Vi når inte ut

Kanske en sak jag delar med Socialdemokraterna, funderar jag, när jag i Kuriren läser att:
Jimmy Jansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, i en kommentar i Eskilstuna-Kuriren till Socialdemokraternas besvärliga opinionsläge säger:
– Vår största konkurrent är soffan. Många har inte bilden klar för sig vad sossarna har åstadkommit och där har partiet på riksnivå mer att göra när det gäller att kommunicera det.

Nja, nu menar jag inte att soffan är min störste konkurrent utan kanske även mitt problem är att jag inte ”når ut” – i Vingåker som jag kan önska.

Kuriren skriver också i sin ledartext:
”Kommentaren följer vanlig socialdemokratisk mall: Om vi bara blir bättre på att visa vår politik kommer väljarna till oss.”

Kanske samma för mig – som ju inte ”gör reklam för min blogg på minsta sätt”.
I mitt fall kanske mer förståeligt – eftersom jag inte strävar efter makt – eller pengar…

Nåväl – klart att jag blir sittandes i små funderingar om hur det är i Vingåker och våra lokala politiska partier då. Hur kommer de nu att agera för att nå ut?
Som vanligt, förmodar jag.
Och hamnar i en kort stund av ”hybris”  (förhävelse, högfärd, högmod) när jag tänker lite över orden ”som vanligt” som visar att jag inte kan tänka mig att något parti kommer att våga sig på några nymodigheter i sin marknadsföring av sig själva – som att t ex ta kontakt med mig för en vänlig pratstund om sina planer för framtiden. I förhoppning att jag ska ge plats för mötet i ett inlägg.
Jag kan emellanåt känna en anings förvåning över hur tyst det (fortfarande) är på/från ”Floskelfronten”.

En förvåning som tämligen snabbt tynar bort då jag kan mumla till mig själv: ”Det spelar nog ingen roll för kommunvalet i Vingåker där de flesta kommer att rösta som tidigare”.
Vilket nog tyder på att jag inte tror att där finns någon/några stora frågor – viktiga för väljarna i kommunen – som skulle kunna åstadkomma någon slags väljar-uppror. Du förstår säkert vad jag då menar med det ordet.

 

7 juni 2018

Bland mina mindre goda sidor finns den egenskapen att jag jag gärna ”vill hjälpa dem som jag tycker borde få min hjälp”.
Oftast – lika populärt som att föreslå pölsa på en Nobelmiddag.
Vet jag ju om egentligen – men det hindrade mig inte att i ett mejl ge tips till ett av våra lokala politiska partier.
OK – de nobbade mitt förslag om pölsa…

Vilket inte, så här i efterhand, inte förvånar mig det minsta för de och jag har olika syn på vad vi tror kan locka väljare. Och i deras fall då – förstås fler än vid förra valet.

Hur som haver – där i soffan dök tanken upp att ”inget parti kommer att i sina vallöften kunna erbjuda någonting i form av nytänkande utan kommer nog mest med det gamla vanliga”.

Faktiskt – det finns många som anser att jag har ”livlig fantasi”. Om det nu är så vill jag meddela att den inte räcker till för att kunna komma på den minsta tanke om vad något av partierna skulle kunna formulera som det kommande kommunvalets USP (Unik Selling Point) – det där märkliga extra som gör att man får de flesta rösterna. I politiken då…

Alla värnar ju om skolan, men inget kommer i sina vallöften att beskriva vad som skiljer deras ”värnande” från de andra partiernas värnande. Och ingen kommer heller att visa på minsta lösning på hur skolorna snabbt kan förbättras.
Vill jag förmoda…

Äldreomsorgen, miljön osv – vad du än räknar upp så kan du vara säker på att samtliga partier tillhör gänget som ”högt värnar om just det”.

Du kommer sannolikt att se några få skillnader bland vallöftena där små struntsaker, som på intet sätt kommer att få väljarkåren att, av otålighet, ligga sömnlösa dagarna före kommande val.
Fartkameror i Läppe, fria kläder till någon namngiven grupp, kommunen ska köpa närodlat – och liknande storheter som partierna tror ska få väljarna att strömma till vallokalen.
Jag tror dock, som sagt, att de mest att de kommer att rösta som vanligt

Och det märkliga är att jag tror att väljarna just inte bryr sig så mycket om kommunvalet och vad partierna där erbjuder som valfläsk.
Mindre märkligt är väl att jag är en av dem…

Närodlat är det alltid bra?

Är det så säkert att allt som är närodlat, som av något gudomligt beslut, alltid är en fördel/bra? I så fall för vad eller vem?

Vad gäller närodlade grödor verkar den viktigaste fördelen vara att det innebär minskade transporter. Vilket då ska tydas ”är bra för miljön”.

Närodlat, närproducerat, lokal mat. Det låter tryggt och bra, klimatsmart och småskaligt på något sätt. Men vad står det för? Någon enhetlig definition finns inte. Hur nära är nära? Och nära till vad?

Varken Livsmedelsverket eller Konsumentverket har ett svar på den frågan, och Jordbruksverket konstaterade i en rapport 2010 att det helt enkelt inte finns någon allmän definition av begreppen. När man har frågat ett antal personer från olika organisationer vad närodlat och närproducerat är för dem svarade de flesta att det åtminstone ska vara produkter från samma region där man köper dem.

Bondens egen marknad, en förening för lokala producenter, är den enda som har exakta krav: Högst 25 mil från marknaden får det som säljs vara odlat eller producerat.
(skriver tidningen Råd&Rön)

Det kanske kan vara intressant att veta att begreppen närodlat och närproducerat innebär inte att särskilda miljökrav ska vara uppfyllda.

Kan man då ha miljökrav på lokalt producerad politik? Får jag väl tänka vidare på, men nog ska vi väl kunna ställa som absolut krav att den är sanningsenlig?