Fler byggare eller vårdare?

Du, lova att inte sprida det vidare, det här är bara mellan dig och mig, men jag håller med om vad Jan-Olof Sandgren skriver i sin krönika i dag på DGS.

Kanske är jag fördomsfull. Men jag tror inte något av de här projekten skulle fungera om bygglaget utgjordes av kvinnor. Det finns något i mannens psyke som gör den här typen av disciplinerat grupparbete möjligt. En process där alla fokuserar på varsin del, men drar åt samma håll enligt någon på förhand uppgjord sofistikerad plan, ända tills högen med byggmaterial förvandlats till en katedral. Eller en atombomb.
Det finns byggprojekt som tar årtionden i anspråk eller längre, men det är alltid män som utför dem, aldrig kvinnor.
Om genusvetenskapen vore en vetenskap skulle den kanske tagit reda på varför, men jag tvivlar på att det rör sig om patriarkalt förtryck.

Jag har tidigare svagt antytt att jag hyser liknande fördomar har bara varit för feg för att uttrycka åsikterna lika tydligt som Sandgren…
Blir sittandes i små funderingar när Sandgren också skriver:

Mitt snusförnuft säger mig att Sverige behöver mer av ”byggare” och mindre av ”vårdare”. Bara en sån sak som att bygget av en funktionsduglig regering kan framstå som ett närmast omöjligt projekt, med alla vårdfixerade politiker vid rodret. Tänk om riksdag, regering och statsförvaltning kunde fungera mer som en byggarbetsplats. Grunden först och väggarna sen, alla gör sin del och ingen klagar. Till slut, efter mycket tålamod och hårt arbete skingras röken – och högen med sten har genom ett osannolikt mirakel förvandlats till en katedral.

Utförs det några mirakel i Vingåker?
Jo då, det tror jag säkert –  men kanske inte i formatet att det kan jämföras med en katedral.
En Tennispark får duga…

Kommentera