Planeringsvillor…

Ordet i rubriken finns i den synnerligen läsvärda boken ”Tänka snabbt och långsamt” och finns i ett kapitel som beskriver hur svårt det är för oss människor att göra ekonomiska prognoser. Eller om du vill – hur lätt vi har att göra fel.
Texten får mig att rysa lite grand – men också få viss förståelse för det ekonomiska utfallet för Tennisparken.

Författaren Daniel Kahneman (som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne) skriver bl a så här:
”Exempel på hur planeringsvillor ställt till det finns det gott om, både för enskilda personer, stater och företag. Den kusliga listan är hur lång som helst”.
Och så får vi ta del av några fall. Som:

”I juli 1997 beräknades den nya skotska parlamentsbyggnaden i Edinburgh kosta 40 miljoner pund. I juni 1999 hade budgeten för byggnaden stigit till 109 miljoner pund. I april 2000 införde lagstiftaren ett ”kostnadstak” på 195 miljoner pund.
I november 2001 begärdes en uppskattning av ”slutkostnaden”, som då sattes till 241 miljoner pund.
Den uppskattade kostnaden steg två gånger under 2002 för att i slutet av året stanna på 294.6 miljoner pund. Under 2003 steg den ytterligare tre gånger och var i juni uppe i 375,8 miljoner pund.
Byggnaden stod färdig 2004 till en sammanlagd kostnad av cirka 431 miljoner pund.”

Kahneman ger fler exempel vilka samtliga pekar på liknande ”tokigheter” – och han skriver:
”Planerarnas och beslutsfattarnas optimism är inte enda orsaken till att kostnaderna skjuter i höjden. Leverantörer av kök och vapensystem erkänner villigt (men inte för sina kunder) att de normalt drar in de största vinsterna på tillägg till den ursprungliga beställningen.
Prognosernas dåliga träffsäkerhet beror i de fallen på kundernas oförmåga att föreställa sig hur mycket deras pretentioner kommer att växa med tiden.
Det slutar med att de betalar mycket mer än de skulle ha gjort om de hade gjort upp en realistisk plan och hållit fast vid den.”

Bäste läsare – nog kan man få tankarna att hamna hos Tennisparken när man läser sådant? Och i alla fall – mina – snubblar vidare och passerar (med en liten rysning) Slottsskolan som är under byggnad.

Och undrar om ”KF har infört ett kostnadstak för bygget och vad KF beslutar när det taket har passerats?”
Och – hur (och av vem) det i så fall ska betalas…

Vandrande tankar

När jag läser vissa små stycken i artikeltexter texter – händer det ofta att mina funderingar hoppar till ”tankar” som förvånar mig. till mig
Jag brukar skylla ifrån mig med att tänka jag kan inte styra det”.
Nyss läste jag en krönika  fokus som har rubriken ”De små siffrorna spelar roll”.
Journalisten Jon Åsberg skriver om BNP och om en föreläsning han lyssnat på.
Även om regeringen påstår att ”läget är gott och det går bra för Sverige” håller inte de ekonomiska experterna med om den saken.

OK – tillväxten har varit ganska stabil den senaste perioden”, skriver Åsberg, men fortsätter med att ”kakans storlek är egentligen bara intressant om man också vet hur många som ska dela på den”.

Jag gör det lite lätt för mig och pekar på uppfattningen att då vi blivit betydligt fler ”medborgare” i Sverige på kort tid så är ökningen per person inte mycket att skryta över.

Ekonomiprofessor John Hassler ger råd över hur vi kan få fart på tillväxten.
Åsberg skriver:
”John Hassler efterlyser för sin del enklare och effektivare skatter, höjd produktivitet i den offentliga sektorn, en reformerad arbetsmarknad och ett utbildningssystem i världsklass.
Oavsett problemens rötter så är den svaga ekonomiska utvecklingen dålig för landet och alla som bor här.”

Det var där någonstans mina funderingar gav sig ut på egna strövtåg.

Höjd produktivitet i den offentliga sektorn?
Jo då, klart att mina funderingar hamnade i Vingåker och vad kommunen skulle kunna göra för att bli mer produktiv.
Så här skriver Kuriren:
I barn- och utbildningsnämndens sista sammanträde för året föreslogs besparingar på närmare 2,5 miljoner inom förvaltningen. I budgetförslaget föreslås det att 1 500 000 kronor sparas på läromedel och förbrukningsmaterial, 457 000 kronor på kompetensutveckling och 558 000 kronor på inventarier av mindre värde.
Utöver det föreslås nämnden att se över om någon verksamhet kan läggas ned samt vilka andra neddragningar som kan göras för att komma inom budgetramen.

