom på SKL.

– Det här är inget som hänt över en natt utan kommunernas ekonomi har urholkats under lång tid. Men något som påverkat situationen är flyktingmottagandet 2015, där man redan från början i de kommuner som tog emot flest hade dåliga förutsättningar vad det gäller arbetsmarknad och integration. Och det har gjort situationen ännu tuffare, säger Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Jönköping.

I 99 procent av landets kommuner genomförs redan i dag besparingar men det som nu väntar är betydligt mer drastiska åtgärder. (min kursivering)

– Det är stora förändringar som måste till. Kommunerna behöver tänka om helt och hållet kring vilken service man erbjuder, säger Wallenskog.

– Kommunerna kommer tvingas fundera på hur man kan bedriva sin verksamhet på ett nytt sätt. Det kan vara att man inte längre har nattillsyn av äldre med hjälp av personal utan genom kameror eller att lärare får åka runt mellan många skolor och så får eleverna delta i lektionen via videokonferenser.”

Om någonting i Sverige sägs omfatta 99 procent är jag säker på att Vingåker finns med bland dem – vilket styr mina tankar till att förklara för mig själv att:

Om jag bodde i den kommun jag kan se framför mig skulle den kommunen ha en egen ”blogg” där en ansvarig (t ex kommunchefen eller kommunfullmäktiges ordförande) i en veckokrönika – småpratade med sina ortsbor på ett personligt sätt om sådana här saker.
Berätta om: ”att, jo så är det – och det innebär att – och det får de här konsekvenserna för oss i kommunen”.

På något sätt skulle det kännas en aning tryggare. För mig alltså…

Men en sådan kommun finns inte i Sverige – och jag kan svårligen tänka mig att Vingåker skulle bli den första. Det finner jag vara ett trist konstaterande…

PS – tillhör du en av de (sällsynta?) Vingåkersbor som vill få mer kunskap/information om kommunernas ekonomiska framtid så kan du – här – ta del av vad ledarsidorna.se skriver i dag.

Utsökt satir…

…kan du ta del av här.  
Till min egen lilla nesa kan jag avslöja att det tog en bra stund innan jag själv kunde övertyga mig själv om att ”detta måste vara satir”.

Artikeltexten, av Rutger Engellau, börjar så här:

”Samhället drabbas allt oftare av negativa konsekvenser till följd av olaglig verksamhet. Landets ledande partier har påkallat behovet av särskilda insatser av typ ”avhopparverksamhet” och exitprogram för så kallade gängkriminella. Socialstyrelsen nu tagit fram riktlinjer och praktiska tips för genomförandet av sådana insatser.

Från regeringshåll har förtydligats att samhällets svar på olaglig verksamhet primärt ska vara utbildning och arbete. Detta betyder per definition att problemet inte handlar om kriminalitet, utan om arbetslöshet som förekommer gruppvis. Detta överensstämmer med Socialstyrelsens synsätt. Det nu utarbetade förslaget har därför givits benämningen Programmet För Grupparbetslösa (PFG).”

Och så följer en lysande beskrivning av hur ”problemet med kriminaliteten” ska lösas.
Lösningen är så helt galen att jag till att börja med – gick på den. Vilket väl pekar på hur jag själv anser att landets regering (och myndigheter) styr landet…
Glöm inte läsa kommentarerna.

Skolmåndag

Rubriken skrev jag mest för att jag fick för mig att denna måndag är den dag då höstens skolarbete startar så att säga ”på riktigt”.
Som kändes som en positiv tanke.
Men som lite trist snart följdes av tanken ”det kommer väl att rulla på på samma nivå som förra läsåret”.
Och det dämpade lite mitt ofta förekommande goda måndagshumör…

Om du har läst vad jag skriver under ”Högst personligt” den 17 augusti vet du att Patrik Engellau redovisat en syn på hur man kan förändra den svenska skolan. En tanke jag blev mycket entusiastisk över.
För er som inte läst – Engellau vill att skolplikten ska avskaffas och:
Om jag vore utbildningsminister skulle jag inför ett häpet folk deklarera att från och med idag är skolan inte längre en plikt utan en förmån som skattebetalarna beviljar dem som själva önskar anstränga för att skaffa sig en hygglig framtid.
De övriga kan syssla med något annat.”


Denna måndag kan jag läsa Engellaus uppföljning på sin skoltanke – som du kan ta del av här.

