Ekologisk mat är en bluff…

Om jag nu kände för att vara en smula snäll på Nyårsafton så har den känslan så här i början av januari bytts till en längtan att få vara en smula provocerande.
Därav rubriken som jag har kopierat från ett inlägg av Rebecca Weidmo Uvell som börjar så här:

”Det har funnits få röster som kritiserat ekologisk mat genom åren. Några envetna forskare från Sveriges Lantbruksuniversitet har i princip varit de enda.

Resten har velat vara med på det ekologiska halleluja-tåget.

För vi svenskar är ju så trendkänsliga. Och älskar att vara moderna. Alltså trummades det ut att ekologisk mat var både det bästa för klimat, miljö, djur och dessutom var det bättre för våra kroppar. Många upplever säkert också att det smakar godare.”

Uvells text slutar så här:

”Jag vädrar en vändning faktiskt. Från nästan religiös status där den som dristar sig ifrågasätta den store eko-guden direkt inte bara av folk i debatten utan även privat får ifrågasättande om man vill mata sin unge med gift och döda planeten, till att miljörörelsen faktiskt försvarar kritik med “ekomat inte sämre för klimatet”.

Fantastiskt.

Nu inväntar jag bara på att alla former av subventioner och gräddfiler politiskt både på riksnivå och lokal försvinner.

För jag tar en gång till: ekologisk mat är inte bättre för miljön, inte bättre för klimatet, det är inte bättre för dig eller dina barn och smakar heller inte bättre än konventionellt odlad mat.”

Vill du veta varför Uvell drar den slutsatsen så får du läsa hennes text.

Ett land på dekis…

Rubriken hämtar jag från gårdagens inlägg. Och att jag tar upp det igen beror på att jag just läst en artikel i Göteborgs-Posten där psykiatriker David Eberhard skriver under rubriken: Majoriteten skrämmer till tystnad.

Texten börjar så här:
”I dagens offentliga debatt förefaller emotionella argument vara de allra viktigaste. Hur saker och ting faktiskt förhåller sig tycks däremot sekundärt. Det gäller att få med sig massorna och då är det smart att spela på människors känslor. Under 1900-talet gjordes psykologiska experiment som delvis förklarar hur det går till.”
Och så berättar Eberhard om experimenten som bevisar den saken…

De visar också för mig en tydlig förklaring till varför det ser ut i Sverige som det gör. Och, viskar jag till mig själv, den enda räddningen för landet synes finnas i att byta folk…

Som bygger på Eberhards slutstycke:
”Därför handlar debatten inte om fakta utan om känslor. För vem vågar vara nyanserad och eftertänksam när det gäller viktiga frågor som sjukförsäkring, könskvotering eller integration? Den som försöker vara det blir ju lätt utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak.
Men ett vitalt samhälle är beroende av att vi faktiskt vågar analysera och inte bara följa känslomobben.”

Men vi verkar inte vara så många av det slaget i det här landet…

Ett år av nya förväntningar

Lugnet har återkommit i mitt hus på så sätt att jag, om jag har lust, denna kväll har möjlighet att spendera hela kvällen i sällskap med mina egna funderingar.
Glad över att Jul och Nyår har passerat.
När man som jag kommit en bit upp i åldern har man ju varit med om ett större antal Jul- och Nyårsfiranden. Som sedan 2000-talets början blivit allt mindre betydelsefulla, vilket inte alls betyder att de varit tråkiga.
Bara annorlunda än förr…

Annorlunda, tänker jag, och suckar en aning missmodigt. Inte över mig själv utan mer för att jag i tankarna en kort stund hamnade i den svenska politiken.
Totalt undermåligt, viskar jag till mig själv, och undrar hur f-n dagens mesiga rikspolitiker med sin feministiska politik ska få kunna någon ordning på sitt land – ett Sverige på dekis.

Stämningen kräver kaffe, känner jag, och sätter på bryggaren. Tar kaffemuggen och återgår till datorn och får för mig att titta lite på gamla bilder.
Hittar den här och känner hur en stilla humörförändring växer. En smula framtidshopp kommer smygande.
Sonsonen Mikael ger mig en växande känsla av hopp.

Tittar avundsjukt på hans kraftiga underarmar och tänker ”Det är män av hans kaliber som får mig att känna framtidshopp”.

Mediasnack…

Jag antar att du har hört talas om vår ”världsberömda 15-åring” Greta Thunberg, som enligt media ”höll tal inför världsledarna” under klimatmötet i polska Katowice.

