Tennisparken

Ingen sa något. Så ingen frågade. När nu hela notan för Tennisparken står klar för Vingåkers kommunpolitiker väcker den både förskräckelse och ilska. Projektet som skulle få kosta max åtta miljoner kronor har blivit dubbelt så dyrt.

Henrik Wising på Kuriren har gjort ett gott arbete i sin artikel som börjar så.
Och som så graverande tydligt visar hur ansvarslöst man jobbar inom vår kommun. 

Omställningen av parken till en populär mötesplats för Vingåkersborna skulle totalt få kosta åtta miljoner kronor.
När jag läser vad Kuriren skriver i ämnet – säger jag som Anneli Bengtsson har svarat Henrik Wising när hon fick ta del av att Tennisparkens kostnader nu hamnar på 15,7 miljoner kronor:
”Jag blev förbannad”,
Bengtsson – då är vi minst två om den saken
För all del jag delar även till fullo ekonomichefen Elin Höghielms uttalande:
Jag blev förskräckt…

Det verkar man ha rätt att säga om en hel del i den här soppan. Tänker jag när jag läser i Kurirens artikel att totalentreprenör för parkens ombyggnad har varit Skanska där Charlotte Prennfors säger:
– Men vi vet inte vad som ingick i deras entreprenad.

OK – nu vet jag inte vilka som ingår i det vi som Prennfors uttalar sig om. Kanske hon menar ”vi inom moderaterna” – men vi som bor i kommunen får väl sannerligen hoppas att någon inom kommunen har kunskap om avtalet som skrevs.
Förhoppningsvis då några hos de ansvariga inom kommunen dvs samhällsbyggnadsenheten som utfört projektet, och förvaltningsledningen.

Nog kan jag föreställa mig att det finns en och annan ansvarig inom kommunen som för närvarande har en del sömnsvårigheter. Inte minst då kommunchefen Ralf Hedin som är den är ytterst ansvarig för att alla fakturor till kommunen är godkända.

För egen del känner jag hur jag blir allt mer nyfiken på vilka personer som ingått i den ”styrgrupp” Anneli Bengtsson hänvisar till.

– Dyker det upp oväntade kostnader, och det gör det ofta i sådana här sammanhang, kommer man i min värld till politiken och äskar mer pengar. Men det har ingen signalerat om vid återrapporteringarna, säger Anneli Bengtsson, i Kuriren.

Lite på sidan om – men nyfiket undrar jag – hur hade man inom kommunen (styrgruppen) agerat om de plötsligt fått besked om att ”Nu har vi gjort av med alla de beslutade åtta miljonerna men vi har mycket kvar att göra innan parken blir färdig”?

Får jag så bli ännu lite mer ”högst personlig” och framföra att jag personligen finner Tennisparken lika inbjudande som väntrummet hos min tandläkare i Västerås. Vilket – vill jag framföra till min tandläkares fördel – är synnerligen otadligt. Men kan trots det inte locka fram någon slags mysig stämning.

Och Clemens och jag har mumlat lite om att ”den merit som avgjorde att de som fick jobbet att planera parkens utformning måste ha varit att de var ”genuscertifierade och medlemmar i facket” – för någon vida kunskap om hur man skulle åstadkomma omdaningen av parken till en populär mötesplats för Vingåkersborna (som verkar ha varit grundtanken hos beställaren) verkar de inte ha.

Nå – det är jag det – som vad jag förstår – inte kommer att bli någon flitig besökare i Tennisparken.

Och ser nu med spänning fram emot ett kommande ”Distriktsmästerskap i konsten att skylla på någon annan”.
Nå, en sak vet vi – du och jag – det blir vi som får betala Tennisparkens merkostnader.

Som en liten personlig avrundning – en fundering som pockade på uppmärksamhet – Robert Skoglund (S) sägs vara ansvarig för tanken bakom att kommunen drabbats av en årlig Mångfaldsfestival.
Skulle man inte kunna tänka sig att den tidigare oppositionen nu visade lite ”stake” och  – i Tennisparken – arrangerade en Enfaldsfestival – där de inbjöd tidigare KF-majoriteten – plus de väljare som valt dem – för att lyssna på ironiska tal från  – välj själv du…

PS – vi har ju ett skolbygge på gång – skrämmande tankar passerar…

Spännande läsning

Alexander Bard, är ett namn jag känner till och det tror jag du också gör. Jan Söderqvist, känner jag också till eftersom han tillsammans med Bard har skrivit böcker jag tidigare köpt och läst.

