En örfil riktad till…

…ja, vem ska jag peka på? Kanske en stor del av svenska folket? Nja, tänker jag sedan – men åtminstone dagens politiker på riksplanet.
Henrik Jönsson, (video på Youtube) pratar om ”Svenska-  storhets- och andra vansinnen” dvs svensk  EXCEPTIONALISM.

Exceptionalism kan sägas vara en underdiagnos till storhetsvansinne, och tar sig uttryck i form av en övertro på att de värden och idéer man själv företräder är så överlägsna att alla andra borde anamma dem för sitt eget bästa – och om de inte gör det är det antingen för att de ännu inte förstått, eller inte klarat av det.

Det är inte bara Bibeln som skrivits om – och fått ett modernare språkbruk – utan snart även vår kära nationalsång ”Du gamla du fria”.
Där kommer, enligt vad en förhandsinformation antyder, snart att stå:
”Vi lever på minnen av fornstörda dar”

Ångest?

Det synes mig vara så att det är många människor som framhåller att de känner ångest. Av de mest skilda slag. Det som är mest ”inne” nu för tiden, rent av trendigt, verkar vara att stoltsera med sin ”klimatångest”.
Och att därtill bedyra vår svenska 16-åring, Greta, sin fulla beundran.
Båda sakerna är mig personligen fullkomligt – likgiltiga.

Ångest ligger inte för mig att få/ha, men jag kan känna en liten gnutta oro över den nära framtiden här i Vingåker när jag i dag i Kuriren läser vad Robert Skoglund, Socialnämndens ordförande, säger:
– Det som är svårigheten för oss är att det inte finns så mycket pengar i den kommunala kassan. Det tenderar också att bli mindre med pengar hela tiden att fördela i kommunen.

Om du läser om den sista meningen igen och lägger till dina kunskaper (?) om att ”allt blir dyrare i framtiden”, förutom att ”våra krav på kommunen” hela tiden också stiger – så

Jag skriver det snällt – – är jag starkt benägen att tro att (allt för) många i Vingåker inte bryr sig ett sk-t om det – så länge det är bra program på tv…

Jag själv, som är i den lyckliga belägenheten av att inte inneha tv, kan därför unna mig lyxen att ha tid över för stunder till –  funderingar – över saker som:

”Jag undrar jag, hur våra lokala politiker ska klara den saken – med kanske tvingande nedskärningar i omsorgen och skolans verksamhet?”

Och kan inte komma förbi min fundering om hur det skulle bli om kommunen börjar redovisa rejäla underskott de kommande åren. Jag tänker mig då i storleksordningen 10-15 miljoner kronor.
Kan man då tänka sig att kommunens anställda, lärarna m fl skulle kunna tänka sig godkänna en lönesänkning på – låt mig få ta till 10 procent – för att rädda upp situationen?
Efter en snabb sidojämförelse med vad vi medborgare förväntas stå ut med för – att rädda klimatet.
Nej – det kan man (jag) inte tänka sig.
Men neddragningar i den kommunala servicen kan jag tänka mig.

Från vännen Åke kommer ett mejl:
Hm, ibland känns det extra skönt att vakna upp och veta att man är oavsättlig som pensionär och kan sätta sig på läktaren och beskåda spektaklet.

Det började med…

…en hårdmacka med Västerbottenost på. I sällskap med glas kall ”röd” mjölk.
Jag, som mestadels i livet varit synnerligen förtjust i att jobba, vilket, tror jag till mycket beror på att jag varit ”egenföretagare” – eller kanske jag ska beskriva det som ägare av (flera) mindre företag med som mest sex anställda.
Men numera gläds jag storligen över att ha möjligheten få sitta lite stillsamt så där och känna hur livet passerar i lugnt och trivsamt tempo.
När jag skriver de orden känner jag hur angenäma minnen viskande passerar och skapar en stunds fundering till varför jag har så lätt att njuta av småsaker…

Försynen har varit mig nådig – som kan få mig så lätt att falla i ett läge av stor njutning – som av att knapra i mig en hårdmacka med ost – och ett glas mjölk.
Och hamnar i en stunds debatt med mig själv i hur jag ska tyda att jag så lätt är att förföra (få att känna njutning, samhörighet, entusiasm) och om jag ska se det som positivt eller negativt.

Njutningen av ostmackan måste tvärt ha avtagit, konstaterar jag, enär jag plötsligt började fundera lite över våra lokala politiska partier och deras eventuella försök (förmåga) att förföra mig.
Den är noll!