Där du bl a kan läsa följande:

Min idé är att varje ung person i någon sorts skolålder ska ha rätt till en skolpeng som utgör ett stipendium för ett års studier i taget. Skolpengen utbetalas precis som idag från staten till den skola där eleven studerar.
Men om det inte finns någon skolplikt utan utbildningen betraktas som en förmån för de förtjänta, det vill säga som ett stipendium, så är det inte eleven som bestämmer, utan de olika skolor till vilka eleven kan vända sig.

Eleven, som bär pengen med sig, ansöker om plats vid en skola, men har ingen garanti att bli beviljad inträde. Om den ena skolan inte beviljar inträde så finns den andra skolan, men för riktigt jobbiga och omotiverade barn i skolåldern (som kanske inte ens besvärar sig med att ansöka till någon skola och som kanske har rykte om sig att ställa till bråk i klassrummet) kan det tänkas att ingen skola tycker det är värt skolpengen att erbjuda plats.

Det kan verka som en grym ordning. Att värstingar som stör undervisningen inte ska ha några stipendier går kanske att acceptera, men att lågpresterande barn med bokstavshandikapp inte skulle beredas möjligheter att ta studenten kan uppröra en del människor. Just där ligger nog den ömma punkten i samhällsdebatten.

Och just där finns den fråga om hur vi betraktar skolan som jag beskrev i mitt förra inlägg i ärendet. Betraktar vi utbildning som den enskilde elevens rättighet och statens (eller kommunens) skyldighet?
Eller betraktar vi utbildning som en förmån som skattebetalarna beviljar de unga människor som förväntas vara kapabla och villiga att återbetala till kollektivet det som investerats i dem av kollektivet?”

Jo du – bäste läsare – där fick du väl (?) något att fundera över.
Och kanske lite till om du läser Engellaus hela text.
Antar jag då…

OK – eftersom du undrar – jag själv är en stark entusiast till den sista meningen i den kursiva texten…

Nej – inte skolan igen…

…kan jag mycket väl tänka mig att du mumlar för dig själv när du nu ser att det är just vad jag tänker skriva om – den svenska skolan – som i Vingåker väcks till liv igen den 14 augusti. 

I skrivande stund känner jag att det är två saker jag är ”dödligt trött på” – klimattjatet och den svenska skolan. Att det senare kom upp igen beror på att jag läste ett inlägg av Patrik Engellau som egentligen handlade om Tjernobyl och hur dess taffliga handhavande i Sovjet påminner allt mer om – Sverige.

Det är väl en sak det men det som jag fann särdeles intressant i hans text är:

”Ändå har jag en obehaglig förnimmelse av att Sverige på betydelsefulla områden styrs av en kultur av den typ som i Tjernobyls fall knappast kunde sluta på annat sätt än i en härdsmälta. Det är bara det att de potentiella svenska härdsmältorna inte hotar de drabbade till livet och hälsan.

Den svenska skolan är, att döma av de nödrop som tränger ut från de berörda anstalterna, en klar potentiell härdsmälta. En del skulle säga att olyckan redan inträffat. Vi vet rätt bra vad problemen beror på. 
Sverige har sedan femtio år tillbaka tillämpat en egen hemmagjord pedagogik som inte fungerar. Men det är inte detta misstag för femtio år sedan som kan skapa en härdsmälta utan Sveriges oförmåga att genom decennierna dra slutsatser av den svenska pedagogikens brister och vidta korrigerande åtgärder. 

Vi är oförmögna att utvärdera våra experiment och rätta till saker som inte fungerar vilket beror på att de ansvariga fortfarande sitter vid makten och inte kan vidgå att de haft fel. 
Bättre driva misslyckandena vidare och hoppas att problemen går över. Denna oförmåga till självbättring var också inbyggd i det sovjetiska systemet.”

Från denna text sista mening säger jag till mig själv att denna ”oförmåga till självbättring” är en sjuka som spritt sig brett i samhället. 
Vad gäller Vingåker syns den tydligt hos våra skolor vilket, vill jag anse, kanske mest det beror på att politiker och pedagoger lagt sig i den tidigare så goda skolverksamheten. Men också för att rektorer och lärare inte verkar bry sig om den saken…

Mångfaldsfestival…

…har alltså ägt rum i Vingåker – kan jag läsa i Kuriren. Och hoppar i sinnesläget mellan likgiltighet och ett annat ord jag inte vill skriva… 

Hur-som- haver – läser då i artikeltexten följande rader:

”Vingåkers kommun anordnade sin första pridefestival 2016, och Robert Skoglund var initiativtagare.
– Det behövdes i Vingåker, det jag såg var att man inte pratade om några hbtq-frågor överlag. Jag kände att jag var tvungen att göra något åt det, säger Skoglund.”