Har just köpt den senaste boken de publicerat.
Lockades av den här beskrivningen av innehållet:
”Vi ser oss om kring. Och vi vantrivs. Tillväxten slår nya rekord, fattigdom och analfabetism minskar, teknologiska innovationer skapar fantastiska möjligheter. Samtidigt känner vi alla innerst inne att det är någonting som är fundamentalt fel. Demokratierna har gått i baklås och producerar auktoritära översittare, en växande underklass bedövas med snabba kolhydrater och fördummande underhållning. Samhället infantiliseras, det politiska samtalet förfaller.”

Jag får också veta att: ”Digitalt Libido är en djuplodande och brutalt ärlig analys av människans alltmer akuta vilsenhet i det framväxande nätverkssamhället.”

Mums, tänkte jag när jag fick ta del av de raderna och nu har jag en bok på över 400 sidor som jag ska ta mig an under två nattliga färjeresor mellan Karlshamn och Klaipeda i Litauen och hem igen.
Utfärd på onsdag kväll tillsammans med en grupp på så där 25 bussresearrangörer.

Vingåker?

Varför skriver jag så mycket om ”omvärlden” och så lite om Vingåker?
Funderade jag nyss där jag satt i favoritfåtöljen och njöt av morgonens Fokus.
Mycket av tidningens innehåll lockar mig till att skriva om dessa ”märkligheter – som förekommer längre bort än Flen”.

Och funderar lite stilla över hur intressant Vingåkersborna tycker det är att läsa om. Och försöker föreställa mig hur många här i Vingåker som prenumererar på Fokus. ”Högst 2 procent av dem som prenumererar på Kuriren”, viskar en röst bakom högra örat.

Där blir jag lite irriterad över att jag inte (lätt) kan få veta hur många det är i Vingåker som prenumererar på Kuriren – men önskar att förhållande (siffrorna) mellan prenumerationerna vore det motsatta.

Nå. även i Fokus finner jag vissa meningar som väcker min skrivklåda – plus – ett slags sinnestillstånd som försöker påstå att det är – ironiskt. Jag vill då – ofta – t ex överföra märkligheter från rikspolitiken till Vingåkerspolitik.

Får jag ge några exempel? Tack…

Johan Hakelius, Fokus politiske chefredaktör, är den som skriver:
”Den journalistik som bygger ett slags förståendets och kunskapens arkitektur, där en artikel kan vila på en annan och resonemangen har historia, framtid och ett landskap att vistas i, är ovanlig.”

Ovanlig? Bah – saknas helt i Kuriren. Men förekommer ofta i Fokus. Därför vet jag – som prenumererat på Fokus sedan dess tredje nummer – mer än den som bara läser Kuriren och kompletterar med TV.
Jag menar då – annat – som tilldrager sig utanför kommungränserna.

Ja ja – det finns annat i Fokus som får mig att hamna i Vingåker – och inte helt ovanligt då – i Kommunfullmäktige. Som när jag läser:
Den kritik mot kvartalskapitalism som man kan läsa. höra och se i medierna är med andra ord i stor utsträckning ett syskonbråk mellan två samhällssektorer – finans och media – så båda lider av uppmärksamhets-underskotts-hyperaktivitetsstörning.” (min fetmarkering)

Det finns stunder då jag får funderingar kring KF i Vingåker. Och, jodå, det finns saker jag har synpunkter på. Som att jag där – hos delegaterna – saknar det som Hakelius i sin text ser som något negativt (får jag för mig) – vilket ska tydas så att jag önskar att de inom KF visade en betydligt större lusta att visa en större del uppmärksamhets- och hyperaktivitetslusta – än den som jag hittills sett på KF-mötena. Eller i det dagliga livet…

Det var ett tag sedan jag besökte ett KF-möte. Min kropp tål en hel del utmaningar – men inga större doser av tråkighet. Hur nyttig den än påstås vara.
Därför köper jag aldrig (sällan i alla fall) sådant som sägs vara ”ekologiskt odlat”. Det är inte bara det att jag ogillar (politisk) tråkighet – jag ogillar ännu mer att bli skriven på näsan hur jag ska leva mitt liv.

