Coop contra Ica…

…poppade upp som en fråga när jag efter morgongröten satte mig i favoritfåtöljen för att njuta av dagens första kaffemugg. Som kan ta en rundlig tid eftersom jag ofta faller i samtal med mig själv.
Grundfunderingen till rubriken bygger på den – från just ingenstans – komna personliga funderingen. ”Varför är det hos mig en lika onaturlig tanke – att hos Coop handla behövligt godis till veckans fredagsmys – som att ha bearnaisesås till falukorven?

Vad är det som inte stämmer hos Coop, frågade jag mig själv, och hamnade i långvariga tankeutbyten med mig själv. För sådana djupa och viktiga frågor kan man inte bara slarva bort, sa den ena av mig som hamnat i liknelser till hur jag väljer parti när jag röstar.

OK, svarade den andre av mig och redovisade (sin) den där snabba och lättfångade åsikten att ”det känns tråkigt att handla hos Coop”.
Och lade till ”i jämförelse med Cityhallen då”.

Jo, höll jag med om och kände att jag också föredrog det rikligare varuutbud Cityhallen bjuder mig. Och visst, fortsatte jag, upplever jag att det är en helt annan stämning och fart i cityhallen. Både bland kunderna och de anställda.

Vilket fick mig att fundera över vilken sorts människor det är som föredrar Coop framför Cityhallen. Jag har förstås ingen aning – Madame antyder att det ”nog mest är pensionärer”.
De kanske gillar: 
Matkedjan vill vara ”den goda kraften”, säger en anställd.

Personligen känner jag bara två som gör det valet. Båda är män.
Den förste – en i mina ögon – en långsamt tänkande person har sagt mig att han föredrar Coop för att ”där upplever han ingen jäkt, inte så mycket trängsel, utan kan handla i sitt tempo.
Den andra är en uttalad vänsterpartist som klart redovisat att han handlar där av ”solidariska skäl
Båda sakerna får man respektera, anser jag.

Men det verkar inte riktigt vara de kunder som gör Coop till en lysande affärsidé. Inte heller Coops affärsidé verkar var den bästa.
Antar jag när jag på nätet läser:

”Kooperativa Förbundet Under Albin Johanssons ledarskap grundade och förvärvade KF industrier i syfte att bryta monopol och karteller inom flera branscher, allt ifrån mjöl och margarin till glödlampor och kassaregister. De ledande inom KF var starka anhängare av frihandel och fri konkurrens.
Genom att de oftast stod socialdemokratin nära kom KF därför att driva Socialdemokraterna i marknadsvänlig riktning.

Fram till 1966 var KF största blocket i svensk dagligvaruhandel men passerades detta år av Ica. De hade då cirka 35 procent var av dagligvaruhandeln. Idag står Ica för drygt 50 procent och kooperationen för cirka 20 procent.
Vad var det som hände?

En förklaring är den reform som genomfördes inom Ica 1972. Den dåvarande vd:n Nils-Eric Wirsäll lyckades då finna en framgångsformel som skapade den balans mellan central samordning och självständiga handlare som alltjämt gäller inom Ica. Innan dess hade Ica en tämligen splittrad organisation som hade svårt att klara konkurrensen från det centralstyrda KF.

KF har under senare decennier genomfört rader av omorganisationer och chefsbyten, medan det som verkligen är avgörande, nämligen hur det ser ut i butiken, har försummats. KF lyckats sämre än konkurrenterna med att anpassa sitt butiksnät till marknadens förändringar. Ofta har Coop högre priser, sämre produkturval och sämre service än konkurrenterna.

Så är det nog – säger jag till mig själv – och fortsätter mina samtal i ett försök kring hur jag nu ska komma överens med mig själv om att få den förklaringen att gälla de politiska partier jag inte vänder mig till för att få uppleva mitt önskade ”livsmys”.

De som felaktigt försöker pracka på mig sin åsikt om att bearnaisesås passar bäst till min – vardagliga falukorv. Och andra (för mig) osmakliga kombinationer de presenterar mig…