Vi, som läser annat än Kuriren och övriga PK-tidningar, får veta annat än vad dessa publikationer förmedlar.
Tydligen kan jag lägga SVT till den lista – för jag ser en rubrik som säger:

Klimat-Gretas tal ”inför världsledarna” förefaller vara fejk

”Inför Thunbergs medverkan på klimatmötet i Katowice rapporterade flera medier att 15-åringen skulle tala inför världsledare. ”Greta Thunberg kommer också att tala till världens ledare på klimatmötet i Katowice”, rapporterade exempelvis Aftonbladet på nyhetsplats. Och under fredagens SVT Morgon upprepas påståendet om tal inför just världsledare.

Debattören Henrik Alexandersson som tittat på SVTs inslag från Thunbergs tal ”inför världsledare” noterar att talet förefaller ske helt utan publik. I tv-bilderna syns ett halvfullt presidie och i lokalen, där publiken väntas sitta, är det praktiskt taget helt folktomt.

Ej heller syns någon världsledare till i de tv-bilderna som SVT visar.

– Är detta något som har arrangerats av Sveriges Television, för att framställa Klimat-Gretas tal till farbröderna som något mer och annat än det verkligen var? frågar han retoriskt.”
(ur Nyheter idag)

Ja, vem kan man lita på i dessa dagar? Frågar jag mig och där menar jag då – bland svenska ”gammelmedia”. För egen del finns det inga av dem jag litar helt på. Deras (av mig) förväntade objektivitet vad gäller nyhetsrapporteringen har övergått till ”agenda-journalistik”.
Får jag ge ett nära exempel på det? Tack.

Vår lokala storhet Katrineholms-Kuriren, som så ofta slår sig för bröstet med sina egna påståenden om att vara en ovärderlig röst för den lokala politiken, skriar t ex högljutt pekfingerpekande så fort de får veta att en (typ) ”SD-politiker roffat åt sig en kanelbulle mer än de andra på ett KF-möte” finner ingen anledning att berätta för läsarna – detta:

Skräcksiffror i förtroendemätningar ser ut att avsluta året för centerledaren Annie Lööf. ”Sedan oktober har andelen som har stort eller mycket stort förtroende för centerledaren halverats till 19 procent.
Det är ett ras som saknar motstycke under de mer än 20 år som Aftonbladet mätt förtroendet för partiledarna”, skriver Aftonbladets Lena Mellin.
(ur Nyheter idag)

Varför omvandlar i Kuriren detta till lokalpolitik och frågar t ex centerpolitiker i Vingåker (som nu ingår i majoriteten i KF) om : ”Hur kommenterar du detta?”

Varför gör inte Kuriren något liknande med  frågor till de lokala MP-politikerna i tidningens bevakningsområdet när de i Aftonbladet kan läsa:

Fyra av regeringens fem sämsta ministrar tillhör Miljöpartiet.
Fridolin, Lövin, Eriksson och Skog har inte skött jobbet bra, enligt väljarna i Aftonbladet/Inizio.

Inte då – de driver ju agenda-journalistik.
Och då väljer man noga vad man vill undvika att berätta för läsarna.

Varför tror du det är så?

Är du en aning intresserad av media och dess framtid så kan jag tipsa dig om en av de blivande vinnarna – Henrik Jönsson – som på Youtube har publicerat en video (en nyårskrönika) med rubriken:

Media äger inte längre den huvudsakliga samhällsberättelsen

Clemens och fru Kila…

Clemens tittade in under hans sedvanliga kvällsrunda. Jag beundrar verkligen människor som har tågan att ge sig ut på motionsrundor – året om…
Nåväl – Clemens berättade att han tidigare i dag – på Coop i Vingåker – hörde att det ryktades om att Apple, efter iMac. Ipad och iPhone nu tänker bredda sin verksamhet till nya områden.

Enligt vad fru Vidare antydde till tanterna i vid kön vid bröddisken – kommer Apple nu att erbjuda marknaden små vinterbonade hus som de tänker kalla – iGloo.

– Och kan du tänka dig, tidigare passerade jag Konditoriet och fick jag för mig att gå in och bjuda mig själv på en liten avkopplande fikastund.”
När jag kom in så såg jag att där satt Fru Vidare och en stadig samling tanter. Och som du vet är jag en nyfiken fan – så jag gick fram och frågade ”Mina damer, vad gör ni för kul här då denna sköna eftermiddag?”

– Vi har Fy-junta, sa fru Vidare, som verkade vara den som ledde sammankomsten.