På lika sätt som att jag inte förförs ett dugg av matförslag som försöker väcka min aptit med saker som ”när- eller krav- eller ekologiskt odlat” – förmår några av våra lokala politiker med sina ”trist förpackade löften” väcka upp en lust att ge dem min röst.

Ber om ursäkt för att tjatar om det igen – men inte lockas jag till besök hos restaurang som redovisar för mig att de (minsann) har installerat ny synnerligen miljövänlig diskmaskin i köket, eller att de (minsann) ha installerat halkfritt golv i köket med omsorg och personalen som jobbar där. Och kaffet de serverar (minsann) är Fairtrade-certifierat och att personalen (minsann) har kollektivavtal.

Du förstår säker hur jag menar – det är andra saker – som de med sina argument får mig att tydligt känna att här väntas någonting ljuvligt om jag besöker dem…
Jag går ju dit för att få – njuta. Ha en god och trevlig  stund – inte då bara av maten utan även av den trivsamma miljön.
Inte för att bli mätt på ekologiskt odlad mat.

Och så åstadkommer de någon slags berättelse som får mig att känna så – och bli en förväntansfull kund.

Man kan ju, om man inte är som jag, tycka att det är skillnad på vad en restaurang erbjuder och lokalpolitik. Det får du väl – men jag tycker inte så.
Och den största anledningen till att jag tycker så är nog att de (lokala politikerna) på intet sätt förmår ge mig  – en berättelse som får mig att kunna se, känna, ana, ge mig hopp om, att där – om de får min röst – att jag som Vingåkersbo kan föreställa mig några ”framtida ljuvligheter”.

Det är synnerligen svårt att väcka upp lustkänslor hos mig med enbart torr information. Däremot kan jag lätt fångas av den om den serveras mig (inbakad) i form av en ”god berättelse”.

Får jag ge några exempel? Tack.
1 – Du känner ju till att en sträcka längs ån är avstängd – på grund av rasrisk.
Det har kommunen meddelat oss ortsbor på ett sätt som får en puss av moster att framstå som lockande.
Där skulle  – en sån som – Jag lätt ha kunna åstadkommit en berättelse som med sin ”personligt berättande” text skulle ha förklarat; varför det har hänt, vad som behövs för att laga det och varför det tar så lång tid innan det blir gjort.
Och – hur lätt som helst – skulle min text ha kunnat få dig att vilja sända blommor till kommunhuset för att visa din tacksamhet för deras omtänksamhet.

2 – Du känner förstås till hur Läppeborna har kämpat för att få fartkameror vid de stora genomfarterna. OK, hur har vi då fått ta del av detta? Jo, genom ett jämrans gnällande och deras klagomål åt olika håll – som de ansett vara ansvariga för senfärdigheten.
Trist som en fiskpinne på en Nobelmiddag.
En sån som Jag – skulle förstås hur lätt som helst – ha kunnat få till en berättelse om Läppebornas situation och oro – som fått dagens Greta med sin ångest – att framstå som direkt mesig.

Skolan då? Du, jag kan fabulera och småljuga lite hur lätt som helst – men där skulle min förmåga inte räcka till för att kunna åstadkomma en medryckande positiv berättelse…

Jodå, klart jag överdriver, lite då, och vad jag skriver ska till viss del tolkas som ironi. Men nog vill jag tycka att kommunens politiker och tjänstemän missar ytterst goda möjligheter att vinna ortsbornas varma förståelse för sitt viktiga arbete.
(Och att vinna möjligheten till att utses till landets bästa kommuntidning m m)

För att jag inte ska glömma att ta med det – det kan inte kommunen – inget av våra lokala politiska partier (heller) åstadkomma.
Och – en smula elakt – de kan inte och begriper det inte heller. Fördelen alltså.

Så ber jag att få avsluta berättelsen om en ostmacka med att citera vad professor Torbjörn Fagerström berättar:

”Att skriva är att vilja berätta en intressant historia – åtminstone för mig.
Glädjen att formulera mig och att leka med orden, men också söka vägar att säga något intressant på ett roande sätt, driver mig när jag slår mig ner vid ordbehandlaren.
Normalt vill jag att den historia jag berättar även ska ha något djupare syfte än att bara roa, den ska även oroa, stämma till eftertanke, eller ge en insikt eller ett nytt perspektiv.”

Det behöver man inte vara professor för att vilja, eller kunna – men man måste ha – lust.