Är det att bli mer produktiv? Frågar jag mig själv utan just tycka att jag har något bra eget svar…

Apropå skolor:

– Ett utbildningssystem i världsklass?
I Vingåker?
Nä – du får inte veta vad jag tänkte där…

Inte ens när jag läste i Kuriren:
Enligt Helena Edrenius (S), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, kommer inte verksamheten påverkas.

Jag förmodar att Edrenius då menar verksamheten inom utbildningsnämnden

KOMMENTAR

Helt rätt Bjarne,
det egna ”kontoret” brukar vara det sista man vill dra ner på.

Man har ju redan tidigare annonserat att 2019 kommer att bli ett surt år med tanke på det mindre goda resultatet under 2018. Inte förvånande att man tänker ta igen  en del av det underskottet under 2019 års verksamhet.

Inbesparing på läromedel brukar innebära färre nya böcker som ersättning för gamla och den tekniska utrustningen får bli vad den redan är. Att spara på förbrukningsmaterial kan många gånger ta sig ett gnidigt uttryck och skapa missnöje.
Inga åtgärder som påtagligt ökar trivseln i skolan.

Att minska på kompetensutveckling är oroande oavsett om det avser lärare eller den egna personalen. Båda kategorierna behöver utvecklas för att se fram mot nya mål.

Att se över om verksamheter kan läggas ned är definitivt inget som ger positiva signaler utan kommer snarare att generera sura uppstötningar.
Åke

Färglösa?

Du Bjarne,
När jag läser det du och flera skriver om våra politiker som beskrivs som 
undermåliga undrar jag varför de är så färglösa. Det kanske är så att de i själva
verket är en spegling av oss själva, det svensk folket som, i jämförelse med 
andra, har blivit så där jämrans färglösa och lagom. 

Visst har vi namn som Jan Eliasson och Margot Wallström i FN och Cecilia Malmström i EU som sprider glans över oss men rikspolitikerna hemma verkar mest ovilliga eller oförmögna att ta sitt ansvar och flyttar omkring ansvaret för misslyckandet på varandra.

Den utdragna processen man nu följer är visserligen formell och korrekt men ack så  onödig för att få till ett extraval för att justera väljarnas politiska uppfattning.

I Frankrike är det mer handgripliga tag som gäller. Bönderna t.ex har genom åren hällt ut mycket mjölk och många tomater på vägarna när de blivit förbannade. Åkarna har blockerat vägkorsningar och nu är det gula västar som används för att markera att man inte längre har råd med sitt dagliga bröd. I samma takt som folkets röst stiger sjunker Macrons röst och han höjde  raskt lägsta lönen med 100€ i hopp om att lugna pöbeln.

Att se politikerna i England i sin trånga lokal käbbla med premiärministern visar på tåga. 
Theresa May kommer att kämpa ända in i kaklet för sin uppfattning innan både hon och Brexit snart blir utröstade.

En som begåvat nog självmant valde att kliva av innan folket sade till är Merkel som fick en 10 minuters lång applåd för 18 års förtjänstfullt ordförandeskap i sitt parti CDU. Man kan undra om hon också kommer att få en bronsstaty som sossen Willy Brandt fick på sin tid.

En som också, med visst buller, avgått är Sara Danius. Får en känsla av att man måste söka efter färgstarka personer utanför politikerkretsen. Hon är en av flera starka kvinnor som också har förmågan att accentuera styrkan med sin klädsel. Inte minst då på de senaste 2 årens Nobelfestligheter där hon genom sin uppenbarelse överglänste de flesta prominenta personerna.

En som förträffligt målande skriver om Sara Danius och hennes nobelblåsa är Cecilia Hagen i Expressen

Vad sägs t.ex. om ”En fullblodsnarcissist – eller kulturens absoluta härskarinna? Och när hon väljer att skina, då skiner hon starkare än någonsin solen. Överskuggar precis alla andra. kungligheter och Nobelpristagare lika.
Hon är inte att leka med. Gittan Danius.”
/Åke

Skolan i Vingåker

Ibland blir jag lite frågande – om mig själv – när jag kommer på att jag (igen) börjar lägga mig i den svenska skolans agerande.
Eller kanske mera korrekt – skolorna i Vingåker. Och där känner jag mig både frustrerad och uppgiven. Känslolägen som huvudsakligen bygger på att skolorna i Vingåker sjunker allt längre ner i de rankingar över landets kommuners skolor för att senast hamna på sista plats. Men till viss del också vad lärare berättar för mig.