Men nu handlade det ju om KF – och känner hur jag, medan jag skriver, att jag blir allt mer förundrad över hur lite väsen som KF åstadkommer kring sig och vad de har för sig.
Och, någon som helst uppmärksamhets- och hyperaktivitetslusta att tala om kunde jag inte ta del av inför kommunvalet nyss. Små pip här och var – och i brevlådan kom valpropaganda vars innehåll var lika angelägna som att stå på Ica och undra om jag skulle byta märke /leverantör på mina toapapper.

För egen del skulle jag gärna se betydligt mer ”drag under galoscherna” än hittills…

Hur f-n nu det skulle kunna gå till – i Vingåker?

Kommentar:

Hm, jag ser Bjarne att du undrar över varför det är så lite skrammel i KF över vad de har får sig. En undring som tarvar en tanke kring hur arbetet i kommunen är tänkt att fungera. Man kan på goda grunder anta att politikerna är valda för att peka ut färdriktningen och att kommunens tjänstemän sen har att verkställa det praktiska. 

Trist nog är de flesta politikerna i kommunernas KF fritidspolitiker med varierande bakgrund och har därmed tveksam kompetens. Inte undra på att så många under en mandatperiod kastar in handduken för att ägna sig åt mer underhållande/givande sysselsättningar. Vem vill i längden tillhöra ett knapptryckarkompani.

Samarbetet mellan ledande politiker och tjänstemän fungerar ibland bra och ibland mindre bra.
Det första dilemmat är rolldilemmat som pekar på förutsättningen på samarbetet mellan politikerna och tjänstemännen. Dessutom finns relationsdilemmat som handlar om relationen mellan människorna.

Politikerna bör ägna sig åt vad-frågor, dvs ange mål, riktlinjer och färdriktning. Tjänstemännen tar hand om åt hur-frågor som detaljfrågor, bereder underlag och verkställer fattade beslut. Man kan anta att de flesta fritidspolitiker inte har tillräcklig erfarenhet att agera mot tjänstemännen som kanske inte alltid agerar
som de borde och därmed levererar underlag som inte är tillräckligt objektiva och värderingsfria. Man kanske har agerat på eget bevåg och tar för sig mer än det mandat man fått.

Relationen mellan styrelsen och oppositionen är inte oviktig. Så länge man är överens är jobbet enkelt.
Att styra en kommun med motpoler och politisk rivalitet liksom flytande majoriteter kan ha avgörande inverkan för väljarna.

Kommunernas handlingsfrihet bestäms till stor del av det statliga inflytandet med bidrag och regler.
Om dessutom kommunens ledande politiker är starka och har samma politiska färg som tjänstemännen reduceras KF:s möjligheter till att vara en stark och drivande kraft. 

Tror därför, trist nog, inte att resultatet av det senaste valet ger större förhoppning om ett bättre drag  under galoscherna i kommunen än under den senaste mandatperioden.
/Åke

En framtid`

Det är måndag och det förväntas väl betyda att nya förhandlingar nu ska börja i hoppet om att det ska hamna i ett läge där någon (några) ska erbjudas möjligheten att ”bilda regering och själv bli statsminister”.

En som just inte har så stora förhoppningar om det är Patrik Engellau som i sin måndagstext bl a skriver så här:

Lärdomen vi kan dra av detta är att maktordningar ofta hellre går under – och drar med sig sina folk i fallet – än de ändrar sina principer.
Historien är full av sådana kollapser.
Se inte bara på det karolinska enväldet utan även på Frankrikes ancien régime och hitlerrikets och sovjetunionens sönderfall.
Varför skulle vårt politikervälde vara annorlunda?
Hur skulle det kunna vända sina ambitioner och sitt tänkande till något konstruktivt och framåtblickande?
Ty det behövs något mycket mer radikalt annorlunda än exempelvis att en tvehågsen och splittrad Allians kommer till makten.