Lite om alternativa media…

Tror jag att den här texten kommer att handla när jag börjar skriva, väl medveten om att mina tankar rätt vad det är har gått egna vägar…
Nåväl – i vänsterspaltens svarta platta (www.nattgöken.se) finns rubriken ”Mediasnack” och där kan du läsa en text som handlar om ”olika sorters journalister” där de ”fina” finns hos (jag skriver) PK-tidningarna och de ”fula” finns hos alternativa media.

En text jag hoppas att du och många till vill ta del av. I en förhoppning att du bättre ska förstå spelet (kampen) mellan de goda och de onda.
För att vara helt klar – jag själv hoppas de ”onda” vinner…

FÖR – du skulle aldrig i t ex Kuriren (som själva anser sig tillhöra de fina) få läsa en text som skriver så här:

”Denna svenska nyandlighet, som går ut på att tvinga den medelklass som står på egna ben och klarar sig själv att finansiera svenska politikers omogna och orealistiska hugskott om att inrätta ett mångkulturellt paradis i Sverige, påminner inte bara om kortlivade, fanatiska kristna väckelserörelser utan ännu mer om det sovjetiska experimentet att skapa en Ny Människa som skulle inrätta ett kommunistiskt lyckorike på jorden.

Tror du att det är mer sannolikt att Sverige hittar en framtida guldvinnare i slalom i vilket gymnasium som helst än på skidgymnasiet i Järpen? Skulle inte tro det. Men sådant tror de härskare som styr Sverige.
Åtminstone beter de sig som om de trodde det. Dårar. Jag kan inte föreställa mig någon annan förklaring än att de byggt ett helt samhälle där de belönar sig själva och sina kumpaner med sinekurer genom att på skattebetalarnas bekostnad låtsas vara pånyttfödda Jesusar.

Att leka Jesus med andras pengar är bedrägeri och taskspel.”

Den som skriver så är Patrik Engellau hos bloggen DGS (Det Goda Samhället)och som har betydligt fler läsare än Kuriren.

Det beror säkert på att allt fler medborgare vill få ta del av intressanta tankar än ointressant och jolmig ”finjournalistik”.
Konstaterar jag att mina tankar vill att jag ska skriva…

Gillar du sossar?

Det är väl OK, får man väl anständigtvis framhålla.
Men man behöver ju inte gilla allt vad de har för sig – tänker jag – efter att ha läst vad Rebecca Weidmo Uvell, berättar i sitt – dagens inlägg.
Och allt vad S-människor har för sig kan väl heller inte sägas platsa under ordet – anständigt.
Men det finns S-ministrar som i alla fall gillar det…

Varför inte tvärtom?

Jag har ju sagt det förut – jag har fördomar – och det är kanske mot dem jag lutar mig mot när jag ser den reklambilden. Och frågar mig:
”Varför är det helt osannolikt att det skulle kunna vara tvärtom?”
Då menar jag – att det skulle vara kvinnan som skjutsar mannen på bagagevagnen.



Innan jag släcker ner…

Varierat utbud ska locka fler till slottet
När Säfstaholms slott är färdigrenoverat och öppnar igen för allmänheten hoppas kultursamordnaren Ulrika di Martini Brakel att det ska upplevas som mer lättillgängligt för allmänheten.

I artikeltexten läser jag:
– Anledningen till att vi går ut till medborgarna är att det finns många Vingåkersbor som aldrig har besökt sitt slott, säger di Martini Brakel.
Jag själv tillhör väl inte den gruppen så där alldeles exakt men under de år jag bott i Vingåker har jag besökt slottet tre gånger om jag nu minns rätt – där en av gångerna var för att där skulle hållas en utfrågning av de lokala politikerna i något ämne jag glömt.
De andra två gångerna minns jag inte alls varför jag kom på besök…

Blir sittandes i funderingar om  jag ska erkänna för mig själv att ”jag är en ogin trist jävel med allt för höga krav på vad jag vill besöka för erbjudna upplevelser.”

Jo, så är det nog – och minns att jag tidigare skrivit på göken att kultur som är av lägre kvalitet än Rijksmuseum i Amsterdam (för att ta till en liknelse) har svårt att locka mig som besökare.

Nå, riktigt så ”illa” är det inte – i alla fall inte om det handlar om vackra engelska slott och trädgårdar…

Jag hamnar i någon slags beundran för de entusiastiska personer som nu vill att fler ska komma på besök till slottet. Jag unnar dem framgång.
Och läser i Kuriren:

Variationen i utbudet ska bidra till att fler lockas dit, hoppas Ulrika di Martini Brakel.
– Man ska kunna säga ”vi går till slottet”. Några kanske vill se utställningen, någon kanske måla i en av verkstäderna, hänga i parken eller äta lunch.

