Bustidningen

Så olika…

…tänkte jag där jag satt på cafeterian på Kullbergska sjukhuset. Jag agerade  sjuktransport enär Madame var på återbesök hos sin sjukgymnast.
Jag gillar att få sitta så där för mig själv i mina egna funderingar – och titta på folk och hur de beter sig.
Jag tror det kommer från alla de många pratstunder jag och min svåger (psykologen) har haft.

En av sjukhusets anställda, en en så där 55-årig kvinna, satt en bit ifrån mig och och såg glad ut. Efter en kort stund fick hon manligt sällskap. Av en betydligt yngre man – 30 så där. En synnerligen stilig sådan i 190 cm formatet. Efter en stund trodde jag mig förstå att det var mamma och son som träffades.

Jag kunde inte höra vad de pratade om – men det var livligt, ömt, med ständiga glittrande leenden. Där lyste ”en stolt mamma över sin fina son”. Men också en synnerligen tydlig ”lilla mamma jag älskar dig” – från den ständigt pratande, men också uppmärksamt lyssnande och leende sonen.
Efter en stund började jag smått älska dem båda…

Där kom så – först – tre unga damer i 16-17-års åldern och satte sig vid ett av borden intill mitt. Så fort de satt sig ner tog de tre fram sina ”smartphones” och bläddrade sig (frenetiskt) runt för att emellanåt snabbt stoppa upp och visa någonting (en snygg kille eller en gullig hundvalp tänkte jag) i sin telefon för de andra två. Som bara nickade.
Under de ca 10 minuter de satt där växlade de knappt ett ord med varandra.
Jag suckade uppgivet…

En kort stund senare kom fem andra, kanske några år äldre, unga damer och betedde sig exakt som den tre förra. Ett frenetiskt klickande/bläddrande i sina telefoner. Tysta.

Men vaf… – tänkte jag.
Men just när jag skulle ringa psykologen för att ställa frågor kom Madame – och jag fick annat att tänka på…