– Vi snackar skit om om folk vi inte gillar.


Jag måste erkänna att jag blev en smula överraskad av svaret, sa Clemens, men berättade att han fann sig snabbt och frågade henne om ryktet om Apples iGloo.
– Jo det stämmer, och min man, Inge Vidare, har på regerings uppdrag varit på Grönland för att se om det går att sälja arméns överskott på 400-tusen par långkalsonger av modell 1944 till Inuiterna. Och då hörde han ryktet om det.
Och fru Vidare fortsatte med:
– S, MP och V har nämligen lagt fram en gemensam motion om att vi bara ska kriga på somrarna – av kostnads- och miljöskäl. Och med krav från LO om absolut vinstförbud.
– Dessutom sägs Margot Wallström ha träffat Putin och kommit överens om detta i ett avtal fram till 2027.
Och Stefan Löfven är förstås för…”



Berättade Clemens om mötet med damerna…

Dags att avsluta klimatcirkusen

Du kanske känner samma som jag – en stor trötthet över alla dessa klimathot som strilar över oss som ett surt höstregn. Nåväl rubriken är den som Lars Bern skriver över sin tänkvärda krönika som bl a handlar om det senaste ”klimatmötet”  vi kunnat ta del av i media.
Om du inte har lust att ta del av vad Lars Bern skriver vill jag i alla fall ge dig möjligheten att läsa dessa rader:

”Ingenstans adresserar man det enda fungerande sättet att minska koldioxidutsläppen på en fri världsmarknad – nämligen att få producenterna av fossila bränslen att begränsa utvinningen. Så länge den ökar kommer även utsläppen att öka.
(min fetmarkering)

Och de stora producentländerna la in sitt veto mot de grundläggande förutsättningarna för klimatmötet som lagts fram av IPCC.

Det finns ingenstans i detta FN-arbete någon förankring i den faktiskt observerbara utvecklingen, där allt tyder på fortsatt ökande utvinning och globala utsläpp i flera årtionden framöver.
I Asien fortsätter länderna att bygga sina kolkraftverk – närmare bestämt 2.400 st under de kommande 12 åren.
Kina som är den största energiförbrukaren ökar sina utsläpp med 4,7% år 2018!”

Visst kan man bli sittandes i funderingar kring detta fullkomligt självklara sätt att minska koldioxidutsläppen. Kan inte påminna mig att jag någonsin läst krav eller hört på sådant…

Jag har faktiskt efter dessa ord lite svårt att få mig att ställa mig i kören som hyllar Vingåkers kommun för att de de bytt ut sina (fossildrivna) leasade bilar till eldrivna sådana. Personligen avskyr jag sådana ”manifestationer” som orsakar visst ståhej men som i verkligheten betyder just – ingenting.
För miljön då – men antagligen en hel del för vissa personers välbefinnande – byggt på (huvudsakligen) okunniga människors beundran…

Oraklet i Delfi sa, ungefär, att Sokrates var den visaste mannen i Grekland eftersom han visste att han inte visste någonting. Jag tänker på det och frågar mig om jag själv vet något.
Med att ”veta” menar jag inte kunskap om fakta, till exempel Karl XII:s dödsår, utan om hur fakta lämpligen bör sättas ihop till begripliga tolkningar av världen.

Åter i verkligheten

Så här avslutade jag förra inlägget:
Livet är emellanåt alldeles förträffligt härligt…
Och de orden vill jag verkligen understryka till att gälla de sex senaste dygnen.
Där jag – och Madame – befunnit oss i en ensligt belägen stuga.
Utan tillgång till dator eller tv och med nedkopplade mobiler.
Med timslånga promenader i gedigen skogsmiljö där stigarna vi gick på var överfulla av spårstämplar från djur.

Två ensamma personer, som gillar varandra, och som tycker om att fundera, eller resonera, inte minst då när vi bekände för oss hur lyckliga vi kände oss i den totala bristen på Julstress. Ingen av våra vänner och bekanta visste var vi höll till. Inte heller våra släktingar hade en aning om var vi befann oss.

Att kunna sitta där – i den totala tystnaden och se hur rådjur stilla trippar förbi på tomten i sällskap med harar – där vi satt i mörkret – väckte upp dolda känslor som fyllde oss med – livsglädje…

Sex sådana dygn hinner radera bort massor av skräp som fastnat i hjärnan och de friska skogspromenader väckte upp delar av min tidigare (mestadels) halvslappa kropp där framför datorn.