Jo, det ska tydligen bli så att där ska öppnas restaurang och café.
Vem som nu ska driva dessa.Och få dem lönsamma.
Samma som i Tennisparken?

Nå, det som fick mig att börja skriva var när jag läste att:
Den 26 mars kommer Ulrika di Martini Brakel tillsammans med upplevelsesamordnaren Elin Pettersson att stå utanför Ica i Vingåker för att lyssna till Vingåkersbornas synpunkter och idéer.

Oj – Upplevelsesamordnare, har kommunen en sådan, och dessutom en kultursamordnare – tänkte jag först  – innan jag i mina tankar hamnade i vad jag skulle våga tro att det kan komma att leda till för nyttiga svar där vid Ica som kan locka fler besökare.
Jag själv skulle inte kunna bidra med något vettigt eftersom jag finner ämnet vara lika besvärligt att svara på som ”Hur smakar mjölk?”
Vin, däremot, kan jag ge något tydligare svar om.

Tja, sa jag till mig själv, jag får väl masa i väg mig till slottet sommaren 2020 när det restaurerade slottet öppnar igen.
Man ska alltid vakna nyfiken – tänkte jag lite snabbt innan en erfaren kunskap passerade ”Det är ett säkert tecken på en tidning i svårigheter när den börjar fråga sina läsare om vad de tycker att tidningen ska skriva om”.

Ska jag kunna tänka mig bli återkommande besökare på Säfstaholms slott vill jag nog komma dit och – varje gång – bli överraskad…

Vilket jag skulle bli om där t ex erbjöds en sammankomst där Johan Hakelius berättade/kåserade om hur han ser på ”det här med att göra tidning”.
Allt medan vi åhörare smuttade på det glas vin som ingick i biljettpriset…

(NEJ – bästa upplevelsefolk – det blir inte alls ”lika bra” med chefredaktören för Kuriren och kaffe. Det är som att ändra från att en mästerkock kommer och underhållande berättar om ”det här med att ordna en Nobelmiddag” till en som förklarar så här gör jag min goda köttfärssås gjord på närproducerade ingredienser)

Plan B…

Om du inte orkar med ännu ett inlägg om klimatet så ska du inte läsa det följande.
Om det då möjligen inte är så att du är en sådan person som njuter av att få läsa  lite begåvad ironi.
En som kan åstadkomma sådant är Patrik Engellau som unnar sig att skoja lite med ”klimatfolket” – ska läsas som ”de som oroar sig”…

Engellaus text börja så här:

”Jag värnar om välutbildade människor eftersom det i allmänhet är jag som i egenskap av skattebetalare har finansierat deras meritlista. Jag vill inte att min investering ska gå om intet till följd exempelvis av naturkatastrofer eller bara av ren oförsiktighet.
En av Sveriges mest välutvecklade kunskapsindustrier består av alla dem som forskar om klimatet.

Jag fruktar att klimatforskare lever farligt. Det är inte alls omöjligt att temperaturerna börjar gå ned som de gjorde under perioden 1940 till 1970.
För klimatforskarna vore detta just en naturkatastrof.
Om de inte lyckades skrämma folk med avkylning i stället för uppvärmning skulle nog de för forskningen och för forskarnas överlevnad så viktiga statliga anslagstilldelningarna ganska snart torka in.
Det är detta jag oroar mig för ty i så fall skulle ju min investering i deras avancerade utbildning vara helt förfelad.
Därför har jag utarbetat en Plan B att iscensätta vid en sådan tragisk händelse.”

Om du av detta blir nyfiken på Engellaus plan B så klicka på länken ovan – och ta gärna del av kommentarerna till texten.

Du, när du ändå håller på och läser om klimatet – varför inte också ta del av vad Sveriges främste klimatforskare, professor Lennart Bengtsson skriver med anledning av de galenskaper som sprids av klimatdomedagssekten och hela dess svans inom det historielösa svenska etablissemanget. Ytterst läsvärt!

Likgiltig eller oumbärlig?

