Bustidningen

Andra funderingar…

…får jag när jag läser vad Ann Heberlein skriver i sin krönika:

”Förstår ni hur sjukt det är?”, frågar mannen i polisuniform och blond kalufs och ser rakt in i kameran. Det gör vi sannolikt inte, tänker jag när jag tittar på den lilla filmsnutten som jag fått mig tillsänd av närmare trettio personer med uppmaningen att ”se och dela”.
Polisen från Rinkeby berättar om en incident som skakat om honom: En grupp pojkar som försökt snatta kaffebröd drog vapen då butiksinnehavaren dristade sig till att protestera.
Pojkar, kaffebröd, vapen. Ja, det är en märklig kombination. Ja, det är sjukt.”

Polismannen som givit upp, vädjar om förståelse ”för de stackars pojkarna”. Men det får han inte – utan tvärt om – kan du bl a ta del av om du läser vad Heberlein skriver i sin text.

Men ännu mer om du tar del av vad Kent Ekeroth skriver i ett inlägg hos Samhällsnytt. Och om du tar del av kommentarerna till texten finner du många fler som delar Ekeroths ”synpunkter”.
En kommentar får mig att le, både över den ironiska texten som emellertid också manar fram en viss känsla av – vanmakt.
Mest kanske – över invandringen – och – vår usla regering med bihang…

Varför kom inte jag på den här geniala lösningen?

”Jag tänker mig att staten kan dela ut ett dokument till butiker i Sverige och när de blir rånade eller hotade kan både buset och kassören få fylla i det här pappret om samtycke till rånet. Så slipper vi att folk känner sig kränkta och att de inte blivit hörda. Sen bjuder polisen på korv.”