Bustidningen

Åter i verkligheten

Så här avslutade jag förra inlägget:
Livet är emellanåt alldeles förträffligt härligt…
Och de orden vill jag verkligen understryka till att gälla de sex senaste dygnen.
Där jag – och Madame – befunnit oss i en ensligt belägen stuga.
Utan tillgång till dator eller tv och med nedkopplade mobiler.
Med timslånga promenader i gedigen skogsmiljö där stigarna vi gick på var överfulla av spårstämplar från djur.

Två ensamma personer, som gillar varandra, och som tycker om att fundera, eller resonera, inte minst då när vi bekände för oss hur lyckliga vi kände oss i den totala bristen på Julstress. Ingen av våra vänner och bekanta visste var vi höll till. Inte heller våra släktingar hade en aning om var vi befann oss.

Att kunna sitta där – i den totala tystnaden och se hur rådjur stilla trippar förbi på tomten i sällskap med harar – där vi satt i mörkret – väckte upp dolda känslor som fyllde oss med – livsglädje…

Sex sådana dygn hinner radera bort massor av skräp som fastnat i hjärnan och de friska skogspromenader väckte upp delar av min tidigare (mestadels) halvslappa kropp där framför datorn.

149 mejl fanns i e-posten varav mer än hälften kunde raderas utan att läsas. Ganska många av de övriga var länkningar till bloggar jag prenumerera på och som jag snabbläste för att få en överblick av deras innehåll.

Dumt nog så gjorde jag även en snabbtitt och hos Aftonbladet, Expressen och Katrineholms-Kuriren. Ingen av tidningarna kunde frambringa minsta förmåga att öka på min tidigare – livsglädje.
Snarare tvärtom…