Extraval låter allt mer lockande – är en första känsla – innan mina funderingar hamnar i ett smått uppgivet – ”Varför då?”…

Om du har några minuter över och dessutom inte är emot tanken att ta till dig information som ifrågasätter dagens ”sanningar” – så läs gärna vad Lars Bern skriver under rubriken:

Vad har kolesterol och koldioxid gemensamt?

(om du inte vill läsa så kan jag avslöja vad Bern skriver – båda är nyttiga)

Det är gott att läsa…

…vad kloka människor skriver. Tänker jag denna lördagsmorgon då jag läst ett par artiklar/blogginlägg jag verkligen sympatiserar med.
Jag har morgonrutiner jag sällan rubbar på – äter grötfrukost som följs av en  någon (några) timmars runda på internet där jag girigt söker ny kunskap. Sällan eller aldrig – underhållning. Sådan som de flesta (vågar jag nog påstå) uppfattar det ordet.
Får jag så ge några exempel på vad jag menar med ”kloka personer”

Alice Teodorescu
Patrik Engellau
Johan Hakelius

Fler orkar du nog inte med, men jag har en fem-sex till jag inte kan avstå från att (genast) läsa så fort jag vet att de kommit med något nytt…

Vilket jag nu har hunnit med – och frågar mig själv varför jag nu finner det så viktigt att berätta det. Men hur det blir med mitt skrivande vet jag aldrig riktigt när jag sätter igång – men anledningen till dessa (dagens första) rader var egentligen att jag sent i natt satt och funderade på några ord som ständigt gnagt inom mig under denna märkliga valrörelse. En synnerligen framgångsrik ägare av ett ”skönhetsmedelsimperium” lär ha sagt:
I våra laboratorier blandar vi kemikalier – i våra affärer säljer vi drömmar.

Och de nattliga tankarna hamnade i kommunpolitiken och jag förundrades över det märkliga att inget av våra lokala politiska partier agerade efter en sådan formulering. Jag tror inte ens att de känner till den. Och skulle någon eventuellt göra det så vet de inte hur de ska omformulera sin visioner till något som ”Svensson” (lätt) tyder som en skön dröm.
Kan du se framför dig ett gäng politiker som sitter där på sina styrelsemöten och så?
Nä, det kan inte jag heller.

Jag har, märker jag här, märkligt lite kunskap om hur tankarna går hos Vingåkersborna (ännu mindre hos politikerna i Vingåker antar jag) men jag vill gärna tro att de är som ”folk är mest” och (nu är jag ute på hal is) har lite svårt att tro att ett endaste av de avgivna lokala vallöftena har kunnat åstadkomma den minsta lilla dröm hos någon av väljarna.
Jag lämnar jag ordet mardröm utanför det resonemanget…

Lutar mig därefter sakta tillbaka i stolen och tillåter mig njuta av att vara pensionär – med all tid i världen att kunna få ta del av (syssla med) vad som är mina intressen…

Ett litet avbrott…

…kan vålla stort förtret. I alla fall hos mig. Då menar jag att vi i Vingåker varit bortkopplade från internet genom ett fel på fibernätet. Vad jag hört av andra har det även åsamkat bortfall av en del tv-kanaler – vilket jag lättare kan leva med.  😉

Jämrans irriterande var det det hände just i dag då Vingåkersbladet kom ut – innehållande min annons som puffade för den här bloggen.
En annons jag tidigare försökte få med i kommuntidningen men som då, just före tryckningen av den tidningen, nobbades av kommunledningen…

Nåväl, vid 22-tiden i kväll spelade min dator en glad liten melodi för att underrätta mig om att den hade kontakt med omvärlden.
Nu är jag förstås nyfiken på om jag till den omvärlden kan räkna med Vingåkersborna.
I alla fall en nyfiken gång…

Denna kväll blir en lugn sådan för mig men vill i alla fall kittla din läslust med att länka till en (som jag tycker) synnerligen bra artikel som har rubriken: Demokratins konsekvenser.

Tittar du in där kan du bl a läsa:
Den politiskt ”demokratiska” styrningen av landet står på tre ben: politiker, myndigheter och media. Alla övervakar alla. Det gäller att uppträda korrekt och följa värdegrunden i alla sammanhang. Katalysatorn till detta finns i form av de så kallade ”demokratiska” organisationer, som trycker på i olika frågor.
Den folkstyrda demokratin är förlorad.