När jag då frågar mig själv varför det är så (att jag bryr mig om skolorna i Vingåker utan att egentligen ha någon personlig anledning) brukar det till slut mest hamna i den personliga tanken att – jag rent allmänt ”ogillar klåpare”.
Om det nu inte är så att det är jag själv som är klåparen.
Då är jag betydligt mer förstående…

Nåväl – en som också funderar kring Sveriges skolor är Patrik Engellau – vilket du kan ta del av här.
Då de ansvarige för skolorna i vår kommun insett att de själva inte har några lösningar på hur de ska förbättra våra kommunala skolor har de bett skolverket om hjälp med detta.

Vad Engellau funderar kring den saken redovisar han i sin text så här:
”Skolverket eller möjligen skolinspektionen ska alltså ta över bristande skolor och ställa allt till rätta. Är det någon som tror att dessa myndigheter har kapacitet att göra detta? Har de pedagogiska reservkrafter i sina korridorer som kan skickas ut på lyckade specialoperationer ungefär som agent 007 James Bond kunde utsändas på uppdrag som ingen annan klarade av?”

Jag – tror det inte – men på något vis får jag för mig att förståsigpåarna i Vingåker har förhoppningar om det…

Engellau skriver:
Om man studerar de svenska politikernas förslag till hantering av skolans kris så handlar det om fler och större doser av gamla misslyckade åtgärder.

Att ta ansvar

Min erfarenhet säger mig att mitt sätt att se ”på livet” skiljer sig väldigt ofta från mina medmänniskor uppfattningar. Den saken kom upp alldeles nyss när jag i Kuriren läser en artikel som fått rubriken:
”Så ska parkblundern inte kunna ske igen”.

Parkblundern? Suck, jag önskar att jag personligen (också) hade den ekonomiska ställningen att jag kunde kalla 7,6 miljoner kronor i oväntad kostnad för en blunder.
Rent av en ”förarglig blunder” – en känsla jag får – att våra ansvariga inom kommunen tycker att det kan beskrivas.

Hur som haver – det finns ett uttalande i Kurirens artikel jag blir sittandes i funderingar över. Läser att Kuriren skriver:

”Hon (Prennfors) varnade för Tennisparkens kostnader innan det stod klart att slutnotan skulle bli nästan dubbelt så hög som budget. Hon har ifrågasatt delar av investeringarna och säger att hon ”hela tiden lyft frågan om information om ekonomin”, utan att få tillfredsställande svar.

Därför tycker hon att hon oförtjänt tvingas vara med och bära hundhuvudet. Hon var inte aktiv i Vingåkerspolitiken när investeringsbeslutet togs, vilket hon låtit föra till kommunstyrelsens mötesprotokoll.”

Det gillar inte Anneli Bengtsson, kommunstyrelsens ordförande, som i en kommentar bl a säger:
– Man kan inte yrka retroaktivt avslag på något som någon annan varit med att besluta om. Det som har hänt, har ju hänt under den nuvarande kommunstyrelsen. Vi bär alla ett ansvar, säger Bengtsson.

Om just det undviker jag att ha en åsikt – men det som får mig att falla i funderingar är Bengtssons utsaga ”Vi bär alla ett ansvar”.

Där kanske jag har en annan moral (?) än andra Vingåkersbor – för jag lägger i orden att ta ansvar – när man fallerar på det här graverande sättet- att det drabbar den som ”slarvat” på något sätt.
Och försöker övertyga mig om att förstå den för mig märkliga tanken att ta ansvar då bara betyder att man lovar att inte göra om – fadäsen.
Men så verkar det vara inom politiken.

Om jag själv skulle ha varit en av de deltagande ansvariga skulle jag skämmas ögonen ur mig.
Men jag kan faktiskt inte för en enda sekund föreställa mig att någon politiskt ansvarig haft ordet – avgå – i tankarna.
Och om jag tyder vad som skrivits i Kuriren – finns där inga utpekade ansvariga för den uppkomna situationen. Det bara blev så här enligt kommunen själv.
Så behändigt då…
Och  bästa läsare – jag undrar också lite över hur många fler än jag det kan vara som har en åsikt om det här med ”att ta ansvar” och hur man gör det.
Clemens förstås…

Men så resonerar kanske bara den som varit (ekonomiskt) ansvarig för egna företag – med ansvar för både företagets överlevnad och dess personal.
De eventuella fadäser jag där åstadkom fick jag i så fall betala med egna pengar – dvs – mindre vinst för företaget – vilket drabbade min egen plånbok…

Sådant verkar inte bekymra dagens politiker – det finns alltid skattepengar (eller bidrag) att täcka deras fadäser med…

Kommentar:
Du, Bjarne
…uttrycket ”Vi bär alla ett ansvar” är en i sammanhanget relevant beskrivning.
För varje projekt finns alltid en  beställare och en utförare där den senare skall ha en plan och metod för att genomföra det som beställts. I den planen skall ingå en redovisning av hur projektet fortskrider i utförande och i förhållande till antagen prislapp.

