Jag – en usel människa…

… inte jämt men tillräckligt ofta för att jag ska finna viss njutning av det.
Den vändningen hade nog inte väntat dig…

Men, just denna fredagsmorgon har jag under en kort stund frossat i – skadeglädje.
Vilket fått mig att sätta rubriken i vetskap om min uselhet…

Dock – läser i Kuriren om en klurig person som borde skrämma skiten ur vilken miljöprofet som helst.
Kuriren berätta om innovatören Mats Hedman som ”Nu har patentsökt ett avgassystem som minskar koldioxidhalten i luften, till och med minusutsläpp möjliggörs”.

Om Hedmans teorier – som nu (skarpt) testas vid Lunds tekniska högskola blir som förväntat skulle resultatet kunna bli vad Hedman säger i Kurirens artikel:

– Idén är busenkel, koldioxiden, värme och vatten har vi redan. Klorofyllet finns att köpa och går att tillföra i finfördelad form. Det röda ljuset är det viktiga ljuset och det går att använda röd laser i den processen. Det röda spannet i ljusspektrat är det viktigaste för processen. Tanken är att klorofyllet ska tumla runt tillsammans med koldioxid och vatten i rött ljus. Spill som blir är bland annat druvsocker som i sin tur kan användas som näring.

– Kan vi åstadkomma detta praktiskt innebär det att vi inte längre tillför koldioxid till atmosfären. Om vi dessutom använder fossilfritt bränsle skulle det innebära att vi tar bort koldioxid ur atmosfären. Detta innebär minusutsläpp, med den här lösningen, säger Hedman. (min fetmarkering)
(patentansökan är gjord)

Det är när jag läser detta som jag njutningsfullt lutar mig tillbaka i kontorsstolen och ser framför mig att Miljöpartiet (och övriga galningar som inte vet det här) att de starkt och ljudligt kommer att propagera för:
”Kör mer bil – det är bra för klimatet”

Jodå, jag har just satt en flaska champagne på kylning…


PS
– jag är inte bara en usel människa, kom jag att tänka på vid lunchen där jag intog ett glas mjölk, utan också säkerligen en person med förvånande, rent av förvirrade tankegångar.
Läste på mjölkpaketet ”Din färska svenska mjölk” vilket gjorde mig smått förnöjd. Tills det någonstans under håret surrade till en aning av –  ”kreativt tänkande”

Och när sådant händer mig hamnar jag nästan jämt i – politiken. Som är en angelägenhet som (tycker jag) är ännu mer förvirrande än mig själv.
Politiker är något av mästare på att blanda ihop saker, eller hur jag nu ska beskriva det. De tar till märkliga argument som de – som bevis för att vad de försöker lura i mig – använder för att förstärka de åsikter de själva driver.

OK – så tänker jag mig att jag som dansk mjölkleverantör vill slå mig in på den svenska marknaden (Skåne då till att börja med) och vill med solklara argument övertyga skåningarna om den danska mjölkens överlägsna – kvalitet/fördelar – som i skrivande stund skulle bli ungefär så här:
Det danska folket har i övertygande många undersökningar tilldelats epitetet – ”världens lyckligaste folk”.
Du – de dricker dansk mjölk…

Nå, det skulle förstås aldrig påverka en skåning – eller en som är halvnorsk – men säkerligen många andra i Sverige.
Använder jag som argument för följande ord – men så ser det också ut som det gör i vårt land…

I sällskap av ett glas vin…

…i den sena onsdagskvällen kan ju sluta lite hur som helst – i alla fall om man inte har något speciellt för sig. Annat än att njuta av den tysta kvällen som ger tankarna fritt fram att virvla runt som de vill.
Du – livet kan just inte bli så mycket skönare en februarikväll i Vingåker – i alla fall inte på Marknadsvägen 5 där jag bor…

Så smög sig in en liten irritation, jag kom att minnas att jag tidigare i dag läste en artikel i någon tidning där Stefan Löfven var medelpunkten i texten. Nu kanske det inte är direkt ordagrant men Löfven yttrade något i texten om att han inte ville ha med SD att göra då ”Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen”.