 Jag kan gott erkänna att det var de sista raderna där som fick mig att (i sinnesläget) hamna i ordet jag inte vill skriva ut. Men jag har i alla fall pratat med bekanta om vad Skoglund säger. Och vi är – visar det sig – både nyfikna och frågande inför vad han säger.

Får jag lämna en kort sammanfattning – som ett slags gemensamt uttalande (kanske jag skulle skriva ställningstagande) så blir det ungefär:
”Skoglund varför i h-te skulle någon (genomsnittlig medborgare) i Vingåker bry sig om att prata om hbtq-frågor?”

Och några kände som jag ”Vi bryr oss ingenting om sådana människor de får ha sitt liv som de själva vill – MEN – av någon orsak blir vi jämrans irriterade när ”sådant folk” börjar tjata om det. Vi är totalt ointresserade av ämnet och vad vi förstår så förekommer ingen ”förföljelse” av något slag (i Vingåker) av människor med den läggningen.

Så Robert Skoglund – vad var det som gjorde att du blev så upprörd över att ingen (då) ville prata om de frågorna? Vad var det för någonting vi Vingåkersbor behövde få upplysning om? Vad var det du kände var fel – och på vilket sätt blev några (få antar jag) upprörda över att vi övriga inte var intresserade…

Jag erbjuder fritt utrymme för svar. 
Som jag då gärna ser enbart handlar om – Vingåker.

Läser också i Kuriren:
Mikael Eriksson, 24, var en av många som gick paraden.
– Pride är viktigt för att visa allas lika värde, oavsett din sexuella läggning och så vidare. Jag går också för att det är så roligt, säger han.

Jag blir faktiskt nyfiken på om de Vingåkersbor som anser sig tillhöra gruppen hbtq-personligheterna av oss andra pådyvlas åsikten att de inte är lika mycket värda som oss?
Har jag mycket svårt att föreställa mig. Nå – enstaka undantag finns alltid.

För att runda av – jag tillhör dem som inte alls bekänner mig till ”allas lika värde” men det beror inte på någons sexuella läggning utan av helt andra värderingar…

Är jordens resurser verkligen slut?

Det har de senaste dagarna i media meddelats att skuldens dag redan har inträffat, tidigare än förra året.

I Sverige konsumerar vi, relativt befolkningens storlek, vad 4 jordklotet kan prestera och för Tyskland gäller 2,5 gånger.
Listan på allt vi skulle behöva minska på är både lång och känd.

Läser så en intressant artikel av Catarina Kärkkäinen  som stillsamt påstår att:
Nej jordens resurser är inte slut.

Påståendet bygger nämligen på en enkel modell av att ”för att skapa det vi behöver krävs en konstant mängd råvaror.
I takt med att befolkningen ökar kommer också råvarorna att ta slut.

Redan 1981 skrev ekonomen Julian Simon om detta i sin bok
The Ultimate Resource,
Han förklarade att resursbrister sällan blir kriser, eftersom knappa resurser leder till höjda priser. När det sker ökar människans incitament att upptäcka mer. Det finns förvisso en viss mängd av en viss given resurs men begränsas inte på det sätt vi tror.

Det finns reserver som vi ännu inte har upptäckt. Det finns resurser som ännu inte varit ekonomiskt försvarbara att utvinna.
Det uppstår nya sätt att återvinna. Och vi lär oss hela tiden att producera det vi behöver med mindre råvaror.
Den ultimata resursen är människan och människans skaparkraft och den är förnybar. Det riktigt stora problemet med utsläppen av koldioxid från fossila bränslen kan inte lösas med WWF:s rekommendationer. 

Vad jorden behöver enligt klimatrapporten från klimatpanelen IPPC, är mer kärnkraft av nyare modell och en bättre teknik för lagring av koldioxid.”

Trevligt nog är resurserna som behövs för den utvecklingen inte i närheten av att ta slut.
Och varför inte skaffa färre antal barn.
/Åke

Så vad är det som händer med alla förnuftiga människor?

Den som ställer den frågan är Jan-Olof Sandgren i ett inlägg hos DGS .
Sandgrens text börjar så här:

”Det har förbryllat mig att PK-sympatisörer jag möter ser ut som intelligenta och i grunden rätt förnuftiga personer, som förstår logiska resonemang. Ändå är det som att dessa egenskaper ”kopplas ur” så fort det gäller svensk migrationspolitik.”