Är man lite intresserad av politik finns det saker att läsa där som säkerligen kan få dig att fundera: ”Hm det var som f-n”

Det kommer du också att göra om du läser det här blogginlägget från Rebecca Weidom Uvell. Det handlar om det hiskeliga Vänsterfolket……

Ljugande media och SCB

Får jag skriva dig en sak på näsan? OK, jag vet ju inte vad du svarar på den frågan så jag bestämmer mig för att göra det ändå – Tro inte på media. Där menar jag då i första hand – svenska media.

Man kan ju få för sig att tidningar som Dagens Industri eller DN är seriösa och objektiva tidningar.
Du, det är mycket man kan få för sig. Inte minst om man bor i Vingåker.
Och läser Kuriren…

För all del, jag skummar varje dag vad de stora tidningarna (och Kuriren) skriver i sina nätutgåvor. Om det är gratis.
Men ska jag få veta ”annat” (sant, information, kunskaper, underhållande, tänkvärt) så läser jag  de framgångsrika bloggare som finns i Sverige.
Som DGS (Det Goda Samhället) som drivs av Patrik Engellau.

Läs här hans tänkvärda text om ”hånskrattet”.

SCB
Nu vet jag inte hur det är med SCB och deras sanningar men från vännen Åke kom just följande:

Hej Bjarne,
Idag kom publicerades statistik från SCB om Grundskolans slutbetyg.

Den visar bl.a andel elever som uppnått kunskapskraven i alla ämnen och genomsnittligt meritvärde.

Som synes är det tveksamt om de hittills genomförda åtgärderna i Vingåker förtjänar några stående ovationer. Även om de ansvariga skulle säga sig arbeta långsiktigt vore det angenämt att kunna se någon lite förbättring i jämförelse med länets övriga kommuner.
Flickorna klarade sig lite bättre än pojkarna (39,6% mot 38,5%)

Rankingen av Sveriges skolkommuner för 2018 publiceras av Lärarförbundet först den 8 nov. 2018.
/Åke

Hav förtröstan – den nytillträdande majoriteten i KF (S & C) säger sig ha samma starka samsyn på att ”skolan är nr ett” i den kommande verksamheten.
Som tidigare alltså…
BW

PSJag har via kommunens FB-sida idag frågat om det går att få en kommentar till de (allt) sämre siffrorna för Vingåker.
I stället för att ringa och få en del antagligen (ogenomtänkt) svammel i öronen:
Nu hinner de läsa och begrunda – innan de (eventuellt) kommer med svar…

 

 

 

Om parkbänkar

Dagen är en söndag vilket i mitt fall gärna blir sådan att jag då blir sittandes i funderingar. Denna gång – varför är allt det kommunen gör så jämrans tråkigt och humorlöst utfört?
Nå, ta det vad det står för – men den åsikten poppade upp när jag tittade på ett par bilder av – sittbänkar. Varför, frågade jag mig, Hur i hela fridens namn kan det vara så att det inom kommunens anställda (i chefsställning) inte finns en enda person med ett lekfullt sinnelag?

En sådan där märkligt sällsynt person som ”ger fan i vad humorlöst kommunalt  folk tycker” och gör som han (skriver jag för att det skulle var en kvinna tror jag mindre på) gör som han finner vara lite kul och till fördel för kommunens image. Den första bilden är väl inte så ”spännande”…

De 59 procenten

Om de 59 procenten…                             (23 sept 2018)

Söndagseftermiddag – ett trevligt ord – eftersom det då snart är måndag…
Men en sådan stund i Veckan brukar innebära att Madam har återvänt till sin lägenhet på Apoteksgatan och att lugnet har lägrat sig på Marknadsvägen 5.
Det tar inte lång stund förrän en svag känsla av ”tråkighet” kommer smygande.
Och då väcker jag upp in min gode vän – Herr Mac Dator – som emellanåt kan vara näst intill lika underhållande som M.

Men som också kan få mig fundersam – som när jag i dagens Kuriren läser vad tidningens chefredaktör påstår :
59 procent av befolkningen i Katrineholm och Vingåker tar del av våra nyheter varje dag, i print eller digitalt. Det visar undersökningsföretaget Sifos siffror.