Om det vet jag inte så mycket annat än att jag har – till leda – hört andra politiker påstå samma sak.
Vilket jag för ingen del bryr mig om – SDs rötter alltså – eftersom jag anser det i så fall var för så länge sedan att det är preskriberat och att jag huvudsakligen  bryr mig om vad våra riksdagspartier erbjuder för tankar om framtiden.
Jag har den – tydligen – märkliga uppfattningen att det mera kommer att påverka min framtid än vad SD var i slutet av 1900-talet.

Försöker komma på om jag också låter mig påverkas av dåtiden. Kommer först inte på något viktigt alls men snuddar i alla fall vid tanken att ”kan det vara det där med att SJ tidigare körde med (dessa miljövidriga) ånglok som numera får mig att i största möjliga mån undvika att ta tåget i stället för min bil?”

Tja, kanske. För – varför skulle jag vara annorlunda än Statsministern när det gäller att ha grumliga tankar…

När symboler får ersätta verkligheten…

God morgon bästa läsare – eller kanske det redan är god förmiddag för dig som är mer morgonpigg än jag…
Hur som haver, rubriken har jag kopierat från DGS där Lennart Bengtsson skriver (som jag anser) är en intressant text att ta till sig.
Det handlar om klimatpolitik och symboler. Där Bengtsson en bit ner i sin artikel skriver.
”Minst lika vanligt och viktigt är det att bedriva en symbolpolitik. Medialt sett är detta nära nog lika viktigt som riktig politik. Det är speciellt vanligt när det gäller klimatpolitiken.
Inget förefaller i dag vara viktigare i Sverige, inte minst i media. Klimatet håller på att tippa över i ett oregerligt kaos, menar man, där en Venusartad värmedöd finns som ett troligt slutstadium.
Sverige och västvärlden bär skuld härtill inte minst genom sitt överdådiga leverne. För en sådan synd finns det fortfarande en viss botgörelse genom att återgå till ett enkelt liv utan resor, minimal konsumtion och helst en helt växtbaserad eko-konsumtion.

Sveriges överhet inom stat, kommun och näringsliv kan dock inte i verkligheten ställa sig bakom en sådan frugal livsföring eftersom de inser att landets ekonomi inte kan fungera utan blomstrande handel och kommers.
Finns inte detta går företagen omkull, folk blir av med sina arbeten, stat och kommun blir av med sina skatteintäkter varefter anställda där till slut också blir arbetslösa ungefär som i Venezuela.
Av denna anledning får man i stället bedriva klimatpolitiken på låtsas.
Man gör den helt enkelt till symbolpolitik”

Jo du, bästa läsare, där fick du något att bita i.
Fast du kanske är som jag – har redan fattat det där sambandet?
Klart att du har…

Meny men ingen måltid…

Som att få läsa en meny – men får ingen närande måltid…

De orden tittar fram hos mig när jag i Kuriren läser en artikel som har rubriken:
”Nya Slottsskolan en jättechans”

där barn- och utbildningsnämndens nye ordförande, Ing-Mari Frössevi, intervjuas. Vad jag förstår – med anledning av att nämnden nyligen har haft ett sammanträde.
Skolorna i Vingåker, kan väl på nationell basis inte sägas stå som något slags föredöme. Kan man ju tycka när man vet att endast 48 procent av eleverna har behörighet till gymnasiet.

Kuriren skriver:
Just frågan om resultaten i skolan var också det som ledde till mest diskussion på sammanträdet, enligt ordföranden Ing-Mari Frössevi.