Sandgren fortsätter med: Jag tror de flesta av oss inser att om vi –  och räknar upp självklarheter över vad han förmodar att varje normalbegåvad svensk ”inser” – men inte lever efter.

Reflexioner av det här slaget borde vara självklarheter (och är det också i de flesta länder) men uppfattas i Sverige som extremism. Den som tror att SD är ett demokratiskt parti (vilket det är) blir kallad för rasist eller nazist. Det här är beteenden som går tvärs emot vår nationalkaraktär, som brukar präglas av försiktighet och sparsamhet med känslouttryck.
Så vad är det som händer med alla förnuftiga människor?

Jo, det kan man verkligen fråga sig.

Har vi svenskar förvandlats till vad rubriken i förra inlägget antyder?
Jag tror att jag där räknar bort alla dem som röstade på SD.

En som också, denna morgon, förnöjer mig med sina funderingar om våra ”ansvariga är Patrik Engellau som berättar under rubriken ”Det är skillnad på folk och folk” där skriver om saker som gör mig en smula dyster – över oss svenskar – en samling dårar – viskar jag till mig själv…

Mitt förstånd…

…är det väl lite si och så med tycker jag mig förstå – även om jag också anser att det lite beror på vad ”vi snackar om”. Som vad jag läser i den bok jag hänvisar till i förra inlägget, i vad författaren Elsa Widding skriver om det här är med t ex vindkraftverk – eller solpaneler. Är du en förespråkare för sådana blir du nog inte helt glad över vad hon skriver…

Nåväl, det var inte just det jag blev sittandes i funderingar över, utan att jag (av ren nyfikenhet via en annons på Facebook) fått en offert på vad det skulle kosta att installera ”solel” på mitt hustak. Förespråkarna för sådan utlovar ”stora besparingar” och att man så småningom rent av får el gratis till sitt hushåll.

En normalkorkad svensk går förstås på sådana löften. Men nu är jag ju inte ”sådan” så jag fick därför för mig att se ”hur det är med den saken”.
Så jag började söka efter information på internet. 

Har väl ingen vidare stor tilltro vad de stora tidningarna skriver – men tog i alla fall del av en artikel i Expressen där jag läser:

”Med solel minskar ditt behov av köpt energi och sänker dina elkostnader. Kostnaderna för solel påverkas ju inte av energipriserna i världen och när du har betalat din anläggning är energin solcellerna alstrar i princip gratis, skriver Svensk solenergi. 

Räkna med en avskrivningstid på 20 år för att se om det blir lönsamt. Men bidrag kan du ha skrivit av kostnaderna betydligt tidigare. Eftersom de flesta leverantörer lovar en livslängd på minst 30 år så kommer anläggningen att gå med vinst.”

Jaha , inte särskilt lockande för en som just fyllt 80. Inte heller när jag också läser:

”Gör du av med mycket el på sommaren tjänar du mer på att ordna solel. På höst och vår ger solenergin betydligt mindre, under november till februari ska du inte räkna med någon el alls.”

Kollar min senaste faktura från Vattenfall (juni) och ser att där står: 
Beräknad årsförbrukning: 5 962 kWh och får för mig att tycka ”Inte så mycket för en 122 kvm stor villa – med elvärme.”
Nå, jag luras lite där för jag använder inte några el-element utan all uppvärmning sker med (en) luftvärmepump.

Tidigare i dag fick jag för mig att kolla om jag var ”lika smart som en sjätteklassare” genom att i AB svara på åtta frågor i matematik.

Och det var jag ju, så jag tog mod till mig att börja kolla siffrorna på mina elfakturor.
Jag gör det lätt för mig och påstår (här) att min årliga elkostnad (inkl allt) ligger nära 13-tusen kronor om året. 

Jag kollar vidare hos Vattenfall och ser att för tiden november-februari betalade jag ganska exakt 5000 kr i elkostnad. 1250 kr/månad.

Offerten jag hänvisar till ovan visar att det företagets pris låg på 96-tusen kronor efter alla godkända avdrag.

Du – det här blir ju urtrist att sitta här och botanisera om elsiffror – men enligt mina egna ”uträkningar” skulle det ta mig över 20 år för att uppnå gränsen ”anläggningen går med vinst”. Helt ointressant alltså. För mig då.

Dessutom – eftersom ”förståsigpåarna” inom klimatrörelsen högljutt utlovar en ”allt varmare planet” (snudd på obeboeligt om 10 år enligt vissa) förstår jag ju att min elförbrukning därför automatiskt kommer att minska.

