Lördagsgodis…

Är det inte sådant som den största andelen av svenska folket förväntar sig – en gång i veckan?
Ja ja, som det emellanåt kan vara när jag anför saker, jag vet inte helt säkert men kan väl då förklara – att vad gäller denna min fråga – det är vad livet runt mig pekar på…
Nå, eftersom du är nyfiken på vad jag själv har för svar på min egen fråga – jag är totalt ointresserade av lördagsgodis. Speciellt då sådant som finns i vår lokala Icabutiks överdådiga godisapparater. Men jag är lika ointresserad av att ordna mitt liv sådant att jag siktar in det på vare sig fredags- eller lördagsgodisstyrt.

Visst är jag ett föredöme till urtypen för en ”den perfekte medborgaren”?
Jaså, du tycker inte det.
Men om jag (då) brer på med att jag inte ens – den minsta minut i veckan – tittar på tv och därmed i stället kan lägga min tid på att läsa intressanta böcker och förbättra mina kunskaper om – tja – det mesta som kan göra mig till en bättre informerad medborgare.
Jaså, det hjälper inte alls att höja min status.
Va?
Jaså snarare tvärtom…

Jo då – så kan det förstås vara – då lämnar vi mig och jag övergår till annat (och nästan lika intressant) och jag börjar i en artikel i Kuriren. Den från Katrineholm, där Carina Wising skriver en intressant artikel om att det är så många äldre som inte är ”datoriserade” – inte finns uppkopplade på internet.
Wising skriver:
Det svenska samhället har förpassat 1,1 miljoner invånare in i ett digitalt utanförskap. Nästan 600000 av dem är över 76 år, visar Internetstiftelsens senaste statistik. Det behöver inte handla om att de inte kan eller inte får hjälp med att använda dator. De kanske helt enkelt inte vill.
Några av de äldre pensionärerna som intervjuas tycks ha gett upp nätet och förklarar att de känner sig för gamla eller saknar intresse.
(min fetmarkering)

Och så för vi ta del av en 70-årig kvinnas liv:
En 70-årig kvinna berättar att hon, som har jobbat på biografer ett helt yrkesliv, inte längre kan gå och se en film. Hon vet inte hur hon ska köpa biljetter. Hon kan inte heller åka tåg eller buss för hon äger inget bankkort. Hon lägger skulden på sig själv för att hennes värld har blivit begränsad.

En bra och tänkvärd artikel av Carina Wising som – på flera sätt – öppnade mina ögon.
Och släppte fram en och annan – elak fundering.

Den senare poppade upp i ett minne av tidigare prat med vännen Clemens där vi gemensamt försökte (i några snabba funderingar) finna anledningen till att så många i Vingåker röstar på Socialdemokraterna.
Men också i samtal med Madame och hennes stora tvekan när jag tidigare försökte väcka liv det lokala PRO med råd om att – bli moderna och ge sina medlemmar ”rykande aktuell” information via sin hem- eller Facebooksida.
”Det är så få av gamlingarna som har dator” – sa hon när jag var som mest inspirerad för denna min egen lysande idé…

Nåväl, över då till de 2145 väljare i Vingåker som i senaste kommunvalet gav sin röst till S.
Och släpper så fram min smått elaka fundering – om jag nu inte minns helt fel – bygger på att det finns över 2000 pensionärer i Vingåker. Kan det vara de – som inte är datoriserade – som huvudsakligen finns bland de S-röstande?
I en förlängning menar jag här att du  – som jag – ska fundera kring ”tanken” att är man en person som får sitt vetande från huvudsakligen Kuriren och tv är man klart handikappad i sina kunskaper om livet i Sverige – och omvärlden.
Och då är det lätt att man ”gör som man alltid har gjort” – ger sin röst till Socialdemokraterna.
Känns väl tryggt på något sätt – antar jag…

Och faller in någon slags (svag men ändå tydlig) inre melankoli kring min fundering ”Undrar hur de skulle har röstat om de (innan) sett den här videon?”

Och får för mig att det inte skulle ha påverkat dem det minsta.
Inte minst för att de – många av dem – har uppfattningen det ”handlar ju inte om Vingåker”.
Och det kan man ju tycka om man inte är så bred i sin informationshämtning…

Och därmed över till några rader/frågor som Patrik Engellau för ut i sitt – dagens blogginlägg.

Välfärdsstaten som vi känner den började byggas för kanske sjuttiofem år sedan. Det är dags för en seriös utvärdering. Vi, även jag, vill gärna tro att vi genom detta bygge fört världen framåt. Men har vi det? Är den andel av befolkningen som bor i slumliknande områden mindre idag än för sjuttiofem år sedan?
Är kriminaliteten lägre? Är den genomsnittliga bildningsnivån högre?
Känner sig folk tryggare?
Har människor växt själsligen och blivit mer förmögna att stå på egna ben?

Ja – vad säger ni (sju) i Vingåker som har förmågan att fundera i sådana banor.

Kommentera