Jaså jaha – och vad sades där då?
Kan ju fler Kurirenläsare än jag fråga sig…
Kanske att styrelsen kunde enas om det som Frössevi berättar:
– Det är det som är den stora utmaningen för oss, att eleverna ska nå behörighet till gymnasiet och förbättra sina resultat, konstaterar hon.

Jaså, jaha – och hur tänker sig barn- och utbildningsnämndens styrelse att åtgärda det då?
Kan ju ”vi” nyfikna Vingåkersbor vilja veta.

För egen del blir min nyfikenhet inte minskad det minsta av att Frössevi berättar att hon känner framtidstro vad gäller skolorna i Vingåker – trots att hon vet att ”siffrorna är dåliga”.
Tja, ”vi” nyfikna undrar förstå så lite över vad Frössevi grundar denna sin framtidstro på.
Kuriren ger oss svaret på våra undringar genom att berätta följande:
– Det känns bra. Samtliga partier i nämnden arbetar för samma mål. Så är det, när man känner trycket utifrån så måste man ena sig, säger nämndordföranden.

Det är där någonstans blir jag, om inte förbannad, så kraftigt irriterad på Kuriren.
Och inom mig dånar den tysta frågan ”Varför i h-te får jag inte veta i artikeln vad/hur nämndens gemensamma mål ser ut?”

Och lika irriterad blir jag över att inte få ta del av hur nämnden tänker fixa det här som står i artikeln:

Nämnden har också som mål att andelen elever med det högsta betyget, A, ska öka.HUR SKA DET GÅ TILL DÅ?
Snälla Kuriren – varför frågade ni inte det?

Som jag skrev inledningsvis – artiklar av det här slaget får mig att hamna i jämförelsen att, lite småhungrig så där, hamna på den lokala krogen, får läsa menyn men aldrig få någon mat…

Hur orkar de?

Funderar jag lite förstrött när jag i Kuriren läser att flera av våra lokalpolitiker hoppar av politiken. Ett enkelt svar på rubriken skulle förstås då kunna bli – alla gör det ju inte. Och nog kan jag förstå det, funderar jag för mig själv, när jag läser om två av de lokala politikerna jag träffat personligen finns bland de som hoppar av – Helena Edrenius (S) och Staffan Appelgren (VTL) – två  som jag gillar – och som jag fått respekt för när jag personligen kunnat få ta del av deras starka engagemang för – Vingåker.

Av många (personliga) skäl skulle jag aldrig få för mig att försöka bli lokalpolitiker – och ännu mindre – rikspolitiker. Kanske mest av den anledningen att jag har på tok för kort tålamod för att vilja lägga ner tid på att övertala (som jag förstås anser) okunniga, rent av ointresserade medmänniskor att begripa storheten de ”vettiga, begåvade och kloka förslag jag för fram”.
(viss ironi där)
Inte ens en erbjuden dubbel riksdagsmannalön skulle kunna få mig att ändra på den inställningen.

Där blev jag sittande stilla en stund, i en sån där snabbt förbifarande förflugen fundering, om det över huvud taget finns någonting som skulle kunna få mig intresserad av lokalpolitik så mycket att jag skulle bli medlem i något lokalt parti för att där försöka uppnå en sådan position att jag skulle få möjlighet att – påverka.

Hur jag än försöker hindra det – men svaret är nej. Till svaret ovan kan jag lägga att jag kan inte tänka mig något tristare (kan jag förstås – men man säger ju så) än att sitta i KF bland minoritetspartierna (vilket det skulle bli som det är nu) i fyra år och just inte få igenom något av ”mina förslag”.
Som förstås (mest) skulle vara av den sorten (som jag tidigare i dag skrev om under Högst Personligt) – dvs kreativ förstörelse.
Vilket inte något lokalt parti skulle våga säga ja till.
Det kan jag i viss mån förstå – då det förmodligen skulle skapa någonting i KF i paritet med dagens – (innegrej) klimatångest.
Då är jag mer förvånad över deras ovilja och oförstående till kreativ förnyelse…