149 mejl fanns i e-posten varav mer än hälften kunde raderas utan att läsas. Ganska många av de övriga var länkningar till bloggar jag prenumerera på och som jag snabbläste för att få en överblick av deras innehåll.

Dumt nog så gjorde jag även en snabbtitt och hos Aftonbladet, Expressen och Katrineholms-Kuriren. Ingen av tidningarna kunde frambringa minsta förmåga att öka på min tidigare – livsglädje.
Snarare tvärtom…

Misslyckande?

”En som bävar inför ett nyval är Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Anders Ygeman. I Agenda sade han att det vore ett misslyckande för det politiska systemet om svenska folket fick rösta igen.”

Läser jag hos Nyheter Idag – och försöker förstå varför ett extraval kan ses som ett misslyckande.
Misslyckande för vem – i det politiska systemet – undrar jag. Och skakar misslynt på huvudet över att media inte ställer följdfrågor, eller att politikerna tydligt förklarar vad de menar med sina tvärsäkra uttalanden.

För egen del ser jag gärna att ett extraval kommer till stånd – i en förhoppning att valresultatet då blir så pass annorlunda att det lättare går att få till ”vinnare”.
Men anar att jag inte skulle bli så värst mycket mer nöjd av det enär jag antar att vi väljare då (mest) har samma politiker som senast att välja mellan.
Inget som lockar mig…

Blir sedan sittande i små funderingar kring vad jag läser i Kuriren där Helena Edrenius (f d ordförande i barn- och utbildningsnämnden) förklarar att det ”känns jättesurt att ha blivit petad från ordförandeposten”.
Kan jag innerligt förstå.
Däremot får jag andra funderingar kring att hon säger:
”Jag ville absolut vara kvar en mandatperiod till. Det är så många saker som jag och nämnden jobbat fram tillsammans som kommer ge resultat.
Men det kommer ta tid, så det känns jättesurt att inte få vara kvar.”

Där poppar ordet misslyckande upp i funderingarna – med bakgrunden att Edrenius har varit ordförande i nämnden sedan 2015 och att skolorna i Vingåker under den tiden har blivit ”allt sämre” – då menar jag där i första hand de redovisade resultaten i t ex antal 9-klasselever med godkända betyg i samtliga ämnen när de går ut grundskolan.

För egen del är min tilltro till ”de många saker nämnden jobbat fram” synnerligen begränsat – i alla fall vad gäller förväntat resultat.
Den som lever får väl se…

Ett lokalt förbud mot tiggeri får införas i Vellinge kommun, enligt Högsta förvaltningsdomstolen.
Domstolen menar att kommuner själva är bäst lämpade att upprätthålla ordningen i kommunen och definiera vad som är en ordningsstörning.
”De är de som bäst känner till de lokala förhållandena”, skriver domstolen.

Om ett sådant förbud inte införs i Vingåker – ser jag det som ett misslyckande…

Planeringsvillor…

Ordet i rubriken finns i den synnerligen läsvärda boken ”Tänka snabbt och långsamt” och finns i ett kapitel som beskriver hur svårt det är för oss människor att göra ekonomiska prognoser. Eller om du vill – hur lätt vi har att göra fel.
Texten får mig att rysa lite grand – men också få viss förståelse för det ekonomiska utfallet för Tennisparken.

Författaren Daniel Kahneman (som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne) skriver bl a så här:
”Exempel på hur planeringsvillor ställt till det finns det gott om, både för enskilda personer, stater och företag. Den kusliga listan är hur lång som helst”.
Och så får vi ta del av några fall. Som:

”I juli 1997 beräknades den nya skotska parlamentsbyggnaden i Edinburgh kosta 40 miljoner pund. I juni 1999 hade budgeten för byggnaden stigit till 109 miljoner pund. I april 2000 införde lagstiftaren ett ”kostnadstak” på 195 miljoner pund.
I november 2001 begärdes en uppskattning av ”slutkostnaden”, som då sattes till 241 miljoner pund.
Den uppskattade kostnaden steg två gånger under 2002 för att i slutet av året stanna på 294.6 miljoner pund. Under 2003 steg den ytterligare tre gånger och var i juni uppe i 375,8 miljoner pund.
Byggnaden stod färdig 2004 till en sammanlagd kostnad av cirka 431 miljoner pund.”

