Så fina ord…

…tänker jag när jag läser vad Alice Teodorescu skriver som avskedsord nu när hon slutar som chef för ledarsidorna i Göteborgs-Posten.
Jag tar mig friheten att pracka på dig inledningen av artikeltexten:

”Jag vill riva åsiktskorridoren”, skrev jag som nytillträdd politisk redaktör på denna sida (6/3-2015). Jag hoppas att jag under dessa fyra år har lyckats, om inte riva ned den, så åtminstone vidga den.
Min ambition, som konsekvent har löpt igenom allt jag har skrivit genom åren, har varit att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen – mellan det som formuleras öppet och det som tanken (inte sällan av rädsla) rationaliserat bort. Just där, där det skavt lite att stanna, har jag strävat efter att vara.

Ledarsidans texter, främst av ordinarie medarbetare men också av fasta kolumnister och sporadiskt anlitade krönikörer, har byggt på nyfikenhet liksom en genuin vilja att förstå – i stället för att förfasas – över de vars åsikter vi inte har delat. Vi har skapat och drivit opinion, sällan följt den. Det är jag stolt över.”

”Att ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen” – ingenting du kan få ta del av som läsare av Katrineholms-Kuriren en tidning som mest stryker makthavarna snällt över ryggen – men saknar egen ryggrad…
Då menar jag huvudsakligen på ledarsidorna och ännu tydligare när tidningens chefredaktörer får för sig att åstadkomma en personlig krönika där vi (dessutom) ständigt fått (och kommer antar jag) matats med hur viktig tidningen är för demokratin.

Mina fördomar drar mig ivrigt i örat och frågar viskande – ”tror du då att Kurirens läsare är intresserade av – mellanrummen?”

Inte så många – viskar jag tillbaka – och tänker då på lokalpolitiken…

”Att skriva satir är att överträffa verkligheten en smula. Det är inte lätt. Satiren är elak av naturen. Men den överdriver inte. Den gör inte heller narr, som parodin gör. Den håller sig så nära sanningen som möjligt.
Däri ligger elakheten.”

Jag undrar när jag ska lära mig den saken…