Fast jag kommer genast på en (smått elak) liknelse ”Den förmågan är nog lika låg som vattenståndet i Vingåkersån” som inte räcker till att hålla i gång (ens) de av kommunen inköpta (små) vattenkraftverken…

Hm, undrar om Edrenius och Appelgren skulle vara intresserade av att (med mig) starta ett nytt lokalt politiskt parti KFKreativ Förnyelse…
Klart jag skojar…

Stilla funderingar…

…är någonting jag gillar och gärna ägnar mig åt – när inte Madame är här och upptar mina tankar. Vilket hon just nu inte är (gör) vilket gjorde att det blev plats för en liten tankestund kring vad ”Ving-Åke” förklarar på ingångssidan:
Kunskap – är att veta att en tomat är en frukt.
Visdom – är att inte ta med den i en fruktsallad.

Sådana kommentarer gör mig glad till sinnet – liksom tanken på att det är måndag i morgon. Man kan ju bli glad av många olika saker – som att M och jag – lysande elegant – på förmiddagen kunde lösa ett tämligen svårt korsord med våra (delvis skilda) kunskaper…

Kunskaper intresserar mig, gärna att de får mig att utveckla mina egna, men alldeles speciellt om de får mig att – fundera.

Som de här raderna gjorde:
”Utvecklingsläran lär oss att det inte är någon bra idé att hålla fast vid det man har. Om man släpper det och låter utvecklingen ha sin gång blir det ju bättre!
Var det inte detta ekonomen Schumpeter lärde oss kanske, kreativ förstörelse?
Ju mer man förstör, desto kreativare är man.
Och tänk på hur mycket bättre Tyskland blev (efter världskriget) genom att förstöras. De som ackumulerar saker de håller fast vid i samhället hindrar i illvilja och genom sabotage – utvecklingen.”

Fastnar i de första två meningarna – som klart och tydligt styr mina tankar till Vingåker och dess skolor.
Eftersom det bara är begåvade personer som tittar in här så vill jag gärna tro att du förstår vad jag då pekar på…

För er andra fyra ger jag en enkel förklaring – kanske man inom barn- och utbildningsnämnden borde sluta med det man sedan många år har prövat – då i en drömlik förhoppning att kunna höja skolornas kvalitet – och försöka sig på lite kreativ förstörelse.
Kreativ förstörelse – är inte de orden jag tänker på när jag får ta del av att B & u-nämnden har tagit hjälp av skolverket (tror jag det är).

Vad fan blir bättre när/om en blind leder en blind? Resultatmässigt då…
För all del, det är ju alltid trevligt med sällskap.
Men det finns stunder när jag får för mig att skolorna i Vingåker inte i första hand finns där för ge vissa personer en smula ”myspys” på jobbet.

Men jag kan ju ha fel. Tänker jag – då jag är tämligen väl medveten om mina grunda kunskaper om skolans värld – och kommunpolitik.
Men om kreativ förstörelse vet jag betydligt mera…

PS – om jag nu starkt gillar ny kunskap så ligger (hm)  begåvad ironi inte långt efter…

Att vilja påverka…

…är väl vad varje lokalpolitiker lever för? Finns det stunder att jag tror.
Då, som så många andra gånger, jag överför min egen syn på livet – på andra.
För en av de många anledningarna till att nattgöken finns är att jag vill försöka påverka – er läsare att läsa vad jag läser i en förhoppning att de ska ge er tillgång till ”andras tankar”…
Och då kan du få veta att – vad jag gör nu är bara en ljummen sommarvind av vad jag försökte göra när jag ägde mina tidningar.

Att ämnet hamnade i min lunchfunderingar beror på att jag i tidningen Fokus läste en alldeles fantastiskt överdådigt bra artikel över åtta sidor – som handlar om dagens ”papperstidningar” och deras stilla gång mot graven.
Enär de inte längre förmår ge läsarna ett innehåll de vill betala för.