Rent ljug, mumlar jag först till mig själv, men blir snabbt lite tveksam över den plötsliga tanken. Och funderar en stund över hur en av tidningens vanliga läsare uppfattar den siffran. Kanske som 59 procent av 43-tusen dvs (ca) 25500 personer.

Kollar – Katrineholm och Vingåker har tillsammans lite över 43-tusem invånare.
Att då 59 procent av dem – dvs ca 25 500 – skulle läsa tidningen verkar en smula osannolikt. Vilket det inte alls behöver vara – om man har lite tidnings-utgivar-kunskap. Som jag då. Men:

Kuriren hade år 2017 en redovisad (prenumererad) upplaga av 9200 – var 500 av dem var på den digitala tidningen – visar där att varje exemplar (eller) den digitala kkuriren.se  i så fall läses av cirka 2,7 personer.

Nu tror jag inte den siffran stämmer enär av de två kommunernas befolkning är många barn under 15 år – som jag antar i väldigt begränsad uppfattning kan tolkas som ”läsare av Kuriren”.
OK, det är en smula däst söndagseftermiddag, och jag är en lat person, så jag har inte bemödat mig om att ta reda på hur stor del av de två kommunernas invånare som är under 15 år.
Jag drar till med en gissning – 20 procent. Vilket enligt min opålitliga huvudräkning då antyder att runt 34-tusen har åldern inne för att betecknas som troliga läsare.
59 procent av den summan blir att Kuriren har ca 14750 läsare dvs runt 1,6 person per tidning.

Vilket inte alls behöver vara sant bara för att jag skriver det. Inte heller förändrar de olika siffrorna världshistorien på något sätt.
Men jag antar att den Sifo-undersökning som Kuriren låtit göra inte går att få läsa för tidningens vanliga läsare. Eller av mig…
Men allt gav mig i alla fall en möjlighet att få roa mig själv en stund.
Och en liten anledning att påpeka att du bör ta alla tidningars publicerade siffror om sig själva – med en nypa salt…

Tidigare var de anständiga

Rubriken kommer, väldigt lite grand, av rubriken den 19 september om intelligens eller känslor. Jag kom vid morgonfikat att finna tanken hos mig själv att ”Ledarskribenterna i Kuriren inte använder så mycket intelligens när de skriver sin texter men däremot flödar över av känslor när de skriver”.
Nå – den mer viktiga lusten till den rubriken kommer av vad jag läser att Johan Hakelius skriver i morgonens Fokus, och då från frågan han ställer:
”Exakt när blev hundratusentals väljare oanständiga?”
Sverigedemokraterna har ju växt en hel del de tre senaste valen och någonstans har ju de väljarna kommit ifrån.

Och Hakelius kan med fog ställa frågan inte minst då när han skriver:

Säg att sammanlagt lite knappt 400 000 av Sverigedemokraternas väljare i år brukade rösta på Socialdemokraterna och att ungefär lika många tidigare röstade på Moderaterna, i de senaste valen.
Betyder det att en försvarlig del av Socialdemokraternas och Moderaternas stöd tidigare bestod av oanständiga människor?

Jo, mumlar jag för mig själv – så kan man verkligen se på saken…
Och reser mig (i tanken) upp och gör vågen när jag läser:

Det betyder att såväl alliansen som Socialdemokraterna i åratal regerat med stöd av oanständiga politiska krafter. Det är bara det att oanständigheten varit in house, som det heter på modern svenska. Att fortsätta att regera med stöd av det oanständiga, nu i form av Sverigedemokraterna innebär med säkerhet en del praktiska problem men knappast ett moraliskt dilemma.
Det är ju samma väljare som utgör stödet.

Så förundras Hakelius över att de övriga partierna inte verkar ha ”en aning om, eller intresse för, vart det här nya partiet – till stor del är en koalition mellan gamla sossar och moderater – är på väg.”
Och avslutar sin text med:
Får man vara så oskicklig? Det måste väl trots allt finnas någon slags kvalitetskrav, även på politiskt hantverk.

Ja vad svarar ni väljare i Vingåker på den frågan.
Börja gärna i den egna kommunen.

Men när jag läser vad Hakelius skriver så nästan ”dör jag” – av en kombination av överväldigande känslor – lycka och avundsjuka.