Bustidningen

Det började med…

…en hårdmacka med Västerbottenost på. I sällskap med glas kall ”röd” mjölk.
Jag, som mestadels i livet varit synnerligen förtjust i att jobba, vilket, tror jag till mycket beror på att jag varit ”egenföretagare” – eller kanske jag ska beskriva det som ägare av (flera) mindre företag med som mest sex anställda.
Men numera gläds jag storligen över att ha möjligheten få sitta lite stillsamt så där och känna hur livet passerar i lugnt och trivsamt tempo.
När jag skriver de orden känner jag hur angenäma minnen viskande passerar och skapar en stunds fundering till varför jag har så lätt att njuta av småsaker…

Försynen har varit mig nådig – som kan få mig så lätt att falla i ett läge av stor njutning – som av att knapra i mig en hårdmacka med ost – och ett glas mjölk.
Och hamnar i en stunds debatt med mig själv i hur jag ska tyda att jag så lätt är att förföra (få att känna njutning, samhörighet, entusiasm) och om jag ska se det som positivt eller negativt.

Njutningen av ostmackan måste tvärt ha avtagit, konstaterar jag, enär jag plötsligt började fundera lite över våra lokala politiska partier och deras eventuella försök (förmåga) att förföra mig.
Den är noll!

På lika sätt som att jag inte förförs ett dugg av matförslag som försöker väcka min aptit med saker som ”när- eller krav- eller ekologiskt odlat” – förmår några av våra lokala politiker med sina ”trist förpackade löften” väcka upp en lust att ge dem min röst.

Ber om ursäkt för att tjatar om det igen – men inte lockas jag till besök hos restaurang som redovisar för mig att de (minsann) har installerat ny synnerligen miljövänlig diskmaskin i köket, eller att de (minsann) ha installerat halkfritt golv i köket med omsorg och personalen som jobbar där. Och kaffet de serverar (minsann) är Fairtrade-certifierat och att personalen (minsann) har kollektivavtal.

Du förstår säker hur jag menar – det är andra saker – som de med sina argument får mig att tydligt känna att här väntas någonting ljuvligt om jag besöker dem…
Jag går ju dit för att få – njuta. Ha en god och trevlig  stund – inte då bara av maten utan även av den trivsamma miljön.
Inte för att bli mätt på ekologiskt odlad mat.

Och så åstadkommer de någon slags berättelse som får mig att känna så – och bli en förväntansfull kund.

Man kan ju, om man inte är som jag, tycka att det är skillnad på vad en restaurang erbjuder och lokalpolitik. Det får du väl – men jag tycker inte så.
Och den största anledningen till att jag tycker så är nog att de (lokala politikerna) på intet sätt förmår ge mig  – en berättelse som får mig att kunna se, känna, ana, ge mig hopp om, att där – om de får min röst – att jag som Vingåkersbo kan föreställa mig några ”framtida ljuvligheter”.

Det är synnerligen svårt att väcka upp lustkänslor hos mig med enbart torr information. Däremot kan jag lätt fångas av den om den serveras mig (inbakad) i form av en ”god berättelse”.

Får jag ge några exempel? Tack.
1 – Du känner ju till att en sträcka längs ån är avstängd – på grund av rasrisk.
Det har kommunen meddelat oss ortsbor på ett sätt som får en puss av moster att framstå som lockande.
Där skulle  – en sån som – Jag lätt ha kunna åstadkommit en berättelse som med sin ”personligt berättande” text skulle ha förklarat; varför det har hänt, vad som behövs för att laga det och varför det tar så lång tid innan det blir gjort.
Och – hur lätt som helst – skulle min text ha kunnat få dig att vilja sända blommor till kommunhuset för att visa din tacksamhet för deras omtänksamhet.

2 – Du känner förstås till hur Läppeborna har kämpat för att få fartkameror vid de stora genomfarterna. OK, hur har vi då fått ta del av detta? Jo, genom ett jämrans gnällande och deras klagomål åt olika håll – som de ansett vara ansvariga för senfärdigheten.
Trist som en fiskpinne på en Nobelmiddag.
En sån som Jag – skulle förstås hur lätt som helst – ha kunnat få till en berättelse om Läppebornas situation och oro – som fått dagens Greta med sin ångest – att framstå som direkt mesig.

Skolan då? Du, jag kan fabulera och småljuga lite hur lätt som helst – men där skulle min förmåga inte räcka till för att kunna åstadkomma en medryckande positiv berättelse…

Jodå, klart jag överdriver, lite då, och vad jag skriver ska till viss del tolkas som ironi. Men nog vill jag tycka att kommunens politiker och tjänstemän missar ytterst goda möjligheter att vinna ortsbornas varma förståelse för sitt viktiga arbete.
(Och att vinna möjligheten till att utses till landets bästa kommuntidning m m)

För att jag inte ska glömma att ta med det – det kan inte kommunen – inget av våra lokala politiska partier (heller) åstadkomma.
Och – en smula elakt – de kan inte och begriper det inte heller. Fördelen alltså.

Så ber jag att få avsluta berättelsen om en ostmacka med att citera vad professor Torbjörn Fagerström berättar:

”Att skriva är att vilja berätta en intressant historia – åtminstone för mig.
Glädjen att formulera mig och att leka med orden, men också söka vägar att säga något intressant på ett roande sätt, driver mig när jag slår mig ner vid ordbehandlaren.
Normalt vill jag att den historia jag berättar även ska ha något djupare syfte än att bara roa, den ska även oroa, stämma till eftertanke, eller ge en insikt eller ett nytt perspektiv.”

Det behöver man inte vara professor för att vilja, eller kunna – men man måste ha – lust.