F-n också – när jag läser om någonting som är dåligt hamnar (automatiskt) mina tankar i Vingåker vilket jag jag en kort stund senare får klart för mig är helt orättvist.
Jag kanske en gång i månaden (minst)  ska klargöra att jag personligen trivs alldeles förträffligt bra med att vara Vingåkersbo.
Har till och med börjat gilla Anneli Bengtsson som en person som inte viker för att ”säga som det är” – som när jag nyss läste att hon i en angelägenhet sa ”Vi har inte råd!” Jag är en stor beundrare av raka fakta.

Ibland blir jag så förtretad på min oförmåga att komma fram direkt till det som fick mig att börja skriva – tankarna drar iväg som de vill.
Och de hamnar i fingrarna.
Märkligt, och ordet Alzheimer passerar…

Nåväl, att vilja påverka, var saken. Och minns ett tidigare prat med Clemens där vi uttalade vår förvåning över den totala frånvaron av den saken och de politiker som inte hamnade bland de partierna som ingår i majoriteten i kommunfullmäktige.
Och vår fundering där var att vi inte kunde förstå att minoritetspartierna in fattat att man kan påverka hur kommunen styrs även om man är i minoritet.
Genom att, ofta-ständigt-idogt-envist osv, vända sig direkt till Vingåkersborna med sina argument och angelägna frågor.
Under hela den här valperioden.

Och förväntar mig att du nu ställer frågan ”Och hur f-n gör man nu det?
Då säger jag som advokaten ”frågan är fri men svaret kostar”.
I alla fall om det är tänkt att jag är den som skulle ordna den saken.
Du, det skriver jag i ett försök att visa en gnutta humor – för sannolikheten för att det skulle hända ligger i samma härad som ”reporäntan” – minus 0,25 procent.

Vilket är samma omdöme jag ger våra lokala minoritets-politiker och deras förmåga att själva driva den saken. Förutom att de inte har just några ”starka egna saker” att driva (som förmår intressera de många ortsborna) så har de inte vare sig viljan, krafterna/orken eller kunskaperna.
Är vad jag, och Clemens tyckte oss förstå vid vårt tidigare samtal.
Därför har jag inte tagit upp det här tidigare.
Men en fredag i februari tyckte jag plötsligt att det passade bra…

Vad kostar det?

En mycket vanlig fråga i Sverige, vill jag påstå, nå i alla fall i den omgivning jag tillbringar mina levnadsdagar – ”Hur mycket fick du betala för det/den?”
Har till min lilla förvåning märkt att den frågan kommer före frågan om produkten eller tjänstens fördelar. Om en sådan nu ens kommer…

Kom jag att fundera kring när jag för någon dag sedan hörde frågan ”Vad fick du ge för den då?” där frågan ställdes över en struntsak för några hundralappar.
Tidigare i dag fick jag anledning att återkomma till det här med folks nyfikenhet om kostnader (på småsaker men inte när det gäller betydligt större kostnader) då jag i ett blogginlägg – om invandringen och dess ofantliga kostnader – kunde läsa:

”Varför är det viktigt att känna till dessa kostnader? Det handlar om demokrati och om Sveriges nationella suveränitet. Om svenska väljare inte får veta hur mycket skattepengar som spenderas på invandring blir det omöjligt att fatta upplysta beslut på valdagen. Demokratin försätts ur spel.
Det väljarna får veta är på sin höjd vilka partier som vill öka invandringen (Mp, C och V) vilka som vill begränsa den (S och M) samt vilket parti som vill ta ner den till ett minimum (SD).
Men om väljarna ska kunna ta ställning borde det vara en demokratisk självklarhet att partierna redovisar åtminstone i grova drag hur många invandrare de planerar för och hur mycket det kommer att kosta.