Kahneman ger fler exempel vilka samtliga pekar på liknande ”tokigheter” – och han skriver:
”Planerarnas och beslutsfattarnas optimism är inte enda orsaken till att kostnaderna skjuter i höjden. Leverantörer av kök och vapensystem erkänner villigt (men inte för sina kunder) att de normalt drar in de största vinsterna på tillägg till den ursprungliga beställningen.
Prognosernas dåliga träffsäkerhet beror i de fallen på kundernas oförmåga att föreställa sig hur mycket deras pretentioner kommer att växa med tiden.
Det slutar med att de betalar mycket mer än de skulle ha gjort om de hade gjort upp en realistisk plan och hållit fast vid den.”

Bäste läsare – nog kan man få tankarna att hamna hos Tennisparken när man läser sådant? Och i alla fall – mina – snubblar vidare och passerar (med en liten rysning) Slottsskolan som är under byggnad.

Och undrar om ”KF har infört ett kostnadstak för bygget och vad KF beslutar när det taket har passerats?”
Och – hur (och av vem) det i så fall ska betalas…

Vandrande tankar

När jag läser vissa små stycken i artikeltexter texter – händer det ofta att mina funderingar hoppar till ”tankar” som förvånar mig. till mig
Jag brukar skylla ifrån mig med att tänka jag kan inte styra det”.
Nyss läste jag en krönika  fokus som har rubriken ”De små siffrorna spelar roll”.
Journalisten Jon Åsberg skriver om BNP och om en föreläsning han lyssnat på.
Även om regeringen påstår att ”läget är gott och det går bra för Sverige” håller inte de ekonomiska experterna med om den saken.

OK – tillväxten har varit ganska stabil den senaste perioden”, skriver Åsberg, men fortsätter med att ”kakans storlek är egentligen bara intressant om man också vet hur många som ska dela på den”.

Jag gör det lite lätt för mig och pekar på uppfattningen att då vi blivit betydligt fler ”medborgare” i Sverige på kort tid så är ökningen per person inte mycket att skryta över.

Ekonomiprofessor John Hassler ger råd över hur vi kan få fart på tillväxten.
Åsberg skriver:
”John Hassler efterlyser för sin del enklare och effektivare skatter, höjd produktivitet i den offentliga sektorn, en reformerad arbetsmarknad och ett utbildningssystem i världsklass.
Oavsett problemens rötter så är den svaga ekonomiska utvecklingen dålig för landet och alla som bor här.”

Det var där någonstans mina funderingar gav sig ut på egna strövtåg.

Höjd produktivitet i den offentliga sektorn?
Jo då, klart att mina funderingar hamnade i Vingåker och vad kommunen skulle kunna göra för att bli mer produktiv.
Så här skriver Kuriren:
I barn- och utbildningsnämndens sista sammanträde för året föreslogs besparingar på närmare 2,5 miljoner inom förvaltningen. I budgetförslaget föreslås det att 1 500 000 kronor sparas på läromedel och förbrukningsmaterial, 457 000 kronor på kompetensutveckling och 558 000 kronor på inventarier av mindre värde.
Utöver det föreslås nämnden att se över om någon verksamhet kan läggas ned samt vilka andra neddragningar som kan göras för att komma inom budgetramen.

Är det att bli mer produktiv? Frågar jag mig själv utan just tycka att jag har något bra eget svar…

Apropå skolor:

– Ett utbildningssystem i världsklass?
I Vingåker?
Nä – du får inte veta vad jag tänkte där…

Inte ens när jag läste i Kuriren:
Enligt Helena Edrenius (S), ordförande i barn- och utbildningsnämnden, kommer inte verksamheten påverkas.

Jag förmodar att Edrenius då menar verksamheten inom utbildningsnämnden

KOMMENTAR

Helt rätt Bjarne,
det egna ”kontoret” brukar vara det sista man vill dra ner på.

Man har ju redan tidigare annonserat att 2019 kommer att bli ett surt år med tanke på det mindre goda resultatet under 2018. Inte förvånande att man tänker ta igen  en del av det underskottet under 2019 års verksamhet.

Inbesparing på läromedel brukar innebära färre nya böcker som ersättning för gamla och den tekniska utrustningen får bli vad den redan är. Att spara på förbrukningsmaterial kan många gånger ta sig ett gnidigt uttryck och skapa missnöje.
Inga åtgärder som påtagligt ökar trivseln i skolan.

Att minska på kompetensutveckling är oroande oavsett om det avser lärare eller den egna personalen. Båda kategorierna behöver utvecklas för att se fram mot nya mål.

Att se över om verksamheter kan läggas ned är definitivt inget som ger positiva signaler utan kommer snarare att generera sura uppstötningar.
Åke