Projektledare ansvarar för  redovisning av projektet och beställaren ansvarar för att  man också får den redovisningen. Beställaren kan och får begära förändringar i gjord beställning som sen utförs av projektledaren inom överenskommen justerad plan och nytt pris.

Om ingen av parterna, av olika anledningar, fullt ut följer reglerna för hur ett projekt bör bedrivas är givetvis nämnda uttryck relevant. Man kan då fråga sig vad kommunen menar  med ”att man ta ansvar” och hur det tar sig i uttryck.
/Åke

Könsmaktordningen

Vaknar tidigt och känner ganska direkt att ”detta är en dag då jag är jämrans trött på politik” – särskilt då om den kommunala i Vingåker.
Kan väl hända den bäste?

Nåväl, bland mina intressen finns inte bara politik utan jag är lika intresserad av (och lika förundrad över) det här med feminismen. Som jag på på oklara grunder inte gillar. Men är en tydlig känsla jag har i alla fall.
Bara för sakens skull – jag är för jämlikhet.
Men där finns skillnader mellan könen – och en som tydligt kan klargöra dem är Patrik Engellau – som du kan ta del av här.
Och du får en stunds underhållande läsning

Årets svensk…

Jag har för mig att jag tidigare berört den här frågan om Årets Svensk som tidningen Fokus utser. Att jag drabbades av funderingar igen beror på att i förra veckans Fokus hade de med en helsida (egen reklam) där de puffade för att de den 30 januari (på Cirkus i Stockholm) kommer att redovisa vem som fått utmärkelsen.
Jag ser med spänning fram emot att få ta del av vem det blir och vad denne har åstadkommit för att kunna få kalla sig Årets Svensk.

Kan du tänka dig, frågar jag mig själv, att de styrande i kommunen Vingåker skulle kunna få för sig att ”kora Årets Vingåkersbo” med samma motivering som Fokus har satt för Årets Svensk?

Jo, svarar jag mig själv men bara om jag får hänvisa till vad där står i första meningen – och då förändrat till – ”Syftet är att finna en snäll och trevlig person som kan sprida en skön känsla av obrutet samförstånd”.

Att kommunen skulle våga sig på att premiera en person som ”på något sätt vågat avvika från det konforma” ser jag som fullständigt otänkbart. Lika otänkbart som att gårdagens Tomteparad skulle bytas ut mot en parad för Sverigedemokraterna.
Jag kan väl tro att, båda sakerna, var för sig  skulle kunna åstadkomma en del stå- hej och rabalder bland Vingåkersborna om det kom till stånd.

Jag trivs bra i Vingåker – men det beror huvudsakligen på mig själv – kommunen erbjuder, på basnivå, vad jag behöver få för att kroppsligen må bra.
Intellektuellt är det mesta mörker – den stimulansen finns det tacksamt då – att finna på annan plats.
Så livet är i alla fall inte så tokigt – i det stora hela…

PS – lite senare började jag fundera över vad skulle kunna påvisas som ett praktexempel på något som sticker ut från det ”konforma i Vingåker”.
Hornen kommer fram och – ha ha – här får du något (skrämmande – antar jag) att bita i…
Kanske inte i kommunal regi då – men…
(i alla fall något som skulle sätta Vingåker på kartan)

Sådana trevliga – svenskar…

Sitter och läser (om) Jens Ganmans och Mustafa Panshiris intervju med Jimmie Åkesson i deras bok Det lilla landet som kunde”. Det är mörkt ute och mörkt i hela huset förutom den läslampa jag har tänd där vid läsfåtöljen.
Favoriten du vet…

Efter att ha läst färdigt intervjun med Jimmie Åkesson brygger jag mig lite kaffe och återgår till fåtöljen för att fundera över några rader i boken som väcker funderingar:

”Problemet med Jimmie, säger Mustafa när vi sitter på tåget ner från Stockholm, är att han inte försöker slingra sig. Det är därför man inte kan sätta dit honom. Han står inte och säger en massa repliker han lärt sig av en talskrivare eller en PR-konsult – han är ärlig.
Man behöver inte hålla med honom eller ens respektera det han säger men – han tycker som han tycker”.