Även väljare som tycker att Sverige bör betala för invandringen – avsikten är ju att hjälpa flyktingar, inte att tjäna på dem, eller hur? – behöver veta vilka summor det handlar om. Annars väljer man ju helt i blindo.
Rimligen har man en gräns för hur mycket man vill att hjälpen ska få kosta.
Hur många tycker att 1 518 000 000 000 kronor (150 miljarder) är lagom?”

Inte jag i alla fall…
(läs gärna kommentarerna till den länkade artikeln)

Om kritik…

Att jag tar upp ämnet här beror nog mest på vad jag har skrivit på ingångssidan – Tankar om skolan – som vill jag anse är ännu en kritisk text om den svenska skolan. Jag läste just i Expressen dessa rader:

”Att få kritik ingår i jobbet. Den bröliga sorten kan visserligen nöta ner en över tid. Kritik i sakfrågan är däremot både intressant och besvärlig, eftersom den kräver ett genomtänkt svar. Det ger en möjlighet att vässa sig.”

Försöker komma på om jag kan minnas några kritiska text som jag vill anse som ”den bröliga sorten” – men kommer inte på några – men däremot flera som kan sägas vara den sorten att de är – sakliga…

Blir så sittandes i stilla funderingar över varför de ansvariga för skolorna i Vingåker – inte minst rektorerna och lärarna – inte ger sig in i skoldebatten. Skriver jag med tillägget att det i så fall sker på platser jag inte känner till.

Och känner hur hornen börjar växa – kan det bero på att man DÅ måste åstadkomma ”ett genomtänkt vässat svar?”
Och det förmår man kanske inte?

Vad vet jag – annat än att jag är förvånad över ointresset hos lärarkåren att mer offentligt ge sig in i debatten om förfallet inom den svenska skolan och det svaga resultat som redovisas i Vingåker.
Går de – rektorerna och lärarna – stolta till sina skolor varje dag?
Det kan de mycket väl göra – men då av skäl jag inte känner till…

Om mänskliga och medborgerliga rättigheter

Läser i Kuriren att ”Katrineholms samkristna råd” har sänt ett brev till till kommunstyrelsen att kommunen inte ska införa tiggeriförbud.
Det är väl en uppfattning man inte kan förhindra att de har.
Det som får mig att här kommentera saken är att de ”I brevet ifrågasätter de också var solidariteten och människors lika värde tagit vägen.”

Så får jag för mig att till de kristna i Katrineholm (och andra som delar deras uppfattningar) att ta del av vad Ann Heberlein skriver:

”En text på Sydsvenskans ledarsida den 12/2, signerad Sofia Nerbrand, fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Nerbrand upprörs över att Ungern prioriterar ungerska medborgare framför människor som inte är medborgare i Ungern. Hon kröner resonemanget med följande slutsats: ”Retorik och politik som premierar det egna folket och stänger ute andra ska inte ha en plats i dagens Europa”.

Nerbrand avslöjar en generande okunnighet om skillnaden mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter. Den okunskapen är hon dessvärre inte ensam om.

Jag har noterat en bekymmersam brist på kunskap angående de rättigheter som kan knytas till människans värde, respektive till medborgarskapet i ett land.” (min fetmarkering)

Och, så beskriver Heberlein skillnaden – här.

Orkar du, eller vill inte, ta del av hennes text kan jag i alla fall delge dig att texten slutar så här:

”Den som inte är medborgare bör inte ha samma rättigheter. Han eller hon har rättigheter i egenskap av att vara människa – men de mänskliga rättigheterna är mindre omfattande än de medborgerliga.
När medborgares och icke-medborgares intressen står i konflikt med varandra bör medborgarnas intressen ges företräde. Ja, det är en obekväm hållning – men vuxna människor måste klara av att göra människor både arga och besvikna.
Vi behöver vuxna beslut och en vuxen politik som prioriterar svenska medborgare. Det är inte illvilja att välja svenska medborgares behov framför icke-medborgares. Det är att ta ansvar.”

Så tycker jag också!
BW