Rubriken poppar upp hos mig denna morgon efter en vid frukostkaffet ha börjat fundera över den stora skillnaden mellan Kuriren och de alternativa media jag tar del av.
Då jag vet att jag har en benägenhet att bli en smula (?) långrandig när jag skriver ska jag bums övergå till att ge en förklaring till rubriken.
KKuriren.se är den som får står för ordet – likgiltig.
DGS (det goda samhället) är ett av de alternativa media jag med glupande intresse kastar mig över varje morgon
Kanske mest av den anledningen som Patrik Engellau beskriver i sitt inlägg idag:

”Mottot sedan start har varit ”Här skapas samtidens självförståelse”. Det har jag hittat på eftersom jag vill befinna mig i sällskap som gillar att undersöka vad som sker i den ständigt föränderliga tillvaron och som inte räds att betrakta och utforska den verklighet som ständigt på nytt formerar sig inför våra ögon.
(min fetmarkering)
Men självförståelse betyder inte bara att begripa det som förestår utan också, och kanske ännu mer, att förstå det som är. Möjligen har vi en ännu större uppgift på den punkten med tanke på hur oskickligt de stora svenska standardmedia hanterar det uppdraget. Jag plågas ständigt att behöva utsättas för den ensidiga och haltande omvärldsbevakning (Vingåkersbevakning) som de stora drakarna (läs Kuriren) presterar.”

Jag prenumererar på kkuriren.se, det kostar mig 99 kr i månaden för att få ta del av ett material som jag till 95 procent är helt ointresserad av. De övriga 5 procenten innehåller enstaka gånger – för mig – intressant information.

Till DGS (som vem som helst kan läsa gratis) donerar jag 100 kr varje månad och får då ta del av ett innehåll som 100 procent intresserar mig. Som får mig att fundera över tillvaron – vilket (anser jag själv) gör mig till en mer förstående (där var det nära att jag skrev ”bättre”) människa.

Jo, jag funderar på om jag inte ska avsluta prenumerationen på Kuriren och så öka min donation till DGS till 200 kr i månaden…

Jag tror att du en aning lättare kan förstå vad jag skriver om du läser vad Johan Croneman skriver i en krönika i DN – men även om tar del av hela den text Patrik Engellau skriver i länken ovan:
Det klargör tydligt en – skillnad.

I alla fall för oss som bryr sig…

Tankehopp…

…är en åkomma jag har fått med mig från någonstans. Kan väl inte skylla alla  mina märkliga egenskaper på min norskfödda mamma –  men i just den frågan är jag mer benägen att tro att alla de konstiga/märkliga Vingåkersbor jag träffat har en del skuld i hur mina funderingar går…

Läste just (i GP) en artikel med rubriken ”Fantastiska innovationer kommer inte på beställning” där det en bit ner i artikeln det står så här:

”Utnyttja forskarsamhällets enorma potential och låt människors inneboende lust att söka ny kunskap driva utvecklingen framåt! (min fetmarkering)

Fri forskning krävs inte bara för tillkomsten av nya produkter och nya företag utan också för kompetensförsörjningen. Näringslivet och offentliga sektorn ställer i dag höga krav på medarbetarnas kunskaper inom allt från naturvetenskap till humaniora.
Därför måste dagens studenter, morgondagens nyckelpersoner, få bästa tänkbara utbildning.”

Hur kan någon som läser den här artikeln – inte – i sina tankar – hamna i Vingåker?
Frågar jag mig själv och gungar missmodigt på huvudet när jag inser att det är nog bara är jag som har den åkomman…

OK, jag lovar, jag är helt nykter – men är det inte så att man lätt kan få för sig att Vingåker kunde vara en ännu bättre plats att bo på? Lite – väl – då?
OK – jag har i alla fall den åsikten och hamnade i funderingen – det kanske inte behöver vara några fantastiska innovationer vi pratar om – men i alla fall rejäla tankehopp vad det gäller innovativt nytänkande.

Som väl heller inte kommer på beställning, tänker jag och hamnar i ett sinnesläge som skulle kunna beskrivas som en aning – dyster.
Men, varför inte (frågar jag mig själv), efter att igen ha läst första meningen där uppe och ändrat den till:
”Utnyttja våra lokala politikers, (och kommunens anställdas) enorma potential och låta deras inneboende lust till nytänkande – driva kommunen utveckling framåt.”

Och kommer på att jag fortfarande känner mig lite dyster efter att ha skrivit ner de orden och suttit tyst och funderat en stund över vad jag just skrev…
DET – skyller jag absolut inte på min mamma!

Du minns kanske att kommunen har begåvats med elva eldrivna personbilar i stället för de tänkta två. Clemens tror sig veta hur det gick till.
”Det fanns en lista där de intresserade kunde boka en elbil genom att markera med ett lodrätt sträck. Den förste drog ett sträck, den andre likaså – intill det första.
Ingen mer ville ha elbil.
Två nedåtgående streck (II) intill varandra blev då för den ansvarige beställaren – elva…”