Elsa Widding håller inte alls med mig om den slutsatsen.
Kan bero på att hon är betydligt kunnigare än jag…

Svenska värme- och köldrekord

Vårt förstånd…

…är inte gammalt. Läser jag i den bok – Klimatkarusellen – jag fick i brevlådan idag. Klockan närmar sig midnatt…

”Kosmiskt sett har människan funnits bara i en kort tid. Vi är äldre än vi trodde, det är ändå inte mycket. Vill man ha ett fattbart perspektiv på hur sent vi kom till jorden och hur snabbt vi tagit herraväldet kan man göra ett tankeexperiment.

Tänk dig att lägga en bok om 500 sidor på taket till FN-huset i New York.
Huset har 40 våningar. Tänk dig att varje våning motsvarar 100 miljoner år av jordens egen historia, motsvarar själva bokens höjd, där den ligger på taket, mänsklighetens ålder.
Går du upp på taket och lyfter den den översta ynka sidan i boken svarar sidans tjocklek mot den tid som gått sedan Kristi födelse, eller vår tidräknings början.
Vårt förstånd är inte gammalt.”

Visst kan bli sittandes i egna funderingar när man läser sådant? Som:
”Märkligt att förståndet har blivit så glest fördelat bland landets politiker”
Jo, jag är påverkad av boken…

Om värdegrunder…

…kan man ju ha sina funderingar. Och en som just haft det är Per Hagenäs som skriver en text i ämnet som börjar så här:

”Dagens ”rätta” värdegrund övervakas idag av förskollärare, lärare, journalister, polisen, av korrekta och ängsliga chefer på alla nivåer. Fel värdegrund, ett obetänksamt uttalande, och du är rökt.
Denna repression har DDR-nivåer. Den sätter etniskt svenska pensionärer våra gamla, som sluntit i värdegrunden, i fängelse. Den utdömer ovanligt höga skadestånd för just värdegrundskränkningar och kan på ett ögonblick avsluta en karriär.
Alla, speciellt inom etablissemanget, spelar i skräck med i denna teater för att undvika att själva få en värdegrunds-fatwa efter sig.
Granskar man relationen mellan värdegrundens fraser och vad dess politik ger, så inser man att värdegrunden i sig är tom. Det är en potemkinkuliss, en härskarteknik, elitens sätt att försvara sin rätt att förfölja kritiker.

Skräcken för etablissemangstrogen media, som jag nedan kallar statsmedia, gör att svenska institutioner på alla nivåer har politiserats. Tvånget att bekänna sig till den rätta värdegrunden ger också etablissemangstrogna fritt spelrum inom sina respektive institutioner.
Så småningom utbildas den så kallade djupa staten. Detta är en intressegemenskap, ett brödraskap som utgår från en gemensam, om än påklistrad samhällssyn.
När exempelvis polis, försvarsmakt och domstolsväsendet, som utgör maktens representanter i Sverige, marscherar i prideparader, så törs ingen ha invändningar.”

Blir sittandes en stund med en kopp fika och försöker föreställa mig hur många i Vingåker det är som läser sådana texter som Per Hagenäs skriver – eller lägger ner ens en sekund på att själva fundera kring det här med värdegrunder.
Förmodligen bara jag och två till – varav Madame och Clemens är de jag där tänker på.
Nå, eftersom det är måndag, vilket betyder att jag vaknat med glatt sinne, så känner jag mig generös nog för att tänka mig att några få till finns där kanske…

MEN, mitt glada sinne förmår mig inte skriva några positiva kommentarer om svenska media – de stora tidningarna (även Kuriren) eller tv. 
Men jag delar till fullo vad norske Kent Andersen skriver i sin betraktelse under rubriken: (översatt av Julia Caesar)
Pravda-pressen bestämmer vad du ska tycka

Artikeltexten börjar så här:

”Så du tror att du är självständig och klok – och skapar dina egna åsikter? Det tror de flesta, men det finns en liten hake: det är bara möjligt om du sitter med neutral, riktig och objektiv information – och det gör du inte.

Den fjärde statsmakten har brutit samman i Väst och leder samhället med gissningar, lögn och förtiganden som passar eliten. Därför får du vindkraftverk som skymmer din utsikt och en ny stormoské i grannskapet. Och när du sent omsider märker att någonting är märkvärdigt fel med den här ”framtiden” är det för sent att göra något åt det.”

Så suckar jag smått uppgivet inför min fördom att ingen i Vingåker bryr sig…