Ganman och Panshiri är i Sölvesborg och intervjuar Åkesson.
Ett möte de i boken får till – en stor ”läsupplevelse”:
Som hela deras bok.

Ett hopp från Sölvesborg till Flen kan gå jättesnabbt – om det sker i tankarna. Och det var precis vad som hände där i fåtöljen och hamnade nästan bums i rubriken.
För på förmiddagen i dag var vårt ”pensionärs-bowling-gäng” i Flen för en match mot Sköllersta. Förutom att vi fick stryk med 162 poäng (8-mannalag över 4 serier där vi skulle ha vunnit om jag själv inte presterat 200 poäng under mitt bästa resultat) var det en synnerligen trevlig upplevelse.
Glada och trevliga människor som möttes i en anda av – tydligt samförstånd.

Det var där jag hamnade i mina funderingar vid den lilla kaffestunden. En fundering som hamnade någonstans i närheten av ”Kunde den positiva känslan kraftigt ha påverkats av att här under bowlingträffen alla deltagande var genuina svenskar. Och dessutom huvudsakligen i samma ålder?”

Jag tror det, och funderade en stund över om jag skulle gräva djupare i det och komma med något hundratal argument för varför jag ”tror” att det är så.
Men – jag avstår och citerar i stället ur intervjun.
Man behöver inte hålla med honom eller ens respektera det han säger men – han tycker som han tycker”.

Det har jag lust att fortsätta med…

KF-mötet?

Du, sa Clemens, jag trodde du skulle bevaka morgonens KF-möte och så finner jag dig gå omkring helt overksam hemma i ditt hus. Vadan detta?

Tja, svarade jag, jag kom på bättre tankar – kanske. Förmodligen efter att i går kväll – igen – tittat igenom KF-mötets föredragningslista och kände att ingen av punkterna egentligen påverkade mitt kommande liv.
– Nå, kanske punkten 13 då, fortsatte jag, den som handlar om kommunal skattesats 2019. Men kände hur ointresset bredde ut sig för jag kände hur tanken passerade – en 50-öring hit eller dit påverkar inte mitt vardagsliv på något märkbart sätt.

– Då har vi nog haft samma uppfattning om dagens KF-möte, sa Clemens, för även jag har svårt att uppbåda minsta intresse för t ex de medborgarförslag som inkommit från Högsjöhållet, om en ny lekplats där och att man även vill få till en cykelbana mellan Vingåker och Högsjö.
Samma här, sa jag, och jag undrar hur den kvinnliga förslagsställaren motiverar cykelbanans tillkomst med sina argument: ”Skulle vara bra ur både miljöperspektivet och för folkhälsan”.

– Inte genom att ha tänkt på kostnaderna för att bygga cykelbanan i alla fall, mumlade Clemens, och jag antar att ”de många som dagligen åker mellan Vingåker och Högsjö” och vill ställa bilen av miljöskäl då hellre tar bussen än cykeln för att i motvind trampa de runt 12 kilometerna – enkel väg…

– Ett tag, sa jag, var jag lite smått intresserad av att få ta del av vilka som skulle väljas till kommunens nämnder, men intresset försvann när jag kände att ”Det spelar nog ingen roll det lär nog bli som det har varit”.

– Ja jo, vi får väl så småningom se hur det blir med den saken, sa Clemens.

Och så övergick vi till att lufta våra funderingar kring det här med regeringsbildningen. Vi båda stönade smått uppgivet och enades om att vi var gediget trötta på allt vad rikspolitik heter…

Om Bokmässan

Jag blir inte det minsta förvånad över om du påstår att ”du har annat att tänka på än att läsa texter som jag rekommenderar – det är ju – fredag”.
Kanske det blir ännu mindre intressant att läsa om jag berättar att rubriken till den text jag gillar så högt är:
Till bokmässan kommer jag inte tillbaka förrän Kultursverige åter finns”

Men jag själv har kommit upp i ålder så långt att jag ser inte längre fredagar som något speciellt. Föredrar måndagar om jag nu ska utse någon av veckans dagar som favorit.

Kultursverige? Som helhet – är jag tämligen ljumt intresserad av – om det nu inte gäller böcker, tänkvärda artiklar – och lite till. ”Ord på papper” – även om det numera finns också att läsa i min dator. Att läsa ger mig den fördelen att jag kan stanna upp i läsandet och fundera kring det jag just läst – och sedan läsa vidare.
Det är också lätt att läsa om – om jag nu skulle vilja ta del av de kloka tankarna ännu en gång.

OK , jag rekommenderar att du läser Einar Askestads fina berättelse över sitt besök på senaste Bokmässan.
Men då hamnar du långt bort från Vingåker…