Bustidningen

Skolan i Vingåker

Ibland blir jag lite frågande – om mig själv – när jag kommer på att jag (igen) börjar lägga mig i den svenska skolans agerande.
Eller kanske mera korrekt – skolorna i Vingåker. Och där känner jag mig både frustrerad och uppgiven. Känslolägen som huvudsakligen bygger på att skolorna i Vingåker sjunker allt längre ner i de rankingar över landets kommuners skolor för att senast hamna på sista plats. Men till viss del också vad lärare berättar för mig.

När jag då frågar mig själv varför det är så (att jag bryr mig om skolorna i Vingåker utan att egentligen ha någon personlig anledning) brukar det till slut mest hamna i den personliga tanken att – jag rent allmänt ”ogillar klåpare”.
Om det nu inte är så att det är jag själv som är klåparen.
Då är jag betydligt mer förstående…

Nåväl – en som också funderar kring Sveriges skolor är Patrik Engellau – vilket du kan ta del av här.
Då de ansvarige för skolorna i vår kommun insett att de själva inte har några lösningar på hur de ska förbättra våra kommunala skolor har de bett skolverket om hjälp med detta.

Vad Engellau funderar kring den saken redovisar han i sin text så här:
”Skolverket eller möjligen skolinspektionen ska alltså ta över bristande skolor och ställa allt till rätta. Är det någon som tror att dessa myndigheter har kapacitet att göra detta? Har de pedagogiska reservkrafter i sina korridorer som kan skickas ut på lyckade specialoperationer ungefär som agent 007 James Bond kunde utsändas på uppdrag som ingen annan klarade av?”

Jag – tror det inte – men på något vis får jag för mig att förståsigpåarna i Vingåker har förhoppningar om det…

Engellau skriver:
Om man studerar de svenska politikernas förslag till hantering av skolans kris så handlar det om fler och större doser av gamla misslyckade åtgärder.